Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Kronan/Kapitel 2

←  Kapitel I

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel II

Kapitel III  →

II.

De främmande köpmän, som lågo i Oslo över sommaren och handlade, kommo till staden vid korsmässotiden, och det är tio dagar före Halvardsvakan. Till den strömmade folk in från alla bygder mellan Mjösen och landamäret, så det vimlade av folk i staden de första veckorna i maj. Under den tiden var det bäst att göra inköp hos främlingarna, innan de sålt för mycket av sina varor.

Syster Potentia stod för inköpen i Nonneseter, och dagen före Halvardsvakan hade hon lovat att Ingeborg och Kristin skulle få följa med henne ned i staden. Men vid middagstiden kommo några av syster Potentias fränder till klostret för att träffa henne; hon kunde alltså icke gå ut den dagen. Då tiggde Ingeborg sig till att de skulle få gå ensamma — ehuru det var emot reglerna. Till ledsagare fingo de med sig en gammal bonde, som hade födoråd i klostret; han hette Håkon.

Kristin hade nu i varit i Nonneseter i tre veckor, och hela denna tid hade hon ej satt sin fot utanför klostrets gårdar och hagar. Hon blev helt förundrad över att se hur vårligt det blivit ute. De små lövdungarna ute i markerna voro ljusgröna, vitsipporna växte tätt som en matta under de ljusa stammarna. Blanka godväderskyar kommo seglande uppöver öarna i fjorden, och vattnet låg friskt och blått och krusat av små vårliga fläktar.

Ingeborg småskuttade, slet lövruskor av träden och luktade på dem, tittade efter folk som de mötte, men Håkon tillrättavisade henne — anstod det en välbördig mö, som därtill bar klosterdräkt, att skicka sig så? Mörna måste taga varandra vid handen och gå strax bakom honom, stilla och höviskt, men Ingeborg begagnade sina ögon och munnen likaså — Håkon var något döv. Kristin hade nu också fått ungsysterdräkt — ofärgad, gråvit vadmalsklänning, bälte och hårband av ylle och en enkel mörkblå kåpa utanpå med hättan uppdragen, så att det flätade håret var alldeles gömt. Och Håkon skred åstad före dem med en stor stav med mässingsknapp i handen. Han var klädd i en sid, svart dräkt, hade ett agnus dei av bly hängande på bröstet och en bild av Sankt Kristoffer på hatten — hans vita hår och skägg var så välborstat att det glänste som silver i solen.

Övre delen av staden, från Nunnebäcken och nedåt mot biskopsgården utgjorde ett stilla grannskap; här funnos varken handelsbodar eller härbärgen utan gårdarna tillhörde mest storfolk från bygderna runt omkring, och husen vände mörka timmergavlar utan vindögon ut mot gatan. Men denna dag drevo redan hela stim av människor häruppe på färdevägen, och tjänstehjon stodo och hängde vid gårdsgrindarna för att tala med folk som kom förbi.

När de kommo ut vid biskopsgården, var där full trängsel på platsen framför Halvardskyrkan och Olavsklostret — salustånd hade slagits upp på gräsvallen, och där voro lekare, som läto dresserade hundar hoppa genom tunnband. Men Håkon ville icke tillåta mörna att stanna och se på, och han ville ej låta Kristin gå in i kyrkan — han sade att det bleve roligare för henne att åse själva den stora festen.

Nedöver Klemenskyrkans allmänning tog Håkon dem vid handen, ty här var största tilloppet av folk som kom från bryggorna eller ut från gränderna mellan handelsgårdarna. Mörna skulle till Miklagård, där skomakarna höllo till. Ty Ingeborg hade visserligen funnit de kläder som Kristin fått med sig hemifrån mycket fina och vackra, men hon sade att de skoplagg den andra hade med från landsbygden, dem kunde hon icke nyttja till festdräkt. Och då Kristin hade sett de utländska skor som Ingeborg hade flera par utav, tyckte hon att hon svårligen kunde giva sig till tåls förrän hon också fått köpa sig sådana.

