Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Kronan/Kapitel 3

←  Kapitel II

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel III

Kapitel IV  →

III.

Bondegillet i Aker var helgat åt Sankta Margareta och inledde varje år sin stämma den tjugonde juli, som är Margareta-mässans dag. Då samlades bröderna och systrarna med barn, gäster och tjänstehjon vid Akers kyrka och hörde mässan vid Margareta-altaret; sedan tågade de till gillehallen, som låg på Hofvins hospitals område; de brukade dricka där i fem dagar.

Men emedan både Akers kyrka och Hofvinshospitalet hörde till Nonneseter och då dessutom många av Akersbönderna hade legojord under klostret, så hade den sedvänjan uppstått att abbedissan och några av de äldsta systrarna skulle hedra gillet med att komma till samkvämet den första dagen. Och de av ungmörna i klostret som endast voro där för att uppfostras, men icke skulle inträda i systraskapet, fingo lov att följa med och dansa om kvällen; därför skulle de till denna fest bära sina egna kläder och icke klosterdräkten.

Det rådde alltså brådska i ungsystrarnas sömnhus kvällen före Margareta-mässan; de mör som skulle till gillet grävde i sina kistor och ordnade med sin festdräkt, och de andra stackarna gingo litet nedstämda och sågo på. Några hade satt små grytor på eldstaden och kokade sig ett vatten som skulle göra huden vit och mjuk, andra bryggde ihop något som de smetade i håret — när de sedan delade det i länkar och snodde det hårt om läderremmar fingo de vågor och lockar.

Ingeborg drog fram allt vad hon ägde att pryda sig med men kunde ej tänka ut vad hon skulle ta på sig — icke den bästa, lövgröna flöjelsklänningen i varje fall, den var för dyr och för god att komma i slikt bondelag. Men en liten mager syster som icke skulle med — Helga hette hon, och hon hade redan som barn offrats åt klostret av sina föräldrar — hon fick Kristin avsides och viskade att säkert skulle Ingeborg just ha den gröna klänningen och sin ljusröda sidensärk också.

»Du har varit snäll mot mig alltid du, Kristin», sade Helga. »Det höves mig ej att lägga mig i slika angelägenheter — men jag vill nu säga dig det i alla fall. Den riddare som följde eder hem den där kvällen i våras — jag har både sett och hört att Ingeborg haft samspråk med honom sedan — de ha talats vid i kyrkan, och han har väntat på henne uppe i ledet mellan gärdesgårdarna, när hon gått till Ingunn i födorådstagarnas gård. Men det är dig han spörjer efter, och Ingeborg har lovat honom att laga så att du kommer med ditut. Men jag håller vad om att du icke hört något om detta förut?»

»Det är nog så att Ingeborg icke nämnt detta», sade Kristin. Hon snörpte på munnen för att den andra inte skulle se det leende som ville fram. Jaså, Ingeborg var sådan, hon —.» Troligt är att hon förstår jag icke är en slik en som ränner till möte med främmande män bak husknut och gärdesgård», sade hon stolt.

»Jag kunde ha sparat mig det då att bära fram dessa tidenden, som det mera anstått mig att icke orda om», svarade Helga harmset, och de två gingo från varandra.

Men hela kvällen måste Kristin lägga band på sig för att icke le, när någon såg det.

Nästa morgon gick Ingeborg och sölade i bara underdräkten, tills Kristin förstod att den andra inte ville klä sig, förrän hon var färdig.

Kristin sade ingenting, men hon smålog när hon gick till sin kista och satte på sig sin gyllengula sidensärk. Hon hade aldrig burit den förr, och den kändes så mjuk och sval, när den flöt över hennes kropp. Den var fagert utstyrd med silvertråd och blått och brunt silke om halsen och nedåt bröstet, så långt den skulle synas ovan klänningens urringning. Det hörde ärmar till av samma slag. Hon drog på sig linnehosor och band däröver fast de små purpurblå skorna, som Håkon lyckligen hade räddat och hemfört den där olycksdagen. Ingeborg såg på henne, då sade Kristin leende:

»Min far har alltid lärt mig att vi ej skulle visa ringaktning för dem som äro under oss — men du är väl så stor du, att du icke vill smycka dig på slikt sätt för bönder och jordlegare —»

Röd i ansiktet som ett bär släppte Ingeborg ned yllesärken över sina vita höfter och for i den ljusröda sidensärken. — Kristin kastade över huvudet sin bästa flöjesklänning — den var violblå, djupt nedskuren över barmen och med uppslitsade ärmar, vilkas snibb nästan nådde till marken. Hon lade det förgyllda bältet om midjan och hängde sin gråverkskappa över skuldrorna. Så bredde hon ut sitt stora gula hår över rygg och axlar och fäste huvudguldet med de små drivna rosorna kring pannan.

