Kejsarn av Portugallien/Kapitel 32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Den sjuttonde augusti
Kejsarn av Portugallien
av Selma Lagerlöf

Jan och Kattrinna
Begravningen  →


[ 180 ]

JAN OCH KATTRINNA.

Aldrig förr hade Jan i Skrolycka haft så mycket att tänka på och fundera över som nu, då han hade blivit kejsare.

För det första fick han ju lov att vara obegripligt vaksam, sedan storheten hade kommit över honom, så att han inte lät högmodet få insteg hos sig. Han måste jämt komma ihåg, att vi människor, vi är alla gjorda av en och samma materia, och ifrån ett och samma föräldrapar härstammar vi, och svaga och syndiga är vi alla, så att i grund och botten har den ena ingenting att berömma sig av framför den andra.

I hela sitt liv hade han sett sig led åt hur människor sökte att förhäva sig över varandra, och inte ville han nu göra på samma sätt. Men han märkte nog, att det inte var så lätt att hålla sig vid den rätta ödmjukheten för en, som hade blivit så upphöjd, att det numera inte fanns någon i hela socknen, som var hans like.

Mest ängslig var han förstås för att göra eller säga något, så att de gamla vännerna, som gingo kvar i sitt dagliga slit och släp, skulle känna sig förbisedda och bortglömda. Det var nästan bäst [ 181 ]att inte nämna ett ord till dem om det, som hände honom, när han infann sig vid alla bjudningar och kalas i hela trakten, såsom det nu var hans plikt att göra. Inte kunde han beskylla dem för avundsjuka. Å, långt ifrån! Men i alla fall borde han inte tvinga dem att göra jämförelser.

Inte heller fick han begära av sådana karlar som Börje och notbindarn, att de skulle kalla honom för kejsare. Så gamla vänner fick ju säga »Jan», som de alltid hade gjort. De skulle aldrig ha kunnat komma sig för med något annat.

Men den, som han fick tänka mest på och vara mest varsam med, det var förstås den gamla hustrun, som han hade sittande hemma i stugan. Det hade varit en bra stor lättnad, och glädje med, om det hade kommit något budskap om upphöjelse också till henne, men det hade det inte, utan hon var densamma som förr. Och det var kanske inte möjligt annat. Klara Gulla begrep väl, att det inte stod till att göra någon kejsarinna av Kattrinna. Man kunde inte tänka sig, att hon skulle sätta en guldmaljong på håret, när hon gick i kyrkan. Förr hade hon väl stannat hemma, än hon hade visat sig där med något annat än den vanliga svarta silkeduken på huvudet.

Kattrinna sade rent ut, att hon inte ville höra talas om att Klara Gulla hade blivit kejsarinna. Och det var kanske det bästa, när allt kom omkring, att göra henne till viljes härvidlag.

Men man kan nog förstå, att det inte var så [ 182 ]lätt för den, som var förmiddag gick ner till bryggan och där var omgiven av alla dem, som väntade på ångbåten, och fick heta kejsare i var vändning, att alldeles lägga av högheten, när han satte foten inom tröskeln till sitt eget hem. Det var inte utan, att det frestade på att bära ved och vatten åt Kattrinna och att till på köpet bli så tilltalad, som om man hade gått tillbaka och inte framåt.

Om Kattrinna hade nöjt sig med detta, så hade det ju ändå gått an, men hon klagade också över att han inte ville gå på dagsverke som förr i världen. Men när hon kom med sådant, vände han allt dövörat till. Han visste ju, att kejsarinnan av Portugallien skulle skicka honom så mycket pengar, att han aldrig mer i sitt liv skulle behöva sätta på sig arbetskläderna. Det hade rent av varit illa handlat mot henne att ge efter för Kattrinna i den saken.

En eftermiddag i slutet av augusti satt Jan på stenen framför förstudörrn och rökte ur en liten pipsnugga, då han fick se skymten av ljusa klänningar och hörde unga röster uppifrån skogen. Kattrinna hade gått ner i björkhagen för att skära ris till en kvast, men dessförinnan hade hon sagt till honom, att hädanefter måste de väl ställa det så, att hon gick till Falla och grävde diken. Han kunde ju stanna hemma och laga mat och lappa kläder, eftersom han hade blivit för fin att arbeta hos andra. Han hade inte svarat henne med ett ord, men det hade i alla fall varit [ 183 ]svårt att höra henne, så att han blev riktigt glad att få vända tankarna åt annat håll. Så fort han kunde, sprang han in efter kejsarmössan och käppen och hann just fram till grinden, då de unga flickorna skulle gå förbi.

