Kapten Grants barn/Kapitel 14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Till häst och i oxkärra
Kapten Grants barn
av Jules Verne
Översättare: Anna Wahlenberg

Infödingar
Ben Joyce  →


[ 153 ]

FJORTONDE KAPITLET.
Infödingar.

Då de åkt en stund, kommo de till en vacker, fridfull plats, där alléer av träd med frisk och svalkande grönska skyddade markens frodiga gräs. På regelbundna avstånd höjde sig liksom små kullar.

[ 154 ]— Det ser ut som en dödens lund, sade Paganel.

Ayrton kunde också tala om för dem, att det var en av de få kyrkogårdar, tillhöriga de infödda, som ännu funnos kvar. Bortjagade av de vita kunna landets urinvånare icke vårda sina gravplatser, och dessa försvinna därför så småningom.

Plötsligt märkte Robert, som red först, en gestalt ligga utsträckt i gräset. Han hoppade av, och då de andra hunno upp honom, funno de honom nedlutad över en liten sovande inföding, en gosse om åtta år, klädd i europeiska kläder. Barnet hade ulligt hår, nästan svart skinn, tillplattad näsa och tjocka läppar. Men det hade ett intelligent uttryck och hade säkert fått en god uppfostran.

— Stackars barn, sade lady Helena, han har kanske kommit hit långväga ifrån för att besöka någon släktings grav.

I detsamma vände den lille infödingen på sig utan att vakna och de kringstående läste då följande skrivelse på hans rygg:

“Toliné.
Skall till Echuca. Avgiften betald.”

— Det är just likt engelsmännen, utbrast Paganel. De frakta ett barn som ett paket.

Gossen vaknade nu och reste sig upp med ett skrämt uttryck men lugnade sig snart, då lady Helena vänligt tog honom vid handen.

[ 155 ]— Förstår du engelska? frågade hon.

— Ja, svarade gossen. Och jag läser och skriver det också.

Han hade blivit uppfostrad av de engelska missionärerna i Melbourne, berättade han till svar på de fortsatta frågorna och skulle nu hem för att besöka sina föräldrar. Han hade varit anförtrodd åt konduktören på det förolyckade tåget.

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 155.jpg

— Var du med på det? utbrast Robert.

— Ja, min bror, sade Toliné på sitt kristliga uttryckssätt, i det han räckte Robert handen med ett så vinnande leende, att denne strax blev hans vän.

Den lille infödingen, som befunnit sig i den räddade vagnen, hade emellertid förlorat sin beskyddare konduktören. Och då han kände till trakten, som icke var långt avlägsen från hans [ 156 ]hemort, hade han begivit sig av till fots och tagit vägen över kyrkogården för att uppsöka sina släktingars gravar.

Som dagen nu led mot sitt slut, och de resande i den vackra lunden funnit en passande lägerplats, beslöt man stanna, där man var. Tältet spändes upp, herr Olbinett gjorde i ordning en måltid och Toliné inbjöds att dela den med de andra. Han satt bredvid Robert, som icke en sekund släppt honom ifrån sig, och som fyllde hans tallrik med de bästa bitarna.

— Och, när du nu besökt dina föräldrar, återvänder du då till missionärerna? frågade lady Helena.

— Ja, sade Toliné, jag vill lära mig allt, vad jag kan få lära. Jag skall bli missionär, och sedan far jag hem igen för att rycka mina bröder ur deras okunnighet och lära dem känna och älska Gud.

Hittills hade den lille infödingen icke behagat Paganel. Denne hade icke kommit till Australien för att studera vildarna i europeiska kläder. Han ville helst icke se dem klädda i något annat än sin tatuering. Men den lille åttaåringen talade med en sådan hänförelse, att han började väcka hans intresse.

— Nå, vad får ni lära er i skolan mer än kristendom? frågade han.

— Matematik och geografi. Jag har nyss fått [ 157 ]första priset i geografi, sade Toliné och drog upp ur fickan en inbunden bibel, i vilken stod skrivet Normalskolan i Melbourne. 1:sta priset i geografi. Toliné från Lachlan.

— Å, utbrast Paganel, road av att träffa på en liten australneger, som vunnit utmärkelser i samma ämne som han själv. Vet du, min vän, att jag är professor i geografi?

— Förhör mig då! Å förhör mig! bad Toliné ivrigt.

Paganel begärde inte bättre än att få veta hur man undervisade i geografi i Melbournes normalskola. Han sköt glasögonen tillrätta, tog piken från oxkärran till pekpinne och pekade på Toliné

— Elev Toliné sade han högtidligt. Kan du säga oss något om Australien, den världsdel, vari vi befinna oss?

Toliné hade rätat upp sig, som om han stigit upp från skolbänken.

— Den består av Australiska fastlandet, som tillhör England, Nya Zeeland, som tillhör England, Tasmanien, som tillhör England och öarna Tasmanien, Chatham Aukland, Maguarie, Kermadac, Makin, Makari med flera, som tillhöra England.

— Gott, men vem tillhör Nya Caledonien, Sandwichöarna, Mendona och Pomoton?

— De stå under Englands beskydd.