Hon märkte att Helga stod och såg på dem. Då tog hon ur sin kista en stor silverhäkta. Det var den hon haft i kappan den kvällen Bentein mött henne på landsvägen, och hon hade aldrig velat begagna den sedan dess. Hon gick bort till Helga och sade sakta:

»Jag vet nog att det var din mening att visa mig vänlighet i går, tro icke annat än att jag förstår det —» och hon räckte Helga häktan.

Ingeborg var också mycket fager, när hon stod färdigklädd i sin gröna dräkt med röd sidenkappa över skuldrorna och sitt fagra krusiga hår utslaget. De hade smyckat sig i kapp, tänkte Kristin och log därvid.

Morgonen var sval och daggfrisk, när processionen tågade ut från Nonneseter och drog västerut mot Frysja. Höskörden var nästan avslutad här i bygden, men utmed gärdsgårdarna växte blåklockor och gyllne myskgräs i klungor; kornåkrarna hade skjutit ax och böljade silverblekt med ett svagt rosenrött skimmer. På många ställen där stigen var smal och gick mellan åkrarna, slog kornet nästan ihop framför folks knän.

Håkon gick i spetsen, bärande klostrets märke med Jungfru Marias bild på den blåa sidenduken. Efter honom gingo tjänare och proventsfolk, så kom fru Groa och fyra gamla nunnor till häst, och därefter följde ungmörna till fots; deras brokiga världsliga festdräkter lyste och prålade i solen. Några kvinnliga födorådstagare och ett par väpnade svenner slöto tåget.

De sjöngo, medan de gingo inåt de ljusa markerna; och varhelst folk mötte dem på sidovägarna, steg man åt sidan och hälsade vördnadsfullt. Överallt ute bland gärdena gingo och redo små flockar av människor, ty det färdades folk till kyrkan från varje hus och varje gård. Om en stund hörde de bakom sig lovsång av djupa mansröster, och de såga Hovedöns klosterbaner höja sig över en sluttning — den röda sidenduken glänste i solen, fladdrade och sänktes alltefter den bärandes steg.

Klockornas väldiga malmröst blandades med vrenskande hingstars gnäggningar, medan de gingo utför den sista backen mot kyrkan. Kristin hade aldrig sett så många hästar på en gång — ett böljande, oroligt hav av blanka hästryggar utanför gräsmattan framför kyrkporten. På vallen stodo, sutto och lågo högtidsklädda människor — men alla reste sig och hälsade, när Mariafanan från Nonneseter bars in mellan dem, och alla böjde sig djupt för fru Groa.

Det tycktes som om det kommit fler människor än kyrkan kunde rymma, men för klosterfolket hade det hållits plats överst vid altaret. Strax efter intågade cisterciensermunkarna från Hovedö och gingo upp i koret — och så strömmade sången från mans- och gosstrupar ut över kyrkan.

När mässan pågått en stund, en gång då alla reste sig, fick Kristin syn på Erlend Nikulausson. Han var högrest, hans huvud höjde sig över de kringstående — hon såg hans ansikte från sidan. Han hade en hög, rak och smal panna, stor och rak näsa — den stack ut som en trekant från ansiktet, var underligt tunn vid de fina, skälvande näsborrarna — det var något som påminde Kristin om en orolig, skygg hingst. Han var icke så vacker, som hon trott sig minnas honom — senorna i ansiktet drogo sig likasom dystra och långa ned mot den lilla veka och fagra munnen — jo, han var vacker i alla fall,

Han vände på huvudet och såg henne. Hon visste ej hur länge de fortforo att låta blickarna vila i varandra. Sedan tänkte hon endast på att mässan skulle ta slut; hon väntade med spänning på vad som då skulle hända.

När folket skulle ut ur den överfyllda kyrkan blev det någon trängsel. Ingeborg drog Kristin med sig bakåt i vimlet; de blevo då lyckligt och väl skilda från nunnorna, som gingo först ut, och de voro bland de sista som kommo fram till offers och ut ur kyrkan.

Erlend stod utanför, alldeles vid dörren, mellan prästen från Gerdarud och en fetlagd, rödlätt man i praktfull blå sammetsdräkt. Erlend själv var sidenklädd, men i mörka färger — brun- och svartmönstrad sid kjortel och svart kappa med invävda små gula falkar.

