Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Carl Georg Dahlqvist

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Wilhelm Carl Arnold Svenson
Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910
personalhistoriska anteckningar
av Johannes Svanberg

Carl Georg Dahlqvist
Fanny Amalia Westerdahl  →


[ 80 ]

Carl Georg Dahlqvist. K. T. 1 dec. 1834—30 juni 1863. (Frånvarande 1 juli 1856—1 jan. 1857.) K. T:ne 1 juli 1863—1873; från midten af sept. 1872 var han otjänstbar på grund af sjukdom. Lifstidskontrakt, upprättadt den 1 juli 1863.

Född i Stockholm den 22 juni 1807; fadern var friherre Carl Göran von Danckwardt till Brunsholm, öfverste, född 16 juni 1749, död i Stockholm 24 april 1822; modern hette Christina Charlotta Dahlqvist och var hushållerska hos friherre von Danckwardt; sonen, illegitim, skulle hafva legitimerats genom föräldrarnas vigsel, men faderns dessförinnan inträffade plötsliga död innan sonen ännu fyllt femton år omintetgjorde detta. År 1823 blef han anställd i lärftskramhandel vid Fredsgatan i Stockholm och 1827 öppnade han, endast 20 år gammal, sådan handel för egen räkning. Sedan detta företag misslyckats, sökte han anställning vid Kungl. Teatern, där han antogs till elev den 1 okt. 1832. Följande året, den 18 januari debuterade han såsom Sicinius i sorgespelet »Virginia», men utan framgång — han blef rent af uthvisslad. Georg Dahlqvist var dock icke en sådan natur som lät sig nedslå: efter den misslyckade debuten uppträdde han visserligen ej mera under spelåret, och hans elevkontrakt blef uppsagdt redan några dagar efter debuten, men den 1 maj ingick han vid Christoffer Svanbergs sällskap, som på sin tid ansågs vara det yppersta landsortssällskap i vårt land, och där utförde han [ 81 ]bland annat en roll, som sedan skulle höra till hans glansroller, nämligen Karl Moor i »Röfvarbandet». I augusti 1834 lämnade han detta sällskap, hvilket under tiden hade öfvertagits af Svanbergs svärson, Pierre Deland, och den 7 november debuterade han ånyo på Kungl. Teatern, denna gång som Varner i »Tretio år af en spelares lefnad», och nu blef framgången fullständig: »han förvånade genom sin realistiska djärfhet och han hänförde genom en nästan titanisk kraft och känsloglöd». Hans andra debut, som ägde rum den 26 nov., blef som Rudolf i »Hedvig eller Banditbruden», och han gaf här liksom i den nyssnämnda uppgiften »prof på en naturalistisk uppfattning af hvilken man hittills svårligen sett något prof på den nationella scenen». Också skördade han nu allmänt bifall och erhöll genast ordinarie engagement, hvarefter han oafbrutet till sin död tillhörde den kungliga scenen med undantag af senare hälften af år 1856, då han under månaderna oktober—december uppträdde vid Pierre Delands sällskap på dåvarande Stora Teatern vid Södra Hamngatan i Göteborg. Bland mängden af de stora roller, som han under sin långa konstnärsbana utförde, må anföras: Hamlet, Markis Posa i »Don Carlos», Frans och Karl Moor i »Röfvarbandet» (hvilka båda roller han någon gång — såsom vid sin recett på Kungl. Teatern den 17 okt. 1842 samt vid styckets uppförande i Göteborg i december 1856 — utförde vid samma föreställning), Lucidor, Wallenstein, Axel i »Axel och Valborg», Hakon jarl, Hernani, Torquato Tasso i »Boja och krona eller Tassos öden». Romeo i »Romeo och Julia», Mazarin, Shylock i »Köpmannen i Venedig» Othello, Benvenuto Cellini, Engelbrekt i »Engelbrekt och hans dalkarlar», Rafael Sanzio, Vargas i »Borgaren i Gent», Angelo Malipieri, Rubens i »Rubens i Madrid», Eugène Aram, Erik den fjortonde, Johannes Calvin i »Fritänkarne i Génêve», Chevalier de Saint Georges, Fabio Fabiani i »Maria Tudor», Lord Byron, Evelyn i »Penningen», Molière i »Tartuffes urbild», Macduff i »Macbeth», Bolingbroke i »Richard den andre», Claudius i »Hamlet», Calligula i »Fäktaren från Ravenna», Stålarm i »Daniel Hjort», Birger jarl i »Bröllopet på Ulfåsa», John Knox i »Maria Stuart i Skottland», Notarien Guerin, Aslaksen i »De ungas förbund», Kung Sverre i «Mellan drabbningarne» och Salamenes i »Sardanapalus».

