Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Kronan/Kapitel 6

←  Kapitel V

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel VI

Kapitel VII  →

VI

Efteråt kom ej Kristin ihåg på långt när allt vad broder Edvin hade sagt henne. Men hon gick från honom med en underbart klar och lugn frid i sinnet.

Förut hade hon kämpat mot en dov, hemlig fruktan och försökt trotsa: hon hade icke syndat så svårt. Nu tyckte hon Edvin hade visat henne det tydligt och klart: jo, hon hade syndat, sådan och sådan var hennes synd, och hon fick ta den på sig och försöka bära den väl och undergivet. Hon bemödade sig om att tänka på Erlend utan någon otålighet, vare sig för att han ej lät höra av sig eller för att hon måste sakna hans ömhet. Hon skulle bara vara trofast och full av godhet mot honom. Hon tänkte på sina föräldrar och lovade sig själv, att hon skulle gengälda all deras kärlek, när de först övervunnit den sorg hon komme att göra dem genom att bryta med Dyfrinsfolket. Och hon tänkte nästan mest på hans ord om att hon icke finge söka sin tröst i att se andras fel; hon kände att hon blev ödmjuk och snäll, och såg då snart hur lätt det föll sig för henne att vinna människors vänskap. Då tänkte hon strax tröstad, att det var dock ej så svårt att komma tillrätta med folk — och så tyckte hon att det kunde väl ej bli så svårt för henne och Erlend heller.

Ända tills den dag då hon gav Erlend sitt ord, hade hon alltid strävat ivrigt att göra allt som var rätt och gott — men hon hade gjort allting på andras ord. Nu kände hon själv att hon vuxit från mö till kvinna. Det betydde mera än de heta, hemliga smekningar hon mottagit och givit, det var icke bara så att hon gått från sin fars målsmanskap in under Erlends vilja. Edvin hade lagt på henne den bördan att nu måste hon själv svara för sin levnad, ja för Erlends också. Och hon var villig att bära detta på ett tillbörligt och vackert sätt. Så gick hon där bland nunnorna under julhelgen, och under de sköna gudstjänsterna och all glädjen och friden kände hon sig nog ovärdig, men hon tröstade sig med att den tid snart kom, då hon kunde göra rätt för sig igen.

Men dagen efter nyår kom helt oväntat herr Andres Darre med sin hustru och alla fem barnen till klostret. De ville fira den sista delen av helgen med vänner och fränder i staden, och de hade det ärendet att de ville ha Kristin hos sig i härbärget några dagar.

»Jag tänkte mig, dotter min», sade fru Angerd, »att nu skulle det näppeligen vara dig emot att se några nya anleten.»

Dyfrinsfolket bodde i ett vackert hus, som hörde till en gård nära bispens borg — herr Andres’ syskonbarn ägde det. Där var en stor stuga där tjänstfolket sov och ett präktigt loftsrum med murad eldstad och tre goda sängar; i den ena lågo herr Andres och fru Angerd med sin yngsta son, Gudmund, som var barn ännu, i den andra sovo Kristin och deras två döttrar, Astrid och Sigrid, och i den tredje Simon och hans äldsta bror, Gyrd Andresson.

Alla herr Andres’ barn voro vackra, Simon minst, dock räknade folk även honom för att se bra ut. Och Kristin märkte ännu mera än när hon var på Dyfrin året förut, att både föräldrarna och de fyra syskonen lyssnade mest till Simon och gjorde allt vad han önskade. Alla fränderna älskade varandra hjärtligt men enades utan groll om att sätta Simon främst bland sig.

Nu levde dessa människor i gamman och glädje, besökte kyrkorna och offrade varje dag, möttes och drucko i vänners lag varje kväll, och de unga fingo då leka och dansa. Alla visade Kristin den största vänlighet, och ingen tycktes märka hur föga glad hon var.