De hälsade varandra och gingo fram över vallen mot det ställe där männens hästar stodo bundna. Medan de bytte ord om det vackra vädret, den sköna mässan och den stora hop människor som här kommit samman, fick den tjocke, rödbrusige herrn — han bar guldsporrar och hette riddar Munan Bårdson — Ingeborg vid handen; det såg ut som han fann övermåttan stort behag i mön. Erlend och Kristin blevo efter — de gingo stillatigande.

Det var stor uppståndelse på kyrbacken, när folk började rida bort — hästar trängdes förbi varandra, folk ropade, somliga voro onda, och andra skrattade. Många sutto tvemännings på hästarna; män hade sina hustrur bakpå eller barn framtill i sadeln, unga pojkar svängde sig upp hos en vän. De sågo redan kyrkfanorna, nunnorna och prästerna långt nedanför backen.

Riddar Munan red förbi; Ingeborg satt framför honom, med hans arm omkring sig. De ropade och vinkade bägge två. Då sade Erlend:

»Mina svenner äro båda med mig — de kunde rida på en häst och I få Haftors — om I hellre så viljen?»

Kristin rodnade, när hon svarade: »Vi ha kommit så långt efter de andra allaredan — jag ser icke era svenner här, så att —» så måste hon skratta, och Erlend smålog.

Han svingade sig i sadeln och hjälpte henne att sitta upp bakom. Hemma hade Kristin ofta suttit så bakom sin far, även sedan hon blivit för stor att rida grensle över hästländen. Likväl kände hon sig litet förlägen och otrygg, när hon lade sin ena hand över Erlends skuldra; med andra handen tog hon stöd mot hästens rygg. De redo långsamt nedåt mot bron.

Om en stund tyckte Kristin hon måste tala, då han ej gjorde det — så sade hon:

»Det var oväntat, herre, att träffa er här i dag.»

»Var det oväntat? frågade Erlend och vände huvudet mot henne. »Har då Ingeborg Filippusdotter icke burit fram min hälsning?»

»Nej», sade Kristin. »Jag har icke hört om någon hälsning — hon har ej nämnt er sedan den gången I kommen oss till hjälp här i maj» — sade hon illistigt — hon unnade Ingeborg att hennes falskhet uppdagades.

Erlend såg sig inte om, men hon kunde höra på hans röst att han log, då han återigen frågade:

»Än hon, den lilla svarta — nunnefröet — jag minns icke hennes namn — jag gav henne likväl budbärarlön, för att hon skulle hälsa er.»

Kristin blev röd, men så måste hon le: »Ja, jag är väl skyldig Helga så mycket att jag säger hon har förtjänt sin lön», sade hon.

Erlend rörde litet på huvudet — han kom vid hennes hand med sin hals. Kristin flyttade strax handen längre ut på hans skuldra. Något orolig tänkte hon att kanske hade hon visat större dristighet än höviskt var, eftersom hon kom till detta gillet, sedan en man där stämt möte med henne på sätt och vis.

Om en stund frågade Erlend:

»Viljen I dansa med mig i kväll, Kristin?»

»Det vet jag icke, herre», svarade mön.

»I tänken det är måhända icke höviskt?» frågade han, och då hon ej svarade, sade han igen: »Det tör väl hända det icke är det. Men jag tänkte nu, kanske I icke menaden eder bliva sämre för det I gingen vid min hand i kväll. — Eljest är det nu åtta år sedan jag trådde en dans.»

»Varför det, herre?» frågade Kristin. »Ären I gift kanhända?» Men så föll det henne in att hade han varit en gift man, så skulle ju visst hans beteende, att på slikt sätt stämma möte med henne, ha varit orätt. Hon ville då förbättra saken och sade: »I haven kanhända mist er fästmö eller hustru?»

Erlend vände sig hastigt och såg underligt på henne.

»Jag? Har icke fru Åshild —? Varför bleven I så röd, då I hörden vem jag var, den kvällen?» frågade han efteråt.

Kristin rodnade ånyo men svarade icke; då sade Erlend åter:

»Jag ville gärna veta vad min moster sagt till er om mig.»

»Icke annat», sade Kristin hastigt, »än att hon rosade eder. Hon sade att I voren så fager och så högättad att — hon sade att mot slikt folk som eder och hennes ätt kunde vi icke räknas så synnerligt stora — mina fränder och jag —»

»Snackar hon ännu om slikt, där hon sitter?» sade Erlend med ett beskt löje. »Jaja, kan det trösta henne — Har hon icke sagt annat om mig?»

