Kristin Lavransdotter/Korset/Korset/Kapitel 7

←  Kapitel VI

Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset Översättare: Teresia Eurén Kapitel VII

VII.

Några dagar efteråt gick Kristin i furuskogen med några av nunnorna och leksystrarna för att skrapa lav till grönfärgning. Denna färglav är ganska sällsynt och växer mest på vindfällen och torra grenar. Kvinnorna skingrades därför snart i skogen och förlorade varandra ur sikte i dimman.

Redan i flera dagar hade detta underliga väder varat — vindstilla, tät tjocka, som såg märkvärdigt blågrå ut bortåt sjön och mot bergen, när den stundom lättade så pass att man kunde se litet utåt bygden. Emellanåt förtätade den sig till duggregn, dessemellan ljusnade det så mycket, att en vitaktig fläck syntes där solen stod inne i dimbergen. Men alltjämt rådde en underlig tung badstuguvärme, som var så märkvärdig här nere vid fjorden och särskilt vid denna årstid — det var två dagar före Nativitas Mariæ^[1] — så att alla människor talade om vädret och undrade vad det kunde innebära.

Kristin svettades i den döda, fuktiga värmen och tanken på detta som hon hört om Nåkkve gjorde henne beklämd. Hon hade kommit ned i utkanten av skogen, till stängslet vid vägen upp från sjön, och medan hon stod där och skrapade färglaven av gärdsgården, kom Sira Eiliv ridande hemåt i dimman, Han stannade sin häst och sade några ord om vädret, och så kommo de i samtal. Då frågade hon prästen om han kände till detta med Nåkkve — ehuru hon visste det var förgäves; Sira Eiliv låtsade alltid som om han ingenting visste om inre angelägenheter i klostret på Tautra.

»Jag tror icke, Kristin, du behöver vara rädd för att han icke skall komma hit ut i vinter för den sakens skull», sade prästen. »Ty det är väl det du fruktar?»

»Det är mera än detta, Sira Eiliv. Jag är rädd att Nåkkve aldrig var ämnad till munk.»

»Menar du att du törs döma om dessa ting?» frågade prästen och rynkade ögonbrynen. Så steg han av hästen, band den vid gärdsgården och lutade sig in över stängslet, medan han såg fast och forskande på kvinnan. Kristin sade:

»Jag är rädd att det faller sig tungt för Nåkkve att böja sig under ordensreglerna — och han var så ung, när han gick i kloster, visste ej ännu vad han avsade sig och kände icke sin egen håg. Men allt det som tilldrog sig under hans uppväxt — att han miste farsarvet, och den ofrid han såg mellan sin far och mor — som ändade med Erlends död — vållade att han miste lusten att leva i världen. Men jag kunde aldrig märka att han blev from av det —»

»Du kunde icke det? — Det kan väl ha fallit sig lika tungt för Nikulaus som för mången annan god munk att böja sig under ordenstukt, het till sinnes är han och en ung man — för ung kanske för att kunna ha märkt, innan han vände sig från världen, att världen är en lika hård tuktomästare som någon annan herre och på ändalykten en herre utan misskund. Därom tänker jag du själv kan döma, syster —.

Och är det så, att Nåkkve gick in i klostret mera för sin brors skull än av kärlek till sin Skapare — så tror jag likväl icke att Gud skall låta det bli olönat att han tog korset på sig för sin brors skull. Guds moder Maria, som jag vet att Nåkkve hedrat och älskat allt. ifrån det han var en liten pilt, skall nog visa honom klart en dag att hennes son kom hit till denna världen för att bli hans broder och bära korset för honom —.

— Nej —», hästen gnäggade sakta med mulen mot prästens bröst, han smekte den, medan han sade halvt som för sig själv: »Alltifrån barnsben hade min Nikulaus märkeliga gåvor till att älska och att lida — jag tänker han nog kan väl vara väl skickad till munk.

Men du, Kristin», sade han och vände sig till henne, »du skulle nu ha sett så mycket, tyckes det mig, så att du kunde något tröstefullare förlita dig på Gud allsmäktig. Har du icke märkt ännu att han uppehåller varje själ, så länge själen icke släpper honom? Tänker du, barn som du är ännu på ålderdomen, kvinna, att Gud straffar synden, när du måste inhösta sorg och förödmjukelse, för det du följt din lusta och ditt övermod, in på vägar som Gud förbjudit sina barn att gå? Skulle du kalla det att du straffade dina barn, om de skållade sin hand, när de doppade den i den kokande vattukittel som du förbjudit dem att komma när, eller när den hala isen brast under dem, som du varnat dem för att gå ut på? Har du icke märkt varje gång den sköra isen brustit under dig — att du sjönk var gång du själv släppte Guds hand, och du blev bärgad upp ur djupet, var gång du åkallade honom! Var icke den kärlek som förenade dig och din köttslige fader, till och med när du trotsade honom och satte din egenvilja mot hans vilja, lika väl din tröst och hugsvalan, när du måste skörda frukten av din olydnad mot honom?

Har du ännu icke märkt, syster, att Gud hulpit dig var gång du bad, ehuru du bad med halv håg och skrymtande; att han givit mycket mera än du bad om! Du bar älskat Gud som du älskat din far, icke så högt som du älskat din egen vilja, men likväl så att du sörjde nog alltid när du skilde dig från honom — och så fick du den nåden att det spirade gott bland det onda du måste skörda av din trotsiga viljas utsäde —.

Dina söner — två av dem tog han till sig medan de voro menlösa barn; för dem behöver du aldrig rädas. Och de andra ha artat sig väl — om de nu icke artat sig så som du ville. Detsamma menade väl Lavrans om dig —.

Och din make, Kristin — Gud vare hans själ huld — jag vet att du har lastat honom i ditt hjärta bittida och sent för hans fåvitska självsvåld. Mig tyckes, det måste varit mycket hårdare för en stolt kvinna att minnas huru Erlend Nikulausson förde dig med sig genom skam och svek och blodskuld, om du en gång hade sett att den mannen kunde handla av kall beräkning. Och fast jag tror att det var lika mycket för det du var trofast i vrede och hårdhet såväl som i kärlek, du förmådde hålla fast Erlend så länge I båda levden — det var borta från ögat, borta från hjärtat med honom i alla ting, utom när det gällde dig. Gud hjälpe Erlend, jag är rädd, han hade aldrig vett att känna sann ånger för sina synder — men vad han syndade mot dig, det ångrade han likväl och sörjde över det. Den lärdomen våga vi väl tro att Erlend fått nytta av efter sin död.»

Kristin stod stilla och teg, och Sira Eiliv sade ej heller mera. Han löste tyglarna, hälsade »frid vare dig», steg till häst och red bort.

När hon något senare kom upp till klostret, mottog syster Ingrid henne i porten med det budet att en av hennes söner kommit för att besöka henne — Skule kallade han sig; han var vid samtalsluckan.

Han satt och pratade med sitt båtfolk — sprang upp, när modern kom i dörren. Åh, hon kände sina egna på den raska rörelsen — litet huvud, högburet över breda skuldror, den långlemmade, smärta gestalten. Strålande gick hon honom till mötes — men hon tvärstannade och drog efter andan, då hon fick se hans ansikte — åh, vem hade så tilltygat hennes vackre son —!

Överläppen var liksom utkavlad — ett slag måste ha krossat den, och sedan hade den växt igen utdragen och tillplattad och förstörd, strimmad av vitblank ärrvävnad; munnen drogs på sned därav så att han alltid tycktes grina litet hånfullt — och näsbenet hade varit knäckt och hade växt ihop snett. Han läspade litet, när han talade — saknade en framtand, och en annan var blåsvart och död.

Skule rodnade under moderns blick: »Jag tror icke I kännen igen mig, mor?» Han skrattade litet och strök sig med ett finger över läppen — det behövde ju icke vara att han pekade på sitt lyte, kunde gott tydas som en tillfällig rörelse.

»Så länge ha vi väl icke varit skilda åt, min son, att din mor icke skulle känna igen dig», svarade Kristin lugnt och log obesvärat.

Skule Erlendsson hade kommit på en löpeskuta från Björgvin två dagar förut med brev till ärkebiskopen och slottsfogden i Nidaros från Bjarne Erlingsson. Senare på dagen gingo mor och son nere i trädgården under askträden, och nu då de kunde tala på tu man hand med varandra, berättade han modern nytt om sina bröder:

Lavrans var ännu på Island. — Modern hade inte ens vetat om att han farit dit. Jo, sade Skule, han hade träffat sin yngsta bror i Oslo förra vintern vid herremötet, han var med Jammælt Halvardsson. Men den svennen hade ju alltid haft håg för att komma ut och se sig om i världen, och så tog han tjänst hos Skålholt-biskopen och for ut —.

