Kapten Grants barn/Kapitel 15
| ← Infödingar |
|
Aland, Zeeland → |
FEMTONDE KAPITLET.
Ben Joyce.
Sedan de lämnat vildarnas läger bakom sig och genomrest en landsträcka av ungefär samma utseende som den de skådat de sista dagarna, började marken höja sig. Vägen blev backig, gropig och ofta så övervuxen med busksnår, att matroserna måste hugga fri väg åt oxvagnen. Man var vid foten av de australiska alperna. Följande dag voro besvärligheterna ännu större. Och helt plötsligt överfölls Mulradys häst av några underliga ryckningar, stupade omkull och var död.
Ayrton undersökte honom men förklarade, att han icke kunde förstå orsaken till olyckan.
— Ett blodkärl måste ha brustit till följd av ansträngningen i backarna, sade Glenarvan och anmodade matrosen att taga hans häst, så skulle han själv sätta sig i oxvagnen bredvid lady Helena.
Mot aftonens lopp hade man, trots den eländiga marken likväl nått alpkedjans topp, och alla gladde sig åt att svårigheterna i det närmaste voro över, ty nedstigningen såg ut att vara betydligt lättare. Och inom några dagar skulle de vara vid Twofold-viken, vilken de nu insett vara det enda ställe, varifrån något spår efter kapten Grant kunde sökas.
Ayrton började också ånyo med sina yrkanden på att bud skulle sändas till Duncan om att möta dem. Men majoren satte sig däremot. Ayrton, vilken var den ende, som kände vägarna, kunde man icke skicka, sade han, ty Ayrton var även den ende, som kunde visa dem till platsen för Britannias skeppsbrott. Och kvartermästaren måste finna sig i, att man icke följde hans upprepade råd. Men han gjorde det med en butterhet, som majoren noga lade märke till.
Vid middagstiden dagen därpå färdades de genom en underbar skog av tio meter höga ormbunkar. Ryttarna behövde icke ens böja huvudena under de väldiga bladen, och Paganel utbröt i hänryckta lovtal över det vackra sceneriet, då han i detsamma vacklade till och störtade till marken tillsammans med sin häst.
— Paganel, Paganel, hur är det med er? frågade Glenarvan, som förskräckt skyndade fram, i tanke att geografen fått ett svindelanfall på grund av hettan.
— Ingenting farligt med mig, menade Paganel. Det är bara det, att jag inte har någon häst mera.
Hästen var verkligen död, och på ett lika plötsligt och oförklarligt sätt som Mulradys. Kunde djuren blivit offer för en epidemi? I så fall hade man all anledning till oro, ty här i ödemarken kunde ju inga nya hästar anskaffas.
Och sannerligen tycktes det icke bekräfta sig, att man hade att göra med en epidemi, ty innan dagen var till ända, hade även Wilsons häst stupat, och vad som var ännu värre, också en av oxarna hade rönt samma öde. Ställningen blev allvarsam, ty om ryttarna i värsta fall kunde gå till fots, så kunde de dock icke släpa oxvagnen med sig.
Natten och större delen av följande dag förflöto emellertid utan någon ny olyckshändelse, och man hoppades redan att få slå läger vid stranden av Snowy, en stor flod, som rinner ut i stilla havet. Men just som de lämnade skogsgränsen, började marken bli dyig, och på en gång stod oxkärran stilla. De hade kört fast i gyttjan.
Hur mycket än Ayrton hojtade och stack oxarna med piken, förmådde de icke draga upp hjulen igen. Man måste slå läger, där man var och till morgondagen uppskjuta försöken att lösgöra vagnen. Ayrton befriade med möda oxarna ur gyttjan, tjudrade dem tillsammans med hästarna och tillät ingen att hjälpa sig med att sörja för deras nattfoder.
De resande somnade emellertid snart in. Men vid elvatiden vaknade Mac Nabb av, att ett svagt ljus lyste honom i ögonen.