»Vad skulle det vara?» frågade Kristin — hon visste inte varför hon kände en sådan underlig ängslan.

»Åh, hon kunde sagt —», svarade Erlend lågmält och såg ned framför sig, »hon kunde ha sagt att jag varit lyst i bann och fått böta dyrt för fred och förlikning —»

Kristin teg stilla en lång stund. Så sade hon sakta:

»Det finns så mången man, som icke råder över lotten sin — så har jag hört sägas. Det är så litet jag sett av världen — men aldrig kan jag tro det om eder, Erlend, att det var för någon — vanhedrande sak.»

»Gud löne dig för slika ord, Kristin», sade Erlend. Han böjde sitt huvud och kysste hennes handled så häftigt att hästen spratt till under dem. När den åter gick lugnt, sade han bönfallande: »Dansen med mig i kväll då, Kristin! Sedan skall jag säga er allt om hur jag har det — men i kväll vilja vi vara glada tillsammans?»

Kristin svarade ja, och de redo en stund utan att tala.

Men något efteråt började Erlend fråga om fru Åshild, och Kristin berättade om henne allt vad hon visste; hon berömde henne mycket.

»Då äro alltså icke alla dörrar lyckta för Björn och Åshild?» frågade Erlend.

Kristin svarade att de voro avhållna och att hennes far och många med honom tänkte att det mesta som sagts om dessa två var osant.

»Huru likade eder min frände, Munan Bårdson?» frågade Erlend och smålog.

»Jag såg icke stort på honom», sade Kristin, »och det tycktes mig icke han var mycket att se på heller.»

»Vissten I icke», frågade Erlend, »att han är hennes son?»

»Son till fru Åshild!» sade Kristin häpen.

»Ja, sin mors fägring, den kunde hennes barn icke göra till sin, när de togo allt det andra», sade Erlend.

»Jag har icke förut vetat namnet på hennes man i första giftet», sade Kristin.

»Det var två bröder, som fingo två systrar», sade Erlend, »Bård och Nikulaus Munansöner. Min far var äldst, mor var hans andra hustru, men han hade inga barn i första giftet. Bård, som Åshild fick, var icke ung han heller, och de levde visst aldrig lyckligt samman — ja, jag var ett litet barn, när detta hände, de dolde för mig så mycket de kunde — Men hon for utomlands med herr Björn och gifte sig med honom utan sina fränders råd — när Bård var död. Nu ville folk ha detta giftermål ogillt — de ville ha det därhän att Björn gått i säng med henne medan hennes förste man levde och att de skulle lagt samråd om att röja undan min farbror. Därtill blevo de väl icke förvunna, eftersom de fingo förbliva samman i hjonelag — Men alla sina ägodelar måste de giva i böter. Björn hade också dräpt deras syskonbarn — min moders och Åshilds, menar jag.»

Kristin hade fått hjärtklappning. Hemma hade föräldrarna vakat noga över att barnen och de unga icke skulle få höra orent tal — men det hade dock hänt en del där i bygden, som Kristin fått veta — en man hade levat »frilloliv) med en gift kvinna. Det var hor, en av de allra värsta synderna. De skulle ha lagt råd om hennes mans bane, för slikt blev man fredlös och bannlyst. Lavrans hade sagt att ingen hustru behövde stanna hos sin man, om han haft med en annans äktekvinna att göra; horbarns lott kunde aldrig förbättras, icke ens om föräldrarna sedan fingo frihet att gifta sig. En man kunde upptaga till arv och ätt sitt barn med en porthustärna eller en kringstrykande tiggerska men icke sitt horbarn — om så dess mor vore en riddares fru — Hon tänkte på den vedervilja hon alltid känt mot herr Björn med sitt urblekta anlete och den feta, hopsjunkna gestalten. Hon kunde ej förstå att fru Åshild ständigt kunde vara så blid och foglig mot den mannen, som hade lockat henne ut i slik skam, att en så vän kvinna kunnat låta sig dåras av honom. Han var icke god mot henne ens; han lät henne sträva med allt arbetet på gården — Björn gjorde icke annat än drack öl. Och likväl var Åshild alltid mild och blid, när hon talade till sin man. Hon undrade om hennes far kunde ha vetat av detta, då han bjudit herr Björn hem till dem. Nu när hon kom att tänka på det, tycktes det henne för resten underligt att Erlend ville förtälja slikt om sina nära fränder. Men han trodde väl hon visste det förut —.

