Karin Brandts dröm 1904/XVII.
| ← XVI. |
|
XVIII. → |
XVII.
Ensam med Magnus Brandt ser Karin den långa vintern gå. Julen kommer, och ändå blir det icke jul. Snön ligger hvit och vintersolen gnistrar däröfver. Muntert ljuda bjällrorna på landsvägen, och vid stora kälkbacken bortom bruket leka barnen.
Men för Karin blir det, som om ingenting, af hvad hon ser omkring sig, ägde verkligt lif. Till och med de dagar, då hon förmår sjunga och glädjas som förr, äro så få, att hon kan minnas dem länge, tänka tillbaka på dem och undra, hur allt kunnat bli så olika, mot hvad det en gång var. Karin går ensam och väntar bref. Men när brefvet kommer, läser hon det icke med samma glädje som förr. Och när hon skall besvara det, känner hon sig till mods som en tjuf, hvilken fruktar för upptäckt. Sorgligt blir det hon skrifver, ty sorgliga ha hennes egna tankar blifvit alltsedan den dag, då hennes hemliga lycka blef röjd, och när hon afslutar brefvet och skall afsända det, då är hennes hjärta tungt, och hon gråter. Karin ser sig ingen dager längre. Allt som händt är för mycket för henne att bära ensam, och ingen har hon att tala med, ingen, som kan säga henne ett ord till glädje eller tröst. Den hemlighet, hon bär på, har blifvit henne tung som en börda, och lång synes henne väntan, lång som vintern, lång som hvarje dag, hvilken är full af oro, längtan och nya kval.
Ett bref kommer till Karin från Cecilia. Det är lugnt och raskt, på samma gång fullt af vemod visserligen, men dock så starkt och hoppfullt.
Det slutar så:
»Far vill icke se mig ännu. Jag har skrifvit och bedt honom, men han vill icke. Mormor är mycket god mot mig, och så länge jag vill, får jag stanna här. Jag kan inte lefva, om jag dag för dag måste känna, att jag icke är någon till nytta. Det har jag sagt mormor, och hon har förstått mig. Aldrig har du sett något likt mormor. Först tror man, att hon vill bitas, men lär man känna henne, märker man att hon har ett hjärta af guld. Några mil härifrån bor en gammal kapten Brandt med sin fru. Du har kanske aldrig hört talas om dem, men de äro på långt håll släkt med oss. Jag har talat med mormor om, att jag ville söka mig en plats. Men hon säger, att det passar sig inte för en flicka af familj, som jag är. Men till dem kan jag komma. Ty där går jag som en släkting i huset, säger mormor, och kan ändå göra nytta och vara till hjälp. Jag har varit där på besök en gång och träffat dem, och jag är glad åt detta. Ty aldrig hade jag trott, att gamla människor kunde vara så muntra. Och ändå orkar gamla tant inte mycket. Därför är hon också belåten att få mig.
»Åt detta är jag mycket lycklig. Ty underligt är det ställdt i världen, att det ska anses för en skam att arbeta, när man är ung och kan. Därför är det väl för mig, att denna utväg finns. Annars blefve jag kanske tvungen att göra far sorg en gång till utan att vilja det. Om några dagar flyttar jag nu dit. Mormor har skrifvit till far om saken, och han har icke velat motsätta sig detta. Men dit skall du skrifva till mig och tala om allting både om far och om dig själf. Nu har han ingen annan än dig, och du får göra allt för honom. Mig förstår han nog aldrig. Jag blir helt vek, när jag tänker på det. Men så får man icke vara. Ty då sviker modet. Det har jag lärt af mormor och mycket annat därtill.
»Farväl nu, lilla älskade syster, och skrif
till mig om allt, hvad du vill. Vore jag hos
dig nu, tycker jag, att vi skulle kunna vara så
mycket mer för hvarandra, än när vi gingo
hemma och tego, hvar och en med sitt.
Din syster
Cecilia.»