Det var inte mindre än fem stycken. De tre småmamsellerna från Lövdala var med i flocken. De andra var väl några främmande, som hade kommit på besök.

Jan slog upp grinden på vid gavel och trädde ut mot dem. »Go'dag, mina snälla hovfröknar!» sa han och gjorde en så stor sväng med mössan, att den närapå rörde vid marken.

De tvärstannade och såg litet blyga ut till en början, men han fick dem snart över den första förlägenheten.

Då blev det »go'dag» och »vår snälla kejsare», och det syntes mer än väl, att det var en riktig glädje för dem att få se honom igen.

Dessa småmamsellerna var inte som Kattrinna och det andra folket i Askedalarna. De hade inte alls något emot, de, att höra talas om kejsarinnan, och de frågade strax hur det stod till med henne, och om hon inte snart skulle vara att hemförvänta.

De undrade också om de inte kunde få gå in i stugan och se hur det såg ut där. Och det behövde han inte neka dem, för Kattrinna höll det alltid så snyggt och ordentligt, så att hos dem kunde vem som helst gärna få hälsa på.

När de små herrgårdsmamsellerna kom in, [ 184 ]blev de nog förvånade över att den stora kejsarinnan hade vuxit upp på ett så litet ställe. Det gick väl an förr, när hon var van vid det, sade de, men hur skulle det bli, om hon kom tillbaka? Skulle hon bli boende här hos föräldrarna, eller skulle hon vända tillbaka till Portugallien?

Jan hade nog tänkt på detsamma, och han hade ju förstått, att Klara Gulla inte kunde stanna kvar i Askedalarna, då hon hade ett helt rike att styra.

»Det blir väl så, att kejsarinnan kommer å vända tebaka te Portugallien,» sa han.

»Då kommer väl ni att följa med henne?» frågade en av småmamsellerna.

Jan visste med sig, att han helst skulle ha önskat, att hon inte hade frågat om den saken. Han gav henne inte något svar heller till en början, men den unga flickan ville inte ge sig.

»Ni vet kanske inte än hur det ska bli?» sa hon.

Jo, det hade han väl reda på, men han var inte riktigt på det klara med hur folk skulle ta hans beslut. De kanske inte skulle tycka, att det var rätt handlat av en kejsare.

»Nej, jag ska väl bli kvar hemma, jag,» sa han. »Det kan ju inte gå an, att jag far ifrån Kattrinna.»

»Jaså, Kattrinna reser inte med, hon?»

»Nej, det står nog inte te å få Kattrinna te å fara ifrån stugan. Å jag ska väl bli kvar hos henne. Se, när en har lovat trohet i nöd och lust.»

[ 185 ]»Ja, det löftet förstår jag att man inte kan svika,» sa den herrgårdsmamsellen, som var mest ivrig att fråga om allting. »Hör ni det, ni andra?» sa hon. »Jan vill inte fara ifrån sin hustru, fastän hela Portugalliens härlighet lockar honom.»

Och tänk, att de blev riktigt glada åt detta! De klappade honom på axeln och sade, att det var rätt gjort av honom. Det var ett gott tecken, sade de. Det var inte slut ännu med den gamla, snälla Jan Andersson i Skrolycka.

Han förstod inte riktigt vad de kunde mena. Men de var väl glada åt att de fick ha honom kvar i socknen.

De sade adjö och gick strax efteråt. De skulle vandra bort till Duvnäs bruk på kalas.

Men tänk, att knappt var de gångna, förrän Kattrinna kom in! Hon måtte ha stått alldeles utanför dörrn och väntat. Hon hade väl inte velat gå in till de främmande, men hur länge hon hade stått där, och hur mycket hon hade hört av samtalet, det kunde ingen veta.

Hur det nu förhöll sig med den saken, så såg hon mer blid och god ut, än hon hade gjort på länge.

»Du är en kopstolle,» sa hon. »Å jag undrar vad andra kvinnfolk skulle säja, om di hade en sån man. Men det var ändå väl, att du inte ville fara ifrån mej.»