Kenilworth/Kapitel 20
| ← Allt upptäckes |
|
Reklamsida → |
XX.
FALLUCKAN
»O, om ändå Janet vore här!»
»Det är bättre att hon är där hon är», svarade Foster. »En av er är nog att förvrida huvudet på en ärlig karl. Vill ni inte ha något att stärka er med?»
»Nej, nej… mitt rum… mitt rum… jag hoppas att jag får stänga dörren innanför?»
»Gärna för mig», svarade Foster, »bara jag får stänga den utanför.» Han tog ett ljus, gick före Amy till en del av huset, där hon aldrig förr varit och förde henne uppför en ofantligt hög trappa, medan den ena av de gamla tjänarinnorna gick förut med en lampa. De gingo framåt ett kort, smalt galleri, vid vars ända var en massiv ekdörr, som ledde in till den girigbuken Fosters eget rum, vilket var i högsta grad tarvligt inrett och föga olikt ett fängelse.
Varney hade emellertid stått på lur nere i trappan, men då han hörde dörren låsas, kom han smygande upp på tå. Foster vinkade åt honom och pekade med ett självbelåtet leende på ett i väggen dolt maskineri, varigenom man lätt och ljudlöst kunde släppa ned en del av trägalleriet som en vindbrygga, så att all förbindelse avskars mellan dörren till rummet, där han vanligen bodde, och övre avsatsen av den höga, dit ledande trappan.
Varney granskade maskineriet uppmärksamt och såg mer än en gång ner i den djupa avgrund, som öppnade sig då falluckan släpptes ner. Den var kolmörk och tycktes vara ofantligt djup; den gick, som Foster viskande medelade sin bundsförvant, ända ner till slottets djupaste källarvalv. Varney kastade ännu en gång en lång blick ner i det svarta svalget och följde sedan Foster till den bebodda delen av huset.
Då de kommo in i salen, tillsade Varney Foster att låta sätta fram kvällsmat och några flaskor av det bästa vinet.
»Jag skall söka upp Alasco», tillade han, »vi ha arbete för honom och måste sätta honom i gott lynne.»
Den gamla pigan försäkrade Varney att Alasco knappast ätit eller druckit alltsedan hennes husbondes avresa, han levde ständigt instängd i laboratoriet. Varney tog ett ljus och gick för att söka upp alkemisten. Han kom tillbaka mycket blek, men med sitt vanliga hånlöje kring munnen och näsborrarna.
»Vår vän har fördunstat», sade han.
»Huru? Vad menar ni?» sade Foster. »Har han rymt med mina fyrtio pund, som skulle ha fördubblats tusenfallt? Jag skall anställa skallgång efter honom.»
»Gå och häng dig då och lagsök Alasco inför djävulens domstol, ty dit har han hänskjutit saken.»
»Huru? Är han död?»
»Ja, visst är han död och redan duktigt svullen både i ansiktet och på kroppen. Han hade hållit på att blanda till några av sina infernaliska medikamenter, och glasmasken, som han vid sådana tillfällen alltid begagnade, hade fallit från hans ansikte, så att det fina giftet trängt in i hjärnan och gjort sin verkan. En otäck syn! Hu! Ge mig en bägare vin!»
»Var håller Lambourne hus?» sade Anthony efter en paus.
»Fråga inte», svarade Varney, »du skall återse honom en dag, om din tro är sann. — Men nu till viktigare saker. Det där gillret står ju till utseendet säkert, om också stöden tas bort?»
»Ja visst, så länge ingen trampar på det.»
»Men om grevinnan försökte fly den vägen, skulle hennes tyngd då bryta ned det?»
»Det skulle en råttas tyngd göra.»
»Nå, då dör hon, om hon försöker fly, och vad kan du eller jag rå för det, hederlige Tony? — Låt oss nu gå till sängs; i morgon skola vi göra upp vår plan.»