Ja, själv hade han följt med herr Bjarne in i Sverige och sedan på krigståget till Ryssland. Modern skakade stilla på huvudet — det hade hon ej heller vetat om! Skule hade trivts med det, skrattade han, — nu hade han då fått hälsa på de gamla vänner som fadern talat så mycket om — kareler, ingrer, ryssar. Nej, det vackra hederssåret var icke vunnet i ledung — han skrattade litet — ja, det var ett slagsmål; den karlen som gav honom det skulle aldrig behöva tigga sitt bröd. Eljest hade nog Skule inte vidare lust att berätta mer vare sig om detta eller om ledungen. Nu var han herr Bjarnes ryttarhövidsman i Björgvin, och riddaren hade lovat skaffa honom tillbaka några gårdar som hans far hade ägt i Orkladal och som nu lagts under kronan — men Kristin såg att Skules stora, stålgrå ögon mörknade så underligt, i detsamma han sade det. »Du menar att slikt löfte är icke stort att lita på?» frågade modern.

»Nej, nej», Skule skakade på huvudet. »Breven bli uppsatta i dessa dagar. Herr Bjarne har hållit allt vad han lovade, när jag tog tjänst under honom — han kallar mig frände och vän. Jag har mest en sådan ställning i hans gård som Ulv hade hemma hos oss» — han skrattade; det klädde icke hans misshandlade ansikte.

Men han var den vackraste man till gestalten, nu då han var fullt utvuxen — han bar en dräkt av nymodigt snitt, trånga hosor och ett åtsittande litet kothardi, som bara nådde mitt ned på låret och var knäppt med små mässingsknappar hela vägen ned framtill, och den visade nästan ohöviskt djärvt kroppens smidiga kraft. Det såg ut som om han gick i underplaggen, tänkte modern. Men pannan och de vackra ögonen voro icke förändrade.

»Du ser ut som om något tyngde dig, Skule», vågade modern sig fram med.

»Nej, nej, nej.» Det var bara vädret, sade han och ruskade på sig. Det var ett underligt, rödbrunt sken i dimman, där solen osynlig gick ned. Kyrkan stod underlig och mörk ovan trädgårdens kronor, flytande ut i ett leverrött dis. De hade måst ro in genom hela fjorden i vindstilla, sade Skule. Så ruskade han litet på sig igen och berättade mera om bröderna.

Han hade varit ett ärende söderut i landet för herr Bjarne i våras, så från Ivar och Gaute hade han färska nyheter, ty han hade ridit upp genom landet och dragit över fjällen från Våge hem till Västlandet. Ivar levde lyckligt; de hade två små söner på Rognheim, Erlend och Gamal, vackra barn. »Men på Jörundgård kom jag till barnsöl — och så menade Jofrid och Gaute att eftersom I ären död från världen nu, så kunde de kalla upp den lilla mön efter er; Jofrid är så stolt över att ha er till svärmor — ja, I len nu, men när I icke skolen bo i samma gård längre, så skolen I veta att Jofrid tycker det låter något att tala om ’min svärmor Kristin Lavransdotter’. Men jag gav Kristin Gautesdotter mitt bästa fingergult ty hon hade så fagra ögon att jag tror mest hon blir lik eder —»

Kristin smålog, tung till sinnes:

»Snart får du mig att tro, Skule min, att jag tyckes mina söner så berömlig och utan vank som gammalfolket plägar bli först när det är under mullen.»

»Tala icke, så, mor!» sade mannen underligt häftigt. Så skrattade han litet: »I veten gott att det ha alla vi bröder menat, alltsedan vi fingo brok på baken, att I ären den yppersta och mest storsinnade kvinna — ehuru I tryckten oss väl hårt under edra vingar mången gång, och så gåvo vi igen, kanske något hårt, innan vi sluppo ut ur redet —

— Men I haven då fått rätt i det att Gaute var hövdingsämnet bland oss bröder», sade han storskrattande.

»Du behöver icke håna mig för det nu, Skule», sade Kristin — och Skule såg att modern rodnade ungt och skärt. Men då skrattade han ännu mera:

»Det är sant, mor min — Gaute Erlendsson i Jörundgård har blivit en mäktig man i norddalarna. Han kom i slikt rykte genom brudrovet» — Skule skrattade med full hals; det klädde illa hans vanställda mun. »De kväda en visa om det, ja där sjunga de nu att han tog mön med järn och med stål, och han slogs med fränderna hennes tre dagar i ända uppå heden — och det gillet som herr Sigurd höll på Sundbu, då han blidkade fränderna med guld och med silver, det får också Gaute äran av i visan — men det tyckes icke skada vidare att det är lögn: Gaute råder över hela bygden och litet längre — och Jofrid råder över Gaute —»

Kristin skakade på huvudet med det lilla vemodiga leendet. Men hon blev ung i ansiktet, medan hon såg på Skule. Nu tycktes han henne mest lik fadern — den unge krigsmannen med det härjade ansiktet hade likväl mest av Erlends friska levnadsmod — och det att han så tidigt hade måst ta sitt öde i egna händer, hade givit honom en kylig fasthet i sinnet, som gjorde moderns hjärta så välgörande tryggt. Med Sira Eilivs ord i minnet förstod hon med ens att vilka farhågor hon hyst för sina självsvåldiga söner och hur hårdhänt hon ofta tagit itu med dem, för att hon pinats av ängslan för deras skull — så hade hon nog varit mycket mindre nöjd med sina barn om de varit tama och spaka.

Så frågade och frågade hon om sonsonen, liten Erlend — men honom hade nog Skule inte sett vidare på — jo, han var frisk och vacker och van att alltid få sin vilja fram.

Den ohyggliga färgen av levrat blod i dimman bleknade, och mörkret började falla på. Kyrkans klockor begynte ringa; Kristin och sonen reste sig. Då tog Skule hennes hand:

»Mor», sade han lågmält. »Minnes I att jag en gång burit hand på eder? Jag slängde ett bollträ i vrede, och det råkade eder vid ögonbrynet — minnens I? Mor, medan vi två äro ensamma, sägen mig att I haven till fullo tillgivit mig detta!»

Kristin drog ett långt andetag — ja, hon mindes. Hon hade sagt åt tvillingarna att rida upp till sätern i ett ärende — men när hon kom ut på tunet, gick hästen där och betade med klövsadeln på, och sönerna sprungo och slogo boll. Då hon strängt tillrättavisade dem härför, slängde Skule bollträt ifrån sig i vredesmod —. Men mest kom hon ihåg hur hon gick där och ögonlocket svullnade, så att ögat var alldeles igensvällt; bröderna sågo på henne och på Skule och undveko pojken som om han varit spetälsk — Nåkkve hade först utan förbarmande givit honom ett grundligt kok stryk. Och Skule drev omkring och satt och hängde, sjudande av trots och blygsel bakom den hårda, hånfulla minen. Men när hon om kvällen i mörkret stod och klädde av sig, kom han smygande — sade ingenting, men tog hennes hand och kysste den. Och när hon rörde vid hans skuldra, slog han armarna om halsen på henne och tryckte sin kind intill hennes — hans var sval och mjuk och litet rundad ännu, ett barns kind ännu, kände hon — han var bara barnet i alla fall, den egenrådiga, häftiga pojken —.

»Det har jag, Skule — så fullt att Gud allena vet det, för jag kan icke säga dig hur fullt jag förlåtit dig det, min son!»

Ett ögonblick stod hon med handen på hans skuldra. Då grep han kring hennes handled, tryckte den så att hon jämrade sig — i nästa ögonblick kastade han sig intill henne så innerligt ömt och så rädd och blyg som den gången.

»Sonen min — vad fattas dig?» viskade modern skrämd.

Hon kände i mörkret att han ruskade på huvudet. Så släppte han henne, och de gingo uppåt kyrkan.

Under mässan kom Kristin att tänka på att hon glömt kvar den blinda fru Åsas kappa, när de suttit tillsammans på bänken utanför prästdörren i morse. Efter gudstjänsten gick hon runt för att hämta den.

Under dörrvalvet stodo Sira Eiliv med sin lykta i handen och Skule. »Han dog när vi lade till vid bryggen», hörde hon Skule säga, underligt vild och förtvivlad i rösten.

»Vem?»

Båda männen sprutto häftigt till, när de sågo henne.

»En av mitt skeppsfolk», sade Skule sakta.

Kristin såg från den ene till den andre. I lyktskenet skymtade hon deras ansikten, det låg en obegriplig spänning i dem, så att hon brast ut i ett ofrivilligt litet ångestrop. Prästen bet sig i underläppen — hon såg att hans haka darrade litet.

»Lika gott, min son, att du säger det till din mor. Bättre att vi alla göra oss redo, om Gud vill att också detta folk skall väckas med en så hård —». Men Skule gav till ett slags stönande och sade ingenting; då fortsatte prästen: »Det har kommit farsot till Björgvin, Kristin — Den stora helsot som vi sport rykten om — att den skulle härja ute i landen runtomkring i världen —»

»Den svarta pesten —?» viskade Kristin.

