Kejsarn av Portugallien/Kapitel 29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kejsarinnan
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Kejsaren
Kejsarvisan  →


[ 161 ]

KEJSAREN.

Den första söndagen i september, då skall man tro, att kyrkfolket i Svartsjö fick något att förundra sig över.

Det finns en stor och bred läktare i Svartsjö kyrka, som går tvärs över hela långskeppet. Och i första bänken på den läktarn har herrskaperna brukat sitta, herrkarlarna till höger och fruar och mamseller till vänster, så länge som man kan minnas tillbaka.

Det var inte något förbud för andra att sitta där. Alla platser i kyrkan var lika fria. Men det skulle förstås aldrig ha fallit en fattig backstusittare in att slå sig ner i den bänken.

Jan hade tyckt förr i världen, att de hade varit både vackra och fina att se på, de som satt där. Och än i dag ville han inte neka till att både brukspatronen på Duvnäs och löjtnanten på Lövdala och ingenjörn på Borg var ståtliga karlar och tog sig bra ut. Men vad var det att tala om mot den härligheten, som folk nu fick att beskåda? Något sådant som en riktig kejsare hade väl ändå aldrig förr tagit plats där uppe i herrskapsbänken.

[ 162 ]Men nu satt det en sådan storkarl i alla fall på främsta platsen ytterst i barken. Bägge händerna stödde han mot en lång käpp med stor silverknopp, på huvudet hade han en hög, grön läderkaskett, och på bröstet blänkte två stora stjärnor, en lik guld och en lik silver.

När orgeln stämde upp, så höjde kejsarn sin röst och sjöng. För en kejsare får lov att sjunga högt och klart i kyrkan, även om han inte kan hålla rätt melodi och ton. Folk är ändå glada att få höra honom.

Herrkarlarna, som satt bredvid honom, vände sig åt sidan och såg på honom gång efter annan, men det var ju ingenting att undra på. Det var nog första gången, som de hade en sådan höghet ibland sig.

Kasketten fick han ju lov att lägga av sig, för det får till och med en kejsare lov att göra, när han kommer till kyrkan, men han lät den sitta på så länge som möjligt, för att folk skulle få se sitt lystmäte på den.

Det var också många av dem, som satt nere i kyrkan, som den dagen vände på huvudet och såg uppåt läktarn. Det var, som skulle de tänka mer på honom än på predikan. Men det fick man ju förlåta dem. Det skulle nog ge med sig, bara de blev vana vid att det satt en kejsare i kyrkan.

De var kanske litet förvånade över att han hade blivit så upphöjd. Men de borde ju kunna förstå, att den, som var far till en kejsarinna, fick [ 163 ]lov att själv bli kejsare. Något annat var inte möjligt.

När han kom ut på talbacken efter gudstjänsten, var det flera, som gick emot honom, men han hann inte tala med en enda, förrän klockar Svartling kom och bad honom gå med in i sakristian.

Där inne satt prästen i en hög länstol med ryggen mot dörrn och talade med riksdagsman Karl Karlsson, då Jan och klockarn kom in. Prästen var ledsen för någonting, det hördes på rösten. Det var inte långt ifrån, att han grät.

»Det är två av de själar, som var anförtrodda åt min vård,» sa han, »som jag har låtit gå till spillo.»

Riksdagsmannen försökte trösta honom. »Pastorn kan väl inte ha någon skuld i den ondska, som bedrives i de stora städerna,» sa han.

Men prästen lät inte lugna sig. Han lutade det vackra unga ansiktet i händerna och grät. »Nej, det kan jag ju inte,» sa han. »Men vad har jag gjort för att vaka över den unga adertonåriga flickan, som blev kastad skyddlös ut i världen? Å vad har jag gjort för att trösta hennes far, som bara hade henne att leva för?»

»Pastorn är så nykommen i församlingen,» sa riksdagsmannen. »Om här ska talas om ansvar, så drabbar det väl mera oss andra, som hade reda på förhållandena. Men vem kunde tro, att det skulle gå så galet? Di unga får ju lov å ge sej ut i världen. Vi har varit utkastade på samma sätt [ 164 ]allihop här i socken, å di flesta har det gått bra för.»

»Å, Gud, måtte jag kunna tala med honom!» bad prästen. »Måtte jag kunna fånga det flyende förståndet — — —

Klockar Svartling härskade sig, där han stod bredvid Jan, och prästen vände sig emot dem. Han steg genast upp, tog Jans hand och lade den i sin.

»Kära Jan!» sa han.

Prästen var högrest och ljus och vacker. När han kom emot en med sin goda röst och de milda, blå ögonen lysande av barmhärtighet, så var han inte lätt att stå emot. Men härvidlag var det inte annat att göra än att visa honom till rätta strax från början, och det gjorde Jan också.

»Det är ingen Jan mer, min snälla pastor, utan nu är det kejsar Johannes av Portugallien, å den, som inte vill ge honom hans rätta benämning, den har han inte någe otalt med.»

Därmed gav Jan prästen en liten kejsarnick till avsked och satte kasketten på huvudet. Och de såg allt ganska snopna ut, de tre, som stod kvar i sakristian, när han sköt upp dörrn och gick sin väg.