Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Lavrans Björgulfson/Kapitel 6
| ← Kapitel V |
|
Kapitel VII → |
VI
Fästningsölet uppsköts av åtskilliga orsaker. Det firades först på nyåret, men Lavrans gick in på att bröllopet icke därför skulle uppskjutas; detta skulle stå strax efter Mikaelsmässan, såsom första avtalet lydde.
Så satt då Kristin på Jörundgård såsom Erlends lagliga fästekvinna. Tillsammans med modern såg hon över hela den utstyrsel som småningom hopbragts åt henne och arbetade för att ännu mera öka packarna med sängkläder och gångkläder, ty Lavrans ville att det icke skulle sparas på någonting, när han väl givit sin dotter åt husbonden på Husaby.
Kristin undrade själv över att hon ej var gladare nu. Men trots all brådskan och farten var där ingen riktig glädje på Jörundgård.
Föräldrarna saknade Ulvhild bittert, det märkte hon. Men hon förstod att det ej var enbart detta som vållade att de voro så stilla och föga glada. De voro snälla mot henne, men när de talade med henne om hennes fästman, då märkte hon att det skedde efter föresats, att de gjorde det för att glädja henne och visa henne vänlighet och inte för att de själva hade lust att tala om Erlend. De hade ej blivit gladare över det gifte hon gjorde, nu sedan de lärt känna mannen. Erlend själv hade också varit stilla och tillbakadragen, den korta tid han varit på Jörundgård för trolovningen. — Och annorlunda kunde det väl ej vara, tänkte Kristin; han visste ju att hennes far endast ogärna givit sitt samtycke.
Sinsemellan hade hon och Erland knappt fått växla tio ord i enrum. Och det hade varit ovant och underligt för dem båda att sitta tillsammans så där i folks åsyn; nu hade de haft föga att tala om, därför att de haft så mycket hemligt gemensamt. Det dagades en osäker fruktan hos henne, obestämd och dunkel men ständigt närvarande — att det kanske på ett eller annat sätt kunde bli svårt för dem, när de blevo gifta, detta att de först stått varandra så nära och sedan så alltför länge varit helt skilda åt.
Men hon försökte slå det från sig. Det var meningen att Erlend skulle gästa dem på Jörundgård vid pingsttiden; han hade frågat Lavrans och Ragnfrid om de hade något emot att han kom, och Lavrans hade skrattat litet och svarat att nog skulle han då ta väl emot sin måg, det kunde Erlend ju veta.
Vid pingsttiden kunde de vandra ute tillsamman, de kunde då få talas vid som i flydda dagar, och då gick den väl bort, den där skuggan, som kommit mellan dem genom den långa skilsmässan, då de gått var för sig och burit sitt i ensamhet.
Under påsken voro Simon Andresson och hans hustru på Formo.
Kristin såg dem i kyrkan. Simons hustru stod ej långt från henne.
Hon måste vara mycket äldre än han, tänkte Kristin — nära trettio år. Fru Halfrid var liten och spenslig och mager, men hon hade ett förunderligt intagande ansikte. Själva den bleka, bruna färgen på hennes hår, som böljade fram under linklädet, var liksom så mild, och fulla av mildhet voro hennes ögon; de voro stora och grå med täta små guldstänk. Varje drag i hennes ansikte var fint och rent — men hon var litet gråblek i hyn, och när hon öppnade munnen, såg man att hon icke hade friska tänder. Hon såg ej stark ut och sades också vara sjuklig — det hade visst redan gått illa för henne flera gånger, hade Kristin hört. Hon undrade hur Simon kunde ha det med denna hustrun.
Jörundgårdsfolket och de från Formo hade hälsat på varandra tvärsöver kyrkbacken några gånger men icke talat med varandra. Men tredje dagen var Simon i kyrkan utan sin hustru. Då gick han bort till Lavrans, och de samtalade en stund. Kristin hörde att Ulvhild nämndes dem emellan. Efteråt talade han med Ragnfrid. Ramborg, som stod bredvid modern, sade helt högt: »Jag minns dig mycket väl — jag vet vem du är.» Simon lyfte upp flickan ett tag och snurrade henne runt: »Det var vackert av dig, Ramborg, att du icke glömt mig.» På Kristin hälsade han endast på något avstånd. Och föräldrarna talade ej om mötet efteråt.
