Hoppa till innehållet

Kenilworth/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Vadet
Kenilworth
av Sir Walter Scott
Översättare: Ernst Lundquist

Gamla vänner träffas
Tressilian och Amy  →


[ 14 ]

II.
GAMLA VÄNNER TRÄFFAS.

»Nå, hur står det till med er systerson, min käre värd?» sade Tressilian, då Giles Gosling först visade sig i skänkrummet morgonen efter välkomstfesten. »Mår han bra, och står han fast vid sitt vad?»

»Vad må bra anbelangar, så gav han sig ut för två timmar sedan och har besökt jag vet inte hur många av sina gamla kamrater. Han har nyss hunnit tillbaka och håller nu på att frukostera på nyvärpta ägg och muskatvin; vad hans vad beträffar, varnar jag er som en vän för att befatta er med det eller något annat, som Mike föreslår.»

»Nåja, ert råd skall inte vara bortkastat», svarade Tressilian. »Jag skulle ändå bra gärna vilja följa honom. Men den där Foster, vem och vad är han, och varför gör han en sådan hemlighet av sin kvinnliga gäst?»

»I sanning», svarade Gosling, »jag kan inte tillägga mycket till vad ni hörde i går. Han var en av drottning Marys papister, och nu är han en av drottning Elisabets protestanter; han var underhavande till abboten i Abingdon, och nu är han herre på slottet. Framförallt var han fattig och är nu rik. Somliga tro att han har hittat en skatt nedgrävd i trädgården, andra att han har sålt sig till den onde för pengar, andra påstå [ 15 ]att han har bestulit abboten på kyrksilvret, som vid reformationen gömdes undan på det gamla slottet. Rik är han emellertid, och endast Gud och hans samvete — och kanske djävulen också — veta, hur han har blivit det. Barsk är han i sitt sätt. Det blir säkerligen gräl emellan honom och min systerson, om Mike vill tvinga på honom sin bekantskap. Jag är ledsen att ni funderar på att göra honom sällskap dit.»

Den främmande hade nyss slutat den förträffliga frukost som serverades honom och Gosling av den vackra Cicely, skänkrummets skönhet, då Michael Lambourne inträdde. Hans dräkt var på nyaste modet, och han uppbar den med synbart bemödande att framställa sin person i den fördelaktigaste dager.

»Ni vidhåller alltså er avsikt att besöka er gamle bekante?» sade Tressilian till äventyraren.

»Ja, min herre», sade Lambourne, »när insatsen är gjord måste partiet spelas, det är spelarlag, som gäller över hela världen.>

»Jag erbjuder mig att följa er på er äventyrliga utflykt, av vanlig resenärnyfikenhet», sade Tressilian, »om ni vill vara så god och tillåta mig det; och jag sätter in min andel i vadet hos vår hederlige värd.»

Byn Cumnor har ett behagligt läge på en kulle, och i en lummig park i närheten låg det gamla slottet, som nu beboddes av Anthony Foster. Ingången till parken var genom en gammaldags port i omfattningsmuren, och dess dörrhalvor av massiv ek voro tätt beslagna med spikar. De bägge männen gingo in genom den och befunno sig i en allé skuggad av gamla träd. Allén själv var beväxt med gräs, och på ett par ställen lågo stora högar av murkna grenar, vilka blivit avkvistade från de i den närbelägna parken fällda träden och uppstaplats här för att torka. Utom det allmänna intryck av ödslighet, som så mäktigt tränger sig på en, då man ser människoverk förstöras genom vanvård, bredde de [ 16 ]väldiga, lummiga träden en dyster prägel över det hela, även då solen stod som högst, och gjorde ett motsvarande intryck på de besökandes sinnen.

»Den här skogen är mörk som ett varggap», sade Lambourne till Tressilian, medan de långsamt gingo framåt den ensliga allén och fingo sikte på det gamla slottets klosterlika fasad med sina kolonnprydda fönster, sina av murgröna och andra slingerväxter klädda tegelväggar och sina klumpigt murade skorstenar.

»Tillåt mig fråga er», sade Tressilian, »varför ni är så angelägen att förnya bekantskapen med er gamle kamrat, då hans lynne så föga överensstämmer med ert eget?»

»Och får jag i min tur fråga er, herr Tressilian», svarade Lambourne, »varför ni har visat er så angelägen att följa med mig på detta besök?»

»Jag har sagt er mitt skäl», sade Tressilian. »Idel nyfikenhet.»

»Åh prat», svarade Lambourne, »jag har levat alltför länge bland vår tids mest slipade lurifaxar för att inte kunna skilja agnar från vete. Ni är en fin herre både till börd och uppfostran — det ser man på ert utseende — med förfinade vanor och gott anseende — det antyder hela ert sätt att vara, och det säger också min morbror; men ändå ger ni er i slang med en gudlös sälle, som de kalla mig, och fastän ni vet att jag är en sådan, följer ni mig på ett besök hos en man, för vilken ni är en främling — och allt detta av bara nyfikenhet, kantänka?»

»Om också edra misstankar vore grundade», sade Tressilian, »har ni ej visat mig något förtroende, som kunnat framkalla mitt.»