Miklagården var en av de största gårdarna i Oslo; den sträckte sig från bryggorna och uppåt mot Sutaregränden med mer än fyrtio hus kring två stora tun. Och nu hade där dessutom satts upp salustånd med vadmalstält på tunet; och över tälttaken höjde sig en bildstod av Sankt Krispinus. Där var livlig rörelse av folk som handlade, kvinnor som lupo mellan eldhusen med grytor och spänner, barnungar som lade sig för fötterna på folk, hästar som leddes in och ut från stallarna, och tjänstesvenner som buro bördor in och ut från varuskjulen. Uppe från svalgångarna till loften, där de finaste varorna såldes, skreko sutarna och deras bodsvenner ned till mörna och svängde med små brokiga och guldstickade skor mot dem.

Men Ingeborg styrde kosan mot det loft där Didrek sutare satt; han var tysk men hade en norsk hustru och ägde hus i Miklagården.

Gubben stod och köpslog med en herre som bar reskappa och svärd vid bältet, men Ingeborg gick frimodigt fram, bugade sig till hälsning och sade:

»Gode herre, viljen I icke unna oss att få tala med Didrek först; vi skola vara hemma i vårt kloster till aftonsången. I haven törhända bättre tid?»

Herrn hälsade och steg undan. Didrek gav Ingeborg en liten puff i sidan med armbågen och frågade leende om de dansade så mycket i klostret att hon redan nött ut alla de skor hon fick i fjol. Ingeborg knuffade honom tillbaka och sade att de voro nog oslitna ännu, Gud bättre, men här var nu denna mön — och hon drog fram Kristin. Didrek och hans sven buro då ut en kista på svalen. Och nu tog han fram det ena paret skor vackrare än det andra. Kristin måste sätta sig på en annan kista, och han provade dem på henne — där voro vita skor och bruna och röda och gröna och blå, skor med målade klackar av trä och skor utan klackar, skor med spännen och skor med sidenband, skor av tvåfärgat och trefärgat läder. Kristin tyckte nästan hon ville ha dem alla. Men så dyra voro de att hon blev rent förfärad — icke ett par kostade mindre än en ko därhemma. Fadern hade givit henne en pung med en mark silver räknade mynt, när han rest — det skulle hon ha till handpenningar, och Kristin hade tyckt att detta var en stor rikedom. Men hon märkte på Ingeborg att denna tyckte, därmed kunde hon ej köpa stort.

Ingeborg måste också prova skor för roskull, det kostade inga penningar, sade Didrek leende. Hon köpte också ett par lövgröna med röda klackar — måste ta dem på kredit, men Didrek kände ju henne och hennes fränder.

Kristin märkte dock att Didrek icke var så särdeles nöjd med detta och att han även förargade sig över att herremannen i reskappan gått bort från loftet — de hade hållit på mycket länge med provandet. Hon valde då ett par skor utan klackar av purpurblått, tunt skinn; de voro utsydda med silver och rosenröda stenar. Men hon tyckte inte om att det var gröna silkessnodder i dem. Då sade Didrek att dessa kunde han byta om, och han drog dem med sig in i ett rum långt borta på loftet. Där hade han skrin med sidenband och små silverspännen — dessa ting hade sutarna egentligen icke lov att handla med — banden voro också för breda och spännena för stora att användas till skor, många av dem.

De måste köpa både ett och annat av småsakerna, och när de hade druckit litet sött vin med Didrek och han packat ihop deras inköp i en vadmalsduk, hade det blivit tämligen sent och Kristins pung var bliven mycket lättare.

När de kommo upp på Östra gatan igen, var solskenet helt gyllenfärgat, och av samfärdseln i staden stod dammet som en ljus solrök över gatan. Det var så varmt och så vackert, och folk kom in från Eikaberg med stora fång av spätt löv för att pryda sina bostäder till helgen. Nu hittade Ingeborg på att de skulle gå ut till Gjeitabru — under marknadstiden brukade där vara så mycket roligt på ängarna bortom ån, både lekare och spelmän — ja, Ingeborg hade hört där skulle ha kommit ett helt skepp fullt med utländska djur, som förevisades i bodar nere på strandängen.

Håkon hade fått tysköl i Miklagården och var mycket blid och vid gott lynne, så att när flickorna togo honom i armen och bådo så vackert, gav han efter, och de tre gingo då bort mot Eikaberg.