Om kvällen, när ljuset blivit släckt på loftet och alla gått till sängs, brukade Simon stiga upp och gå dit bort där flickorna lågo. Han satt gärna en stund på sängkanten; sitt tal ställde han mest till sina systrar, men i mörkret smög han sin hand in på Kristins bröst och lät den ligga där — hon svettades av motvilja därvid.

Nu då hennes uppfattning av sådant var mycket skarpare, förstod hon gott att det var många ting som Simon var både för stolt och för blyg att säga henne, då han märkte att hon icke ville ge sig in på slikt. Och hon kände en underlig, bitter vrede mot honom, för att det tycktes henne som om han ville göra sig till en bättre man än den som hade tagit henne — fast han ju icke visste om att den andre fanns till.

Men en kväll, då de varit och dansat i en annan gård, hade Astrid och Sigrid stannat kvar där och skulle sova hos en leksyster. När Dyfrinsfolket frampå natten kommit till ro på sitt loft, gick Simon bort till Kristins säng och steg upp i den; han lade sig ned ovanpå fällen.

Kristin drog över sig till hakan och tryckte armarna hårt över bröstet. Om en stund kom Simon med sin hand och ville lägga den på hennes barm. Hon kände silkessömmarna på hans ärmlinning, så hon förstod att han inga kläder hade tagit av sig.

»Du är nog lika blyg i mörker som vid dager du, Kristin», sade Simon och skrattade litet. »Din ena hand kan du väl låta mig få hålla?» frågade han, och Kristin stack till honom fingerspetsarna.

»Synes dig icke vi kunde ha litet att tala om, nu då det bär så till att vi kunna vara allena en liten stund?» sade han, och Kristin tänkte att nu måste hon tala. Så svarade hon jo. Men sedan förmådde hon ej få fram ett ord.

»Får jag komma in under fällen då?» bad han igen. »Här är kallt i stugan nu —.» Och han smög sig in mellan fällen och den yllerya hon hade närmast över sig. Han krökte ena armen kring hennes huvudgärd, men så att han ej rörde vid henne. På detta sätt lågo de en stund.

»Du är icke god att gilja till du», sade Simon och skrattade helt uppgiven.

»Nu lovar jag dig att jag skall icke så mycket som kyssa dig, om det är dig emot. Men du kan då väl tala till mig, säg?»

Kristin fuktade läpparna med tungspetsen, men hon teg i alla all.

»Jag tror du ligger och skälver», började Simon på nytt. »Det är nu väl icke så att du har något emot mig, Kristin?»

Hon tyckte inte hon kunde ljuga för Simon, så sade hon nej, men icke mera.

Simon låg ännu en stund; han försökte få ett samtal i gång. Men till slut skrattade han igen och sade:

»Jag förstår att du menar jag får nöja mig med det, att du icke har någonting emot mig — för i kväll — och tacka till. Det var värst så stram du är — du får ge mig en kyss i alla fall, så skall jag gå min väg och icke plåga dig längre —»

Han tog kyssen, reste sig och satte ned fötterna på golvet. Kristin tänkte att nu fick hon säga honom det som måste sägas — då var han redan borta vid sin säng, och hon hörde att han klädde av sig.

Dagen efter var fru Angerd icke så vänlig mot Kristin som hon brukade. Den unga förstod att hon måtte ha hört något och tyckt att fästmön icke gav sonen det mottagande, som modern ansåg hon borde.

Fram på eftermiddagen talade Simon om att han tänkte på att byta till sig en häst, som en av hans vänner hade. Han frågade Kristin om hon ville följa med och se på den. Hon svarade ja, och de gingo då ut i staden tillsammans.

Vädret var friskt och vackert. Det hade snöat litet om natten, men nu sken solen, och det frös så mycket att snön knarrade under deras fötter. Kristin tyckte det gjorde gott att få komma ut och gå i kylan, och när Simon hade hämtat ut hästen han tänkte på, talade hon ganska livligt med honom om den; hon förstod sig något på hästar, därför att hon alltid varit så mycket med sin far. Och detta var ett vackert djur — en musgrå hingst med svart strimma längs efter ryggen och ståndman, välbyggd och pigg, men tämligen liten och spenslig.

