Kejsarn av Portugallien/Kapitel 31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kejsarvisan
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Den sjuttonde augusti
Jan och Kattrinna  →


[ 173 ]

DEN SJUTTONDE AUGUSTI.

Första gången, som Jan i Skrolycka hade gått till Lövdala en sjuttonde augusti, hade besöket just inte avlupit så hedersamt för honom, som han hade kunnat önska. Han hade inte heller gjort om det en enda gång, fastän han hade hört folk säga, att det blev mer roligt och högtidligt på Lövdala för vart år, som gick.

Men nu, efter den lilla flickans upphöjelse, hade ju allt blivit så annorlunda för honom. Nu trodde han, att det skulle bli en stor missräkning för löjtnant Liljecrona, om inte en sådan storkarl som kejsar Johannes av Portugallien ville göra honom den hedern att önska honom lycka på hans födelsedag.

Han satte alltså på sig kejsarstassen och begav sig i väg. Men han aktade sig väl för att komma bland de första gästerna. För honom, som var kejsare, passade det bäst att inte visa sig, förrän de många främmandena hade fått göra sig litet hemmastadda och roligheten hade kommit i gång.

Vid det förra besöket hade han inte vågat sig längre än till trädgården och sandgången framför huset och aldrig gått fram och hälsat, men nu [ 174 ]kunde det ju inte bli tal om att han skulle uppföra sig så obelevat. Nu styrde han genast rakt på den stora bersån till vänster om förstubron, där löjtnanten satt med en hel mängd herrkarlar både ifrån Svartsjö och andra håll, tog honom i hand och önskade honom många och goda år.

»Jaså, Jan, är du ute å går?» sa löjtnant Liljecrona och lät litet förvånad. Han hade nog ändå inte väntat sig en sådan ära, och det var väl därför, som han inte hade kommit ihåg sig, utan gett honom det gamla namnet.

Men en så beskedlig karl som löjtnanten menade inte något illa med detta, det visste Jan, och därför visade han honom till rätta med all saktmodighet.

»Vi ska väl inte räkna så noga med löjtnanten, eftersom det är hans födelsedag i dag,» sa han. »Men annars skulle det allt med rätta heta kejsar Johannes av Portugallien.»

Dessa orden hade han sagt med en så mild röst, som det var honom möjligt, men de andra herrkarlarna började ju ändå på att skratta åt löjtnanten för att han hade burit sig dumt åt, och den förtreten hade Jan ju inte velat vålla honom på hans högtidsdag. Han fick brått med att vända sig till de andra för att villa bort saken.

»Go' dag, go' dag, mina snälla gen'raler å biskopar å landshövdingar!» sa han och lyfte på mössan med den stora kejsarsvängen. Sedan var det hans mening att gå runt i kretsen och skaka [ 175 ]hand med dem allihop, som man skall göra, när man kommer på kalas.

Närmast löjtnanten satt då en liten, tjock karl, som var klädd i vit väst och hade guld på kragen och värja vid sidan. När Jan kom för att hälsa, räckte mannen inte fram hela handen, utan gav honom bara två fingrar.

Han kanske inte menade något illa med det, men se, en sådan man som kejsar Johannes visste, att man är tvungen att hålla på sin värdighet.

»Du får allt lov å ge mej hela handen, min snälla biskop å landshövding,» sa han, men så vänligt så, för han ville inte komma och störa glädjen på den här stora dagen.

Men nu skall man tro, att karlen snörpte på näsan.

»Jag hörde nyss, att det inte var dej till lags, att Liljecrona kallade dej i namn,» sa han. »Men nu undrar jag hur du kan understa dej att säja du till mej. Ser du inte di här?» frågade han och pekade med detsamma på tre fattiga småstjärnor, som han hade sittande på fracken.

När sådana ord fälldes, då var det tid att lägga av ödmjukheten. Raskt upp med rocken, så att västen blev synlig, fullsatt med stora, granna »maljonger» av både guld och silver! Han gick eljest med rocken hopknäppt över dem, för de var ömtåliga och blev lätt blekta och stötta. Folk brukade också bli så underligt förlägna i sällskap med storkarlar, så han ville inte skrämma [ 176 ]dem med att visa all sin härlighet i onödan, men nu måste den fram.

»Se hit, du!» sa han. »Lull lull lull! Så ska en ha det, när en vill skryta. Tre fattiga stjärnor, vad är det å komma med?»

Och nu skall man tro, att karlen fick upp respekten. Det gjorde väl också sitt till, att alla de, som visste hur det förhöll sig med kejsarinnan och kejsardömet, höll på att skratta sig rent fördärvade åt honom.