— Vad för något? utbrast Paganel. Jag trodde annars, att de tillhörde Frankrike.

[ 158 ]— Frankrike? frågade gossen med en förvånad min. Frankrike är ju bara en provins i Europa.

— Och vem tillhör Europa då?

— England förstås, liksom de övriga världsdelarna Asien, Afrika och Amerika.

Paganel kastade en hastig blick omkring sig. Den ironiske majoren småskrattade, och de andra logo.

— Såå, sade geografen, jag skulle således vara engelsman, fastän jag alltid gått och ansett mig för fransman. Nå, vad heter huvudstaden i Frankrike?

— Calais, svarade Toliné lugnt. Och där bor guvernören, lord Napoleon.

Det var för mycket. Paganel brast i gapskratt, och Toliné betraktade honom förundrad. Han visste inte, vad han skulle tänka. Men förbryllad var han ingalunda, ty han var övertygad om att han svarat rätt, precis som man lärt honom.

— Ja, trodde jag inte det, sade majoren till Paganel, Toliné hade allt något nytt att lära er, så professor i geografi ni än är.

— Ni har rätt, min vän, Mac Nabbs, svarade Paganel. Vilken snillrik undervisning de meddela, de där engelsmännen. Jag undrar inte på att infödingarna underkasta sig dem. Vad vore det lönt att sätta sig upp mot människor, som rå om hela världen. Men månen då, Toliné, tillhör den också engelsmännen?

— Den kommer att göra det, svarade gossen.

[ 159 ]Men nu måste Paganel gå en halv kilometer utåt landsvägen för att riktigt få skratta ut.

Glenarvan däremot gick till det lilla resebiblioteket och letade fram en kortfattad geografi, som mera överensstämde med de allmänna begreppen om världsklotet än lärarnas i Melbourne.

— Se här, mitt barn, sade han, i det han räckte den åt Toliné. Du har fått en del oriktiga geografiska föreställningar, och det är bäst att rätta dem genom att läsa den här boken.

Toliné tog boken utan att svara och betraktade den misstroget, medan han följde Robert bort till den bädd, som den vite gossen nödvändigt ville dela med den lille svarte.

Nästa morgon då man vaknade, sökte man emellertid förgäves efter Toliné Han var försvunnen. Kanske hade han haft bråttom hem till sin stam? Eller kanske hade han känt sig sårad av Paganels skratt? Ingen visste det.

Men på lady Helenas bröst låg en frisk doftande blombukett, och då Paganel stack handen i sin rockficka, hittade han den kortfattade geografien.

*              *
*

Nyårsdagen kommo de resande in på “guldlandets” område och de kunde icke underlåta att taga i betraktande den lilla guldgrävarstaden vid Alexanderberget, vilken de foro igenom, och där [ 160 ]banker, teatrar och kyrkor redan vuxit upp kring gruvfälten och smältugnarna. Dagen därpå, då de överskridit gränsen till distriktet Dalhousie var halva resan fullbordad, och ginge färden lyckligt, skulle de om fjorton dagar vara vid Twofoldviken.

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 160.jpg

Litet längre fram träffade de för första gången på en stor australisk skog. Den bestod av gummiträd av mer än sextio meters höjd och med en bark, som höll tio centimeter i tjocklek. Stammarna, från vilka en välluktande kåda utsipprade, mätte sex meter i omkrets och sträckte sig alldeles nakna femton meter över marken. Icke en gren, icke en kvist sköt ut ifrån dem. Det var som att färdas mellan kolonnader av höga, släta pelare, övertäckta med ett genomskinligt lövverk, vari hängde en[ 161 ]samma blommor, som liknade upp- och nedvända urnor.

Den oändliga skogen tycktes aldrig vilja taga slut. Men den andra dagens afton ljusnade den likväl, och på en liten slätt låg den lilla staden Segmour framför dem. De togo in på ett hotell för att en natt riktigt få vila ut och för att få äta vid dukat bord.

Då damerna och Robert gått in i sina rum, sutto herrarna likväl kvar en stund och pratade. Och utan någon förberedelse lade majoren plötsligt en tidning på bordet.

Lugn och tyst iakttagande hade han varit den enda av sällskapet, som observerat, att sinnena i den lilla staden voro i uppror över något, och han hade även tagit reda på, vad detta något var. Det stod att läsa där i tidningen, som han skaffat sig, och över vilken hans följeslagare nu lutade sina huvuden.

— Man vet, vilka det är, som begått brottet vid Camden-Bridge, utropade Glenarvan.

— Äro de tagna? frågade Ayrton livligt.

Men då han fick “nej” till svar, anmärkte han så lugnt, som om han ångrade sin första livlighet:

— Det var synd.

Artikeln berättade, att man antog, att den ohyggliga järnvägsolyckan förorsakats av ett planlagt dåd, som utförts av ett band av 29 straffångar, [ 162 ]vilka för ett halvt år sedan rymt från Perth. Detta band hade till anförare en viss Ben Joyce, en brottsling av det farligaste slaget, som för någon tid sedan kommit till Australien, man visste icke varifrån, och som man ännu aldrig lyckats få fatt i. Invånarna i städerna och nybyggarna uppmanades att iakttaga alla försiktighetsmått och meddela myndigheterna alla upplysningar, som kunde underlätta de rättsliga undersökningarna.