»Åh, är det bara det», sade Lambourne, »så ligga mina bevekelsegrunder i öppen dag. Så länge det här guldet räcker», han tög fram sin börs, kastade den i luften och tog den — »vill jag ha roligt för det, och då det är [ 17 ]slut, måste jag ha mera. Om den där hemlighetsfulla slottsfrun är så beundransvärd som det påstås, är det ju möjligt att hon kan hjälpa mig att smälta ned mitt guld till koppar, och å andra sidan, om Anthony verkligen är en så rik knös, som ryktet vill göra honom till, kan han ju vilja probera den vises sten på mig och förvandla min koppar till guld igen.»

Medan han sade detta, hade de kommit in i en stor fruktträdgård, som omgav huset på två sidor, ehuru träden voro förvuxna och mossiga och ej tycktes bära mycket frukt. Största delen av marken, som en gång utgjort parterrer och blomsterrabatter, låg nu obrukad, utom några land som blivit uppgrävda och planterade med vanliga grönsaker. Några statyer, som hade prytt trädgården i dess glansdagar, voro nu nedkastade från sina piedestaler och slagna i stycken; ett stort lusthus befann sig i samma förfallna skick.

Lambourne bultade hårt och dristigt på den stora porten och gjorde därvid den iakttagelsen att han sett en mindre stark port på månget fängelse. Först då de hade bultat flera gånger, öppnade en gammal tjänare med vresig uppsyn en liten fyrkantig, med grovt galler försedd lucka på porten och frågade vad de ville.

»Vi vilja genast tala med herr Foster i viktiga statsangelägenheter», lydde Michael Lambournes påpassliga svar.

Om en stund kom tjänaren tillbaka, drog försiktigt undan bommar och riglar, öppnade porten och förde genom en portgång in dem på en fyrkantig gård omgiven av byggnader. Mitt emot portgången var en annan dörr, som tjänaren på samma sätt öppnade, och nu lät han dem inträda i en sal med stengolv, där det endast fanns få möbler och dessa av den tarvligaste och mest gammalmodiga fason,

Tressilian och hans ledsagare fingo vänta ganska länge innan slottets nuvarande ägare visade sig. Ehuru [ 18 ]Tressilian var förberedd på att få se en man med simpelt och obehagligt utseende, överträffade dock Anthony Fosters fulhet alla hans förväntningar. Han var av medellängd, kraftfullt byggd, men så klumpig att det gränsade till vanskaplighet och gjorde alla hans rörelser så tafatta, som om han varit både halt och vänsterhänt. Hans skarpa mörka ögon lågo djupt under tjocka, buskiga ögonbryn, och som de vanligen voro sänkta mot jorden, såg det ut som om de blygdes för sitt naturliga uttryck och ville dölja det för iakttagande blickar. Tressilian kunde ej annat än erkänna för sig själv att Anthony Foster, som nu stod framför dem, att döma efter utseendet var den sista person, hos vilken det kunde falla någon in att göra ett oväntat och ovälkommet besök. Han slog upp ögonen, då han kom in i rummet, och fäste på de bägge besökande en skarpt genomträngande blick, sedan slog han ned dem igen, som om han räknat sina steg, medan han långsamt trädde fram mitt i rummet och sade med låg, dämpad röst:

»Får jag be er, mina herrar, att säga mig anledningen till ert besök?»

»Åh, min käre vän Tony Foster!» utropade Michael, i det han grep hans motsträviga hand och skakade den så eftertryckligt att den andres klumpiga gestalt nästan vacklade. »Vad, har du alldeles glömt din vän och lekkamrat Michael Lambourne?»

»Michael Lambourne!» sade Foster och såg på honom ett ögonblick, sedan befriade han utan vidare sin hand från den tilltalandes vänskapliga tag och sade: »Är ni Michael Lambourne?»

»Ja, lika visst som ni är Anthony Foster», svarade Lambourne.

»Vad, din galgfågel, din fängelseråtta, du bödelns och hans kunders vän», svarade Foster, »är du nog fräck att vilja vara bekant med någon, vars nacke inte behöver vara rädd för Tyburns halskrage?»

[ 19 ]»Allt det där kan vara mycket sant», svarade Lambourne, »men jag var ju ändå ett tillräckligt bra sällskap för min gamle vän Anthony Båltändaren, fastän han nu på något oförklarligt sätt blivit herre till Cumnor Place

Foster såg strängt på honom, vände sig därefter om och gick ett par slag genom rummet med samma avmätta steg som då han inträdde; sedan kom han plötsligt tillbaka, räckte Michael Lambourne handen och sade:

»Var inte ond på mig, bäste Mike; jag ville bara pröva, om du hade lagt bort något av din gamla aktningsvärda öppenhjärtighet, som dina avundsmän och bakdantare kallade skamlös oförskämdhet. Men vem är den där junkern, min hederlige Mike? Är han en laglös, utsvävande sälle liksom du själv?»

»Jag ber att få presentera för dig herr Tressilian», svarade Lambourne till svar på sin väns fråga; »lär känna och värdera honom, ty han är en ädling med många utmärkta egenskaper. Han kommer nog med tiden att bli det du sade, men ännu så länge är han bara en nybörjare, en proselyt, och söker storkaxarnes sällskap, liksom en ovan fäktare besöker fäktskolorna, för att lära sig hur han skall hantera floretten.»

»Om så är, vill jag be dig följa mig i ett annat rum, bäste Mike, ty vad jag har att säga dig är endast för dina öron.»