Kristin Lavransdotter/Brudkronan/Lavrans Björgulfson/Kapitel 7

←  Kapitel VI

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel VII

Kapitel VIII  →

VII

»Jag tänker», sade Ragnfrid och kände på den ljumma brygden i karen, »att nu är det så pass avkylt att vi kunna blanda i jästen.»

Kristin hade setat i brygghusdörren och spunnit, medan hon väntade på att lagen skulle svalna. Hon lade från sig tenen på dörrhällen, löste upp skynket som knutits kring hinken med jästen och började mäta upp.

»Stäng dörren först», bad modern, »så det icke blir drag. — Du går som i sömnen, Kristin», sade hon förargad.

Kristin silade ned jästen i karen, medan Ragnfrid rörde om.

— Geirhild Drivsdotter kallade på Hatt, men det var Oden. Då kom han och hjälpte henne med ölbrygden; han krävde i lön det som var mellan karet och henne. — Det var en saga, som Lavrans en gång berättat henne, medan hon var liten.

— Det som var mellan karet och henne. — Kristin kände sig sjuk och yr av hettan och den sötaktiga, kryddade ångan i det mörka igenstängda brygghuset.

Ute på tunet gick Ramborg i ring med en barnskara och sjöng:

Örnen sitter på högsta hällen
och kröker sin gyllne klo —

Kristin följde med modern ut genom den lilla förstugan, där det låg tomma ölankare och allehanda redskap. Därifrån var en dörr ut till en liten bit mark mellan brygghusets bortre vägg och gärdsgården kring kornåkern. En flock grisar knuffades här, betos och skreko, medan de kivades om den uthällda, ljumma mäsken.

Kristin skuggade ögonen med handen mot det bländande middagssolskenet. Modern såg på grisflocken och sade:

»Mindre än aderton renar kunna vi icke reda oss med.»

»Kan det behövas så många månntro», sade dottern tankspritt.

»Ja, vi måste sätta fram vilt jämte fläsket varje dag», svarade modern. »Och av fågel och hare få vi näppeligen mer än som går åt ensamt i högloftet. Du får minnas, här kommer inpå andra hundratalet människor — med tjänstfolk och barn — och de fattiga som skola mättas. Och om nu också du far bort med Erlend femte dagen, så stanna väl några av gästerna veckan ut — minst.»

»Du får bli kvar här och passa på ölet du, Kristin», sade Ragnfrid. »Jag måste gå och sörja för maten åt far och slåtterfolket.»

Kristin hämtade sin spånad och satte sig där i dörren åt baksidan. Hon stack in käppen med ulltotten i vänstra armhålan, medan hennes händer med tenen sjönko ned i knät.

Bakom gärdsgården skimrade kornaxen som silver och silke i solen. Över älvbruset hörde hon då och då ljudet av liar från ängarna ute på holmen — ibland bet järnet i sten. Fadern och husfolket knogade för att få slåttern undangjord. Det var ju så mycket att stå i med till hennes bröllop.

Lukten av den ljumma mäsken och den fräna utdunstningen från svinen kom henne att kväljas igen. Och middagshettan gjorde att hon blev så yr i huvudet och så matt. Vit och med stel rygg satt hon och väntde på att det skulle gå över — hon ville ej bli illamående igen.

— Så hade hon aldrig känt sig förr. Det tjänade nog ingenting till om hon försökte trösta sig med att det var ju inte säkert ändå, hon kunde ta fel. — Det som var mellan karet och henne —

Aderton renar. Inemot tvåhundra bröllopsgäster. — Folk skulle få något att skratta åt då, när det spordes att allt detta väsen gjorts bara för en kvinna som gick med barn och som man måste se till att få gift, innan —.

Ånej! — Hon kastade från sig spånaden och for upp. Med pannan mot brygghusväggen kräktes hon ned i nässlesnåren, som växte frodigt utmed den. Det vimlade av bruna larver på nässlorna — det kväljde henne ännu mera av att se det.

Kristin strök med händerna över sina svettvåta tinningar. Ånej, det var då säkert nog —.