På andra sidan ån var det endast få och små gårdar, som lågo spridda över de gröna backarna mellan älven och den branta bergssluttningen. De gingo förbi minoriterklostret, och Kristins hjärta krympte samman av blygsel, ty hon kom att minnas att hon ämnat giva det mesta av sitt silver för Arnes själ. Men hon hade ej velat tala om det för prästen i Nonneseter; hon var rädd för att bli utfrågad — hon hade tänkt att hon kanske kunde komma ut till barfotabröderna utanför staden, om broder Edvin skulle vara i sitt kloster nu. Hon ville så gärna ha träffat honom — hon visste ej heller hur hon bäst skulle gå tillväga för att få tala vid någon av bröderna och framföra sitt ärende. Och nu hade hon inte så mycket pengar att hon visste om hon kunde betala för en mässa — kanske fick hon nöja sig med att offra ett tjockt vaxljus.

Med ens få de höra ett fruktansvärt skrän ur otaliga strupar ute från strandängen — det går som en storm över den sammanpackade människohopen därnere — och nu kommer hela skocken störtande uppåt mot dem, skriande och ropande. Alla äro i vild skräck, och några, som löpa förbi, skrika till Håkon och mörna att leoparderna äro lösa —.

De satte av i språng tillbaka mot bron och hörde folk ropa något till varandra om att ett skjul störtat omkull och två leoparder sluppit ut — någon nämner också en orm — Ju närmare de kommo bron, desto värre blev trängseln. En kvinna tappade ett litet barn ur sina armar mitt framför dem — Håkon ställde sig bredbent över den lille för att skydda honom — strax efteråt sågo de en skymt av Håkon med barnet på armen ett långt stycke åt sidan, och så hade de förlorat honom ur sikte.

Vid den smala bron trängde folkhopen på, så att flickorna blevo knuffade ända ut på ett gärde. De sågo folk springa nedför den sluttande flodbädden; unga män kastade sig i och summo, men äldre folk hoppade i båtarna, som lågo där, och dessa blevo med ens så fullastade, att de tycktes nära att sjunka.

Kristin försökte få Ingeborg att lyssna till henne — hon ropade att de skulle springa upp till minoriterklostret, varifrån gråkåporna kommo löpande och försökte samla de förskrämda människorna in till sig. Kristin var ej så rädd som de andra — de sågo då ej heller till vilddjuren, men Ingeborg var alldeles från vettet. Och då nu hopen kom i nytt uppror och drevs tillbaka från bron, för det en hel skara män, som varit inne och väpnat sig i de närmaste gårdarna, kommo ut igen, några ridande och andra springande, och Ingeborg var nära däran att komma under en häst — då gav hon till ett tjut och satte i väg upp mot skogen. Kristin hade aldrig trott att den andra kunde löpa så — hon måste tänka på en jagad gris — hon sprang efter, för att de två ändå ej skulle bli åtskilda.

De voro långt inne i skogen, innan Kristen fick Ingeborg att stanna — på en liten stig, som tycktes bära nedåt mot vägen till Trælaborg. Nu stodo de stilla en stund för att hämta andan; Ingeborg snyftade och grät, och sade att hon icke tordes gå ensam tillbaka genom staden och ända ut till klostret.

Detta tycktes ej heller Kristin rådligt, så oroligt som det var på färdevägarna. Hon sade därför att de finge se till att finna något hus där de kunde få lega en sven att ledsaga dem hem. Ingeborg trodde det skulle gå en ridväg ut till Trælaborg längre ned vid stranden, och utmed den lågo några hus, det visste hon. Så följde de stigen vidare bortåt och nedåt.

Oroliga som de voro bägge två, tyckte de sig ha vandrat länge, när de äntligen sågo en gård inne på en inhägnad mark. Där på tunet funna de en flock män, som sutto vid ett bord under några askar och drucko; en kvinna gick och bar ut kannor till dem. Hon såg förundrad och butter på de två klosterklädda jungfrurna, och ingen av männen tycktes ha lust att följa med, när Kristin framfört sitt ärende. Men till sist stego dock två unga karlar upp och sade att de skulle föra flickorna till Nonneseter, om Kristin ville betala dem en örtug.