Men Kristin tänkte ganska mycket därpå. Det hade i alla fall varit underligt att återse Simon Darre som gift man. Det var så mycket gammalt som fick liv därigenom: hon mindes sin egen blinda och hängivna kärlek till Erlend på den tiden. Nu var det något annorlida Hon undrade om Simon talat om för sin hustru på vad sätt han och hon blivit skilda — men det visste hon då att han icke gjort: »för min fars skull», tänkte hon hånfullt. Det var så underligt fattigt att hon ännu gick här ogift hemma hos föräldrarna, Men trolovade voro de ju — Simon kunde se att de lyckats genomdriva sin vilja. Vad nu Erlend eljest gjort, henne hade han trofast hållit sig till, och hon hade ej varit ombytlig eller lättsinnig.
En afton tidigt på våren skulle Ragnfrid ha ett bud söderut till
gamla Gunhild, den änkan som sydde pälsverk. Kvällen var så
vacker, och Kristin bad att hon skulle få fara; till sist fick hon lov,
då alla männen hade bråttom.
Det var efter solnedgången, och det steg en fin, vit frostånga upp mot den guldgröna himlen, Kristin hörde vid varje hovslag det sköra ljudet av svallis som krossades och rasslande stänkte omkring. Men från dungar och snår längs vägen jublade fågelsången mjukt och vårligt fylligt mot skymningen.
Kristin red raskt nedåt, hon tänkte ej på något särskilt utan kände bara att det var skönt att få vara ensam ute en gång igen. Hon red med ögonen fästa på nymånen, som höll på att sjunka ned mot fjällkammen på andra sidan av dalen. Hon hade därför så när fallit av hästen, då den plötsligt spratt åt sidan och stegrade sig.
Hon såg att där låg någonting mörkt hopsjunket vid vägkanten — först blev hon rädd. Den hemska skräcken hon fått i sig för att möta folk ensam på vägen blev hon aldrig kvitt. Men hon tänkte, det kunde vara en vägfarande som blivit sjuk, så när hon åter fått makt med hästen, vände hon den och red tillbaka, medan hon ropade och frågade om där var någon människa.
Den hopsjunkna massan rörde sig litet, och en röst sade:
»Jag tror det är du själv, Kristin Lavransdotter —»
»Broder Edvin?» frågade hon lågmält. Hon var nära att tro att det var något djävulens bländverk, som var ämnat att narra henne, Men hon gick bort till honom; det var verkligen den gamle, och han kunde ej resa sig utan hjälp.
»Käre fader min — ären I ute på vandring vid denna tid på året?» sade hon häpen.
»Lovad vare Gud, som sände dig denna vägen i kväll», svarade munken. Kristin märkte att han darrade i hela kroppen. »Jag ärnade mig norrut till eder, men nu orkade jag ej gå längre i kväll. Jag trodde nästan det var Guds vilja att jag skulle ligga och dö på de vägar där jag legat på vandring i hela mitt liv. Men jag ville gärna fått skriftermål och den sista smörjelsen. Och jag ville gärna se dig en gång igen, dotter min —»
Kristin hjälpte munken upp på hästen; hon ledde den vid tygeln och stödde honom. Alltunder det han beskärmade sig över att hon nu blev våt om fötterna i issörjan, kved han sakta av plågor.
Han omtalade att han varit i Eyabu sedan jul; några rika bönder i bygden hade under nödåret avgivit löfte att försköna sin kyrka med nya prydnader. Men det hade gått smått med arbetet; han hade varit sjuk en stor del av vintern — det var något ont i magen, så att han kräktes blod och icke tålde vid mat. Han trodde själv att han ej hade långt igen, och han längtade hem till sitt kloster, ville helst få dö där bland sina bröder. Men han hade fått lust att komma norrut i dalen en sista gång först, och så hade han följt med när prästmunken från Hamar reste norrut, han som skulle vara husfader i Roalstads pilgrimshärbärge. Från Fron hade han gått ensam vidare.