De skulle vigas andra söndagen efter Mikaelsmässan, och så skulle deras bröllop firas i fem dagar. Det var mer än två månader till dess. Då kunde de väl se det på henne — modern och de andra hustrurna i bygden. De voro alltid så kloka, när det gällde sådant, visste alltid av när en kvinna gick med barn, månader innan Kristin kunde begripa vad de sågo det på. Stackare, hon börjar se så sjaskig ut — Otåligt gned Kristin händerna mot sina kinder, ty hon kände att de voro blodlöst vita.

Förr, då hade hon ju så ofta tänkt att detta måste väl hända en gång. Och hon hade ej varit så förfärligt rädd för det. Men det hade ej varit samma sak då, när de icke kunde och icke fingo komma tillsamman på hederligt vis. Det räknades ju — ja, som en skam på sätt och vis och synd också — men var det två unga, som ej ville låta tvinga sig från varandra, så glömde folk ej detta och talade om dem med skonsamhet. Hon skulle ej ha känt blygsel. Men när sådant hände mellan fästfolk — då skrattades det bara och skämtades grovt över det. Hon förstod själv att det var löjligt: här bryggde de öl och blandade vin, det skulle slaktas och bakas och redas till ett bröllop, som det kunde gå tal om — och hon, bruden, kände kväljningar bara vid lukten av mat, smög sig med kallsvetten i pannan bakom uthusen och blev sjösjuk.

Erlend! Hon bet hop tänderna i vrede. Han borde ha förskonat henne från detta. För hon hade ej velat! Han borde kommit ihåg att förut, när allt var så ovisst för henne, när hon ej haft annat att hålla sig till än hans kärlek — då hade hon alltid, alltid med glädje gjort honom till viljes. Han skulle låtit henne vara i fred nu, då hon försökte säga nej, därför att hon tyckte det var ohederligt av dem att stjäla sig till något, sedan fadern lagt deras händer samman i bådas deras fränders åsyn. Men han hade tagit henne halvt med våld och under skratt och smekningar, så att hon ej fått kraft att visa honom att hon menat allvar med sin vägran.

— Hon var inne och såg till ölet, kom tillbaka igen och stod och hängde över gärdsgården. Kornet böljade lätt för en svag fläkt och glänste. Hon kunde ej minnas att hon sett åkrarna så täta och frodiga något år som i år. — Det glimtade till från älven långt borta, och hon hörde sin fars röst, som ropade — orden kunde hon ej urskilja, men de skrattade, karlarna ute på holmen.

— Om hon skulle gå till sin far och tala om det. — Det vore bättre att låta bli allt detta bråket, att förena henne och Erlend i all stillhet, utan kyrkvigsel och stort gästabud — nu då det bara gällde att hon fick hustrunamn, innan det blev synligt för alla människor att hon redan bar Erlends barn under sitt hjärta.

Han blev till åtlöje, Erlend också, lika mycket som hon själv — eller mera; han var ju ingen ung pojke! Men det var han som velat ha detta bröllopet, han hade velat se henne stå brud i siden och sammet och hög guldkrona — han hade velat det, och han hade också velat äga henne alla de ljuva, hemliga stunderna. Hon hade fogat sig efter honom i både det ena och det andra. Hon skulle fortsätta med att göra honom till viljes nu också.

Så fick han väl se till sist — att ingen kan få båda delarna. Han som hade talat om det stora julgillet han skulle hålla på Husaby första året hon satt som husfru på hans gård — då skulle han visa för alla sina fränder och vänner och för folk från bygderna vida omkring den fagra hustrun han hade fått. Kristin smålog bittert. Detta skulle knappast bli lämpligt vid jultiden i år.

Omkring Gregorsmässan skulle det bli. Det var som om tankarna börjat storma inom henne, när hon sade sig att vid Gregorsmässtiden skulle hon föda ett barn. Hon var litet rädd för det också — hon kom ihåg moderns skrik, som skallat över gården i två dygn, den gången Ulvhild kom till världen. Borta på Ulvsvolden hade två unga hustrur efter varandra dött i barnsnöd — och likaså de två första hustrurna till Sigurd på Loptsgård. Och hennes egen farmor, som hon uppkallats efter.