Hon hörde på deras mål att de icke voro norrmän, men hon tyckte de sågo ut som helt hyggligt folk. Deras anspråk syntes henne skamlöst, men Ingeborg var vettskrämd och hon tyckte icke de kunde gå hem ensamma så sent på dagen, så hon sade ja.

Knappt hade de kommit in på skogsstigen, förrän männen trängde sig närmare dem och började samtala. Kristin tyckte illa om detta, men hon ville icke visa att hon var rädd; hon svarade dem därför lugnt, berättade om leoparderna och frågade karlarna var de voro ifrån. Hon såg sig också omkring och låtsade som hon varje ögonblick väntade att möta de följesvenner de haft med sig ut — hon talade som om det skulle varit en hel flock. Männen sade då småningom mindre och mindre — hon förstod ej heller stort av deras språk.

Om en stund märkte hon att de icke gingo den väg hon kommit med Ingeborg, stigen hade en annan riktning, mera mot norr, och hon trodde de redan gått alltför långt. Djupt inom henne pyrde en ängslan, som hon ej vågade släppa fram i sin tanke — det gav henne särskilt styrka att hon hade med sig Ingeborg, som var så enfaldig att hon kände hon själv måste reda upp detta för dem båda. Under kåpan smög hon fram det relik-kors hon fått av sin far, slöt handen hårt om det, bad i sitt hjärta innerligt att de snart måtte möta någon och sökte för övrigt samla allt sitt mod och låtsa om ingenting.

Strax efteråt såg hon att mynnade ut på en väg och här var en uthuggning. Staden och viken syntes djupt nere. Männen hade fört dem vilse, med avsikt eller av obekantskap med stigarna — de voro högt uppe på åsen och långt norr om Gjeitabru, som hon kunde se; den vägen de nu träffat på tycktes föra dit.

Hon stannade då, tog fram sin pung och började räkna upp tio penningar i sin hand,

»Nu, gode män», sade hon, »tarva vi icke längre ledsagare, här känna vi vägen. Nu skolen I ha tack för edert omak, och här är lönen som vi överenskommit om. Gud vare med eder, gode vänner.»

Männen sågo litet på varandra, helt förbluffade, så att Kristin var nära att skratta. Men så säger den ene med ett otäckt grin att vägen ned till bron är mycket ödslig; det vore ej rådligt för dem att gå ensamma.

»Det finns väl ej så stora nidingar eller så enfaldigt folk, att de skulle vilja hejda två mör som äro klädda i klosterkläder», svarar Kristin. » Vi vilja nu hellre gå allena.» Och hon räcker fram penningarna.

Mannen grep om hennes handled, stack sitt ansikte tätt intill hennes och sade något om »kuss» och »beutel» — Kristin förstod att han sade de skulle få gå sin väg i fred, om hon ville ge honom en kyss och därtill sin penningpung.

Hon mindes Benteins ansikte lika nära intill hennes, och ångesten grep henne ett ögonblick, så att hon kände sig kväljande sjuk och matt. Men hon pressade hop läpparna, åkallade i sitt hjärta Gud och Jungfru Maria — och i detsamma tyckte hon sig höra hovslag på stigen norrifrån.

Hon slog då till mannen i ansiktet med penningpungen, så att han vacklade — då knuffade hon honom för bröstet, så att han störtade utför stigen ett stycke ned genom skogen. Den andre tysken grep henne bakifrån, ryckte pungen ur hennes hand och slet till sig hennes halskedja, så att den brast — hon var nära att falla, men hon tog tag i mannen och försökte få korset från honom. Han ville slita sig loss — nu hade rånarna också hört att det kom folk — Ingeborg skrek i högan sky, och ryttarna på stigen sprängde på av alla krafter. De kommo ut ur täta skogen; det var tre män. Ingeborg sprang skrikande emot dem, och de hoppade av hästarna. Kristin kände igen herremannen från Didreks loft, han drog sitt svärd, tog tysken, som hon brottades med, i nacken och pryglade honom med flata klingan. Hans män rusade efter den andre och rappade på honom av hjärtans lust.