Han steg upp, i tron att en vådeld antänt gräset, ty ljuset kom nerifrån marken. Men han hade icke gått många steg, förrän han upptäckte, att det vita skenet härledde sig från en oändlighet av champignoner, som utstrålade ett svagt ljus. För att även låta Paganel njuta av den egendomliga synen ämnade han just gå och väcka denne, då han hejdade sig.
I det svaga ljusskenet hade han märkt några skuggor smyga mellan stammarna i skogen, nedböjda skuggor, som tycktes leta efter något på marken.
Majoren kastade sig ned för att icke bli sedd. Där han låg, kunde han däremot själv göra närmare iakttagelser. Vad han sett var människor, som sökte efter friska spår. Men vad ville de? Det var det, han måste veta.
Och utan att tveka eller väcka sina reskamrater kröp han genom det höga gräset som en vilde på prärierna.
Efter en orolig natt stego de resande tidigt upp. Det gällde att så fort som möjligt få upp vagnen ur gyttjan och komma över Snowy, som hotade att betydligt svälla upp av det våldsamma regn, som fallit under natten och ännu fortfor att hälla ned. De åtta männen lyckades dock icke rubba kärran ur den sega leran, ehuru de togo i av alla krafter. Och Glenarvan, John Mangles, Ayrton och de två matroserna gingo därför att hämta hästarna och oxarna för att med deras hjälp draga upp vagnen.
Då de kommit till stället, där djuren blivit tjudrade, syntes dessa emellertid icke till. Och Ayrton föreföll mycket förvånad. Han uppgav sitt vanliga hojtande lockelserop men fick varken någon gnäggning eller något bölande till svar. Ännu en timme fortsatte de sitt sökande, och slutligen hörde de på något avstånd en gnäggning, åtföljd av ett bölande.
— Där äro de, utbrast John Mangles.
Men då de hunnit fram till platsen, varifrån djurlätena hördes, stodo de slagna av bestörtning. Blott en av hästarna och en av oxarna stodo upprätta. De övriga lågo på marken döda och redan kalla, medan en hop rovfåglar flaxade omkring dem.
Wilson utstötte en svordom. Men Glenarvan befallde honom och Ayrton att föra de överlevande djuren till kärran. Det var ju ingenting annat att göra än att söka befria den ur gyttjan med de medel, som stodo till buds.
En halvtimme därefter voro de tillbaka vid lägret och delgåvo Paganel, Mac Nabb och de båda damerna den nya olyckan.
— På min ära, Ayrton, kunde majoren icke hindra sig från att säga, efter det han kastat en blick på den återstående hästen, det var skada, att ni inte lät sko om alla hästarna vid Wimerra.
— Varför det? frågade kvartermästaren.
— Därför att av alla hästarna är det bara den, som er hovslagare skodde, som fått förbli vid liv.
— Ja, slumpen har fogat det så, svarade kvartermästaren med ett skarpt ögonkast och gick bort för att spänna oxen och hästen för vagnen.
De andra betraktade frågande majoren, som hade pressat ihop läpparna liksom för att hålla tillbaka ord, som ville tränga sig fram. Han yttrade heller ingenting vidare utan gick även han bort till oxkärran.
— Vad menade han? sade Glenarvan undrande. Han kan väl inte misstänka Ayrton för att ha dödat våra hästar och oxar? Ayrton bör väl ha samma intressen som vi.
— Ja, du har rätt Edward, sade lady Helena, och Ayrton har alltid visat oss prov på tillgivenhet.
— Men majoren brukar ha skäl för vad han säger, anmärkte John Mangles.
— Kanske han tror, att Ayrton står i förbund med straffångarna? utropade Paganel oförsiktigt.
— Vilka straffångar? frågade Mary.
— Herr Paganel skämtar, skyndade sig John Mangles att säga.
Och Paganel, som nu insåg, att han pratat bredvid munnen, sökte helt skamsen reparera sitt fel.
