Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910/Nils Edvard Personne

←  Mathilda Elisabeth Emma Grabow

Kungl. teatrarne under ett halft sekel 1860-1910 : personalhistoriska anteckningar av Johannes Svanberg Nils Edvard Personne

Sigrid Sofia Matilda Elisabet von Essen  →

Nils Edvard Personne. K. T:ne 1 juli 1877-30 juni 1888, K. Dr. T. 1 juli 1888—30 juni 1898, Dr. T. (intendent och skådespelare) 1 juli 1898—30 juni 1904, Nya K. Dr. T. från 1 juli 1907.

Född i Stockholm den 15 jan. 1850 (föräldrarna voro sidenkramhandlaren Nils Edvard Personne och Christina Elisabeth Wahlberg). Efter att hafva genomgått Stockholms gymnasium inskrefs han som student i Uppsala 1869. Han aflade ganska snart jur. filos. preliminärexamen och blef därefter inskrifven i juridiska fakulteten. Redan tidigt blef han en af sin nations och hela studentkårens populäraste medlemmar, och snart kom han att inom studentlifvet intaga en mycket framstående plats, i det han samlade omkring sig en stor mängd vänner, bland hvilka han gjorde sig känd som en kvick ordlekare, en vitsig och slagfärdig kämpe i alla torneringar, där en rask tunga och en snabb tanke afgöra segern. Men hvad som gjorde hans namn kändt i ännu vidare kretsar, var den sceniska begåfning, hvarpå han vid flere tillfällen gaf prof då han medverkade vid de s. k. »studentspexen» på Stockholms nationssal. Sommaren 1874 deltog han i den teaterfärd genom landet som Uppsalastudenterna gjorde till förmån för studentkårens byggnadsfond, hvarvid han, den 13 och 14 juni nämnda år, kom att för första gången uppträda inför Stockholmspubliken på Mindre (Hammerska) Teatern, i Fadinards roll i lustspelet »Herr Fadinards bröllop» af Labiche. Detta uppträdande torde ha varit afgörande för hans framtid. Oscar Wijkander, som då var de kungliga teatrarnes sekreterare, uppmanade honom lifligt att ägna sig åt scenen. Under två år fortsatte han emellertid med ifver sina juridiska studier och aflade under tiden flera tentamina. Efter upprepade framställningar från kungliga teaterdirektionens sida, beslöt han sig för att välja den sceniska banan och debuterade på Kungl. Dramatiska Teatern den 20 nov. 1876 som Robert Savary i »Herr Perrichons resa». Efter ytterligare två debutroller, Etienne Régis i 2-aktskomedien »En fru, som gifter bort sina vänner», hvilken gafs första gången den 13 jan. 1877, och Löjtnant Stålhjelm i Augusta Braunerhjelms 3-aktskomedi »Hvem?», gifven första gången den 22 maj 1877, erhöll han anställning vid de kungliga teatrarne från den 1 juli samma år. Sedan dess har han oafbrutet varit fästad vid den kungliga teaterinstitutionen, med undantag af spelåren 1904—1907.

Då Personne började sin sceniska bana hade han emellertid föregåtts af ryktet såsom den ypperlige skådespelare han ansetts vara på nationsteatern i Uppsala och vid studentspektaklen på Uppsala teater. Härigenom fick man redan vid hans första uppträdanden vissa anspråk på hans sceniska konstnärskap, men ännu var det mycket som brast i den sceniska tekniken, och han hade icke så få svårigheter att öfvervinna i början af sin teaterbana. Men tack vare sin intelligens samt ett strängt, af god själfkritik understödt arbete, lyckades han småningom bortarbeta de fel som ännu vidlådde hans spel sedan Uppsalatiden, och han blef snart en mycket använd och synnerligen omtyckt skådespelare, som räknades till den kungliga scenens mera framstående yngre förmågor inom komedien. Efter hand kommo äfven allvarligare roller på hans lott, och som karaktärsskådespelare skapade han sig slutligen ett namn som en scenisk konstnär af hög rang. Under de mer än fyrtio år han verkat vid scenen har han utfört omkring 400 större och mindre roller. Bland dem i hvilka han gjort sig mest bemärkt kunna antecknas: Henri Duval i »Duvals skilsmessa», som torde höra till det mest uppsluppna på farsens område han åstadkommit, Malvolio i »Trettondagsafton», »en rangprestation tillhörande det bästa af nutida skådespelarekonst», Arv i »Henrik och Pernille», Figaro i Beaumarchais' »Barberaren i Sevilla», titelrollen i »Revisorn», Grefve Arcieri i »Stulen lycka», Scapin i »Scapins skälmstycken», Narren i »Kung Lear» (vid Rossis gästspel 1885), Don Cesar de Bazano i »Ruy Blas», Byråchefen i »Kronans kaka», en dråplig figur, för hvilken den yttre apparitionen af ett gammalt kändt Stockholmsoriginal hade fått tjäna som förebild, Lefebvre i »Madame Sans-Gène», Bydomaren Adam i »Den sönderslagna krukan», Gubben Winkler i »Guld och gröna skogar», Straforel i »Romantik», titelrollen i »Rabagas», Mascarille i »De löjliga preciöserna», en verklig mönsterprestation, Grefve Skytt i »Gurli», Narren i »Kung Kristian II», Läroverksadjunkten Möller i »Första fiolen», Cyrano De Bergerac, den roll som med skäl kan räknas till hans mest betydande och för hvilken han fick det varmaste erkännande, Snickare Engstrand i »Gengångare», en af hans yppersta och mest uppmärksammade skapelser, Ramon i »Omöjligast af allt», Benedict i »Mycket väsen för ingenting», Dusterer i »Samvetets mask», Sir Ralph Bloomfield Bonington i »Doktorns dilemma», den londonske försupne droskkusken Alfred Doolittle i »Pygmalion», »en prestation af allra första rang», samt slutligen hans Orgon i »Tartuffe», som var »mönstergill i alla afseenden och spelades i ett strålande godt humör med en rikedom af dråpliga detaljer».