Kristin lutade sig intill fjällväggen; nu efteråt skalv hon, men det hon allramest kände var häpnad över att hennes bön hulpit så snart. Då fick hon syn på Ingeborg; den andra hade slagit hättan tillbaka, hängt kåpan löst över axlarna och höll på att lägga sina tunga, ljusa flätor fram över bröstet. Vid denna åsyn brast hon i skratt — hon sjönk ihop och måste hålla sig i ett träd, ty hon kunde ej sluta, men det var som hon haft vatten i stället för märg i benen, så svag kände hon sig; hon skakade och skrattade och grät.

Herremannen kom bort till henne och lade varsamt ena handen på hennes skuldra:

»I haven nog varit mera rädd än I velat visa», sade han, och hans röst lät god och behaglig. »Men nu mån I göra våld på eder —I höllen ju modet uppe, medan fara var —»

Kristin kunde endast nicka upp mot honom. Han hade fagra, ljusa ögon i ett smalt, brunblekt anlete, sotsvart hår, som var klippt tämligen kort över pannan och bakom öronen.

Ingeborg hade nu fått sitt hår ordnat; hon kom fram och tackade den främmande med många fagra ord. Han blev stående med ena handen på Kristins skuldra, medan han svarade den andra.

»Dessa galgfåglar», säger han till sina män, som stodo och höllo de två tyskarna — de hörde hemma på ett fartyg från Rostock, sade de — »få vi taga med oss till staden, så att de kunna insättas i mörkstugan. Nu får vi följa dessa mör hem till klostret. I kunnen väl finna några remmar att binda dem med —»

»Menen I mörna, Erlend?» frågade den ene svennen. Det var två unga starka och välklädda ynglingar, och de voro upprymda efter slagsmålet.

Husbonden rynkade pannan och ville svara skarpt. Men Kristin lade sin hand på hans arm:

»Låten dem löpa, käre herre!» Hon ryste litet. »Näppeligen önskar min syster och jag att denna saken bliver omtalad.»

Den främmande såg ned på henne, tryckte tänderna i underläppen och nickade, som om han förstod henne. Så gav han med svärdflatan var och en av de två fångarna ett slag i nacken, så att de föllo framstupa. »Löpen då!» sade han och sparkade till dem, och de togo till bens, allt vad de orkade. Herremannen vände sig åter till mörna och frågade om de ville rida.

Ingeborg lät sig lyftas upp i Erlends sadel, men det visade sig att hon icke kunde sitta i den, hon gled strax ned igen. Han såg spörjande på Kristin, och hon sade att hon var van att rida i manssadel.

Han tog henne under knäna och lyfte upp henne. Det for igenom henne en ljuvlig förnimmelse av att han höll henne från sig, så varsamt som vore han rädd att komma henne för nära — de därhemma hade aldrig frågat efter om de tryckte henne intill sig, när de hjälpte henne att stiga till häst. Hon kände sig så underligt hedrad —.

Riddaren — som Ingeborg kallade honom, fastän han bar silversporrar — bjöd nu den andra mön sin hand, och svennerna hoppade upp på sina hästar. Nu ville Ingeborg äntligen att de skulle rida norr om staden, förbi Ryenbergen och Martestokker och icke genom gatorna. Först nämnde hon att herr Erlend och hans svenner ju voro fullt väpnade. Riddaren svarade allvarligt att förbudet att bära vapen icke var så särskilt strängt — de skulle ju resa — och nu då allt folk i staden var ute på vilddjursjakt — Så sade hon att hon var rädd för leoparderna — Kristin förstod gott att Ingeborg ville färdas den längsta och ensligaste vägen för att få tala mera med Erlend.

»Detta är andra gången vi uppehålla eder i kväll, herre», sade hon, och Erlend svarade lika allvarligt:

»Det gör ingenting, jag skall icke längre bort än till Gerdarud i afton — och det är ljust hela natten.»

Kristin tyckte om att han varken skämtade eller gycklade utan talade till henne som om hon vore hans jämlike eller mera än så. Hon mindes Simon; hon hade ej träffat andra unge män av hovmannaklass. Den här mannen var visst för övrigt äldre än Simon —.