»Det kunde lysta mig», sade Erlend om en stund, »att gästa henne, moster Åshild, en gång — när jag drager norrut. Är han fager ännu, Björn, min frände?»

»Nej», sade Kristin. »Han ser ut som hö, som legat ute över vintern.»

»Åja, det kostar väl på en man», sade Erlend med samma beska leende. »Aldrig har jag sett så fager man — det är nu tjugu år sedan, jag var icke så stor pilt den tiden — men hans like har jag aldrig sett.»

Litet efteråt voro de framme vid hospitalet. Det var en mycket stor och präktig inrättning med många hus både av sten och av trä — sjukstuga, fattigstuga, härbärge för resande, kapell och prästgård. Det rådde övermåttan stor brådska på tunet, ty där lagades mat till gillet i hospitalets eldhus, och de fattiga och sjuka skulle också bespisas på bästa vis denna dag.

Gillestugan låg bortom hospitsets trädgårdar, och folk tog vägen dit genom örtagården, ty den var vida berömd. Fru Groa hade låtit skaffa plantor utifrån, dem ingen förr sport något om i Norge, förutom det att alla de växter som eljest plägade spira i blomster- och kryddgårdar trivdes bättre i hennes örtesängar, både blommor och matnyttiga örter och läkedomsörter. Hon var den lärdaste kvinna i allt slikt och hade själv överflyttat till norskt mål örteböcker från Salerno. — Fru Groa hade varit särdeles vänlig mot Kristin, sedan hon märkt att mön något kände till örtkonst och gärna ville veta mera därom.

Så nämnde Kristin för Erlend vad som växte i örtesängarna på bägge sidor om den gröna väg de gingo på. I middagssolen ångade det hett och kryddat av dill och selleri, lök och rosor, åbrodd och lackviol. Bortom den skugglösa, solstekta örtagården sågo fruktträdgårdarna lockande sväla ut — där blänkte röda körsbär i mörka lövkronor, och äppleträden böjde sina grenar, tyngda av gröna frukter.

Utanför inhägnaden var ett gärde där det växte ängeltorn. Det satt några blommor kvar ännu, de sågo icke annorlunda ut än andra nyponblommor, men bladen doftade som vin och äpplen i solhettan. Folk plockade kvistar därav och fäste på sig i förbifarten. Kristin tog också några vildrosor och stack in vid tinningarna under huvudguldet. En behöll hon i handen — ett ögonblick efteråt tog Erlend den men sade ingenting. Han gick och bar den en stund, så fäste han den i sin bröstsölja — han såg brydd och förlägen ut därvid och bar sig så tafatt åt att han rev sina fingrar blodiga.

På gilleloftet hade det dukats flera breda bord: ett för männen och ett för kvinnorna vid långväggarna. Ute på golvet stodo två bord, där barn och ungdom sutto om varandra.

Vid kvinnobordet satt fru Groa i högsätet, nunnorna och de mest ansedda husfruarna hade sina platser inåt längs väggen och de ogifta kvinnorna på ytterbänken, mörna från Nonneseter överst. Kristin visste att Erlend såg på henne, men hon vågade icke vända på huvudet en endaste gång, varken medan de stodo eller sutto. Först när de reste sig, då prästen skulle läsa upp namnen på avlidna gillesbröder och -systrar, tittade hon en gång hastigt och förstulet bort till männens bord — hon uppfångade en skymt av honom, där han stod vid väggen bakom de brinnande vaxljusen på bordet. Han såg på henne.

Måltiden varade länge, med alla minnesbägare — för Gud, Jungfru Maria och Sankta Margareta, Sankt Olav och Sankt Halvard — och böner och sång dessemellan.

Kristin såg genom den öppna dörren att solen var borta; det hördes låt av gigor och sång utifrån vallen, och de unga hade lämnat dryckesborden, innan fru Groa sade till ungdöttrarna att de nu kunde gå ned och leka en stund, om dem lyste.

Det brann tre röda bål på vallen; svarta och brokiga slingrade sig kedjorna av dansande kring dem. Spelmännen sutto på uppstaplade kistor och gnedo sina gigor — de spelade och sjöngo en annan melodi i varje ring; det var alltför mycket folk för att det skulle kunna bli en gemensam dans. Det var redan duktigt skumt — norrut stod skogsåsens kam kolsvart mot den gulgröna himlen.