Följande dag, mot aftonen, lämnade Foster grevinnans dörr olåst utanför och borttog under Varneys tillsyn stöden under falluckan, som dock fortfarande bibehöll sin horisontala ställning. De drogo sig undan till bottenvåningen för att avvakta utgången. Varney gick ut på gården. Inom mindre än en minut hörde Foster hästtramp och därpå en vissling, som liknade grevens vanliga signal. Ögonblicket därefter öppnades grevinnans dörr, och i detsamma gav falluckan vika. Det hördes ett susande ljud, ett tungt fall, ett svagt kvidande — och allt var förbi.
»Åh, Gud förlåte oss!» sade Anthony Foster.
»Din narr», sade Varney, »ditt arbete är slut och din belöning viss. Se ner i källarvalvet… vad ser du?»
»Endast en hög av vita kläder, liksom en snödriva», sade Foster. »O Gud, hon rör på armen!»
»Kasta ner något på henne. Din guldkista, Tony… den är tung.»
»Varney, du är en djävul i människoskepnad! Det behövs ingenting mera… hon är död.»
»Då är det slut med våra bekymmer. Jag hade ingen aning om att jag kunde härma grevens vissling så väl.»
»Om det finns någon hämnande rättvisa i himlen, så har du förtjänat din dom», sade Foster, »och den skall drabba dig! Du har mördat henne med hennes bästa känslor till vapen. Det är att koka killingen i modersmjölken.»
»Du är en fanatisk åsna», svarade Varney. »Låt oss nu tänka på, huru vi skola göra alarm. Liket måste ligga kvar.»
Men deras gudlöshet skulle ej tillstädjas längre, ty medan de ännu voro inbegripna i sin rådplägning kommo Tressilian och Raleigh över dem; de hade blivit insläppta av den gamle tjänaren, som de hade tvingat därtill med hot.
Anthony Foster tog genast till flykten, då de visade sig, och som han kände till alla hål och vrår i den gamla labyrintiska byggnaden, undkom han alla efterspaningar. Men Varney greps på stället, och långt ifrån att visa ånger över vad han gjort, tycktes han finna ett sataniskt nöje i att visa dem på den mördade grevinnans lik, medan han på samma gång trotsade dem att kunna överbevisa honom om någon delaktighet i hennes död. Man befarade att han ämnade förkorta sitt liv, och man tog därför ifrån honom allt, varmed han kunnat utföra ett sådant uppsåt. Men han bar alltid på sig ett starkt gift, troligen tillrett av Demetrius Alasco. Sedan han intagit detta om natten, fanns han följande morgon död i sin cell; hans ansikte hade ännu i döden samma uttryck av skärande hån som medan han levde.
Hans medbrottslings öde förblev länge okänt. Cumnor Place blev övergivet genast efter mordet, ty man trodde att det spökade där. Efter en tid blev Janet oinskränkt härskarinna där och skänkte godset jämte sin hand åt Wayland, som nu blivit en stadgad man och innehade en god tjänst vid Elisabets hov. Men först sedan de varit döda i några år, upptäckte deras äldste son och arvinge en hemlig gång bakom sängen i lady Dudleys rum och ledande ned till ett slags cell, där de funno en järnkista innehållande en mängd guld och däröver ett benrangel liggande utsträckt.
Underrättelsen om grevinnans fasansfulla öde gjorde ett hastigt slut på lustbarheterna på Kenilworth. Leicester drog sig tillbaka från hovet och överlämnade sig en lång tid åt sina samvetskval. Men som Varney i sin sista bekännelse varit mån om att skona sin herre, var earlen snarare föremål för medlidande än ovilja. Drottningen återkallade honom slutligen till hovet; han intog ånyo en framstående ställning som statsman och gunstling, och den återstående delen av hans levnadsbana är känd genom historien. Men det låg liksom en vedergällning i hans död, om den enligt en allmänt trodd uppgift förorsakades därav att han drack en giftdryck, som han själv ämnat åt en annan.