De redo ned i dalen utmed Ryenbergen och uppåt längs bäcken. Stigen var smal, och de unga lövdungarna läto våta, starkt doftande grenar vaja emot henne — det var litet mörkare härnere, och luften var kylig och lövet daggvått längs vattendraget.

De färdades långsamt, och hästhovarna ljödo dämpat på den fuktiga, gräsbevuxna stigen. Hon vaggade i sadeln, bakom sig hörde hon Ingeborgs prat och den främmandes mörka, lugna röst. Han sade ej mycket och svarade liksom tankspridd — det var mest som han skulle vara så till mods som hon själv, tyckte hon — hon kände sig så underligt bedövad, men trygg och tillfreds, nu då alla dagens händelser glidit förbi.

Det var som att vakna, när de kommo ut ur skogen, ut på vallarna nedanför Martestokker. Solen var nere, och staden och viken lågo under dem i klart och blekt ljus — inåt Akersåsarna var där en ljusgul rand under den vitblå himlen. I aftonstillheten buros ljud långt bortifrån, som om de kommit ur det svala djupet — ett vagnshjul knarrade någonstädes på en väg, hundar skällde mot varandra från gårdar tvärsöver bygden. Men från skogen bakom dem drillade och sjöngo fåglarna av full hals, nu fast solen var nere.

Det drev bråterök i luften, och ute på ett gärde blossade det rött från ett bål; den stora, flammande rosen visade att dagern dock var ett slags mörker.

De redo mellan klosterjordens inhägnader, när den främmande åter tilltalade henne. Han frågade vad som syntes henne bäst, — att han följde henne till porten och bad att få tala med fru Groa, så att han kunde få förtälja henne huru detta kommit sig? Men Ingeborg ville att de skulle smyga sig in genom kyrkan; då kunde de kanske slippa in i klostret, utan att någon märkte att de varit för länge borta — kanske syster Potentia hade glömt bort dem under frändebesöket.

Det föll ej Kristin in att undra över att det var så stilla på platsen framför kyrkans västra port. Där var eljest ofta mycken rörelse om kvällarna av folk ur grannskapet, som besökte nunnornas kyrka; häromkring lågo också flera hus, där leksvennerna och proventsfolket bodde. De sade farväl till Erlend här. Kristin stod och smekte hans häst; den var svart och hade ett vackert huvud med milda ögon — hon tyckte den liknade Morvin, som hon brukat rida därhemma, när hon var barn.

»Vad heter eder häst, herre?» frågade hon, när den vände huvudet från henne och flåsande vädrade mot mannens bröst.

»Bayard», säger han och ser på henne över hästens nacke, »I spörjen efter hästens namn men icke efter mitt?»

»Jag vill gärna veta ert namn, herre», svarar hon och böjer lätt på huvudet.

»Erlend Nikulausson heter jag», svarar han.

»Så mån I hava tack då, Erlend Nikulausson, för edra goda tjänster i afton», säger Kristin och räcker honom handen.

Med ens översköljdes hennes ansikte av rodnad; hon drog sin hand halvt ur hans.

»Fru Åshild Gautesdotter på Dovre, är hon eder frändekvinna?» frågade hon.

Förundrad såg hon att också han blev blodröd, han släppte hastigt hennes hand och svarade:

»Det är min moster. Det är så att jag är Erlend Nikulausson till Husaby.» Han såg så besynnerligt på henne att hon blev ännu mer förvirrad, men hon fattade sig och sade:

»Jag skulle nu hava tackat er bättre med ord, Erlend Nikulausson, men jag vet icke vad jag skall säga eder —»

Han bugade sig för henne, och hon tyckte nu hon måste säga farväl, ehuru hon gärna velat tala mera med honom. I kyrkdörren vände hon sig om, och då hon såg att Erlend ännu stod där bredvid sin häst, hälsade hon honom med handen.

I klostret var stor förfäran och mycken uppståndelse. Håkon hade sänt ett ridande bud hem, själv gick han omkring i staden och letade efter mörna, och folk hade sänts ut för att hjälpa honom. Nunnorna hade hört att vilddjuren skulle ha dräpt och uppätit två barn nere i staden. Detta var nu lögn, och leoparden — det var bara en — hade blivit fångad redan före vespertiden av några svenner från kungsgården.