»Det är till ingen nytta, om jag skulle försöka säga er, hur det var i Björgvin, när jag for därifrån», sade Skule. »Det kan ingen tänka sig som icke har sett det. Herr Bjarne tog hårt i först för att kväva branden, där den bröt ut, borta i gårdarna kring Jonsklostret; han ville spärra hela nordnäset med borgsvennerna, fast munkarna i Mikaelsklostret hotade med bannlysning — Det kom ett engelskt skepp, som hade sjukan ombord, och han nekade dem att lossa laddningen eller gå i land; var man ombord på koggen dog och så lät han borra den i sank. Men något av godset hade redan förts i land, och några av stadsborna smugglade mera från fartyget en natt — och bröderna vid Jonskyrkan krävde att de döende skulle få själahjälp — När folk började dö runtomkring i staden, så var det gagnlöst, förstodo vi —. Nu är där icke ett liv i köpstaden, utan män som bära lik — alla, som kunna, rymma därifrån, men soten följer med dem ——»

»O, Jesus Kristus!»

»Mor — minnens I sista gången det var lämmelår hemma i Sil? Hopen som kvällde fram på alla vägar och stigar — minnens I då de lågo och dogo i var buske och ruttnade och förgiftade alla vattendrag med stank och smitta —!» Han knöt händerna; modern ryste:

»Herre, misskunna dig över oss alla — Lovad vare Gud och Maria mö att du likväl blev sänd hitupp, Skule min —»

Mannen skar tänder i mörkret:

»Vi sade så, vi också, mina män och jag, den morgon vi fått upp seglen och höllo utåt bukten. När vi kommo norrut i Moldösundet, sjuknade den första, Vi bundo stenar vid hans fötter och ett kors på hans bröst, när han var död, lovade honom en själamässa, när vi skulle komma till Nidaros, och kastade liket i sjön, Gud förlåte oss! Med de två nästa lade vi i land och skaffade dem själahjälp och gravgårdsfred — sin lott kan en man icke undfly likaväl. Den fjärde dog, när vi rodde in i älven och den femte i natt —»

»Är det nödvändigt att du far tillbaka till köpstaden?» frågade modern något efteråt. »Kanske du icke stannar här?»

Skule skakade på huvudet, skrattade glädjelöst:

»— Åh, snart tänker jag det blir detsamma var en är. Gagnlöst att rädas — rädd man är halvt död. Men Gud give jag vore så gammal som I, mor!»

»Ingen vet vad den blir förskonad för som dör i ungdomen», sade modern stilla.

»Tyst, mor! Tänken på den tid då I själv voren tre och tjugu Vrrat gammal — haden I velat gå miste om de år I levat sedan —?»

Fjorton dagar därefter såg Kristin för första gången en pestsjuk. Ryktena om att digerdöden härjade i Nidaros och spred sig i bygderna hade nått till Rissa — huru är ej gott att veta, ty folk höll sig hemma, och var man rymde in i skog och myr, om han såg en okänd färdeman på vägen; ingen öppnade sin dörr för främmande folk.

Men en morgon kommo två fiskare upp till klostret bärande en man mellan sig i ett segel; när de i dagbräckningen kommit ner till sin båt, hade de funnit en främmande snäcka vid bryggan, och i denna låg karlen medvetslös — han hade hunnit med att göra fast sin båt, men icke att komma upp ur den. Mannen var barnfödd i ett hus under klostret, men hans släkt var bortflyttad från bygden.

Den döende låg i det våta seglet mitt på tunets gräsmatta, fiskarena stodo långt ifrån honom i samtal med Sira Eiliv. Leksystrar och tjänstekvinnor hade flytt in i husen, men nunnorna stodo i en klunga vid dörren till konventhuset — en skara skälvande, uppskrämda och förtvivlade gamla kvinnor.

Då trädde fru Ragnhild fram. Hon var en liten mager gumma med ett brett och platt ansikte och en liten rund, röd näsa som liknade en knapp; hennes stora ljusbruna ögon voro rödkantade och runno alltid litet.

»In nomine patris et filii et spiritus sancti», sade hon klart och tydligt, sväljde därpå ett tag. »Bären in honom i gäststugan —»

Och syster Agata, den äldsta av nunnorna, armbågade sig fram mellan de andra och följde obedd med abbedissan och männen, som buro den sjuke.

Kristin kom ditin frampå natten med ett läkemedel, som hon tillrett i fatburen, och syster Agata frågade om hon tordes stanna och passa på elden.

Hon tyckte själv att hon borde vara härdad — förtrogen som hon var med födelse och död, hon hade ju sett värre syner än denna — hon försökte påminna sig allt det värsta hon hade sett —. Den pestsjuke satt alldeles upprätt, ty han höll på att kvävas av den blodiga uppspottningen vid varje hostanfall — syster Agata hade hängt honom i en sele tvärs över det magra, gula och rödhåriga bröstet, och hans huvud hängde framåt, ansiktet var blyaktigt, blågrått, oavlåtligt skalv han i frossbrytningar. Men syster Agata satt lugnt och läste sina böner, och när hostan kom över honom, reste hon sig upp, tog honom om huvudet med ena armen och höll en kopp under hans mun. Den sjuke vrålade av plåga, rullade förskräckligt med ögonen, och till sist sträckte han ut en svart tunga långt ut ur svalget, medan hans nödrop dogo bort i ett ömkligt stönande. Nunnan tömde koppen i elden — och medan Kristin lade på mera enris och det våta riset först fyllde rummet med en skarp, gul rök och sedan fräste upp i lågor, såg hon syster Agata lägga kuddar och dynor tillrätta under den sjukes rygg och armhålor, torka hans ansikte och de bruna, såriga läpparna med ättikvatten och draga upp det nedsölade täcket kring hans kropp. Det var strax slut, sade hon till Kristin, han var redan kall, först hade han varit glödhet — men Sira Eiliv hade redan berett honom för färden. Så satte hon sig ned bredvid honom, sköt med tungan kalmusroten på sin plats innanför kinden och bad igen.

Kristin försökte övervinna den förskräckliga fasa hon kände. Hon hade sett folk dö en värre död — Men det var fåfängt — detta var pesten, Herrens straffdom över all människornas hemliga hjärtehårdhet, som endast den allvetande kände. Svindlande kände hon sig liksom gungad på ett hav, där alla bittra och vreda tankar som hon tänkt i denna världen höjde sig som en bölja bland tusen och bröts i rådlös smärta och jämmer. Herre, hjälp oss, vi förgås —.

Sira Eiliv kom in frampå natten. Han tillrättavisade skarpt syster Agata, för att hon icke följt hans råd att binda en linneduk, doppad i ättika, för mun och näsa. Hon mumlade retligt att det tjänade ingenting till — men nu måste både hon och Kristin göra som han befallde.

Prästens lugn och fasthet ingav Kristin ett slags mod — eller väckte en känsla av blygsel, hon vågade sig ut ur enrisröken och gick syster Agata tillhanda. Det stod en kväljande stank från den sjuke, som röken icke kunde döva — smuts, blod, sur svett och en rutten lukt ur hans hals. Hon kom ihåg Skules ord om lämmeltåget; ännu en gång kom den förskräckliga lusten att fly, fast hon visste att det fanns inget ställe dit man kunde fly från detta. Men när hon väl hade övervunnit sig till att ta i den döende, var det värsta över, och hon hjälpte till så gott hon kunde, ända tills han dragit sin sista suck. Då var han redan svart i ansiktet.

Nunnorna tågade i procession med relikerna, kors och brinnande vaxljus runt kyrkan och klosterhöjden, och allt som kunde krypa och gå i bygden följde med. Men få dagar därefter dog en kvinna inne vid Strömmen — och så bröt helsoten ut på en gång i varje byalag över hela trakten.

Död och fasa och nöd tycktes flytta folket in i en tidlös värld — det var ej mer än några veckor som gått, om man skulle räkna dagarna — och redan var det som om den värld som varit förut, innan pesten och döden vankade nakna kring landet, försvann ur folks minne, såsom kusten sjunker när man styr rätt ut till havs för strykande medvind. Det var som om ingen själv förmått fasthålla minnet av att en gång hade livet och arbetsdagarnas långa följd tyckts det säkra och nära och döden synts fjärran — eller kunnat föreställa sig att så skulle det bli en gång igen — om icke alla människor dogo ut. Men »vi skola alla dö», sade männen, som kommo med sina moderlösa små till klostret; några sade det slött och hårt, andra med gråt och jämmer; de sade det när de hämtade präst till döende, de sade det när de buro liken till sockenkyrkan därnere och till gravgården vid klosterkyrkan. Ofta måste de själva skotta igen graven — Sira Eiliv hade satt de män av lektjänarna som ännu voro kvar att bärga in säden från klostrets jord, och var han for i bygden, uppmanade han folk att få skörden under tak och hjälpa varandra att sköta boskapen, så att de icke skulle förgås av den hungersnöd som kunde komma, när farsoten en gång rasat ut.