»Kors för tusan!» sa han och steg upp och bockade sig. »Det är nog ett riktigt majestät, som jag har framför mej. Det förstår sej ju till å med på att ge svar på tal.»

Ja, så går det, när man vet hur man skall umgås med folk. Det var ingen av alla herrkarlarna, som sedan var så glad att få språka med regenten i Portugallien som just den här, som hade varit så granntyckt till en början och inte velat ge honom mer än två fingrar, när han, som var kejsare, hade räckt fram hela handen.

Att det inte var någon mer av dem, som satt i bersån, som nekade att ge kejsarn tillbörlig hälsning, det är ju något, som nästan är onödigt att omtala. Sedan nu den första häpenheten och förlägenheten var överståndna och herrkarlarna hade börjat begripa, att han inte var svår att komma överens med, så kejsare han var, blev de lika ivriga, de som alla andra, att få höra talas om den lilla flickans upphöjelse och om hennes snara återkomst till hemsocknen. Till sist uppstod [ 177 ]det en sådan vänskap mellan honom och dem, att han till och med sjöng för dem den visan, som han hade lärt i skogen. Det var kanske en alltför stor nedlåtenhet, som han bevisade dem. Men när de var så glada åt vart ord han sade, så kunde han inte förneka dem nöjet att också få höra honom sjunga.

Men när han höjde upp sin röst och sjöng, då skall man tro, att det blev en uppståndelse. Då fick han inte bara de gamla herrkarlarna till åhörare, utan här kom både de gamla grevinnorna och generalskorna, som hade suttit i förmakssoffan och druckit te och ätit konfekt, och de unga baronerna och hovfröknarna, som hade hållit på och dansat i balsalongen, rusande för att få höra honom. De ställde sig i en tät ring runt omkring honom, och på honom var alla ögon riktade, såsom det skall vara, när man är kejsare.

Maken till visa hade de förstås aldrig hört. Och så fort som han hade sjungit den till slut, ville de, att han skulle börja om igen. Han krusade allt en bra stund, för man får ju inte vara alltför medgörlig, men de gav sig inte med mindre, än att han gjorde dem till viljes. Och när han nu kom till omkvädet, så började de sjunga med, och när »bom, bom» kom, så stampade de unga baronerna i marken, medan hovfröknarna klappade takten med händerna.

Ja, det var en märkvärdig visa. När han nu tog om den och så många grannklädda människor sjöng med och så många vackra unga [ 178 ]flickor gav honom vänliga ögonkast och så många käcka unga herrar ropade bravo åt honom efter var vers, började han känna sig så yr, som om han skulle ha dansat. Han tyckte, att det var något, som tog honom i sina armar och lyfte honom högt i luften.

Han mistade inte sansen, han visste hela tiden, att han stod kvar på jorden, men på samma gång kände han hur ljuvligt det var att kunna stiga så högt, att han kom över alla andra. På den ena sidan bars han upp av äran och på den andra av härligheten. De tog honom på starka vingar och satte honom upp på en kejsartron, som svävade långt borta bland de röda kvällsmolnen.

Det var bara en enda sak, som fattades. Tänk, om den stora kejsarinnan, den lilla Klara Gulla från Skrolycka, också hade varit med där!

Han hade knappt tänkt ut tanken, förrän det spred sig som ett rött skimmer över gården. Och när han tittade efter bättre, så såg han, att det utgick från en rödklädd ung flicka, som hade kommit ut ur huset och stod på förstubron.

Hon var högväxt, och hon hade stort, gult hår. Hon stod så, att han inte kunde se hennes ansikte, men det kunde ingen annan vara än Klara Gulla.

Nu förstod han varför han hade känt sig så lycksalig i kväll. Det var bara ett förebud till att hon fanns i närheten.

Han bröt av mitt i sången, knuffade åt sidan [ 179 ]dem, som stod i vägen, och sprang upp mot byggningen.

När han kom fram till nedersta trappsteget måste han stanna. Hjärtat slog så våldsamt, att det höll på att spränga bröstet.

Sä småningom fick han krafter till att röra sig framåt på nytt. Det gick sakta uppför, trappsteg etter trappsteg. Äntligen var han uppe på förstubron, och på samma gång bredde han ut armarna och viskade hennes namn.

Då vände den unga flickan sig om. Och det var inte Klara Gulla! Det var en främmande som kastade förvånade blickar på honom.

Inte ett ord kunde han säga, men tårarna kom strömmande. Han kunde inte hålla dem tillbaka. Han steg utför trappan igen, vände sig bort från all glädje och ståt och började gå uppåt allén.

Folk ropade efter honom. De ville, att han skulle komma tillbaka och sjunga för dem. Men han hörde inte på dem. Så fort han kunde, skyndade han sig in i skogen, där han fick gömma sig undan med sin sorg.