Kristin stod med böjt huvud och teg stilla, medan abbedissan och syster Potentia utöste sin vrede över ungmörna. Det var som om hon sov invärtes. Ingeborg grät och gjorde invändningar — de hade ju gått ut med syster Potentias tillåtelse, under lämpligt beskydd, och de kunde ju ej rå för vad som sedan hänt —

Men fru Groa sade att nu kunde de stanna i kyrkan, tills midnattstimmen slog, beflita sig om att vända sina tankar till andliga ting och tacka Gud, som frälst deras liv och heder. »Där har nu Gud klarligen visat eder sanningen om världen», sade hon, »vilda djur och djävulens tjänstehjon hota där hans barn för varje fjät, och där är ingen räddning, utan att I hållen eder hårt till Honom med rop och böner.»

Hon gav dem var sitt tända ljus i handen och bjöd dem gå med syster Cecilia Bårdsdotter, som ofta var ensam och bad i kyrkan nätterna igenom.

Kristin ställde sitt ljus på Sankt Laurentii altare och knäföll på bönpallen. Hon stirrade stelt in i lågan, medan hon läste Pater noster och Ave Maria. Småningom var det som om ljuslågans sken omslöt henne, utestängde allt som var bortom henne och ljuset. Hon kände sitt hjärta öppna sig, överflödande av tack och lov och kärlek till Gud och hans milda moder — de kommo henne så nära. Hon hade alltid vetat att de sågo henne, men i natt förnam hon att det var så. Hon såg världen som i en syn: ett mörkt rum, där en bred solstrimma föll in, dammkornen vimlade ut och in mellan mörker och ljus, och hon kände att nu hade hon äntligen sjunkit helt in i solstrimman —.

Hon tyckte hon skulle gärna stannat hur länge som helst här i den tysta, nattmörka kyrkan — de få små ljusfläckarna som guldstjärnor i natten, den sötaktiga, inpyrda rökelsedoften och den varma lukten av bränt vax — och hon själv försjunken i sin egen stjärna —.

Det var som om en lycka var förbi, när syster Cecilia kom glidande och rörde vid hennes skuldra. Nigande för varje altare gingo de tre kvinnorna ut genom den lilla södra portalen till klostergården.

Ingeborg var så sömnig att hon lade sig utan prat. Kristin var glad — hon hade ogärna velat bli störd nu, då hon hade så goda tankar. Och hon var glad för att de måste behålla underdräkten på om natten — Ingeborg var så tjock och svettades starkt.

Hon låg länge vaken, men den djupa ström av ljuvlighet hon känt sig buren av, när hon knäböjde i kyrkan, ville ej återkomma. Dock förnam hon ännu värmen därav inom sig, hon tackade innerligt Gud, och hon tyckte själv hon kände kraft i sitt sinne, när hon bad för sina föräldrar och syskon och för Arne Gyrdsons själ.

Far, tänkte hon — hon längtade så efter honom, efter allt de haft gemensamt, innan Simon Darre kommit in i deras liv. Det vällde upp inom henne en ny ömhet för honom — det var som ett förebud av moderskärlek och moderssorg i hennes kärlek till fadern i kväll; dunkelt anade hon att det var så mycket i livet han icke hade fått. Hon mindes den gamla svarta träkyrkan i Gerdarud — där hade hon nu under sista påsken sett sina tre små bröders gravar farmoderns — faderns egen mors, Kristin Sigurdsdotters, som dött när hon födde honom till världen.

Vad månde Erlend Nikulausson ha att göra vid Gerdarud — det kunde hon ej förstå.

Hon visste sig ej ha tänkt vidare på honom under kvällen, men hela tiden hade minnet av hans smala, mörka anlete och lugna röst funnits någonstädes i skymningen utanför ljusglansen i hennes sinne.

När hon vaknade nästa morgon, sken solen in i sömnstugan, och Ingeborg omtalade att fru Groa själv tillsagt leksystrarna att de icke skulle väckas till ottesången. Nu fingo de lov att gå över till eldhuset och få sig litet mat — Kristin blev varm av glädje över abbedissans vänlighet — det var som hela världen varit god mot henne.