Men rädd var inte det hon mest var. Hon hade tänkt så ofta under dessa åren, när hon gång på gång märkt att hon ännu ej var havande — att kanske skulle detta bli straffet för henne och Erlend att hon skulle fortfarande vara ofruktsam. De skulle få vänta och vänta förgäves på det de hade fruktat, skulle få hoppas lika fåfängt som de förut ängslats i oträngt mål. Tills de slutligen visste att en gång skulle de bäras ut från hans ättegård och vara borta — hans bror var ju präst, de barn han nu hade kunde aldrig få ärva honom. Munan Stumpe och hans söner skulle komma in och sätta sig i deras säte, och Erlend skulle vara utplånad ur släkten.

Hon tryckte ena handen hårt mot sitt sköte. Det var där — mellan gärdesgården och henne, mellan karet och henne. Mellan henne och hela världen var det — Erlends äkta son. Hon hade redan prövat det tecknet hon hört fru Åshild tala om en gång, att taga blod från högra och vänstra armen. Det var en son hon gick med. Vad han så skulle bringa henne — Hon mindes sina små döda bröder, föräldrarnas sorgsna ansikten de gånger de nämnt dem, hon mindes alla gånger hon sett dem i förtvivlan för Ulvhilds skull — och den natten Ulvhild dog. Hon tänkte på all sorg hon själv vållat dem, på faderns förgrämda uppsyn — och ännu var det ej slut på de sorger hon skulle draga över sin far och mor.

I alla fall, i alla fall! Kristin lade huvudet ned mot armen på gärdsgården; den andra handen höll hon ännu mot skötet. Om det så bragte henne nya sorger, om det skulle föra henne i döden — hellre ville hon dö för att föda Erlend en son än att, när de skulle dö båda en gång, husen skulle stå tomma efter dem och kornet bölja för främmande på deras åkrar —

Det kom någon i förstugan. Ölet! tänkte Kristin — jag skulle sett till det för länge sedan. Hon reste sig upp — då lutade Erlend sig ut under under dörrkarmen och kom fram i solskenet — strålande glad:

»Är det här du står», sade han. »Och du går mig icke ett steg till mötes en gång?» frågade han henne; han kom fram och omfamnade henne.

»Käre, har du kommit hit!» sade hon häpen.

Han måtte ha kommit direkt från hästen — hade kappan över axeln ännu och svärdet vid sidan — var orakad, smutsig och överhöljd av damm. Han var klädd i en röd dräkt, som föll i veck från halsringningen och var uppslitsad i sidorna nästan ända upp under armarna. Medan de gingo genom brygghuset och upp över tunet, slog dräkten kring honom så att låren syntes ända upp till midjan. Det var underligt — hon hade aldrig förr lagt märke till att han var litet hjulbent — förr hade hon bara sett att han hade långa, slanka ben, smala fotleder och små, välformade fötter.

Erlend hade kommit manstark — med fem svenner och fyra löshästar. Han omtalade för Ragnfrid att han kom för att hämta Kristins tillhörigheter — det var väl trevligare för henne att finna sina saker på Husaby, när hon kom dit? Och så sent på hösten som bröllopet skulle stå, torde det bli svårare att få dem fraktade dit — lätt kunde de skadas av sjövatten också ombord på fartyget. Men nu hade abboten i Nidarholm erbjudit honom att få skicka dem med Laurentiusklostrets fraktfartyg — de väntade att de skulle segla från Veö omkring Marie himmelsfärdsdag. Därför hade han nu kommit för att få sakerna körda genom Raumsdalen ut till udden.

Han satt i dörren till eldhuset och drack öl och pratade, medan Ragnfrid och Kristin plockade de vildänder Lavrans haft med sig hem dagen förut. Mor och dotter voro ensamma hemma; kvinnorna voro eljest på ängen och räfsade. Han såg så glad ut — var mycket nöjd med sig själv, som kommit hit i ett så förståndigt ärende.

Modern gick ut, och Kristin skötte spettet med fåglarna. Genom den öppna dörren kunde hon se en skymt av hans svenner, som lågo i skuggan på andra sidan tunnet och läto ölkrusen gå runt mellan sig. Han själv satt på tröskeln, småpratade och skrattade — solen sken rätt på hans sotsvarta hår; hon upptäckte att det var några gråa strån i det. Ja, han var visst snart trettiotvå år — men han väsnades som en munter pojke. Hon visste att hon skulle nog inte säga honom något om sitt pinsamma läge, tids nog måste han se det själv. Skrattmild ömhet strömmade inom henne över den lilla hårda vreden som låg på bottnen — likt en glittrande älv över stenar.