[ 82 ]»Om någon varit född att blifva vår och kanske alla tiders störste tragiker, så var det Georg Dahlqvist; en så djup lidelse, en så glödande hänförelse och en så stormande kraft har man helt visst aldrig någonsin, hvarken förr eller i senare tider bes vittnat på den svenska scenen», skref Fritz Arlberg i Aftonbladet den 21 sept. 1880 i en ledande artikel om de kungliga teatrarne.

»Georg Dahlqvist var den af våra inhemska skådespelare som mest och framgångsrikast spelat på inspiration, det vill säga, låtit stundens ingifvelse bestämma färgerna och styrkan i sin framställning. Därmed må icke vara sagdt, att han ej studerade sina roller, att han gick oförberedd fram inför publiken och på detta sätt vågade ett spel, som lika lätt kunde framkalla förlust som vinst — långt därifrån. Han utarbetade nog sina roller genom träget studium, trägnare kanske än mången, men det var fulländningen som han lämnade åt inspirationen, och den svek honom endast sällan, ty han var aldrig illa disponerad när han utförde sin roll. Med kostymen och masken iklädde han sig också personligheten som han skulle återgifva; när förhänget gick upp för skådespelet, glömde han allt annat än det, han uppgick till själ och kropp så fullständigt i sin uppgift, att när han spelade konung, kände han sig till mods som om världen legat för hans fötter, och när han återgaf en tiggare, så tyngde på hans breda skuldror all världens nöd och elände, och han blef sann på detta sätt, slående sann, till och med midt i sina öfverdrifter. Ty han hade sådana, och de ändå som voro stora. Men hans öfverdrifter voro aldrig blodlösa resultat af ensidiga kammarstudier, de voro foster af en öfversvallande känsla, en ytterligt lättrörlig fantasi, en vulkanisk konstnärspersonlighet, som älskade det gigantiska både i färger och propotioner och som därför mången gång, hänförd af stundens makt, gick ut öfver det sedvanligas råmärken. Det var hos denne skådespelare en egendomlig förening af idealitet och naturalism. Det var idealitet i det sätt hvarpå han lät rollens andliga egenskaper framstå, och den djärfvaste naturalism i hela den yttre uppenbarelsen». (Frans Hedberg, »Svenska skådespelare».)

Men han kunde, som sagdt, ofta göra sig skyldig till stora öfverdrifter i sin realism. När han till exempel i ett stycke skulle framställa att han råkat falla ner i en damm, hoppade [ 83 ]han, omedelbart innan han gjorde sin entré, ned i ett stort vattenfyldt brandkar, som på den tiden alltid vid representationerna stod bakom fonden, och kom så, drypande våt, in på scenen. En annan gång, då han spelade Sigismund i »Lifvet en dröm,» nöjde han sig ej med den kedja af järnbleck han såsom den fängslade konungasonen skulle bära, utan han gick själf till en järnbod och köpte en grof järnketting och därpå lät han en smed göra ett lifbälte af tjock järnplåt och vid den fastsmiddes kedjan. Och då han som Engelbrekt i »Engelbrekt och hans dalkarlar» hade fått det dödande hugget af Måns Bengtsson Natt och Dag, och blifvit inburen döende på scenen, fick det ej, såsom det eljes brukades, vara lingonsaft som flöt fram ur såret — det skulle vara riktigt blod, och för den skull fick något af hans barn alltid gå till slaktarhuset långt bort på norr och köpa en half kanna oxblod, ty naturligt skulle det vara.