— Nå, Paganel, sade majoren, ni ser i alla fall, att det finns brottslingar i Australien.

— Ja, hitförda. Och för övrigt ha de väl inte varit här nog länge, för att klimatet skulle kunna ha verkat, sade Paganel.

Emellertid hade Glenarvan blivit betänksam. Han frågade både sig själv och de andra, om det icke för de båda damernas skull vore alltför vågsamt att fortsätta resan till kusten på samma sätt som hittills, då dessa ogärningsmän strövade lösa omkring i landet. Och han vände sig särskilt till Ayrton för att få höra hans råd.

— Min mening är, att det är så gott att fortsätta, sade denne. Vägen ned till Melbourne är inte tryggare än den till Twofoldviken. Och för övrigt lär väl inte ett trettiotal bovar kunna rå på åtta väl beväpnade män.

— Bra talat, Ayrton! inföll Paganel.

— Men tillåt mig göra en anmärkning, fort[ 163 ]satte Ayrton. Vore det inte bäst, mylord, att ge Duncan order om att möta oss vid östra kusten.

Glenarvan såg tvekande på John Mangles. Men denne skakade på huvudet.

— Nej, sade han, vi kunde få ångra oss, om någon oförutsedd händelse gjorde det fördelaktigast för oss att fara till Melbourne. Och dessutom har Duncan ännu inte hunnit bli reparerad.

Ayrton fann det icke lönt att envisas, och dagen därpå fördjupade sig sällskapet åter i den stora gummiträdsskogen utan att ha skickat något bud till Duncan.

Den 5 januari kommo de in i det vidsträckta området Murray, vars otillgängliga vildmarker blivit anvisade till uppehållsort åt de stackars infödda, vilka allt mera trängdes undan av de vita, om man också icke nu, liksom i början av Australiens kolonisering, jagade och sköt ned dem som vilda djur.

Den stora skogen omväxlade nu med slätter och småskog, och trakten blev allt ödsligare och vildare. Men varken djur eller människor syntes till. De voro färdiga att tro, det infödingarna redan voro alldeles utrotade, då Robert skrek till, medan han pekade bortåt en dunge gummiträd:

— Nej se, en apa! En apa!

De sågo nu alla en stor, svart kropp, som med otrolig lätthet kastade sig från gren till gren. Plötsligt gled den ned ända till marken, skuttade [ 164 ]ett stycke framåt och slog så ett par långa armar om stammen till ett gummiträd, som de likväl icke kunde omfatta. Men varelsen högg sig fotfästen med en liten hacka, som han höll i handen och på ett par ögonblick hade han klättrat upp till lövverket och var försvunnen, i det han utstötte ett ljud, som ljöd som ett varningsrop.

Kapten Grants barn 1910 David Ljungdahl 164.jpg

— Vad var det där för en besynnerlig apa? frågade majoren.

— Det var en australneger av renaste blod, svarade Paganel.

Några steg längre fram kommo de också mitt in i ett läger, bestående av ett tiotal tält och ett trettiotal vildar med frånstötande utseende. På dessas svartbruna, ludna och tatuerade kroppar hängde söndertrasade känguruskinn, och deras skygga och djuriska ansikten utvisade, att de hörde till de lägst stående människorna.

Så fort de fingo syn på de resande, gjorde de sig i beredskap att fly. Men Ayrton, som i [ 165 ]sin fångenskap lärt sig deras språk, tillropade dem några lugnande ord, som kommo dem att stanna, och deras rädsla förbyttes i nyfikenhet. De sågo emellertid så eländiga och utmärglade ut, att lady Glenarvan av medlidande lät Olbinett bjuda dem på torrt kött och skorpor. Och som artig kavaljer vände han sig först till kvinnorna.

Men dessa veko förskrämda tillbaka. De voro ingenting annat än sina mäns husdjur och slavar. De förrättade alla arbeten, buro alla bördor, jagade och fiskade, och de skulle visst icke vågat äta något, som deras herrar själva kunde velat ha. Männen kastade sig också strax över maten som över ett rov och slukade alltsammans inom några sekunder.

Mary Grants ögon fylldes med tårar, då hon tänkte på att hennes far kanske befann sig i händerna på en sådan uthungrad, förvildad hop varelser, mera lika djur än människor. Vilka lidanden han då måste utstå!

— Är det hos en dylik stam ni varit fången, Ayrton, frågade John Mangles, som gissade hennes tankar.

— Ja, alla australnegrer inne i landet likna varann, svarade han. Och trevligt var det inte att vara hos dem. Men hjälper man dem i deras strider och visar sig nyttig på ett och annat sätt, så intar man en aktad ställning ibland dem, fastän [ 166 ]man naturligtvis är vaktad, för vart steg man tar. Och skulle jag ännu en gång råka i händerna på dem, så valde jag hellre en ständig fångenskap än att åter genomgå de umbäranden och kval, jag utstått under min flykt genom ödemarkerna. För något sådant må Gud bevara kapten Grant.