Kenilworth/Kapitel 19
| ← Handsken |
|
Falluckan → |
XIX.
ALLT UPPTÄCKES
Då Leicester vaknade följande morgon, skickade han genast sin betjänt att säga till Varney, det han ögonblickligen skulle infinna sig hos sin herre. Budet kom tillbaka efter en stund och meddelade att sir Richard Varney för en timme sedan hade lämnat slottet genom bakporten jämte tre andra personer, av vilka en bars på en bår.
— »Huru kunde han lämna slottet efter vaktombytet?» sade Leicester. »Jag trodde inte att han skulle ge sig av förrän i dagningen.»
»Han lär ha givit tillfredsställande besked till vakten; han visade mylords signetring.»
»Sant — sant», sade earlen, »men han har haft för bråttom. Finns någon av hans tjänare kvar här?»
»Michael Lambourne, mylord. Jag såg honom alldeles nyss sadla sin häst för att rida efter sin herre.»
»Befall honom genast komma hit», sade Leicester. »Jag har ett bud till hans herre.»
Så snart Leicester hade skrivit ett brev, vari han befallde Varney att uppskjuta saken, och Lambourne och betjänten hade lämnat rummet, utbytte Leicester sin dräkt mot en mycket enkel, svepte om sig sin kappa och begav sig ned i trädgården. Här mötte han Tressilian, som begärde ett samtal, vilket Leicester först vägrade i stolt och vred ton. Tressilian berättade dock earlen allt vad han hade hört av Wayland och av den olyckliga Amy själv. Leicester var som slagen av åskan och kunde knappast styra sig under bördan av sina stingande samvetskval. Knappast hade en minut gått, förrän de tilltalades av gossen Dickie Sludge, som under mycken ängslan och ruelse bekände att han på skämt snattat ett brev från Wayland smed, vilket han nu var rädd för att behålla.
Brevet föll ur Leicesters hand, sedan han genomläst det.
»Tag mitt svärd, Tressilian», sade han, »och genomborra mitt hjärta, som jag nyss skulle ha velat genomborra ert.»
»Mylord», sade Tressilian, »ni har gjort mig stor orätt, men någonting inom mig tillviskade mig alltid att det berodde på någon svår villfarelse.»
»Ja, i sanning, villfarelse!» sade Leicester och räckte honom brevet. »Jag har blivit förledd att anse en man av ära för en skurk och den bästa och renaste bland kvinnor för en falsk, föraktlig varelse. De skurkarna! Och du, Varney, den skändligaste av dem alla! Och just nu är hon i hans våld!
»Men ej med några befallningar av olycksbringande innehåll, det hoppas jag till Gud?» sade Tressilian.
»Nej, nej, nej», utropade earlen hastigt. »Jag sade någonting i vansinne — men det blev återkallat, fullständigt återkallat genom ett ilbud, och hon är nu… hon måste vara i säkerhet.»
»Ja», sade Tressilian, »hon måste vara i säkerhet, och jag måste bli förvissad om att hon är i säkerhet. Min egen tvist med er är slut, mylord, men nu skall en annan börja med Amy Robsarts förförare, som har begagnat den eländige Varney till täckmantel för sitt brott.»
»Amys förförare!» utropade Leicester med tordönsstämma. »Säg hennes make — hennes missledde, förblindade, ovärdige make! Hon är lika säkert grevinna av Leicester som jag är earl!»
»Mylord», sade Tressilian, »min plikt mot sir Hugh Robsart nödgar mig att genast anmäla denna sak för drottningen, så att grevinnans rang måtte bli erkänd.»
»Det behövs inte», svarade earlen stolt. »Våga inte att blanda er i detta. Ingen annan röst än Dudleys skall förkunna Dudleys skam. Jag vill själv omtala det för Elisabet, och sedan till Cumnor Place, som om det gällde liv eller död!»
Med dessa ord skyndade han upp till slottet.
Tressilian följde långsamt efter, och då han kom in i stora salen, såg han genast att historien var berättad. Henry VIII:s stolta dotter var i varje fiber en personifikation av det kungliga majestätet.
»För Guds skull, madame», sade earlen med ett uttryck av ödmjukhet, harm och blygsel i sitt ansikte, »tag mitt huvud, som ni hotade i er vrede, men förskona mig från ert hån. Ansätt ej en fallen man, trampa ej på en krossad mask.»
»En mask, mylord!» såde drottningen. »Nej, en orm är ett ädlare krypdjur och en mera träffande liknelse… den frusne ormen, ni vet, som värmdes vid en viss persons barm…»
»För er egen skull… för min, madame», sade earlen, »emedan jag ännu har något kvar av mitt förnuft…»
»Tala högt, mylord», sade Elisabet, »och på längre avstånd, om ni behagar. Vad begär ni av oss?»
»Tillåtelse att resa till Cumnor Place.»
»För att hämta er brud, förmodligen? Nåja, det är inte mer än billigt. Men ni reser inte dit personligen, mylord… det vore föga artigt att lämna oss utan värd under vår vistelse här. Tressilian skall resa till Cumnor Place i ert ställe och med honom några av våra kammarherrär — unge Raleigh skall följa med honom. Ni, herr sekreterare, skall lämna dem fullmakt att gripa Richard Varney och utlänningen Alasco, döda eller levande. Tag tillräcklig styrka med er, mina herrar, och fören hit damen i all ära: Förspill ingen tid, och Gud vare med er!»
De bugade sig och lämnade audienssalen.