Nunnorna i klostret mötte först hemsökelsen med ett slags rådvill fattning. De slogo sig ned på allvar i konventhuset, brände bål natt och dag i den stora, murade eldstaden, sovo och åto där. Sira Eiliv tillrådde att underhålla stora eldar på gårdarna och i alla hus där det var eldstad, men systrarna voro rädda för elden — de hade hört så många gånger av de äldsta systrarna om branden för trettio år sedan. Måltids- och arbetstimmar iakttogos ej, och de olika systrarnas ämbetsgöromål åtskildes icke längre, då främmande barn ständigt kommo och bådo om mat och hjälp. Sjuka buros in — det var mest välbärgat folk, som kunde köpa sig gravplats och själamässor i klostret, samt utfattiga och ensamma, som ingen hjälp kunde få hemma. De som varken voro fattiga eller rika lågo och dogo i sina hus, På några gårdar dog varenda människa. Men bönetimmarna hade nunnorna hittills kunnat iakttaga.

Den första av nunnorna som blev sjuk var syster Inga. Det var en kvinna vid Kristins ålder, nära det halva århundradet, men likväl var hon så rädd för döden att det var hemskt att se och höra. Frossbrytningarna kommo över henne i kyrkan under mässan, och hon kröp skälvande, med skallrande tänder, på händer och knän, medan hon tiggde och bad Gud och Jungfru Maria om sitt liv —. Strax efteråt låg hon i brinnande feber och jämrade sig, och blod svettades ut ur hennes hud. Kristin gruvade sig i sitt hjärta, hon kom nog att bli lika ömkligt rädd, när hennes tid blev. Det var icke bara detta att döden var viss — utan den förfärliga fasa som följde med pestdöden.

Så blev fru Ragnhild själv sjuk. Kristin hade undrat litet över att denna kvinna valts till en abbedissas höga ämbete — hon var en stillsam, något grinig gumma, olärd, utan större själsgåvor, tycktes det — men när döden lade sin hand på henne, visade hon att hon var sannerligen en Kristi brud. Henne slog sjukdomen med bölder — hon ville icke tillåta att ens hennes andliga döttrar blottade hennes gamla kropp, men under ena armen blev svullnaden till sist så stor som ett äpple, och hon fick bölder under hakan, de blevo stora och blodröda, till sist svartaktiga, hon led en outhärdlig plåga och glödde av feber, men så ofta hon var vid sans låg hon som ett föredöme i heligt tålamod, suckade till Gud att han måtte förlåta hennes synder och bad fagert och innerligt för sitt kloster och sina döttrar, för alla sjuka och sorgsna och för alla de själars frälsning, vilka nu måste fara hädan. Till och med Sira Eiliv grät, när han givit henne den sista smörjelsen — och hans egen fasthet och outtröttliga id mitt i allt detta elände hade eljest varit något att förundra sig över. Fru Ragnhild hade redan flera gånger lämnat sin själ i Guds händer och bett honom ta nunnorna i sitt värn — då började bölderna på hennes kropp att spricka. Men detta visade sig vara en vändning till liv — liksom folk även sedan tyckte sig märka att de som fingo sjukdomen med bölder blevo stundom helbrägda, men de som fingo den med blodspottning dogo alla.

Genom abbedissans föredöme och därigenom att de fått se en pestsjuk som icke avled, var det som om nunnorna fattat nytt mod. De måste nu själva mjölka och hålla snyggt i ladugården, själva laga sin mat och hämta hem enris och friskt barr att röka med — var och en fick göra vad som för tillfället var viktigast. De vårdade de sjuka så gott de kunde och lämnade ut läkemedel — teriak^[2] och kalmusrot hade tagit slut, de delade ut ingefära, peppar och saffran och ättika mot smittan, mjölk och mat — brödet tog slut, och de bakade om natten — kryddorna togo slut, och folk måste tugga enbär och furubarr mot smittan. Den ena efter den andra av systrarna dukade under och dog, dödsklockorna ringde från klosterkyrkan och sockenkyrkan bittida och sent i den tunga luften, ty den onaturliga dimman blev liggande, det tycktes vara ett lönnligt samband mellan tjockan och farsoten. Ibland blev den till en frostimma, som strödde isnålar och halvfruset duggregn; rimfrost lade sig på marken — så blev det töväder och tjocka igen. Ett ont järtecken tycktes det folk att sjöfåglarna, som eljest höllo till i tusental längs den ström som går inåt bygden från fjorden och som liknar en flod, där den flyter genom de låga ängsmarkerna, men vidgar ut sig till en insjö med salt vatten norrom Reins kloster, de blevo nu borta med ens, men i stället kommo korpar i oerhörda massor — på varje sten längs vattnet sutto de svarta fåglarna i dimman och läto höra sitt otäcka kraxande, medan kråkflockar, så stora som ingen förr hade sett, slogo sig ned i alla skogar och dungar och flögo med hemskt skrän över det arma landet.

En och annan gång tänkte Kristin på sina egna — sönerna som voro spridda så vitt omkring, barnbarnen som hon aldrig skulle få se — liten Erlends gyllne nacke svävade för hennes syn. Men de syntes henne fjärran och bleka. Nu föreföll det nästan som om alla människor vore varandra lika nära och lika fjärran i denna nöd. Och så hade hon fullt upp att göra dagen lång — nu kom det väl till pass att hon var van vid allt slags arbete. Medan hon satt och mjölkade, stodo vanvårdade småbarn, som hon aldrig hade sett förr, plötsligt inne hos henne, och hon kom knappt ihåg att fråga dem var de voro ifrån eller hur det stod till hemma hos dem; hon gav dem mat och skaffade dem tak över huvudet i kapitelsalen eller på något annat ställe, där det brann eld, stoppade dem i säng i dormitoriet.

Med ett slags undran märkte hon att under denna olyckstid, då det mer än någonsin kunde vara av nöden att var människa vakade och bad, kunde hon nästan aldrig samla sig till bön. Hon kastade sig ned framför sakramentgömman i kyrkan, när hon fick ett ledigt ögonblick, men det blev endast ordlösa suckar och slött framsagda Paternoster och Ave. Hon visste ej själv att det nunneliknande i väsen och later, som hon tillägnat sig under dessa två år, mer och mer försvann och hon blev lik husfrun från förr i världen, allteftersom nunnornas skara krympte ihop, klosterordningen upplöstes och abbedissan låg där, svag och med tungan halvt förlamad — samtidigt med att arbetet växte för de få som ännu kunde utföra det.

En dag fick hon tillfälligtvis veta att Skule var kvar i Nidaros — hela hans skeppsmanskap hade dött eller rymt, och han hade ej kunnat få nytt folk. Han var frisk, men han hade slagit sig på ett vilt liv, såsom många unga människor i förtvivlan gjort. Den som var rädd var viss om döden, sade de, och så bedövade de sig med svirande och dryckjom, dobblade och dansade och gåvo sig i lag med kvinnor. Till och med ärbara borgares hustrur och ungmör av de bästa ätter lupo bort från sina hem i denna onda tid; i sällskap med porthustärnor festade de om på krogar och taverner bland förvildade män. Gud förlåte dem, tänkte modern, men det var som om hennes hjärta var för trött, för att hon skulle kunna sörja mycket över det.

Men också ute i bygderna var det mycket nog av synd och förvillelse. De hörde litet härom i klostret, men de hade ju ej heller tid att tala mycket där. Sira Eiliv, som for överallt till sjuka och döende, utan rast eller ro, sade dock en dag till Kristin att själarnas nöd var större än den lekamliga.

Så var det en kväll då de sutto kring eldstaden i konventsalen, den lilla flock av människor som levde kvar i Reins kloster. Fyra nunnor och två leksystrar, en gammal stallkarl och en halvvuxen pojke, två allmosekvinnor och några barn kröpo samman kring elden. På högsätesbänken, där ett stort krucifix skymtade i halvdagern mot den ljusa muren ovanför, låg abbedissan, och syster Kristin och syster Turid sutto vid hennes händer och fötter.

Det var nio dagar sedan det sista dödsfallet bland systrarna och fem dagar sedan någon dött i klostret eller de närmaste husen. Pesten tycktes vara i avtagande ute i bygden också, sade Sira Eiliv. Och för första gången på nära tre månader föll det som ett skimmer av frid och trygghet och trevnad över de tysta och trötta människor som sutto tillsamman. Gamla syster Torunn Marta lät sitt radband sjunka ned i knät och grep tag i handen på den lilla flickan som stod invid hennes knä:

»Vad menar hon månntro? Ja, barn, nu tycka vi oss se, att Guds moder Maria aldrig vänder sin misskund från sina barn.»

»Nej, det är icke Maria mö, syster Torunn. Hel är det. Då går hon ut ur denna bygd, både med räfsa och med kvast, när de blota menlös man i gravgårdsgrinden — i morgon är hon långt borta —»

»Vad kan hon mena?» frågade nunnan åter oroligt. »Tvi dig, Magnhild, sådant styggt, hedniskt snack du för, du vore värd att du fick smaka på riset Läkemedel sammansatt av en mängd ingredienser, varav det enda verksamma torde vara opium.»

»Säg oss, vad detta är, Magnhild — var icke rädd» — syster Kristin stod bakom dem och frågade andlöst. Hon hade kommit ihåg, att hon hört i sin ungdom av fru Åshild om förfärliga, onämnbara, syndiga utvägar, som djävulen frestar förtvivlade människor att bruka —.