Synnerligen noga var han med sin kostymering. Johan Jolin skrifver härom i en skiss, »Min logekamrat», i kalendern Nornan 1882: »Georg Dahlqvist skydde aldrig några uppoffringar, när det gällde hans kostymer, fast han ej depenserade särdeles mycket på sin toalett som privatman. Skulle han vara elegant på scenen, så beställdes alltid nya dyrbara kläder, och spelade han konung, nöjde han sig ej med teaterns bomullssammet, han bekostade själf silkessammet. Att med en talrik familj, om hvilken han ofta talade med kärlekstårar i ögonen, tillika tillfredsställa konstnärens alla behof, var ingen lätt uppgift. Följaktligen skydde han inga ansträngningar, för att skaffa sig inkomster utom sin lön, och han gasterade därför tidt och ofta å landsortsteatrarna, samt reste icke sällan natt och dag i »ur och skur», för att ej försumma sina tjänstepligter vid den kungliga scenen».

För det låga och lumpna fanns ingen resonansbotten hos Dahlqvist. Han kunde med sanning framställa en stor brottsling, men ej en feg usling. Hans Frans Moor tålde därför ingen jämförelse med hans Karl Moor, liksom äfven hans Tartuffe och Harpagon ej hörde till hans mera framstående skapelser. För rent komiska uppgifter såsom t. ex. Jakob von Tyboe och Sganarelle i Moliéres »Skola för äkta män» lämpade sig hans skaplynne ej fullt väl. Däremot var han på [ 84 ]sin plats i djupare komiska partier, såsom Menenius Agrippa i »Coriolanus» — »en verkligt klassisk humoristisk skapelse» — och Apemantus i »Timon af Athen». Hans egentliga område var tragedien och det högre skådespelet.

»När han fick vara tragiker i detta begrepps hela vidd och betydelse, då var han rik och glödande och skiftande som få, då var han så fullt och så helt den figur han framställde, att man andlös följde honom öfver höjder och djup, genom både företräden och brister, utan att hinna, utan att kunna granska förr än det var slut och han inte längre höll en fången under den egendomliga förtrollningen af sin härliga stämma, sina djupa, blixtrande ögon och den oerhörda entusiasm hvarmed han skapade hvad han kände och hvad ögonblicket ingaf. Och det var just denna skaparentusiasm som isynnerhet utmärkte honom och som gjorde honom så enastående inom vår svenska skådespelarkonst.» (Frans Hedberg, »Bidrag till skådespelarkonstens och dramatikens historia».)

Somrarna 1837 och 1838 företog han ett par studieresor, mestadels till fots, hvarunder han besökte Berlin, Dresden, Prag, Wien och några andra städer i Tyskland; äfvenså gjorde han en studieresa till Paris. Dessutom företog han under ferierna talrika konstresor, hvarvid han upprepade gånger genomreste Sverige, Norge och Finland; en gång utsträckte han färden till Köpenhamn, men där uppträdde han blott ett par gånger (sommaren 1843) — de gemytliga danskarna förstodo honom icke.

Då han fyllde 60 år blef han uppkallad till konung Carl XV, som dekorerade honom med Vasaorden, en på den tiden ovanlig utmärkelse för en skådespelare. — Sista gången han visade sig på scenen var i Egeus lilla roll i »En midsommarnattsdröm» den 12 sept. 1872, hvarefter han af sjukdom hindrades att vidare uppträda. Han afled i Stockholm den 20 sept. 1873.

Georg Dahlqvist var i ett tjuguåttaårigt lyckligt äktenskap förenad med Olivia Myrtala Eloqventia Törnfelt, med hvilken han blef gift den 21 okt. 1845. Hon var född den 15 aug. 1825 (dotter af uniformsskräddaren Johan Tömfelt och Carolina Mathilda Spångberg) och var före sitt giftermål, sedan hon någon tid varit elev vid Kungl. Teaterns balett, anställd hos Anders Lindeberg vid Nya Teatern under dess första spelår, 1842—1843, [ 85 ] men ägnade sig sedermera ej oftare åt scenens konst än då hon under de första åren af sitt äktenskap medföljde sin make på hans konstresor under somrarna, hvarvid hon sekunderade honom än som Ofelia, än som Desdemona, än som Katarina Månsdotter i scener ur de skådespel, hvari hennes man förut på Kungl. Teatern firat triumfer; hon öfverlefde sin berömde make i nära fyra årtionden och afled i Stockholm vid 87 års ålder den 18 april 1912.