»Den håller ej ut länge under en fullrustad man», menade Kristin.

»Nej, jag har nu icke ämnat den till det heller», sade Simon.

Han ledde ut den på den öppna platsen bakom gården, lät den trava och gå, red på den och ville också att Kristin skulle rida på den. De stannade därför ute på den vita planen en god stund.

Till slut då Kristin stod och gav den bröd ur handen, medan Simon lutade sig mot den med armen över dess rygg, säger han med ens:

»Det tyckes mig, Kristin, som om du och min mor vore något tvära mot varandra.»

»Jag har icke velat vara tvär mot din mor», svarade hon, »och jag har heller ingenting otalt med fru Angerd.»

»Du tycker nog ej heller du har någonting otalt med mig», sade Simon. »Jag skall icke tränga mig på dig i otid, Kristin — men så kan det dock ej få fortfara, att jag aldrig får komma till tals med dig!»

»Jag har aldrig varit talför», sade Kristin, »det vet jag själv, och jag väntar mig ej att du skulle finna förlusten stor, om det icke blev något av mellan oss två.»

»Du vet gott vad jag tänker om den saken», svarade Simon och såg på henne.

Kristin blev röd som blod. Och det stack till i henne att hon kunde ej misstycka Simon Darres giljande heller. Då sade han efter ett ögonblick:

»Är det Arne Gyrdson, Kristin, som du tycker du icke kan glömma?» Kristin stirrade på honom. Simon fortsatte — och hans röst ljöd mild och god: »Jag skall icke lasta dig för det — I haden ju vuxit upp som syskon, och det har knappast gått ett år. Men du kan tryggt lita på att jag har dig kär.»

Kristin hade blivit alldeles vit i ansiktet. Ingen av dem talade, när de gingo inåt staden i skymningen. Vid slutet av gatan, i den grönblå luften, stod nymånens skära med en blank stjärna i rundeln.

»Ett år!», tänkte Kristin, och hon tyckte ej hon kunde minnas när hon sist skänkt Arne en tanke. Hon blev rädd — kanske var hon en lättfärdig och lösaktig, dålig kvinna — ett år sedan hon såg honom på båren i vaktstugan, då hon trodde hon aldrig skulle bli glad mer i livet — hon kved ljudlöst av vånda över sitt eget hjärtas ostadighet och över alltings förgänglighet. Erlend, Erlend — kunde han glömma henne? Och likväl tycktes det henne värre, om hon någonsin kunde glömma honom!

Herr Andres gick med sina barn till det stora julgillet i kungsgården. Kristin fick se all den ståt och prakt som rådde där — de voro också inne i den hall där kung Håkon satt och fru Isabel Bruce, kung Eriks änka. Herr Andres var framme och hälsade på kungen medan hans barn och Kristin stodo ett stycke bakom. Hon tänkte på allt vad fru Åshild sagt henne, hon mindes att kungen var Erlends nära släkting — deras farmödrar voro systrar — och hon var Erlends lönnliga viv, hon hade ingen rätt att stå här, allra minst bland dessa goda och präktiga människor, riddar Andres’ barn.

Då såg hon med ens Erlend Nikulausson — han hade trätt fram inför drottning Isabel, stod med böjt huvud och handen på bröstet, medan hon sade några ord till honom. Han hade den bruna sidendräkten på, som han burit vid Margretsmässan. Kristin drog sig bakom herr Andres’ döttrar.

När fru Angerd en god stund efteråt förde fram sina tre döttrar inför drottningen, såg Kristin ej till honom mer, men hon tordes ej heller lyfta sina ögon från golvet. Hon undrade om han stod någonstädes i hallen, hon tyckte hon kände hans blick på sig — men hon tyckte också att alla människor såg på henne, som om de måste märka att hon stod där som en lögnerska med pannguldet över sitt utslagna hår.