Barnen hade varit nere i dungen kring sockenkyrkan i skymningen, och några av pojkarna hade strövat omkring och kommit till en jordkoja, som var där; och så hade de lyssnat på några karlar, som höllo råd därinne. Det tycktes som om dessa män hade fångat en liten pojke, Tore, son till Steinunn på stranden, och i natt skulle de blota honom till pestgygran Hel. Barnen pratade ivrigt, stolta över att ha tilldragit sig de vuxnas uppmärksamhet. Det syntes ej falla dem in att tycka synd om den stackars Tore — han var nu också som ett avskum, gick och tiggde i bygden men aldrig i klostret, och när Sira Eiliv eller någon av abbedissans utskickade sökte upp hans mor, höll hon sig undan eller ville inte tala med dem, vare sig de bemötte henne kärleksfullt eller strängt. Hon hade levat i gränderna i Nidaros en tio år, men så fick hon en sjukdom, som vanställde henne så illa att hon till sist icke kunde få sin utkomst på det sätt hon vant sig vid, och så kom hon hit till bygden och bodde i ett skjul nere vid stranden. Likväl hände det att en eller annan tiggare eller dylikt folk tog in hos henne för tillfället. Vem som var far till hennes gosse visste hon inte själv.

»Vi måste gå dit», sade Kristin. »Här kunna vi då icke sitta, medan döpta själar sälja sig åt djävulen utanför våra dörrar.»

Nunnorna jämrade. Det var bygdens värsta män, råa, ogudaktiga karlar, och den sista nöden och förtvivlan hade väl gjort dem till riktiga djävlar. Hade bara Sira Eiliv varit hemma, klagade de. Under pesttiden hade prästens ställning blivit sådan att systrarna väntade sig av honom att han skulle kunna allt —.

Kristin vred sina händer:

»Om jag så skall gå allena — moder min, får jag lov att gå dit?»

Abbedissan grep henne i armen, så att hon jämrade sig. Den gamla, mållösa kvinnan kom på fötterna; med tecken gav hon till känna att de skulle sätta på henne ytterplagg. Guldkorset, hennes värdighetstecken, och staven krävde hon att få. Så tog hon Kristin under armen — hon var den yngsta och starkaste av kvinnorna. Alla nunnorna stego upp och följde dem.

Genom dörren till det lilla rummet mellan kapitelsalen och kyrkans kor trädde de ut i den råkalla vinternatten. Fru Ragnhild började skälva och hacka tänder — hon svettades ännu oupphörligt efter sjukdomen, och såren efter pestbölderna voro ej fullt läkta, så att det vållade henne helt visst stora smärtor att gå, men bon gav till ett förargat ljud och skakade på huvudet, när systrarna bådo henne vända, högg hårdare tag i Kristins arm och skred, skakande av köld, före genom trädgården. Allteftersom ögonen vandes vid mörkret, började kvinnorna skymta en ljusare färg under sina fötter av det nedfallna, vissna lövet och litet ljus från den molndigra himlen över de nakna trädkronorna. Det föll kalla droppar och susade svagt vid vindfläktarna. Dovt och tungt suckade bruset från fjorden mot stranden bortom höjden. Nederst i trädgården var en liten port — systrarna ryste, när det gnisslade i den fastrostade järnstången, medan Kristin gjorde ansträngningar att dra undan den. Så smögo de sig vidare genom dungen ned mot sockenkyrkan. Nu skymtade de den tjärade massan, mörkare mot mörkret, och mot ljusningen i skyarna — över åsen på hinsidan vattnet — det översta av taket och takryttaren med djurhuvudena och korset på toppen.

Ja — det var folk på kyrkogården — de kände det mera än de sågo eller hörde. Och nu visade sig ett lågt litet ljussken, som om en lykta stått på marken. Mörkret rörde sig nära där intill.

Nunnorna trängde sig tillsamman, kvedo nästan ljudlöst under framviskade böner, gingo några steg, stannade och lyssnade och gingo igen. De voro nästan framme vid gravgårdsgrinden. Då hörde de ur mörkret en tunn barnröst, som ropade:

»Aj, aj, I smutsar ju ner min smörgås!»

Kristin släppte abbedissans arm, sprang fram och in genom grinden. Hon knuffade undan några mörka mansryggar, snavade mot högar av uppskottad jord, och så var hon vid kanten av den öppna graven. Hon lade sig på knä, lutade sig ned och lyfte upp den lilla pojken, som stod på bottnen och ännu smågrinade, för att det kommit jord på den goda tunnbrödssmörgåsen han fått för att sitta stilla där nere.

Männen stodo vettskrämda, färdiga till flykt — några trampade på samma fläck — Kristin såg deras fötter i ljuset från lyktan på marken, Så var det visst en som ville springa på henne, trodde hon — i detsamma skymtade de gråvita nunnekåporna fram och karlarna stodo rådvilla —.

Kristin hade ännu pojken på armen, han gnällde över sin smörgås, då satte hon ned honom och tog och strök av brödet:

»Se där, ät — nu är din smörgås lika god —.

— Och gån hem nu, I män» — skälvningen på rösten tvang henne att göra ett uppehåll. »Gån hem, och tacken Gud att I bleven hindrade, innan I fått göra en gärning som svårligen kunde botas.» Nu talade hon som en husfru till sitt tjänstefolk, milt, men som om hon aldrig kunde tänka sig att icke bli åtlydd. Ofrivilligt vände några av männen sig mot porten.

Då var det en som skrek:

»Vänta litet — förstån I icke att det gäller livet minst — allt vi äga kanske — nu då de där gödda munkhororna stuckit sin näsa i detta! Icke böra de få komma härifrån och bära tidender om det —»

Icke en man rörde sig — men syster Agnes gav till ett gällt skrik och ropade med gråten i rösten:

»O, söte Jesus, min brudgum — jag tackar dig att du unnar dina tjänstemör döden för ditt namns ära —!»

Fru Ragnhild knuffade henne omilt bakom sig, stapplade fram och tog lyktan, som stod på marken — ingen rörde en hand för att hindra henne. När hon lyfte den, glittrade guldkorset på hennes bröst. Hon stod stödd på sin stav och lyste långsamt raden runt, nickade litet för varje man hon såg på. Så gjorde hon tecken åt Kristin att hon skulle tala. Kristin sade:

»Gån lugnt och stilla hem, kära bröder — förliten eder på att vår vördiga moder och dessa goda systrar skola visa den misskund som de kunna svara för inför Gud och hans kyrkas heder. Men gån nu undan, så att vi kunna komma fram med barnet — och begiven er sedan var och en till sitt.»

Männen stodo obeslutsamma. Då skrek en som i yttersta nöd:

»Är det icke bättre att en blir offrad än att vi alla skola förgås —! Den här ungen som ingen äger —»

»Kristus äger honom. Bättre är det att vi förgås var och en, än att vi öva våld mot en av hans små —»

Men den man som först hade talat ropade nu åter:

»Håll mun med slika ord, eller jag stoppar dem tillbaka i dig med den här» — han högg med sin kniv i luften. »Gån hem, I själva, läggen er och beden prästen trösta er, och tyst med det här — annars säger jag er i Satans namn, I skolen få veta av att detta var det värsta I någonsin gjort, när I laden er I vad vi ha för händer —»

»Du behöver icke ropa så högt för att bli hörd av den som du nämnde, Arntor — du kan väl veta att här är han icke långt borta», sade Kristin lugnt, och några av karlarna tycktes bli rädda och smögo sig ofrivilligt närmare abbedissan, som höll lyktan. »Det värsta skulle ha varit både för oss och eder om vi hade blivit sittande hemma, medan I redden eder bo i hetaste helvete.»

Men mannen, Arntor, svor och rasade. Kristin visste att han hatade nunnorna, för att hans far måst pantsätta sin gård till dem, då han skulle böta för mandråp och blodskam med sin hustrus syskonbarn. Nu fortfor han att häva ur sig alla fiendens hätskaste lögner om systrarna, skyllde dem för synder så svarta och onaturliga att bara djävulen själv kunde bringa en man att tänka på slikt.

De arma nunnorna böjde sig skräckslagna och gråtande under hånet, men de stodo kvar kring sin gamla moder, och hon höll lyktan i vädret och lyste på mannen, såg honom lugnt i ansiktet, medan han rasade.

Men inom Kristin flammade vreden upp som en nytänd eld:

»Tig! Har du mist vettet, eller har Gud slagit dig med blindhet? Skulle vi våga knota under hans straffdom, vi — då vi sett hans vigda brudar gå emot det svärd som dragits för världens synders skull! De vakade och bådo, medan vi syndade och glömde vår Skapare var dag — slöto sig inne i bönernas borg, medan vi drogo världen runt, jagande med girighet efter stora och små ägodelar, efter vår egen gamman och vår egen vredes lust. Men de gingo ut till oss, när mordängeln blev utsänd bland oss — hämtade in till sig de sjuka och värnlösa och hungrande — tolv av våra systrar hava dött i denna sot, det veten I alla, icke en vek undan, och icke en hörde upp att bedja för oss alla med systerlig kärlek, tills tungan torkade i munnen på dem och livsblodet flöt bort —»

»Fagert talar du om dig själv och dina likar —»

»Jag är din like», ropade hon utom sig; »icke är jag en av de heliga systrarna — jag är en av er —»

»Så mjuk du blev, kvinna», sade Arntor hånande. »Du är rädd, märker jag. När det lider litet längre fram, så kallar du väl henne din like, mor till ungen där.»

