Kenilworth/Kapitel 03
| ← Gamla vänner träffas |
|
Mörka planer → |
III.
TRESSILIAN OCH AMY
Det rum, vari herrn på Cumnor-Place införde sin värde gäst, var större än det, där de nyss samtalat, men såg ännu mera förfallet ut. Stora ekskåp fulla med hyllor av samma träslag omgåvo rummet och hade förr i tiden innehållit ett talrikt bibliotek, varav många böcker ännu funnos kvar, men trasiga och förstörda, betäckta med damm, berövade sina dyrbara knäppen och band, vräkta huller om buller på hyllorna som föremål utan allt värde, lämnade till pris för vem som helsts rovlystnad.
»De män som skrivit de här böckerna», sade Lambourne och såg sig omkring, »anade föga i vems händer de en gång skulle falla.»
»Åh prat», svarade Foster, »det är bara papistisk smörja alltsammans — den skenhelige gamle Abingdon-abbotens enskilda bibliotek. Nittondelen av en ren evangelisk predikan är mera värd än ett lass sådant skräp från den rackarehålan Rom…»
»Åh, bevare oss väl, Tony Båltändare!» utropade Lambourne.
Foster gav honom en mörk blick i det han svarade:
»Hör på, min vän Mike, glöm bort det där öknamnet och den händelse, varom det påminner, om du inte vill att vårt nyss upplivade kamratskap skall dö en plötslig och våldsam död. Melchisedek Maultext har jämfört denna min olycka med aposteln Paulus', vilken vaktade kläderna åt dem som stenade Stefanus.»
»Var tyst för all del, Foster», sade Lambourne, »ty jag vet inte, hur det kommer sig, men det går en kall kåre över ryggraden på mig, då jag hör den onde citera bibeln; och för resten, karl, hur kunde du ha hjärta att överge den gamla bekväma religionen? Kommer jag inte ihåg, hur du var van att gå med ditt samvete till bikten, och när du hade fått det renskurat och vittvätfat av prästen, var du alltid färdig att begå de värsta skurkstreck, som kunde uttänkas?»
»Bekymra dig inte om mitt samvete, du», sade Foster, »det är någonting, som du inte kan förstå, efter du aldrig har haft något själv. Låt oss nu hellre komma till saken. Vad är det som har fört dig hit?»
»Hoppet att få det bättre naturligtvis», svarade Lambourne. »Ser du, i den här pungen är allt vad som är kvar av en så rund summa, som någon kan önska sig att bära i sin byxficka. Du har det präktigt här, tycks det, och du har visst goda vänner, ty det talas om, att du står under något särskilt beskydd. Jag vet att man inte får ett sådant beskydd för intet, du måste betala det med tjänster, och jag erbjuder mig att hjälpa dig med dem.»
»Det var ett oförskämt förslag! Att så där tränga sig in i mina enskilda angelägenheter!» svarade Foster. »Men du har alltid varit en illa tuktad valp.»
»Du skall inte få någon anledning att säga så, såvida du inte förkastar mitt hövliga anbud», sade Michael Lambourne. »Jag vill antingen deltaga i dina planer eller korsa dem, ty jag har kommit hit för att arbeta, nämligen med dig eller emot dig.»
»Nåväl», sade Anthony Foster, »efter du lämnar mig fritt val, vill jag hellre vara din vän än din fiende. Du har rätt, jag kan skaffa dig tjänst hos en husbonde som är rik nog att kunna löna oss båda och hundra till. Och sanningen att säga, är du väl kvalificerad för hans tjänst. Han fordrar djärvhet och fintlighet — det duger inte att ha skrupler i hans tjänst — och vem har väl någonsin misstänkt dig för att ha ett samvete? — självförtroende — och din panna är ogenomtränglig som ett milanesiskt visir.»
I detta ögonblick avbröts deras samtal av ett skrik från nästa rum.
»Vid det heliga korset i Abingdon!» utropade Anthony Foster och glömde i förskräckelsen sin protestantism. »Jag är förlorad!»
Då Lambourne följde Foster in i biblioteket, lämnade de Tressilian ensam i den gamla salen. Hans mörka ögon följde dem med en föraktfull blick. »Detta är det sällskap, Amy», sade han för sig själv, »till vilket ditt grymma lättsinne, din obetänksamma och oförtjänta falskhet har dömt den, av vilken hans vänner fordom hoppades något helt annat och som nu föraktar sig själv för den förnedring han underkastar sig av kärlek till dig! Men jag skall, jag måste rädda dig undan din förförare och dig själv — jag skall föra dig tillbaka till dina föräldrar — till din Gud. Jag kan inte befalla den klara stjärnan att åter stråla i den rymd, från vilken hon fallit, men…»
Ett sakta buller i rummet avbröt hans drömmar. Han såg sig omkring, och i den sköna, rikt klädda dam som nu inträdde genom en sidodörr, igenkände han den han sökte. Hans första ingivelse vid denna upptäckt var att dölja sitt ansikte bakom kappkragen, men den unga damen (hon var icke över aderton år gammal) skyndade glatt fram till honom, ryckte honom i kappan och sade lekfullt:
»Nej, min älskade vän, ni kommer inte till min jungfrubur för att leka maskerad. Ni är anklagad för förräderi mot den sanna kärleken, och ni måste träda innanför skranket och stå till ansvar med obetäckt ansikte, Vad säger ni — skyldig eller ej?»