Han var icke i den hallen där de unga fingo traktering och där de dansade, sedan borden flyttats undan. Kristin måste dansa vid Simons hand denna kväll.

Vid ena långväggen stod ett golvfast bord, och dit buro konungens svenner öl och mjöd och vin hela natten. En gång då Simon drog henne dit bort och drack henne till, såg hon att Erlend stod helt nära henne bakom den andre. Han såg på henne, och Kristins hand darrade, när hon tog bägaren ur Simons hand och förde den till munnen. Erlend viskade ivrigt till den man som var med honom, en storväxt och något fyllig, ståtlig äldre man, som ovilligt skakade på huvudet och såg vred ut. Strax efteråt förde Simon henne tillbaka till dansen.

Hon visste ej hur länge denna dansen varade — visan tog aldrig slut, och varje stund var lång och tung av längtan och oro. Till slut var det förbi, och Simon ledde henne till dryckesbordet igen.

En vän kom fram och talade med honom, förde honom några steg med sig bort till en grupp unga män. Då stod Erlend framför henne.

»Jag har så mycket jag skulle ha sagt dig», viskade han, »jag vet icke vad jag skall börja med — i Jesu namn, Kristin, hur är det med dig?» frågade han hastigt, ty han såg att hon blev vit som kalk i ansiktet.

Hon kunde icke se honom klart; det var som om det varit rinnande vatten mellan deras anleten. Han tog en bägare från bordet, drack och räckte henne den. Kristin tyckte den var alltför tung, eller hennes arm var som om den varit avslagen vid axelleden — hon orkade ej lyfta den till munnen.

»Är det så att du vill dricka med din fästman men icke med mig?» frågade Erlend sakta. Men Kristin släppte bägaren ur handen och föll framstupa i hans armar.

Hon vaknade upp och låg på bänken med huvudet i en främmande mös knä. De hade knäppt upp hennes bälte och löst söljan från hennes bröst — någon stod och slog henne i händerna, och hon hade vatten i ansiktet.

Hon satte sig upp. I kretsen omkring sig såg hon på ett ställe Erlends ansikte, blekt och förstört. Själv kände hon sig kraftlös i kroppen, som om alla ben smultit, och huvudet var liksom stort och ihåligt — men någonstädes inne i det satt en enda klar och förtvivlad tanke och lyste — hon måste tala med Erlend.

Så sade hon till Simon Darre — han stod tätt bredvid:

»Det var nog för hett för mig — här brinna så många ljus — och jag är ovan att dricka så mycket vin —»

»Är du bra nu då?» frågade Simon. »Du skrämde folk. Kanske du vill jag skall följa dig hem nu?»

»Vi får väl vänta, tills dina föräldrar gå», sade Kristin lugnt. »Men sätt dig här — jag orkar ej dansa mera.» Hon klappade på hyendet vid sin sida — så sträckte hon ut sin andra hand mot Erlend:

»Sätt er här, Erlend Nikulausson, jag fick ej framfört hälsningen till er. Ingeborg sade nu på sista tiden att nu trodde hon I rent haden glömt bort henne.»

Hon såg att han hade mycket svårare att återfå fattningen än hon — då kostade det henne stor möda att hålla tillbaka det lilla ömma leende som ville fram kring hennes mun.

»I fån tacka mön för att hon minnes mig ännu», sade han stammande. »Jag var nu mest rädd hon hade förgätit mig.»