Hon älskade honom över allting — det fyllde hennes själ, fast hon hela tiden såg och mindes allt det andra. Hur föga denne hovman i den fina röda dräkten med silversporrarna på fötterna och guldsmitt bälte passade här på Jörundgård i slåtterbrådskan! — Hon lade också märke till att fadern icke kom upp till gården fastän modern skickat ned Ramborg till älven med bud om vilken gäst som kommit.

Erlend stod borta hos henne och tog henne om skuldrorna:

»Kan du fatta det?» sade han strålande. »Tycker du icke det är underligt — att det är vårt bröllop som all denna mödan gäller?»

Kristin gav honom en kyss och sköt undan honom — öste fett över fåglarna och bad honom ej stå i vägen. Nej, hon skulle inte säga det —.

Lavrans kom ej upp till gården förrän vid kvällsvardstiden, tillsammans med slåtterfolket. Han var ej klädd stort annorlunda än drängarna, i en ofärgad, knälång vadmalsrock med fotsida byxor av samma tyg; han gick barfota och bar lien över axeln. Det enda vari han skilde sig från tjänstfolket var att han bar en axelkrage av läder för falken, som satt på hans vänstra skuldra. Han ledde Ramborg vid handen.

Lavrans hälsade nog så hjärtligt på sin måg och bad honom ursäkta att han ej kommit förr — de måste driva på, så mycket de orkade, med gårdsarbetet, ty själv var han tvungen att göra en köpstadsresa mellan slåtteranden och skördeanden. Men när Erlend vid matbordet framförde sitt ärende, blev Lavrans ganska tvär.

Undvara vagnar och hästar kunde han omöjligt nu. Erlend svarade att han fört med sig fyra löshästar själv. Lavrans menade att det blev minst tre lass. Dessutom måste ju flickan i alla fall behålla sina gångkläder, och de sängkläder hon skulle ha med sig behövde de här vid gården under bröllopet, så många gäster som de skulle härbärgera.

Ja, för all del, Erlend avstod. Det blev väl någon råd att få hem det i höst. Men han hade blivit så glad och hade tyckt det lät förståndigt, när abboten föreslagit att det fick fraktas med klosterskutan. Abboten hade påmint om frändskapen: »Det komma de nu alla ihåg», sade Erlend leende. Svärfaderns misslynthet tycktes ej på minsta vis besvära honom.

Det blev dock så att Erlend skulle få låna en vagn och få i väg ett lass, med de saker Kristin kunde bäst behöva, genast hon kom till sitt nya hem.

Dagen därefter fingo de då brått med att packa. Den stora och den lilla vävstolen tyckte modern kunde följa med nu — hon fick knappast tid att väva mer före bröllopet. Ragnfrid och dottern klippte ned den väv som satt i. Det var ofärgad vadmal men av finaste, mjukaste ull, med tottar från svarta får inspunna, som bildade regelbundet återkommande fläckar. Kristin och modern rullade hop tyget och lade in det i skinnsäcken. Kristin tänkte det kunde bli bra att svepa in ett lindebarn i, vackert också, om det kom röda eller blå lindor utanpå.

Systolen med skrinet, som Arne en gång förfärdigat, skulle också skickas. Kristin tog upp ur skrinet all saker hon småningom fått av Erlend. Hon visade modern den blå sammetskappan med rött mönster, som hon skulle rida brudefärden i. Modern vände och vred på den och kände på tyget och pälsfodret.

»Den kappan har kostat mycket», sade Ragnfrid. »När gav Erlend dig den?»

»Den gav han mig medan jag var i Nonneseter», sade dottern.

Kristins brudkista, den som modern hade samlat i, sedan hon var liten, packades nu om. Den var snidad i rutor med ett springande djur eller en fågel i lövverk inom varje fält. Hennes bruddräkt lade Ragnfrid ned i en av sina egna kistor. Den var ej riktigt färdig, de hade sytt på den under vintern. Den var av scharlakansrött siden och tillklippt så, att den skulle sitta mycket stramt efter kroppen. Kristin tänkte på att den nu blev alldeles för trång över bröstet.

Mot kvällen stod lasset färdigt och surrat med gjordar under vagnslidret. Erlend skulle fara tidigt nästa morgon.