»Ack, Amy!» sade Tressilian med låg och sorgsen röst, i det han lät henne dra kappan från ansiktet. Ljudet av hans röst och ännu mera den oväntade åsynen av hans ansikte förändrade i ett ögonblick den unga damens skämtsamma stämning. Hon tog ett steg tillbaka, blek som döden, och satte händerna för sitt ansikte. Tressilian var själv för ögonblicket överväldigad av rörelse, men sade med låg röst:
»Amy, var inte rädd för mig.»
»Varför skulle jag vara rädd för er?» sade hon och tog bort händerna från sitt ansikte, som nu var täckt av en stark rodnad. »Varför skulle jag vara rädd för er, herr Tressilian? Varför har ni trängt in i mitt hem, objuden och utan att någon önskat er hit?»
»Ert hem, Amy», sade Tressilian, »är ett fängelse ett hem? Ett fängelse, som vaktas av den nedrigaste varelse, vilken dock icke är större skurk an den, som använder honom till sitt verktyg.»
»Detta hus är mitt», sade Amy, »så lange det behagar mig att bo här. Om det roar mig att leva skild från världen, så vem kan förbjuda mig det?»
»Er far», svarade Tressilian, »er förtvivlade far, som skickat ut mig att söka efter er med den myndighet han ej själv kan utöva. Här är hans brev, som han skrivit, välsignande sina kroppsliga plågor, emedan de till en viss grad dövade hans själskval.»
»Plågor? Är min far sjuk?»
»Så sjuk», svarade Tressilian, »att ej ens er skyndsammaste återkomst kan återställa honom till hälsan; men allt skall ögonblickligen vara redo för er avresa, så snart ni ger ert samtycke.»
»Tressilian», sade Amy, »jag kan inte, bör inte, vågar inte lämna detta hus. Återvänd till min far, säg honom att jag inom tolv timmar skall begära tillstånd att besöka honom. Återvänd, Tressilian, säg honom att jag mår väl, att jag är lycklig. Säg honom det på ett sådant sätt att all den sorg Amy förorsakat honom blir glömd — den stackars Amy är nu upphöjd till högre rang än hon vågar nämna. Gå, bäste Tressilian; jag har förfördelat dig också, jag har fråntagit dig ett barnsligt hjärta, som ej var dig värdigt, men jag kan återgälda förlusten genom utmärkelser och befordran.»
»Säger ni detta till mig, Amy? Erbjuder ni mig en tom ärelystnads flärd i stället för det lugn, den frid ni berövat mig? Men må så vara — jag kom ej hit för att banna er, utan för att tjäna och befria er. Kom, arma, bedragna, olyckliga flicka! Allt skall glömmas och förlåtas.»
»Har jag inte redan sagt, Tressilian», svarade hon, »att jag alldeles säkert kommer till min far, då jag får tillstånd?»
»Tillstånd! Tillstånd att besöka er far vid hans sjukbädd, kanske dödsbädd?» upprepade Tressilian otåligt. Och av vem? Av den skurk, som under vänskapens mask missbrukade alla gästfrihetens plikter och stal dig från din fars hem?»
»Klandra honom inte, Tressilian! Han, som du talar om, bär en värja lika skarp som din — ja, skarpare, du inbilske man. Lämna mig! Gå, framför min hälsning till min far, och då han nästa gång sänder bud till mig, må han välja en mera välkommen budbärare,»
»Amy», svarade Tressilian lugnt, »du kan inte såra mig med dina förebråelser. Säg mig en sak, så att jag åtminstone kan medföra en glimt av tröst till min gamle vän. Denna rang, varmed du skryter — delar du den med honom, Amy? Kan han åberopa en makes rätt att bestämma över dina handlingar?»
»Hejda din fräcka tunga!» sade hon. »Sådana frågor bevärdigar jag ej med något svar.»
»Ni har sagt nog, då ni vägrar att svara», genmälde Tressilian. »Av egen fri vilja, Amy, kan du inte välja detta liv av träldom och vanära. I din förträfflige, djupt förkrossade fars namn befaller jag dig att följa mig!»
Med dessa ord gick han emot henne och sträckte ut sin hand. Hon ryggade tillbaka för honom och uppgav det rop, som lockade in Lambourne och Foster.