Kristin tvekade litet. Hon visste ej vad hon skulle säga, som kunde vara från Ingeborg, den flyktiga, och som Erlend dock kunde tyda rätt. Då steg det upp i henne en bitterhet för alla dessa månaders vanmakt, och hon sade:

»Käre Erlend, kunnen I tänka att vi mör skulle glömma den man, som så tappert värjde vår heder —»

Hon såg att han blev som om hon slagit honom — hon ångrade det strax. Då frågade Simon vad detta var. Kristin berättade honom om sitt och Ingeborgs äventyr i Eikebergsskogen. Hon märkte att det föga behagade Simon. Då bad hon honom gå och fråga fru Angerd och höra om de ej snart skulle bryta upp; hon var i alla fall trött. När han gått, såg hon bort på Erlend.

»Det är underligt», sade han lågmält, »att du är så rådsnar — det hade jag icke tänkt om dig.»

»Jag har måst lära mig att dölja, kan du väl veta», sade hon mörkt.

Erlend andades tungt, han var mycket blek ännu.

»Det var alltså på det viset?» viskade han. »Du hade ju lovat att vända dig till mina vänner, om detta skulle hända. Gud vet att jag tänkt på dig var dag med undran om det värsta skulle ha skett —»

»Jag vet vad du menar med det värsta», sade Kristin kort. »Du behöver ej frukta det. Värst tycktes mig att du ej sände mig ett enda ord till hälsning — kan du icke förstå, att jag går där bland nunnorna som en vilsen fågel —?» Hon avbröt sig, ty hon kände att tårarna ville fram.

»Är det därför du är samman med Dyfrinsfolket nu?» frågade han. Då blev hon så bedrövad att hon ej förmådde svara.

Hon såg fru Angerd och Simon komma i dörren. Erlends hand hängde över hans knä helt nära henne, och hon fick ej ta den —.

»Jag måste få tala med dig», sade han häftigt, »vi ha ej fått säga varandra ett enda ärligt ord —»

»Kom till mässan i Mariakyrkan efter Knutdagen», sade Kristin fort, reste sig och gick emot de två andra.

Fru Angerd var mycket vänlig och full av omsorg om Kristin på hemvägen och hjälpte henne själv i säng. Med Simon kom hon ej att tala förrän dagen efter. Han sade då:

»Hur kan det komma sig att du går med bud mellan denne Erlend och Ingeborg Filippusdotter? Du skall icke låna dig till det, om de ha någon hemlig handel sig emellan!»

»Det har väl ingen betydelse», sade Kristin. »Hon är en sladdertaska.»

»Jag tycker eljest», sade Simon, »att du skulle blivit så pass varsam, att du ej vågat dig ut i skog och mark ensam med den skatan.» Men Kristin påminde honom häftigt att det ej var deras skuld att de gått vilse. Simon sade då ej mera.

Dagen därefter följde Dyfrinsfolket henne tillbaka till klostret, innan de själva reste hem.

Erlend kom till aftonsången i klosterkyrkan varje dag i en hel vecka, utan att Kristin fick tillfälle att växla ett ord med honom. Hon tyckte hon kände sig lik en hök som sitter fastkedjad vid pinnen med huvan över ögonen. Hon var också olycklig för varje ord de sagt varandra vid det sista mötet — så skulle det ej ha varit. Det hjälpte ej att hon sade sig själv att det kommit så brådstörtat över dem bägge, de hade väl knappast vetat vad de sade.

Men en eftermiddag i skymningen kom det till samtalsrummet en fager kvinna, som såg ut som en stadsbos hustru. Hon frågade efter Kristin Lavransdotter och sade att hon var hustru till en klädeshandlare. Hennes man hade nyss kommit från Danmark med några vackra kappor; Åsund Björgulfsson ville nu skänka en åt sin brorsdotter, och mön skulle gå med henne och välja ut den själv.