Han stod bredvid Kristin och hängde över gårdsledet, såg norrut, där ett blåsvart ovädersmörker fyllde dalen. Åskan rullade uppe i fjället — men åt söder lågo vallarna och älven i gult, stickande solsken.

»Kan du minnas ovädret den dagen i skogen vid Gerdarud?» frågade han lågmält och lekte med hennes fingrar.

Kristin nickade och försökte småle. Luften var så tung och kvav — hennes huvud värkte, och hon svettades för varje andetag.

Lavrans kom bort till de två vid grinden och talade om vädret. Det brukade sällan göra någon skada här nere i bygden — men Gud vete om det icke kunde ske olyckor med boskapen och hästarna uppe i fjället.

Det var svart som natten uppe över kyrkan i backen. En blixt visade en flock hästar, som stodo hopträngda och oroliga på gräsvallen utanför kyrkogårdsgrinden. Lavrans trodde ej att de hörde hit till bygden — det var snarare hästar från Dovre, som hade gått i fjället nedanför Jetta; han hade i alla fall lust att gå upp och se på dem, ropade han genom tordönet — om det skulle vara några av hans bland dem —.

En förfärlig blixt skingrade mörkret däruppe — åskan dundrade och brakade, så de kunde ej göra sig hörda. Hästflocken sprängde iväg över vallarna nedanför åsen. De korsade sig alla tre —.

— Då kom en blixt till; det var som om himlen rämnat tvärsöver, en väldig, snövit eldslåga svepte ned mot dem — de tre kastades mot varandra; de stodo med slutna, bländade ögon och kände en lukt som av bränd sten, och det slog lock för öronen på dem av åskdånet.

»Sankt Olav, hjälp oss», sade Lavrans stilla. »Se björken, se björken», skrek Erlend: den stora björken inne på gärdet tycktes vackla — så lösgjorde sig en stor gren och sjönk till marken, fläkande loss ett stycke av stammen.

»Månntro den tar eld —? Jesus Kristus! Det brinner i kyrktaket», ropade Lavrans.

De stod och stirrade — nej — jo! Där tittade röda lågor fram i spåntaket under takryttaren.

Båda männen började springa tillbaka över tunet. Lavrans ryckte upp alla dörrar till husen och ropade in; folket strömmade ut.

»Tag yxor, tag yxor — timmeryxorna», ropade han, »och hakar —» han rusade förbi mot stallet. Omedelbart därpå kom han ut ledande Guldsvein vid manen, han hoppade upp på den osadlade hästen och sprängde iväg norrut; han hade den stora timmerbilan i handen. Erlend red strax efter — alla männen följde med; några voro till häst, men andra kunde icke rå på de uppskrämda djuren, uppgåvo försöket och sprungo efter. Till sist kommo Ragnfrid och gårdens kvinnor med byttor och ämbar.

Ingen tycktes bry sig om ovädret längre. Vid blixtarnas ljus sågo de folk strömma ut ur husen längre ned i bygden. Sira Eirik sprang redan uppe i backen, följd av sitt husfolk. Det dundrade av hästhovar nere på bron, och några karlar sprängde förbi, de vände vita, förfärade ansikten mot sin brinnande kyrka.

Det blåste litet från sydost. Elden hade gott fäste i norra väggen; i väster var ingångsdörren redan spärrad. Men det hade ännu ej tagit eld i sydsidan eller i korets rundel.

Kristin och kvinnorna från Jörundgård kommo in på kyrkogården söder om byggnaden, på ett ställe där inhägnaden var nedriven.

Det väldiga röda skenet lyste upp himlen norr om kyrkan och platsen med bommarna att binda hästarna vid. Dit kunde ingen komma för hettan — korset stod ensamt därframme, badat i eldskenet. Det såg ut som det levde och rörde sig.

Genom eldens vinande och dån hördes ljudet av yxorna mot sydväggens stavar. Det var män i svalen som höggo och hackade, medan andra försökte riva ned själva svalgången. Några ropade till kvinnorna från Jörundgård att Lavrans och ett par män till hade följt med Sira Eirik in i kyrkan. De måste försöka få en öppning i väggen — det lekte små eldtungor mellan takspånen åt den här sidan också. Vände vinden sig, eller lugnade det något, så skulle elden spänna om hela kyrkan.