»Det må Gud döma om — han dog både för henne och för mig, och han känner oss båda. — Var är hon, Steinunn?»

»Gå ut i hennes hål, så finner du henne nog», svarade Arntor.

»Ja, någon får väl bära bud till den arma kvinnan att vi ha hennes barn», sade Kristin till nunnorna. »Vi få sända ut bud till henne i morgon.»

Arntor flinade, men en annan man ropade uppbragt:

»Nej, nej —. Hon är död», sade han till Kristin. »Det är fjorton dagar sedan Bjarne gick ut från henne och satte stång för dörren. Då låg hon och drogs med döden —»

»Låg hon och —», Kristin såg skräckslagen på männen. »Var det ingen som hämtade präst till henne — —? Ligger — liket — där — och ingen har haft så mycken misskund att vilja skaffa henne i vigd mull — och hennes barn haven I velat —»

Vid kvinnans fasa var det som om männen själva blevo rent utom sig av skräck och skam. De skreko i munnen på varandra; över alla de andra ropade en röst:

»Hämta henne själv du, syster!»

»Ja! Vem av er går med mig »

Ingen svarade. Arntor ropade:

»Du får nog gå ensam.»

»I morgon — så snart det dagas — skola vi hämta henne, Arntor — själv skall jag köpa henne vilostad och själamässa —»

»Gå ut dit, gå nu i natt — så skall jag tro att I ären drypande fulla av helighet och dygd —»

Arntor hade närmat sitt ansikte intill hennes. Kristin körde knytnäven i synen på honom, hon snyftade högt till av raseri och fasa —.

Fru Ragnhild gick fram och ställde sig vid Kristins sida, hon arbetade för att få fram ord. Nunnorna ropade att i morgon skulle den döda hämtas till graven. Men djävulen tycktes ha farit bort med Arntors förnuft, han fortfor att skrika:

»Gå nu — så skola vi tro på Guds misskund —»

Kristin rätade på sig, vit och stel:

»Jag skall gå.»

Hon lyfte barnet och lade det i syster Torunns armar, knuffade männen åt sidan och sprang fort, snavande över tuvor och jordhögar, mot grinden, medan nunnorna klagande skyndade efter och syster Agnes ropade att hon ville gå med. Abbedissan skakade de knutna händerna till tecken att Kristin skulle stanna, men hon tycktes vara alldeles ifrån sig —.

I detsamma blev det våldsam oro i mörkret borta vid kyrkogårdsgrinden — i nästa ögonblick frågade Sira Eilivs röst vem som höll ting här. Han kom fram i lyktskenet — de skymtade en yxa, som han bar i handen. Nunnorna skockade sig kring honom, karlarna fingo brått att smyga sig undan i mörkret, men i grinden möttes de av en man, som bar ett draget svärd. Det blev sammanstötning och vapenskrammel, och Sira Eiliv ropade dit bort: »Ve var man som nu kränker kyrkogårdsfreden!» Kristin hörde att någon sade, att det var den starke smeden från Credogränden — strax efter dök en hög och axelbred, vithårig man upp vid hennes sida, det var Ulv Haldorsson.

Prästen räckte honom yxan — han hade lånat den av Ulv — tog pojken Tore från nunnan, medan han sade:

»Det är redan över midnatt — men likväl blir det bäst att I alla följen med upp till kyrkan; dessa saker vill jag ha reda på ännu i denna natt.»

Ingen tänkte på annat än att lyda. Men när de kommit ut på vägen, steg en av de dunkla kvinnogestalterna ut ur skaran och ville ta av på stigen inåt skogen. Prästen ropade och befallde henne att följa med de andra. Kristins röst svarade ur mörkret — hon var redan ett stycke in på stigen:

»Jag kan icke komma, Sira Eiliv, förrän jag hållit mitt löfte —»

Prästen och några till började springa. Hon stod stödd mot inhägnaden, när Sira Eiliv upphann henne. Han lyfte lyktan — hon var förfärligt vit i ansiktet, men när han såg in i hennes ögon, förstod han att vansinnig hade hon icke blivit som han först fruktat.

»Kom hem, Kristin», sade han. »I morgon skola vi följa dig dit, några män — själv skall jag följa dig —»

»Jag har givit mitt ord. Jag kan icke gå hem, Sira Eiliv, förrän jag gjort vad jag lovat.»

Prästen stod en stund. Så sade han sakta:

»Kanske du har rätt. Gå då, syster, i Guds namn.»

Kristin vek underligt skuggliknande in i mörkret, som slukade hennes gråa gestalt.

När Ulv Haldorsson kom fram vid hennes sida, sade hon — hon talade stötvis och häftigt: »Gå tillbaka — icke har jag bett dig följa mig —»

Ulv skrattade tyst:

»Kristin, min fru — har du icke ännu lärt dig att somt kan ske utan att du beder eller bjuder — och icke det heller har du lärt, förstår jag, hur många gånger du än sett det — att du icke alltid orkar ensam bära fram allt vad du påtagit dig. Men nu skall jag hjälpa dig med att få fram denna börda.»

Furuskogen susade över dem, och dånet av böljorna ute vid stranden hörde de starkare och svagare, allteftersom vindstötarna kommo. Det var kolmörkt, där de gingo. Om en stund sade Ulv:

»— Jag har följt dig förr, Kristin, när du gick ute nattetid — tycktes mig, det kunde hövas att jag gick med dig denna gång också —»

Hon andades tungt och häftigt inne i mörkret. En gång snavade hon över något, Ulv grep tag i henne. Sedan tog han hennes hand och ledde henne. Om en stund märkte mannen att hon gick och grät, då frågade han varför hon gjorde det.

»Jag gråter för att jag tänker på att du alltid varit så god och trofast mot oss, Ulv. Vad kan jag säga —? Jag vet nog att det mest var för Erlends skull, men jag tror nästan, frände — att du alltid dömt mildare om mig än du kunde haft rätt till efter det första du såg av mitt beteende.»

»Jag har hållit av dig, Kristin — icke mindre än av honom.» Han teg. Kristin förstod att han var starkt upprörd. Så sade han:

»Därför tycktes mig hårt, när jag seglade hitut i dag — att jag kom för att bringa dig slika tidender som jag känner tungt att bära fram. Gud styrke dig, Kristin!»

»Är det Skule? frågade Kristin litet efteråt helt stilla. »Skule är död?»

»Nej, Skule mådde väl, när jag talade med honom i går — och nu dö icke så många av soten i köpstaden. Men jag fick tidender från Tautra i morse —.» Han hörde att hon suckade tungt en gång, men hon sade ingenting. Strax efteråt sade han:

»Det är redan tio dagar sedan de dogo. Men det är endast fyra bröder i livet i klostret, och ön är nästan som rensopad från folk.»

De voro nu där skogen slutade. Över den släta landsträckan framför dem trängde havsbruset och vinden emot dem. På ett ställe ute i mörkret lyste det vitt — bränningar inne i en liten vik; en brant, ljus sandbacke ovanför.

»Där bor hon», sade Kristin. Ulv kände att det gick långa, krampaktiga frossbrytningar genom henne. Han tog henne hårt i handen:

»Själv har du åtagit dig detta. Minns det, och tappa icke besinningen nu!» Kristin sade med en underligt tunn och spröd röst, som blåsten tog och bar bort:

»Nu slår Björgulfs dröm in — jag tröstar på Guds och Marias nåd.»

Ulv försökte se hennes ansikte — men det var för mörkt. De gingo på den låga strandremsan — på några ställen var den så smal intill branten att en och annan bölja slog ända fram till deras fötter. De trampade på, över tångknippen och stora stenar. Om en stund skymtade de en mörk upphöjning mot sandbacken.

»Stanna här», sade Ulv kort. Han gick bort och bände i dörren — så hörde hon att han högg av vidjorna och bände igen. Hon förstod att dörren föll inåt och han gick in i det svarta hålet.