Inne under loftsvalen satt folk och drack. Några män sprungo genast fram, så snart de sex mörna från Nonneseter kommo nedför trappan. Munan Bårdson flög mot Ingeborg och lopp åstad med henne, och Kristin blev gripen om handleden — Erlend, hon kände redan igen hans hand! Han tryckte hennes i sin, så att deras ringar gnedo mot varandra och skuro in i köttet.

Han drog henne med sig till det yttersta bålet. Det var många barn i dansen där; Kristin fick en tolvårs pojke vid sin andra hand, och Erlend förde en liten spenslig halvvuxen mö.

Det var ingen som sjöng i den ringen just då — de gingo och vaggade fram och tillbaka efter gigans låt. Så ropade någon att danske Sivord skulle sjunga en ny dans för dem. En lång, ljuslätt man med oerhört stora nävar steg ut framför kedjan och stämde upp sin visa:

Där trådes dans på Munkholm,
 på vitan sand.
Där dansar Ivar, herr Jonsson,
 vid drottningens hand
Kännen I Ivar, herr Jonsson?

Fiddlarna kunde icke melodien, de knäppte litet på strängarna, och dansken sjöng ensam — han hade en stark och vacker röst.

Minnens I, danadrottning,
 den sommardag
I fördens ut av Sverige
 dem danskom till behag?

I fördens ut av Sverige
 till Danemark in
med rödan gullkrona
 och sorgefullt sinn.

Med rödan gullkrona
 och sorgefullt sinn —
Minnens I, danadrottning,
 I varen först min?

Gigorna sjöngo med igen, de dansande gnolade den nylärda låten och stämde in i omkvädet.

Och ären I Ivar, herr Jonsson,
 min egen sven,
då skolen I hänga i galgen,
 det spörjes väl än!

Men det var Ivar, herr Jonsson
 han var ej rädd,
han sprang i gullsnäckan,
 i järn var han klädd.

Haver I, danadrottning,
 så mången god natt
som himmeln den är
 alltmed stjärnor besatt!

Haver I, danakonung,
 så månget ont år
som linden bär löv
 och som hinden har hår —
Kännen I Ivar, herr Jonsson?

Det var långt lidet på natten, och bålen voro endast några högar av aska och bränder, som svartnade mer och mer. Kristin och Erlend stodo hand i hand under träden vid örtagårdshägnaden. Bakom dem hade dryckeslagets larm tystnat — några unga pojkar skuttade trallande kring glödhögarna, men spelmännen hade gått och lagt sig, och större delen av folket var borta. En och annan hustru gick och letade efter sin man, som ölet vält omkull någonstädes ute.

»Var tro jag lagt min kappa?» viskade Kristin. Erlend lade armen om hennes liv och slog sin kappa om dem bägge. Tätt slutna till varandra gingo de in i örtagården.

En påminnelse om dagens heta kryddoft, men fuktig och dämpad av daggens svalka, slog emot dem. Natten var mycket mörk, himlen gråmulen av skyar ovan trädtopparna. Men de märkte att det fanns andra människor i trädgården. Erlend tryckte mön intill sig en gång och frågade viskande:

»Är du icke rädd, Kristin?»

I en blek glimt mindes hon världen utanför denna natt — och att detta var vansinne. Men hon var så ljuvligt kraftlös. Hon bara lutade sig närmare intill mannen och viskade otydligt — hon visste ej själv vad.

De kommo till slutet av stigen; där var en stengärdsgård ut mot skogen. Erlend hjälpte henne upp. När hon skulle hoppa ned på andra sidan, tog han emot henne och höll henne lyft i sina armar ett ögonblick, innan han satte ned henne i gräset.

Hon stod med uppåtvänt ansikte och mötte hans kyss. Han höll händerna om hennes tinningar — hon tyckte det var så skönt att känna hans fingrar gräva sig in i hennes hår — hon tyckte hon måste göra honom gott igen, och så grep hon om hans huvud och försökte kyssa honom, så som han kysste henne.

När han lade sina händer mot hennes barm och strök över brösten, kände hon det som om han öppnade in till hennes hjärta och tog det, han skilde underdräktens sidenveck helt litet och kysste mellan dem — det hettade ända in i hjärterötterna.

»Dig kunde jag aldrig kränka», viskade Erlend. »Du skulle aldrig gråta en tår för min skull. Aldrig hade jag tänkt en mö kunde vara så god som du är, Kristin min —»

Han drog henne ned i gräset under buskarna; de sutto med ryggen mot stengärdsgården. Kristin sade ingenting, men när han upphörde att smeka henne, sträckte hon upp sin hand och rörde vid hans ansikte.