All tanke på släckning var fåfäng; det var icke tid att bilda kedja ned till älven, men på Ragnfrids tillsägelse ställde kvinnorna upp sig och langade vatten från den lilla bäcken, som rann vid vägkanten åt väster — det blev litet att hälla över sydväggen och de män som arbetade där. De gräto högt många av dem under tiden, av spänning och ängslan för dem som trängt in i den brinnande byggnaden, och av sorg över sin kyrka.

Kristin stod längst fram i kvinnornas led och langade ämbar — hon stirrade andlöst på kyrkan där de voro, både fadern och visst Erlend med.

Svalgångens pelare lågo nedrivna i en oredig massa av trä och spånor från taket. Männen höggo in på stavväggen av alla krafter — en hel hop hade lyft en timmerstock och stötte med den.

Erlend och en hans svenner kommo ut genom den lilla dörren i sydsidan av koret; de buro mellan sig den stora kistan från skrudhuset — den som Eirik brukade sitta på när han hörde bikt. Erlend och mannen släpade ut kistan på kyrkogården.

Kristin hörde ej vad han ropade; han skyndade tillbaka upp i svalen igen. Han var vig som en katt, som han nu sprang där — ytterkläderna hade han kastat av sig och sprang i bara skjortan, byxor och strumpor.

De andra togo upp hans rop — det brann i skrudhuset och i koret; ingen kunde komma från långhuset fram till syddörren längre — elden spärrade nu båda utgångarna. Ett par stavar i väggen hade splittrats, Erlend hade tagit en brandhake och rev och slet i spillrorna av stavarna — de fläkte upp ett hål i kyrkans sida, medan andra skreko att de skulle akta sig, taket kunde ramla ned och spärra in dem som voro i kyrkan; det brann friskt i spåntaket också på denna sidan nu, och hettan började bli olidlig.

Erlend hoppade in genom hålet och hjälpte ut Sira Eirik. Prästen kom med famnen full av de helig altarkärlen.

En ung pojke följde efter med handen för ansiktet och det höga processionskorset vågrätt framför sig. Lavrans kom sist. Han höll ögonen slutna för röken — han vacklade under det tunga krucifix han bar i famnen; det var mycket högre än mannen.

Folk skyndade till och hjälpte dem ned på kyrkogården. Sira Eirik snavade och föll på knä, och altarkärlen rullade nedåt backen. Silverduvan öppnades och hostian föll ut — prästen tog upp den, dammade av den och kysste den, medan han snyftade högt; han kysste det förgyllda manshuvud som hade stått över altaret med litet av Sankt Olavs hår och naglar i.

Lavrans Björgulfson stod ännu och höll om det stora krucifixet. Hans arm låg över korsets arm, han lutade sitt huvud mot Kristusbildens skuldra; det såg ut som om Frälsaren böjde sitt fagra, bedrövade anlete tröstande ned mot mannen.

Taket hade börjat falla in bitvis på kyrkans norra sida — ett brinnande stycke av en bjälke slungades ut och träffade den stora klockan i stapeln vid kyrkogårdsgrinden. Klockan klingade till med ett djupt, liksom snyftande ljud, som dog bort i ett långdraget stönande, drunknande i eldens dån.

Ingen hade givit akt på vädret under tiden — det hela hade ej varat synnerligen länge, men icke heller detta hade väl folk haft någon förnimmelse av. Nu dundrade och blixtrade det långt söderut i dalen, regnet som redan fallit en stund, tilltog i styrka, och vinden lade sig.

Men med ens var det som om ett flammande segel hissats upp från grundmuren — i ett nu svepte elden med ett vinande från kyrkans ena ände till den andra.

Folk störtade undan för den förtärande hettan. Erlend var i detsamma vid Kristins sida och drog henne nedåt. Det luktade bränt av hela hans gestalt — hon fick handen full med bränt hår, när hon strök över hans huvud och ansikte.

De kunde ej höra varandras röster för stormens dån. Men hon såg att hans ögonbryn voro avsvedda ända till roten, han hade brännsår i ansiktet och hål brända i skjortan. Han skrattade, då han drog henne med sig efter de andra.

Folket följde den gråtande gamla prästen och Lavrans Björgulfson med krucifixet.