Kristin fick tillåtelse att följa med kvinnan. Hon tyckte det var olikt farbrodern att vilja ge henne en dyrbar gåva och underligt att sända en främmande kvinna efter henne. Kvinnan var först fåmält och svarade föga på Kristins frågor, men när de sedan voro nere i staden, sade den andra med ens:

»Jag vill icke narra dig, du fagra barn — jag skall säga dig hur det är, så får du själv bestämma. Det är icke din farbror, som sänt mig, utan en annan man — du kanske kan gissa hans namn; och kan du det icke, så skall du ej gå med mig. Jag har ingen man, utan försörjer mig och de mina därmed att jag håller härbärge och utskänker öl; då får man icke vara rädd varken för synden eller svennerna i staden — men jag vill ej låna hus till det att du skall bli sviken innanför mina dörrar.»

Kristin stannade, röd i ansiktet. Hon kände en så underlig sveda och blygsel för Erlends skull. Kvinnan sade:

»Jag skall följa dig tillbaka till klostret, Kristin — men du får ge mig litet för mitt omak — riddaren lovade mig stor lön, men jag har varit fager en gång jag också och blev sviken själv. Och så kan du gärna komma ihåg mig i din bön i kväll — de kalla mig Brynhild Fluga.»

Kristin drog en ring av sitt finger och gav kvinnan:

»Det var hederligt gjort av dig, Brynhild — men är mannen min frände Erlend Nikulausson, så har jag intet att frukta; han vill att jag skall förlika honom med min farbror. Du kan vara utan ånger — men tack skall du ha, för att du varnade mig.»

Brynhild Fluga vände sig bort för att dölja ett leende.

Hon förde Kristin genom gränderna bakom Klemenskyrkan och norrut åt floden till. Här lågo några smågårdar för sig själva nere på sluttningen mot älven. De gingo in mellan några gärdesgårdar, och där kom Erlend emot dem. Han såg sig om åt alla sidor, så tog han av sig kappan, slog den om Kristin och drog ned hättan över hennes ansikte:

»Vad tänker du om denna utväg?» frågade han fort och lågmält. »Tycker du jag gör orätt? — men jag måste få tala med dig.»

»Det kan väl föga gagna oss att tänka på vad som är galet och vad som är riktigt», sade Kristin.

»Tala ej så», bad Erlend. »Jag har skulden — Kristin, jag har längtat efter dig var dag och var natt», viskade han tätt intill henne.

Det gick en skälvning genom henne, när hon en kort sekund mötte hans ögon. Hon kände sig brottslig, för att hon tänkt på något annat än kärleken till honom, när han såg så där på henne.

Brynhild Fluga hade gått i förväg. Erlend frågade, när de kommo in på gården:

»Vill du att vi gå in i stugan, eller skola vi talas vid uppe på loftet?»

»Som du vill», svarade Kristin.

»Det är kallt däruppe» sade Erlend sakta. »Vi måste lägga oss i sängen —» och Kristin nickade bara.

I detsamma han stängt dörren bakom dem, var hon i hans armar. Han böjde henne hit och dit som en vidja, förblindade och kvävde henne med kyssar, medan han otåligt rev båda kapporna av henne och slängde dem på golvet. Så lyfte han flickan i den ljusa klosterdräkten upp mot sin skuldra och bar henne bort i sängen. Skrämd av hans våldsamhet och av sin egen plötsliga åtrå efter mannen, omfamnade hon honom och gömde sitt ansikte vid hans hals.

Det var så kallt på loftet att de kunde se sin egen andedräkt som en rök mot det lilla ljuset, som stod på bordet. Men det var rikligt med täcken och fällar i sängen, överst en stor björnhud, och den drogo de ända upp över ansiktet. Hon visste ej hur länge hon legat så, sluten i hans armar, då Erlend sade:

»Nu måste vi tala om det som skall sägas, Kristin min — jag törs snart icke låta dig stanna längre.»

»Jag törs bli här hela natten, om du vill», viskade hon intill honom.