— Ja visst, sade han, här finns ju inga straffångar. Och skulle det finnas några, så gör klimatet dem strax till hyggligt folk. Men majoren, som är så misstrogen, vill .inte tro det. Han ser straffångar överallt, kanske till och med i Ayrton.
Det var en tämligen sökt förklaring, och den stackars geografen såg, att både lady Helena och Mary fått sina misstankar väckta. Men för att icke göra honom ytterligare förvirrad avhöllo de sig från att fråga vidare.
Hästen och oxen voro nu förspända, och alla männen hjälpte dem i deras försök att draga loss kärran. Men den stod, där den stod. Och man måste uppge alla förhoppningar om att befria den ur gyttjan.
Hur skulle man emellertid nu komma till kusten utan det skydd och de livsmedel, som vagnen erbjöd, och med blott en häst och en oxe som fortkomstmedel. Om man också lyckades bygga sig en flotte och komma över Snowy, som svällt upp i oerhörd grad och blivit vild och forsande, så skulle det bli en tjugo dagars fotvandring, förenad med stora mödor och umbäranden, ty det var en fullkomligt öde trakt, som sträckte sig framför dem ända till den lilla staden Eden vid Twofoldviken.
Man dryftade och förkastade det ena förslaget efter det andra, och till sist frågade Glenarvan även Ayrton om hans mening.
— Min mening är, att vi inte kunna reda oss utan hjälp, svarade denne. Och hjälpen kan inte komma annat än från Duncan.
— Alltid Duncan, utbrast John Mangles. Och på vad sätt skulle Duncan kunna hjälpa oss härifrån?
— Vi skicka ett bud. Det finns ju en häst kvar. Budet vänder om och tar vägen till Luknow, som för direkt till Melbourne. En order från mylord kan hinna Duncan på fyra dagar. Två dagar därefter kan Duncan vara vid Twofoldviken. Och om manskapet därifrån skickas hit med friska hästar, kan undsättningen vara här om en vecka.
De resande åhörde överraskade detta oväntade förslag och betraktade ovissa varandra. John Mangles började slutligen att opponera sig. Men då tog majoren till orda.
— Bra Ayrton, sade han. Jag håller på ert förslag.
Både de andra och Ayrton själv blevo förvånade över detta omslag i den misstänksamme majorens sätt mot kvartermästaren. Men Glenarvan ställde sig snart också på Ayrtons sida, och det blev nu blott fråga om vem som skulle rida med budet. Det uppstod en allmän tävlan om att få göra det. Men Ayrton steg upp och bad att få yttra ännu ett par ord.
Det var ingen, som kände landet så väl som han, sade han, och kanske kunde han därför bättre övervinna uppstående svårigheter än någon annan. I allas intresse vore det sålunda bäst att välja honom till budbärare. Lord Glenanvan behövde blott ge honom ett rekommendationsbrev till Tom Austin, så att denne litade på honom.
— Just så, instämde majoren återigen.
Och Glenarvan nickade vänligt åt kvartermästaren.
— Ni är en intelligent man, Ayrton, sade han. Det blir, som ni föreslår.
En glädjeblixt lyste i Ayrtons ögon. Men hur snabb den än var, förvånade den dock John Mangles och gjorde honom orolig.
Saken var emellertid bestämd. Förberedelserna till resan började genast, och Glenarvan satte sig i det öppna tältet att skriva brevet till Tom Austin. Han rekommenderade Ayrton hos honom såsom en man, till vilken man kunde sätta oinskränkt förtroende.
Mac Nabbs hade ställt sig bredvid Glenarvan, medan brevet författades och plötsligt frågade han i en egendomlig ton, hur lorden skrev namnet Ayrton.
— Naturligtvis som det uttalas, svarade Glenarvan.
— Det är ett misstag, återtog majoren helt lugnt, men så högt, att det hördes över hela lägret. Det uttalas Ayrton, men det skrives Ben Joyce.