Om en stund frågade Erlend: »Är du icke trött, kärestan min?» Och när Kristin lutade sig mot hans bröst, slöt han armarna om henne och viskade: »Sov du, sov du, Kristin, här hos mig —»

Hon gled djupare och djupare in i mörker och värme och lycka vid hans barm.

När hon kom till sig igen, låg hon utsträckt i gräset med kinden mot hans bruna silkesknä. Erlend satt som förut med ryggen mot stengärdet, hans ansikte var grått i gryningsdagern, men hans vidöppna ögon voro så förunderligt klara och sköna. Hon såg att han hade svept sin kappa helt och hållet kring henne — hennes fötter voro så härligt varma inne i pälsfodret.

»Nu har du sovit i mitt sköte», sade han och log svagt. »Gud löne dig, Kristin — du sov så tryggt som ett barn i modersfamnen —»

»Haven I icke sovit, herr Erlend?» frågade Kristin, och han log ned i hennes nymornade ögon:

»Kanhända kommer den natten då du och jag töras somna in tillsammans — jag vet icke vad du lär mena härom, när du får tänka på saken. Jag har vakat här i natt — ännu är det så mycket mellan oss, att det är mera än om där legat ett naket svärd mellan mig och dig. — Säg mig, om du vill hålla mig kär, när denna natten är förbi?»

»Jag vill ha eder kär, herr Erlend», sade Kristin, »jag vill kär, så länge I viljen det — och sedan vill jag ingen annan älska —»

»Då», sade Erlend långsamt, »må Gud svika mig, om någonsin kvinna eller mö kommer inom mina armar, förrän jag får äga dig lagligen och med heder. — Säg det du ock», bad han. Kristin sade:

»Må Gud svika mig, om jag tar någon annan man i mina armar, så länge jag lever på jorden.»

»Vi måste gå nu», sade Erlend strax efteråt, »ty folk vaknar.»

De gingo på yttersidan av gärdsgården genom snåren.

»Har du tänkt på», frågade Erlend, »huru detta vidare skall gå.»

»Det mån I styra med, Erlend», svarade Kristin.

»Din far», frågade han om en stund, »de säga ute i Gerdarud att han är en mild och rättsinnig man. Tror du han blir mycket ovillig att göra om intet det avtalet han träffat med Andres Darre?»

»Far har sagt så ofta att han aldrig ville tvinga oss, döttrarna sina», sade Kristin. »Det är mest det att våra ägor ligga så lämpligt samman. Men far vill nog ej att jag skall mista all glädje i världen för den sakens skull.» Det rörde sig inom henne en aning att så lätt bleve det kanhända icke — men hon undertryckte den.

»Då blir kanske detta lättare än jag trodde i natt», sade Erlend. »Gud hjälpe mig, Kristin — jag tror icke jag kan uthärda att mista dig — nu kan jag aldrig bliva glad, om jag icke får dig.»

De skildes åt inne bland träden, och Kristin fann i gryningen vägen till den gäldstuga där de som voro från Nonneseter skulle ligga. Alla sängar voro fulla, men hon kastade en kappa över litet halm på golvet och lade sig ned fullklädd.

När hon vaknade, var det långt lidet på dagen. Ingeborg Filippusdotter satt på bänken nära henne och sydde fast en pälskant, som rivits loss från hennes kappa. Hon var pratsjuk som alltid.

»Var du i lag med Erlend Nikulausson hela natten du?» frågade hon. »Du skulle allt akta dig litet för den svennen, Kristin — tänker du det skulle väl lika Simon Andresson, om du skänkte din vänskap åt honom?»

Kristin fann ett handfat och började tvätta sig.

»Än din fästman då — hur tänker du det skulle likat honom att du dansade med Munan Stumpe i natt? Man får väl dansa med den man utkoras av en slik kväll — fru Groa hade ju givit oss lov —»

Ingeborg fnös ringaktande:

»Einar Einarsson och herr Munan äro vänner de — han är ju gift och gammal. Ful är han ock men älskvärd och hövisk — se han gav mig till minne av denna natten», sade hon och visade fram ett guldspänne, som Kristin hade sett i herr Munans hatt dagen förut. »Men denne Erlend — ja, han blev ju löst från bannet vid påsktiden i fjor, men de säga att Eline Ormsdotter varit hos honom på Husaby sedan dess — herr Munan säger att han rymt till Sira Jon i Gerdarud, för han vågar visst icke tro sig om annat än han skall återfalla i synden, om han träffar henne igen —»

Kristin gick fram mot den andra — vit i ansiktet.