Ännu mera ensam känner sig Karin, när hon läst detta bref, och vet att systern ej kommer tillbaka. Mycket ger det henne att tänka på, och mest grubblar hon öfver, hur det skulle vara, om hon kunde göra som Cecilia och komma bort från alltsammans. Men skrifva och förtro sig till henne kan hon icke. Därför skrifver hon blott om fadern, och det som rör honom, men ingenting om sig själf. Icke heller till Sigfrid kan hon skrifva om detta, som trycker henne. Gjorde hon det, skulle hon dag och natt blott betunga honom med sin sorg, och hon skulle ändå ej kunna hjälpa. Så omöjligt, omöjligt, omöjligt synes henne allt. Af hvad Cecilia skrifver, förstår Karin, att fadern tiger med allt, och att dagligen ske ting, hvarom hon af honom ingenting får veta. Förr har det aldrig fallit henne in, att fadern skulle kunna tala med henne om sådant. Nu känner hon, att det blifvit så, emedan han grämer sig öfver henne liksom öfver systern. Och när hon hör, att fadern icke kan förlåta systern, som dock ingenting annat gjort än motsatt sig hans vilja, då vaknar en ny skräck inom Karin. »Far kommer aldrig att förlåta mig», tänker hon. »Allt ondt tror han om mig.»
Karin fruktar fadern, men på samma gång älskar hon honom som aldrig förr. Det är som om hans vrede, hvilken hon känner hvila öfver sig, ökade hennes kärlek. Hon gör allt hvad hon kan, och allt hvad hon vågar, men Magnus Brandt synes icke märka något. Tysta förflyta måltiderna, och numera går han sällan ut. Nästan hela dagarna tillbringar han på sina rum, och hvad han där gör, vet ingen. Men går man förbi hans dörr, hör man hans steg trampa golfvet därinne, och från gården kan man se, hur han länge står grubblande vid fönstret, där termometern hänger.
Blott när Fabian Skotte kommer, klarnar han upp och blir sig lik som förr. Stram och putsad, med halsduken i prydlig knut och peruken framkammad i sirliga husarkrokar under tinningarna sitter han till bords, och allt det bästa huset förmår skall bullas upp. Fabian Skotte är älskvärd, som om ingenting händt, och Karin undrar öfver, att han icke synes sörja Cecilia. Vänlig och godlynt kommer han, klokt och muntert, som hade ingen sorg träffat honom, flyter hans tal, och Karin gläder sig hvarje gång åt gästens besök, emedan då något af den tyngd, som trycker både fader och dotter i deras ensamhet, faller undan. Det är, som om något af trygghet och trefnad följde med Fabian Skotte, säker på sig själf och snabb i arbete och handling som han städse är.
Mest gläda dessa besök Karin, därför att fadern då blir en annan. Ty knappt är gästen borta, faller Magnus Brandt åter samman, och aldrig ser Karin så skarpt hur gammal fadern blifvit som efter dessa besök. Lutad går han ute och inne, och det ser ut, som trefvade hans fötter på marken efter stöd. Häftigt och uppbrusande är hans lynne, den minsta småsak är nog att framkalla hans vrede, och det finns dagar, då ingen vågar tala honom till. Värst äro de dagar, då posten väntas. Genom Fabian Skottes försorg kommer den numera hvarje vecka. Dubbelt så ofta som förr går Magnus Brandt och väntar på bref, som aldrig komma, eller fruktar, för dem han får. Aldrig går dagen, då Cecilias och svärmoderns bref anlände, ur hans minne.
Karin har kommit så långt nu, att hon förstår detta. Men det hon förstår, hjälper henne ej, endast trycker henne djupare ned.
Det enda, som ger henne tillfredsställelse och ro, är arbetet, och lyckligare känner hon sig aldrig, än när hon går trött i säng och somnar tungt. Karin har tagit Cecilias plats i hushållet, och hon har blifvit en klok och god liten husmor. Mycket mera, än hon själf trott, kan hon. Till henne har folket vant sig att komma både i glädje och sorg. Och när hon kan, hjälper Karin med råd och dåd. Men lycka skänker henne intet. Hvad hon väntar på, händer icke. Tungt går tiden.
Att två år förgått så, kan hon icke fatta. Och dock är augusti månad inne på nytt. Frukten börjar mogna, och hvarje natt täcker trädgårdsmästaren dalierna på den långa rabatten för att skydda dem för frost under den sista sommarmånadens järnnätter. Två gånger har redan folket, som tidigt går till sitt arbete, sett gräsmattan hvit. Kallt och klart skiner solen öfver träden, hvilka gnistra i rödt och brunt.
Hösten är inne.