Men det är icke blott som skådespelare Nils Personne verkat — äfven som regissör, som lärare och som öfversättare har han gjort en stor insats på den dramatiska konstens område. Spelåren 1885—1892 fungerade han som regissör vid den dramatiska scenen, och under dessa år iscensatte han på ett högst förtjänstfullt sätt ett sjuttiotal stycken. Under spelåren 1890—1898 var han föreståndare för Dramatiska Teaterns elevskola och sedan 1910 har han varit lärare där, en befattning som han äfven under flera år innehade vid Musikkonservatoriets operaskola. Han har äfven haft tid öfrig att verkställa en hel del öfversättningar för scenen, bl. a. Lessings »Emilia Galotti», Schillers »Kabal och kärlek», Henrik von Kleists »Den sönderslagna krukan» (där han själf spelade bydomaren Adams roll, af hvilken han gjorde en synnerligen karakteristisk typ), Alfred de Mussets »Mariannes nycker» och Lope de Vegas »Omöjligast af allt».

Personne har för öfrigt — utom sina öfversättningar — idkat en särdeles omfattande själfständig vitter verksamhet, särskildt på det teaterhistoriska området. Sålunda har han bland annat under åren 1913—1916 utgifvit ett större teaterhistoriskt verk i fyra delar, »Svenska teatern», omfattande tiden från och med Gustaf III till år 1827. Han har vidare skrifvit sonetter och småstycken i vittra samlingar samt bidragit med uppsatser i Nordisk Familjebok, i kalendrar och tidskrifter. Han har slutligen äfven varit en mycket uppskattad teaterhistorisk föreläsare.

Spelåren 1888—1891 var Nils Personne — jämte Gustaf Fredrikson och Ferdinand Thegerström — medlem af styrelsen för den association, som då ledde Kungl. Dramatiska Teatern. Några år senare blef han, från den 1 juli 1898 intendent och chef för teaterns association, på hvilken post han kvarstod till den 1 juli 1904. Under denna period framförde han ett femtiotal svenska originalpjäser, af hvilka de flesta voro nyheter.

Under 1880-talet deltog han i samt ledde ett flertal turnéer och gästspel med Kungl. Dramatiska Teaterns artister. Dessa turnéer besökte icke blott olika delar af Sverige, utan utsträcktes ibland äfven till de danska och norska städerna. Bland annat deltog han under juni 1890 i en turné till Göteborg och Kristiania tillsammans med Gustaf Fredrikson, Thecla Åhlander m. fl. af Kungl. Dramatiska Teaterns artister jämte fru Betty Hennings och Olaf Poulsen som gäster. Hösten 1901 deltog han i den gästspelsturné som fru Betty Hennings företog till Berlin, där »Ett dockhem» uppfördes på Rezidenz-theater. Personne spelade då Doktor Rank på svenska språket och fick ett mycket vackert erkännande af den tyska kritiken.

Under de tre spelår, 1904—1907, som Personne var frånvarande från Dramatiska Teatern, uppträdde han vid Albert Ranfts sällskap, första året som gäst på Svenska Teatern och på Stora Teatern i Göteborg, de båda senare åren som fast engagerad vid Svenska Teatern. Under dessa år utförde han bl. a. Figaros roll i Beaumarchais' »Figaros bröllop» — en prestation betecknad som »ett verkligt, ända in i minsta detalj utarbetadt konstverk».

Nils Personne har lifligt tagits i anspråk för olika sammanslutningar inom teatern. Åren 1885—1891 var han styrelseledamot i den af Pierre Deland stiftade Dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening, 1888—1891 i Kungl. Teatrarnes pensionsinrättning, sedan 1889 i Artisternas och litteratörernas pensionsförening och sedan 1898 medlem af nämnden för Sceniska artisternas understödsfond. Då Sveriges Teaterhistoriska Samfund i maj 1912 bildades var Personne en bland stiftarne och från början ledamot i detta samfunds styrelse. År 1913 valdes han till hedersledamot i Svenska Teaterförbundct och år 1917 åtog han sig ordförandeskapet i detsamma.

För konststudier har Personne gjort åtskilliga resor, bl. a. till Paris, Belgien, Holland och Tyskland.

Vid Kungl. Dramatiska Teaterns 50-årsfest den 1 nov. 1892 blef Personne dekorerad med medaljen »Litteris et artibus», den 1 dec. 1896 utnämndes han till riddare af Vasaorden och den 6 juni 1912 till riddare af Nordstjärneorden. — Gift i Stockholm den 2 april 1905 med skådespelerskan Amanda Janson.