»Visste du ej det?» sade Ingeborg. »Att han lockat en kvinna från hennes man någonstädes norrut i Hålogaland — och han behöll henne på sin gård trots kungens bud och ärkebiskopens bann — de ha två barn också med varandra — han måste rymma till Sverige, och han har bötat så mycket av sina ägodelar att herr Munan säger han blir en fattig man till slut, om han icke bättrar sig snart —»

»Ja, du kan förstå att jag vet det», sade Kristin med stelt anlete. »Men det är ju slut nu med den saken —»

»Ja, det var det herr Munan sade, att det varit slut mellan dem så många gånger förr», sade Ingeborg tankfullt. »Men dig kan det ju icke göra något — du skall ju ha Simon Darre. Men fager, det är Erlend Nikulausson —»

Följet från Nonneseter skulle resa samma dag efter nonanstiden. Kristin hade lovat Erlend att möta honom vid stengärdsgården, där de suttit om natten, så framt hon såg sig någon råd att komma.

Han låg på magen i gräset med huvudet i händerna. Strax han såg henne, sprang han upp och räckte henne båda sina händer, när hon skulle hoppa ned.

Hon tog dem, och de stodo en stund hand i hand. Så sade Kristin:

»Varför förtalde du mig detta om herr Björn och fru Åshild i går?»

»Jag kan se på dig att du vet det», svarade Erlend och släppte brått hennes händer. »Vad tänker du nu om mig, Kristin?»

»Jag var aderton år den gången», sade han häftigt, »det är tio år sedan kungen, min frände, sände mig med på färden till Vargöyhus — och så blevo vi över vintern på Steigen — hon var gift med lagmannen, Sigurd Saksulvson; jag tyckte synd om henne, för han var gammal och otroligt ful — jag vet icke hur det bar till — ja, jag var kär i henne också. Jag bjöd Sigurd kräva vad han ville i böter, jag ville gärna givit honom gottgörelse — han är en duktig man på många vis — men han ville det skulle gå efter lagen, han förde saken till tings — jag skulle brännmärkas för hor med husfrun där jag varit som gäst, förstår du —

Så kom det till min fars kännedom, och så kom det inför kung Håkon — han — han jagade mig från sin gård. Och lyster dig veta alltsammans — det är ej mera mellan Eline och mig än barnen, och hon bryr sig ej stort om dem. De äro i Österdalarne, på en gård jag ägde där; jag har givit den åt Orm, pilten — men hon ville icke vara hos dem — Hon tänker väl att Sigurd kan icke leva evigt — jag vet icke vad hon vill.

Sigurd tog henne till sig igen — men hon säger hon gick som en hund och en trälkvinna på hans gård — så stämde hon möte med mig i Nidaros. Jag hade det icke stort bättre på Husaby hos far min — Jag sålde allt jag kunde få i mina händer och rymde med henne till Halland — grev Jakob var välvillig mot mig —. Kunde jag annat göra, då hon gick med mitt barn? Jag tänkte det hade ju så många män sluppit undan drägligt nog för slik sammanlevnad med annans kvinna — när man är rik så. Men kung Håkon är slik att han är strängast mot sina egna. Vi voro åtskils ett år, men så dog far, och då kom hon tillbaka. Så kom det andra ting till. Landbönderna mina vägrade att gälda sin avrad eller tala med mina ombudsmän, för det jag var lyst i bann — jag for hårt fram till gengäld, och så fick jag sak på mig för rån, men jag hade icke pengar att avlöna mitt husfolk; du kan veta jag var för ung att finna det bästa råd i dessa vanskligheter, och mina fränder ville icke hjälpa mig — förutom Munan, såvitt han tordes för sin hustru —.

Ja, nu vet du det, Kristin, att jag satt till mycket både av gods och heder. Bättre tjänt vore du nog med att hålla fast vid Simon Andresson.»

Kristin lade armarna om hans hals:

»Vi vilja hålla oss till det vi svuro varandra i natt, Erlend — om du tycker som jag.»

Erlend tryckte henne hårt intill sig, kysste henne och sade:

»Det må du nu också lita på, mina förhållanden skola nog bli annorlunda — nu har ingen i världen makt över mig mer än du. Åh, jag tänkte så mångt i natt, när du sov i mitt sköte, du väna. Så mycket förmår ej djävulen över en man att jag skulle kunna göra dig sorg eller skada, du dyraste livet mitt —»