Vid andra änden av kyrkogården ställde Lavrans korset från sig mot ett träd, han sjönk ned och satte sig på den nedrivna inhägnaden. Sira Eirik satt där redan — han sträckte ut armarna mot den brinnande kyrkan:

»Farväl, farväl, du Sankt Olavs kyrka! Gud signe dig, du Olavskyrkan min, Gud signe dig för var stund jag har sjungit och mässat i dig — du Olavskyrka, godnatt, godnatt —»

Sockenfolket grät högt med honom. Regnet öste ned över människohoparna, men ingen tänkte på att gå. Det såg ej ut att dämpa elden i det tjärade virket — bränder och glödande spån slungades omkring. Strax därefter störtade takryttaren ned i branden med en kvast av gnistor stående rätt i vädret efter sig.

Lavrans satt med ena handen för ansiktet; den andra armen låg slappt över hans knä, och Kristin såg att ärmen var blodig från axeln och ända ned; blod rann över hans fingrar. Hon gick bort och rörde vid honom.

»Det är visst icke farligt — det föll någonting ned på min skuldra», sade han och såg upp. Han var vit ända ut på läpparna. »Ulvhild», viskade han ångestfullt och såg in i bålet.

Sira Firik hörde det och lade ena handen på hans axel.

»Det väcker icke barnet ditt, Lavrans — hon sover lika gott, om det brinner över hennes viloläger», sade han. »Icke har hon mist sitt själahem, liksom vi andra i kväll.»

Kristin gömde sitt ansikte vid Erlends bröst — stod så och kände hans armar om sina axlar. Då hörde hon att fadern frågade efter sin hustru.

Någon svarade att en kvinna kommit i barnsnöd av skräcken; de hade burit ned henne i prästgården, och Ragnfrid hade följt med dit.

Kristin mindes åter det som hon glömt helt och hållet, sedan de märkt att kyrkan brann. Hon skulle visst ej ha sett på detta. Det var en man söderut i bygden som hade fått en röd fläck över halva ansiktet; folk sade att han blivit sådan därför att hans mor hade sett på en eldsvåda, medan hon bar honom. Kära, heliga Jungfru Maria, bad hon inom sig, låt icke mitt foster ha tagit skada av detta —.

Dagen efter utlystes det bygdeting på kyrkbacken — folket skulle rådgöra om att få kyrkan rest på nytt.

Kristin sökte upp Sira Eirik på Romundgård, innan han skulle gå till tinget. Hon frågade prästen om han ansåg att hon borde taga detta som ett tecken. Kanske var det Guds vilja att hon skulle säga till sin far att hon var ovärdig att bära brudkrona; det vore mera lämpligt att hon bleve given Erlend Nikulausson till äkta utan högtidligheter.

Men Sira Eirik brusade upp, hans ögon gnistrade av vrede:

»Tänker du Gud frågar så mycket efter huru I hyndor rännen och förspillen eder själva att han skulle bränna upp en fager och ärorik kyrka för din skull! Låt du högmodet fara och gör icke din mor och Lavrans en sorg den de sent torde övervinna! Bär du icke kronan med heder på din högtidsdag, så är det illa för dig, men — desto mer tarven I vigseln du och Erlend, när I givens samman. Envar har sina synder att svara för, därför är väl denna olyckan kommen över oss alla. Se till att du bättrar ditt leverne, och hjälpen till att få kyrkan rest igen, både du och Erlend!»

Kristin tänkte på att hon hade ju ändå inte sagt detta sista som tillstött — men hon lugnade sig i alla fall.

Hon gick med männen till tinget. Lavrans kom med armen i band, och Erlend hade många brännsår i ansiktet; han såg ryslig ut, men han skrattade åt det. Intet av såren var stort, och han sade att han hoppades de ej skulle skada hans utseende vid den tid då han skulle stå brudgum. Han reste sig upp efter Lavrans och lovade offra till kyrkan fyra marker silver och för sin fästekvinna, med Lavrans’ samtycke, ett hemman av Kristins jord i socknen.

Erlend måste stanna vid Jörundgård en vecka för sina sårs skull. Kristin såg att det var som om Lavrans kommit att tycka bättre om sin måg sedan brandaftonen; männen syntes nu vara helt goda vänner. Hon tänkte då att kanske fadern kunde komma att bli så förtjust i Erlend att han skulle döma milt och ej ta det så tungt som hon fruktat, när den tid kom då han insåg huru de försyndat sig mot honom.