»Jag fick veta att du blivit trolovad», sade han, »med denne mannen. Och då fick jag slik längtan att se dig, det tycktes mig bittert att det skulle vara vårt sista möte, det där ute i kyrkan hos oss. Det har legat mig så tungt på hjärtat, Kristin, att du var kommen ut på ofridens väg —»
Kristin kysste munkens hand och sade:
»Icke förstår jag, fader, vad jag gjort och förskyllat, att I visen mig så stor kärlek.»
Munken svarade stilla:
»Jag har ofta tänkt, Kristin, att hade det fallit sig så att vi mötts oftare, då kunde du blivit liksom min andliga dotter.»
»Menen I att då haden I fört mig dit att jag vänt min håg till klosterlivet?» frågade Kristin. Strax efter sade hon:
»Sira Eirik ålade mig det att kunde jag icke få min fars samtycke att bli gift med Erlend, då skulle jag gå in i ett gudeligt systraskap och göra bot för mina synder.»
»Jag har ofta bett därom att du måtte få längtan efter klosterlivet», sade broder Edvin. »Men icke sedan du sade det du vet. Jag ville du skulle komma till Gud med din krona, Kristin —»
När de kommo till Jörundgård, måste broder Edvin bäras in
och i säng. De lade honom i den gamla vinterstugan med eldstad
och skötte om honom på bästa sätt. Han var mycket sjuk, och
Sira Eirik kom dit och försåg honom med läkemedel för kropp
och själ. Men prästen sade det var kräfta den gamle led av och han kunde ej ha långt kvar att leva. Broder Edvin menade själv att
när han fått litet krafter, skulle han resa söderut igen och försöka
hinna hem till sitt kloster. Sira Eirik sade till de andra att han
trodde icke detta var att tänka på.
Alla på Jörundgård tyckte att det kommit en stor frid och glädje till dem med munken, Folk kom och gick i vinterstugan hela dagen, och där var aldrig brist på någon som ville vaka om natten hos den sjuke. De samlade sig, så många som hade tid att sitta och höra på, när Sira Eirik kom över och läste för den döende ur gudliga böcker, och de talade med broder Edvin om andliga ting. Och fastän mycket av det han sade var dunkelt och oklart, som han plägade tala, så tyckte folk att han styrkte och tröstade deras själ, för det envar kunde märka att broder Edvin var helt uppfylld av kärlek till Gud.
Men munken ville också gärna höra om allt möjligt annat, frågade om nytt från bygderna och lät Lavrans förtälja om nödåret. Det fanns folk som fallit på oråd i det trångmålet och vänt sig till slika hjälpare som kristna män måst sky. Litet uppåt åsen västerom dalen fanns det på ett ställe i fjället några stora vita stenar, som hade sådan skapnad som människornas hemliga ting, och några män togo sig för att offra galtar och kattor vid denna styggelsen. Sira Eirik hade då fått några av de frommaste och modigaste bönderna med dit upp en natt, och de hade slagit sönder stenarna. Lavrans hade varit med och kunde vittna att de voro alldeles översmorda med blod, och det låg ben och dylikt runtomkring — Uppe i Heidal skulle folket ha låtit en gammal kvinna sitta ute på en jordfast sten och kväda galdrar tre torsdagsnätter.
En natt satt Kristin ensam hos broder Edvin.
Vid midnattstid vaknade han och tycktes lida svåra plågor. Då bad han Kristin ta boken om Jungfru Marias järtecken, som Sira Eirik lånat honom, och läsa för honom ur den.
Kristin var ovan vid att läsa högt, men hon satte sig på sängbrädan och ställde ljuset vid sin sida; hon tog boken i knät och läste, så gott hon kunde.
Om en stund såg hon att den sjuke låg och bet ihop tänderna under ett anfall av plågor.
»I liden svårt, käre fader», sade Kristin bedrövad.