Erlend tryckte sin kind mot hennes:

»Då vore jag nog icke din vän. Det är galet som det är, men i var mans mun skall du dock icke komma för min skull»

Kristin svarade icke — men det sved till inom henne: hon förstod ej hur han kunde säga slikt, han som fått henne dit till Brynhild Flugas gård — hon visste ej hur hon kunde veta det, men hon förstod att det var ett illa beryktat ställe. Och han hade väntat att allt skulle gå som det gått, ty han hade haft ett krus med mjöd stående innanför sängtjället.

»Jag har nog tänkt», sade Erlend igen, »att blir det ej annan råd, så får jag hämta dig med våld och rymma till Sverige — fru Ingeborg mottog mig väl i höstas och mindes frändskapen mellan oss. Men nu får jag svida för mina synder — jag har rymt ur landet förr, som du vet, och jag vill icke du skall nämnas som den andras vederlike.»

»Tag mig hem med dig till Husaby», sade Kristin sakta. »Jag uthärdar ej att gå skild från dig och vara bland mörna i klostret. Både dina och mina fränder skulle väl vara så rimliga att de läte oss komma samman och få förlika oss med dem

Erlend tryckte henne hårt intill sig och stönade:

»Jag kan icke föra dig till Husaby, Kristin.»

»Varför kan du ej det?» frågade hon sakta.

»Eline kom dit i höstas, sade han om en stund. »Jag får henne icke från gården», fortsatte han häftigt, »icke utan att jag bär henne med våld ned i släden och kör bort henne, och jag tyckte ej jag kunde det — hon hade tagit båda barnen med sig —»

Kristin kände det som om hon sjönk och sjönk. Med en röst, som var skör av rädsla, sade hon:

»Jag trodde du var skild från henne, jag —»

»Så trodde jag också», svarade Erlend kort. »Men hon hade nog sport ute i Österdalen, där hon var, att jag skulle tänka på giftermål. Du såg den mannen jag var samman med på julgillet — det var min fosterfar, Bård Peterson till Hästnäs. Jag for till honom, när jag kom från Sverige, jag var hos min frände Heming Alvson i Saltviken också; jag talade med dem om, att nu ville jag gifta mig och bad dem om hjälp. Det hade Eline fått höra —

Jag bad henne kräva vad hon ville för sig och barnen — men Sigurd, husbonden hennes, väntas icke leva vintern ut — och då kan ingen neka oss att sammanleva —

Jag låg i stallet med Haftor och Ulv, och Eline låg i stugan i min säng. Jag tänker svennerna mina skrattade gott bakom min rygg —»

Kristin kunde ej säga ett ord. Om en stund började Erlend igen:

»Du förstår, den dagen fästeölet är drucket mellan oss två, må hon väl fatta, att det icke gagnar henne — hon har ingen makt över mig mera —

Men det är illa med barnen. Jag hade icke sett dem på ett år — de äro fagra — och föga kan jag göra för att trygga deras villkor. Det hade ej hulpit dem stort om jag kunnat gifta mig med modern.»

Tårarna började rinna utför Kristins kinder. Då sade Erlend:

»Hörde du vad jag sade att jag talat med mina fränder? Ja, de voro nöjda med att jag ville gifta mig. Så sade jag att det var dig jag ville ha och ingen annan —»

»Tyckte de icke om det då?» frågade Kristin till sist försagd.

»Förstår du ej», sade Erlend mörkt, »att de icke kunde säga annat än en sak — de kunna icke och de vilja icke rida med mig till din far, innan detta avtalet mellan dig och Simon Andresson blivit återtaget. Det har ej blivit lättare för oss Kristin, genom att du firat jul med Dyfrinsfolket.»

Kristin miste alldeles modet och grät stilla. Hon hade nog känt att det var något som var orätt och ohederligt i hennes kärlek, och nu såg hon att skulden var hennes.

Hon skakade av köld, när hon strax därefter steg upp och Erlend satte båda kapporna på henne. Det var alldeles mörkt ute nu, och Erlend följde henne till Klemens’ kyrkogård; så förde Brynhild henne resten av vägen till Nonneseter.