Då de inträdde, utropade den senare:
»Pest och död, vad försiggår här?» Sedan vände han sig till den unga damen och sade i halvt bedjande, halvt befallande ton: »Gud i himlen, madame, vad gör ni här utom gränserna? Gå in — gå in — det gäller liv och död. — Och ni, vem ni än må vara, lämna detta hus. — Drag din värja, Mike, och befria oss från den skurken!»
»Ur vägen, usle träl!» sade Tressilian. »Och ni, madame, farväl — den gnista liv, som ännu finns i er fars röst, skall slockna vid de underrättelser jag har att meddela honom.»
Han gick, och då han lämnade rummet, sade Amy med svag röst:
»Tressilian, förhasta er ej — säg ingenting skymfligt om mig!»
»Jag skall följa honom», sade Michael Lambourne, »och se till att han kommer utom vårt område. Men vad det beträffar att slåss med en man, med vilken jag har tagit morgonknäppen, så strider det mot mitt samvete.»
Tressilian ilade emellertid med hastiga steg framåt första bästa gångstig han träffade på i den förvildade park som omgav slottet. I brådskan och upphetsningen råkade han vilse, och i stället för att gå allén, som ledde till byn, vek han in på en annan väg, som förde honom till en annan del av parken, där en port i muren ledde ut till öppna fältet.
»Jag måste göra ett försök», sade han för sig själv, »det enda medlet att rädda denna förlorade, denna sjunkna, men ännu alltjämt oändligt älskliga och olyckliga flicka, är att hennes far vädjar till sitt lands kränkta lagar. Jag måste skynda mig att meddela honom denna förkrossande underrättelse.»
Medan Tressilian, sålunda samtalande med sig själv, närmade sig porten för att försöka öppna eller klättra över den, märkte han att en nyckel stacks in i låset från yttre sidan, Den vreds om, låset gick upp och en kavaljer, insvept i ridkappa och med slokhatt med hängande plym, stod plötsligt framför honom. Båda utropade på en gång i en ton av ovilja och förvåning, den ene: »Varney!» och den andre: »Tressilian!»
»Vad gör du här?» var den stränga fråga som främlingen gjorde Tressilian, då den första överraskningen var över. »Vad gör du här, där du varken är väntad eller välkommen?»
»Ja, Varney», svarade Tressilian, »vad gör du här? Kommer du för att triumfera över den oskuld du bragt på fall, eller för att drabbas av en hederlig mans välförtjänta hämnd? Drag värjan, hund, och försvara dig!»
Tressilian drog sin värja, i det han sade detta, men Varney svarade endast:
»Du är galen, Tressilian. Jag erkänner att skenet är emot mig, men med alla eder, som en präst kan förestava och en man kan svärja, bedyrar jag, att mistress Amy Robsart aldrig lidit någon kränkning av mig, och det bjuder mig verkligen emot att göra dig något ont av denna anledning — du vet att jag kan slåss.»
»Jag har hört dig säga det, Varney», svarade Tressilian, »men nu skulle jag gärna vilja ha något bättre bevis därpå än dina egna ord.»
»Det skall heller inte fattas, om klinga och fäste äro mig trogna», svarade Varney. Han drog sin värja med högra armen, lindade sin kappa omkring den vänstra och angrep Tressilian med en kraft som för ett ögonblick tycktes ge honom övertaget. Men denna fördel räckte ej länge. Varney blev så plötsligt och våldsamt omkullkastad, att hans värja flög ett långt stycke ifrån honom, och innan han kom på fötter igen, var motståndarens klinga riktad mot hans strupe.
»Giv mig genast medel att befria offret för ditt förräderi», sade Tressilian, »annars ser du nu solen för sista gången!»
Medan Varney, alltför förvirrad eller ursinnig för att kunna svara, gjorde en plötslig ansträngning att komma upp, höjde hans motståndare sin arm och skulle ha verkställt sin hotelse, om ej hans värja hejdats av Michael Lambourne, som ledd av vapenrasslet kom fram i lagom tid för att rädda Varneys liv.
»Ur vägen, usling!» sade Tressilian och gjorde sig fri från Lambournes grepp. »Vågar du ställa dig emellan mig och min fiende?»
»Usling! Usling!» upprepade Lambourne. »Det skall bli besvarat med kallt stål, så snart en bål sekt har sköljt bort minnet av morgonknäppen, som vi togo tillsammans. Men som ni ser äro vi nu två mot en.»
Varney hade passat på tillfället och återtagit sin värja, och Tressilian insåg att det var dåraktigt att fortsätta en så ojämn strid. Han drog upp sin börs, tog fram två guldmynt, kastade dem till Lambourne och sade:
»Se där, din skälm, har du betalt för din förmiddag; du skall inte kunna säga, att du varit min vägvisare för intet. — Farväl, Varney! Vi skola råkas, där det ej finns någon som kan ställa sig emellan oss.»
Därmed vände han sig om och gick ut genom den lilla porten.