Det var ingen särskilt blåsig natt. Men det var så mörkt att Kristin kunde ingenting annat se än att sjön rörde på sig med små glimtar av skumkammar som kommo och blevo borta igen med detsamma och ljusglimtar av vågorna, som bröto sig längs vikens strandbrädd, och så skymtade hon den svarta upphöjningen mot backen. Och det tycktes henne som om hon stod i en håla av natt och det var dödens förgård. Dånet av böljorna som brötos och ljudet av vattnet som silade sig tillbaka mellan strandens stenar blevo ett med blodvågen i henne själv, fastän det var som om hennes kropp höll på att upplösas, likt ett käril som faller i spillror — det värkte i bröstet, som om något ville spränga sönder det inifrån; huvudet kändes håligt och tomt och liksom gistet, och den ihållande vinden svepte kring henne och blåste tvärsigenom henne. Med en underlig likgiltighet förstod hon att nu hade hon säkert fått soten själv — men hon väntade liksom att mörkret skulle rämna för ett ljus som brusade och överröstade havsbruset och att då skulle hon gå under av skräck. Hon drog upp hättan, som hade blåst bakåt från hennes huvud, drog tätt ihop den svarta nunnekåpan kring sig och stod med händerna korslagda därunder — men det föll henne icke in att bedja; det var som om hennes själ hade mer än nog av att arbeta sig ut ur den fallfärdiga kroppshyddan och det var detta som slet i bröstet, när hon andades. Hon såg att eld flammade upp inne i kojan. Strax efteråt ropade Ulv Haldorsson på henne: »Du får komma hit och lysa mig, Kristi» — han stod i dörröppningen och räckte henne en brand av något tjärat trä.

Likstanken slog kväljande emot henne, fastän kojan var så otät och dörren borta. Stelögd, med halvöppen mun — och hon kände käkar och läppar styva som trä — såg hon sig om efter döden. Men där låg bara ett långt bylte på jordgolvet i vrån; ytterst var Ulvs kappa svept om det.

Han hade rivit lös några långa bräder någonstans och lagt dörren på dem. Medan han svor över det olämpliga redskapet, gjorde han med yxan och sin dolk inskärningar och hål och försökte surra fast dörren på plankorna. Några gånger såg han hastigt upp på henne, och varje gång sammandrog sig hans mörka, gråskäggiga ansikte ännu hårdare.

»Undrar hur du hade tänkt reda dig med detta ensam, du», sade han, böjd över arbetet — tittade upp — men det stela, döda ansiktet i skenet från den röda tjärbranden var fortfarande lika orörligt — en död kvinnas eller en vansinnigs. »Kan du säga mig det, Kristin?» skrattade han barskt, men det hjälpte ej. »Nu tyckes mig, det kunde vara tid att du läste några böner.»

Lika stel och slö började hon läsa:

»Pater noster, qui es in cœlis. Adveniat regnum tuum. Fiat voluntas tua, sicut in cœlo et in terra —», så kom hon av sig.

Ulv såg på henne. Så fortsatte han:

»Panem nostrum quotidianum da nobis hodie —», fort och stadigt läste han Fader vår till slut, gick bort och gjorde korstecknet över byltet, fort och stadigt tog han det och lade det på båren, som han gjort i ordning.

»Gå före, du», sade han. »Det är kanske litet tyngre, men du känner stanken mindre då. Kasta branden — vi se säkrare utan den — och träd icke miste, Kristin — för nu vill jag helst slippa ta mera i det arma liket.»

Den kämpande smärtan i hennes bröst tycktes resa sig till motvärn, när hon fick bårstängerna över axlarna; bröstkorgen ville icke taga emot tyngden. Men hon bet ihop tänderna. Så länge de gingo utmed stranden, där det blåste, kände hon inte mycket av liklukten.

»Här får jag visst lämpa upp det först och båren efteråt», sade Ulv när de kommo till sluttningen, där de gått ned.

»Vi kunna gå litet längre bort», sade Kristin, »där de fara ned med tångslädarna — där är icke brant.»

Hennes röst lät lugn och sansad, hörde mannen. Och han började svettas och skälva, nu då det var över — han hade trott att hon skulle mista förståndet i natt.

De stretade framåt den sandiga stigen, som gick över slätten bort mot furuskogen. Vinden svepte fritt in här, men det var likväl ej som nere på stranden, och allteftersom de kommo längre och längre bort från bruset mot den låga stranden, kände hon att det var en hemfärd från det yttersta mörkrets fasor. Det vitnade på sidan av stigen: en sädesåker, till vilken ingen kommit för att skörda. Doften av den och åsynen av de nedtyngda stråna voro henne en hemkomsthälsning — och hennes ögon blevo fulla av systerlig medömkans tårar — ur sin egen ödsliga fasa och nöd kom hon hem till de levandes och de dödas samfund.

Den förfärliga likstanken sköljde över henne helt och hållet ibland, när hon fick vinden rakt i ryggen, men det var likväl icke så ohyggligt som när hon stod i kojan — rymden var full av friska, våta och kalla luftströmmars renhet.

Och mycket starkare än känslan av att hon bar någonting förfärligt på båren därbakom sig var medvetandet att Ulv Haldorsson gick och täckte hennes rygg mot den svarta och levande fasa som de gingo bort från — som brusade svagare och svagare.

När de nådde utkanten av furuskogen, blevo de varse facklor: »De komma oss till mötes», sade Ulv.

Strax efteråt möttes de av en hel skara män, som buro tyrebränder och ett par oxblåslyktor samt en bår, täckt med likkläde — Sira Eiliv var med dem, och undrande märkte Kristin att i följet voro flera av de män som varit på kyrkogården förut i natt och många av dem gräto. När de lyfte bördan från hennes skuldror, höll hon på att falla. Sira Eiliv ville gripa tag i henne, då sade hon hastigt:

»Rör mig icke — kom icke vid mig — jag har soten själv, känner jag —.» Men Sira Eiliv stödde henne likväl under axlarna:

»Då skall det vara dig till hugnad, kvinna, att minnas att Vår Herre har sagt: Vad du har gjort mot en av dessa minsta hans bröder eller systrar, det har du ock gjort mot honom själv.»

Kristin stirrade på prästen. Så såg hon dit bort där männen höllo på att flytta liket från den bår Ulv spikat ihop och över på likbåren. Ulvs kappa gled litet åt sidan — spetsen av en uttrampad sko glänste till, mörkvåt i ljuset från tyrefacklorna.

Kristin gick bort, knäföll mellan bårstängerna och kysste skon:

»Gud vare dig huld, syster — Gud gläde din själ i sitt ljus — Gud skåde misskundeligt till oss alla här i mörkret —»

Så trodde hon det var livet som slet sig loss ur henne — en stingande, otänkbar smärta, som om något invändigt, rotfäst ända ut i var yttersta led av hennes lemmar, hade rivits lös. Allt som var inuti hennes bröst slets ut — hon kände halsen full av det, munnen fylldes med blod, som smakade salt och anlupen metall — i nästa ögonblick var hela hennes klänning glänsande mörkvåt framtill — Jesus, finns det så mycket blod i en gammal kvinna! tänkte hon.

Ulv Haldorsson lyfte upp henne på sina armar och bar henne.

I klosterporten kommo nunnorna emot tåget med tända ljus i händerna. Vid full sans var Kristin icke heller nu, men hon märkte att hon blev halvt buren och halvt ledd in genom porten, och det vitkalkade, välvda rummet fylldes av det fladdrande skenet från gula ljuslågor och röda tyrebless, och fotstegen dånade som havsbrus — men för den döende var det som återskenet av hennes egen sjunkande livseld, och trampet på stenplattorna tycktes vara ljudet av dödens flod, som steg och steg mot henne.

Så spreds ljusskenet över ett större område — hon var åter under öppen, mörk himmel — på tunet — ljusskenet lekte uppåt en grå stenvägg med stora strävpelare och höga fönsteröppningar — kyrkan. Hon bars på någons armar — det var Ulv igen — men nu blev han som ett för henne med alla som förr hade burit henne. När hon lade armarna kring hans nacke och tryckte sin kind intill hans skäggiga hals, var det som om hon varit barn igen hos sin far, men det var också som om hon tryckte ett barn in till sig —. Och bakom hans mörka huvud var det röda ljus, och de tycktes vara skenet av den eld som när all kärlek.

— Något senare slog hon upp ögonen och var vid fullt, klart medvetande. Hon satt stöttad i en säng i dormitoriet, en nunna stod böjd över henne och hade en linnebinda över underansiktet, hon märkte ättiklukten. Det var syster Agnes, det såg hon på ögonen och den lilla röda vårta hon hade i pannan. Och nu var det dag — klart, grått ljus låg in i rummet från den lilla rutan.

Hon hade inte ont nu, hon var bara genomvåt av svett, förfärligt matt och trött, och det stack så svårt i bröstet, när hon andades. Begärligt drack hon en läskedryck, som syster Agnes höll till hennes mun. Men hon frös —.

Kristin lade sig tillbaka mot huvudkuddarna, och nu mindes hon allt som hänt under natten. Men det vilda drömskenet var alldeles borta — litet från sina sinnen måste hon ha varit, förstod hon — men det kändes gott att hon fått göra denna gärning, räddat den lilla gossen och hindrat dessa arma människor från att belasta sig med en sådan ogärning. Hon visste att hon borde nog vara riktigt av hjärtat glad att hon fått den lyckan att uträtta detta, strax innan hon skulle dö — men hon orkade ej glädja sig så som hon skulle, hon kände mera en sådan tillfredsställelse som när hon låg i sin säng hemma på Jörundgård och var trött efter ett välgjort dagsarbete. Och så måste hon tacka Ulv —

— Hon hade nämnt hans namn, och han måste ha setat i skymundan borta vid dörren och hört det, ty nu kom han över golvet och stod framför hennes säng. Hon räckte honom sin hand, och han tryckte den varmt och fast.