»Det synes mig så nu. Men jag vet att det är Gud som gjort mig till ett barn igen och tumlar med mig, upp och ned —.
— Jag minns en gång då jag var liten — fyra vintrar gammal var jag — då hade jag drivit hemifrån till skogs. Jag gick vilse där och var ute flera nätter och dagar — min mor var med folket som fann mig, och när hon tog upp mig på armen, bet hon mig i nacken, kan jag minnas. Jag trodde det var för att hon var vred på mig, men sedan förstod jag bättre.
— Nu längtar jag själv hem ur denna skogen. Det står skrivet: I skolen övergiva allting och följa mig; men det har varit så alltför mycket här i världen som jag icke hade lust till att övergiva —»
»I, fader?» sade Kristin. »Alltid har jag hört alla säga att I varit ett föredöme i renlevnad och fattigdom och ödmjukhet —»
Munken smålog:
»Ja du, unga barnet, tror väl icke det är annat som lockar här i världen än vällust och rikedom och makt, Jag säger dig — detta är små ting, som man finner vid vägkanten, men jag, jag älskade vägarna — icke världens små ting älskade jag, utan hela världen. Gud gav mig nåd att älska fru Fattigdom och fru Kyskhet alltifrån min ungdom, och därför trodde jag att med dessa leksystrar gick jag trygg, och så har jag vankat och gått, och jag önskade jag kunde vandra alla jordens vägar. Och mitt hjärta och mina tankar de ha vandrat de också — jag är rädd jag ofta farit vilse i mina tankar om de dunklaste tingen. Men nu är det slut, liten Kristin, nu vill jag hem till mitt kloster och lägga från mig alla mina egna tankar och höra gardianens klara ord om vad jag skall tro och tänka om min synd och om nåden i Gud —»
Litet efteråt somnade han. Kristin satte sig vid härden och vaktade elden. Men framåt morgonsidan, då hon själv höll på att slumra till, sade broder Edvin med ens bortifrån sängen:
»Jag är glad, Kristin, att denna saken med Erlend Nikulausson och dig har förts till ett gott slut.»
Då brast Kristin i gråt:
»Vi ha gjort så mycken orätt, innan vi kommo därhän, och det gnager mest på mitt hjärta att jag gjort min far så mycken sorg. Han är icke glad åt detta nu heller. Och likväl vet han icke — visste han allt, då tog han väl all sin ömhet ifrån mig.»
»Kristin», sade broder Edvin milt, »förstår du ej, barn, att det är därför du skall tiga för honom och därför du icke får göra honom sorg mera — att han aldrig skulle kräva bot av dig! Ingenting du kunde göra skulle förändra din fars hjärtelag mot dig.»
Ett par dagar senare kände broder Edvin sig så bra att han ville
fara söderut. Då detta låg honom så mycket om hjärtat, lät
Lavrans göra ett slags bår, som hängdes mellan två hästar, och på
detta sätt förde han den sjuke så långt söderut som till Lidstad;
där fick broder Edvin nya hästar och nytt följe, och på samma
vis fördes han så långt som till Hamar. Där dog han i
predikarebrödernas kloster och blev gravlagd i deras kyrka. Sedan begärde
barfotabröderna att få liket utlämnat till sig, för det många
människor runtom i bygderna höllo honom för en helig man och talade
om honom som »Sankt Even»; bönderna bådo till honom i
trakterna kring Mjösen och uppåt fjälldalarna så långt norrut som Trondheim. Det blev därför en långvarig tvist mellan de två
klosterna om liket.
Detta hörde Kristin först långt senare talas om. Men hon sörjde bittert, när hon skildes från munken. Det tycktes henne som om han ensam känt hela hennes liv — han hade känt det oskyldiga barn hon varit i sin fars vård, och han hade känt hennes hemliga liv med Erlend, så han hade varit som ett föreningsband, tyckte hon, mellan allt vad hon någonsin haft kärt och det som nu fyllde hennes sinne. Nu var hon helt och hållet skild från sig själv, sådan hon varit den tid då hon var mö.