Med ens blev den döende kvinnan orolig, händerna famlade uppe vid halsen, under linnedukens veck.

»Vad är det, Kristin?» frågade Ulv.

»Korset», viskade hon och lyckades leta fram faderns förgyllda kors. Hon hade kommit ihåg att hon ju lovat i går att ge en gåva för den arma Steinunns själ. Hon hade inte påmint sig att hon nu ej ägde något mer i denna världen. Hon hade inget annat som hon rådde om nu än detta kors, som hon hade fått av sin far — och så sin brudring. Den bar hon på handen ännu.

Hon drog av den och såg på den. Tung låg den i hennes hand, av rent guld, besatt med stora, röda stenar. Erlend — tänkte hon, och det föll henne in att nu borde hon hellre ge bort denna — hon visste ej varför, men hon tyckte att hon skulle. Hon slöt ögonen i vånda och räckte den till Ulv:

»Åt vem aktar du. den?» frågade han stilla, och då hon ej svarade: »Menar du att jag skall giva den till Skule —?»

Kristin rörde oroligt på huvudet, höll ögonen hårt slutna.

»Steinunn — jag lovade — mässor för henne —»

Hon öppnade ögonen, såg efter ringen, som låg i smedens mörka näve. Och hennes tårar brusto lös i en strid ström, ty det var som om hon aldrig förr hade till fullo förstått vad den betecknade. Det liv som den ringen hade invigt henne till, som hon beklagat sig över, knotat under, rasat och trotsat i — likväl hade hon älskat det så, fröjdat sig däröver i både ljuvt och lett, så att det var icke en dag som det icke tycktes henne tungt att giva tillbaka till Gud, icke en smärta som hon kunde offrat utan saknad —.

Ulv och nunnan växlade några ord, som hon ej hörde, och han gick ut ur rummet. Kristin ville lyfta sin hand och torka sina ögon, men hon orkade ej — handen blev liggande på hennes bröst. Det gjorde så ont därinnanför, handen kändes så tung, och så var det som om ringen skulle sitta på fingret ännu. Hon började bli oklar i huvudet igen — hon måste se om det var sant att den var borta, att hon ej bara hade drömt att hon gav bort den — nu började hon också känna sig osäker: allt det där i natt, barnet i graven, det svarta havet med de snabba små böljeglimtarna, liket som hon burit — hon visste inte om hon drömt det eller varit vaken. Hon förmådde ej öppna ögonen.

»Syster», sade nunnan, »du får icke sova nu — Ulv gick för att hämta präst till dig.»

Kristin vaknade fullständigt igen med ett ryck, fäste ögonen på sin hand. Guldringen var borta, det var säkert nog — men det var ett blanknött märke, där den setat på långfingret. På den bruna och skrovliga huden avtecknade det sig alldeles klart — som ett ärr av tunn, vit hud — hon tyckte att hon kunde urskilja både två runda fläckar efter rubinerna på vardera sidan och som en liten repa, ett M. efter mittplattan med Jungfru Marias heliga namntecken genombrutet i guldet.

Och den sista klara tanke som formade sig i hennes hjärna var att hon skulle dö innan detta märke fick tid att försvinna och hon var glad för det. Det tycktes henne vara ett mysterium, som hon ej kunde fatta, men hon visste i alla fall säkert att Gud hållit henne fast i ett förbund som ingåtts för henne, utan att hon förstod det, av en kärlek, som utgjutits över henne — och trots hennes egenvilja, trots hennes tunga, jordbundna sinne hade något av den kärleken stannat kvar i henne, hade verkat inom henne som sol i mullen, hade drivit fram en gröda, som icke älskogens hetaste brand och icke älskogens stormande vredesmod helt kunnat härja. En Guds tjänstekvinna hade hon varit — en vrång, genstörtig tärna, oftast en ögontjänare i sina böner och trolös i sitt hjärta, lat och försumlig, utan tålamod under agan, föga uthållig i sin gärning — likväl hade han behållit henne i sin tjänst, och under den glittrande guldringen hade där lönnligt blivit satt ett märke på henne, att hon var hans tjänstekvinna, tillhörig den herre och konung som nu kom, buren på prästens vigda händer, för att giva henne frihet och frälsning —.

Omedelbart sedan Sira Eiliv givit henne sista smörjelsen och hostian, miste Kristin Lavransdotter åter medvetandet. Hon låg med svåra blodspottningar och brinnande feber, och prästen, som stannade hos henne, sade till nunnorna att det komme att gå fort med henne.

— Några gånger var den döende så mycket vid sans att hon kände igen ett och annat ansikte — Sira Eilivs, systrarnas — fru Ragnhild själv var där en gång, och Ulv såg hon. Hon gjorde försök att visa att hon kände igen dem och att hon tyckte det var gott att de voro hos henne och ville henne väl. Men för dem som stodo bredvid såg det endast ut som om hon famlade med händerna i dödskampen.

En gång såg hon Munans ansikte — den lilla sonen tittade på henne genom en dörrspringa. Så drog han tillbaka huvudet, och modern låg och stirrade på dörren, väntande på att gossen skulle titta ut igen. Men i stället kom fru Ragnhild och strök henne över ansiktet med en våt lapp, och det gjorde också gott. — Så blev allting borta i en mörkröd dimma och ett brus, som först tilltog skrämmande, men så dog dånet småningom bort, och den röda dimman blev tunnare och ljusare, och till sist var den som ett lätt morgondis, innan solen bryter igenom, och det var alldeles ljudlöst, och hon visste att nu dog hon —.

Sira Eiliv och Ulv Haldorsson gingo tillsamman ut från den döda. I dörren ut till klostergården stannade de. — Snö hade fallit. Det hade ingen märkt, av dem som sutto hos henne, medan hon utkämpade sin dödskamp. Underligt bländande var det vita återskenet från kyrkans branta tak mittemot; tornet lyste mot den gråmulna himlen. Snön låg så vit och fin på alla fönsterkarmar och alla utsprång på kyrkans väggar av huggen gråsten. Och det var som om de två männen dröjde, för att de icke nändes trycka sina fotspår i det tunna täcket av nyfallen snö på tunet.

De andades djupt in luften. Efter den kväljande lukt det alltid blir inne hos en pestsjuk smakade den ljuvligt — sval, liksom litet tom och tunn, men det var som om detta snöfall måste ha tvättat bort sjukdom och smitta ur luften — den var härlig som friskt vatten.

Klockan i tornet började ringa igen — de två sågo dit upp, där det rörde sig bakom ljudgluggarna. Små snökorn lossnade från tornhuven vid dallringen, rullade utför och blevo till helt små snöbollar; litet av det svarta spånet syntes inunder.

»Denna snö blir näppeligen kvar», sade Ulv.

»Nej, den töar väl bort före kvällen», svarade prästen. Det var blekt gyllne rämnor i molnen, och det föll svaga, liksom tvekande solglimtar över snön.

Männen blevo stående. Så sade Ulv Haldorsson sakta:

»Jag tänker på, Sira Eiliv — att jag skulle vilja ge litet jord till kyrkan här — och en bägare, som hon gav mig efter Lavrans Björgulfson — stifta en mässa för henne — och mina fostersöner — och för Erlend, min frände —»

Prästen svarade lika stilla utan att se på mannen:

»— Tyckes mig också, du kunde mena att du tarvade visa honom tack, som förde dig hitut i går kväll — du må väl vara nöjd att du fick hjälpa henne igenom denna natt.»

»Ja, det var det jag menade», sade Ulv Haldorsson. Så skrattade han litet: »Och nu ångrar jag nästan, präst, att jag varit en så from man — mot henne!»

»Onyttigt att spilla sin tid med så fåfäng ånger», svarade prästen.

»Vad menar du —?»

»Jag menar att det är endast sina synder som det gagnar något att en man ångrar», sade prästen.

»Vi så?»

»Ty ingen är god utom Gud allena. Och intet gott kunna vi göra utom genom honom. Så det är gagnlöst att ångra en god gärning, Ulv, ty det goda du har gjort kan icke ryggas; om så alla berg störta samman, så varder det beståndande —»

»Ja, ja. Slikt förstår icke jag, Sira min. — Jag är trött —»

»Ja — och hungrig måste du väl vara — du får komma med bort i eldhuset, Ulv», sade prästen.

»Tack, jag har icke matlust», sade Ulv Haldorsson.

»Likaväl får du nu följa med mig bort och få mat», sade Sira Eiliv, lade sin hand på hans arm och drog honom med sig. De gingo ut på tunet och nedåt mot eldhuset. Ofrivilligt trampade de båda så lätt och varsamt de förmådde på den nyfallna snön.

---

1. 8 sept.
2. Läkemedel sammansatt av en mängd ingredienser, varav det enda verksamma torde vara opium.