Kvartetten som sprängdes/Kapitel 07
← Kap 6 |
|
Kap 8 → |
7
Backlund och Stoltz
Men medan Cello samtalade med den oroliga, unga damen, var sjökapten Tingström, som fått höra talas om olyckan, sysselsatt med att utrusta en andra räddningsexpedition. Den energiske gamle herrn rörde sig med kraftfulla steg bland rådvilla åskådarflockar vid stranden.
— Vi behöver en karl till, ropade sjökaptenen, bistert riktande sina ord till folkhopen, som huttrande och stampande betraktade tillrustningarna.
Just då hade herrarna Backlund och Stoltz anlänt till platsen. Dessa två personer voro närvarande vid så gott son alla eldsvådor, folksamlingar, drunkningsolyckor, polisuppträden, begravningar och gatugräl i staden. Herr Backlund, vars hustru innehade ett litet finbageri med gul kringla till skylt, och herr Stoltz, vars maka höll mangel, sågos nästan alltid tillsammans. Var det sommar, flanerade de ofta i stadens parker, men under den kulna årstiden skymtade de mest i gator, vars ödsliga husrader livades av en kaféskylt eller av ett och annat fönster, på vars glas tillkännagavs, att öl serverades och att biljard var tillgänglig. Herr Stoltz, som var liten, slätrakad, fet och grå, något slarvigt klädd, brådskade alltid, gick med korta steg och såg upptagen ut; herr Backlund var lång till växten, gick något framåtlutad, med långa steg, samt hade en brunröd mustaschsvans hängande i ett långt rävansikte, vari stirrade ett par nyfikna, men något rädda ögon. Den tid på dagen, då de unga kvinnorna skyndade från fabrikerna eller från kontoren för att intaga middagsmålet, sutto — om det var vackert väder — herrar Backlund och Stoltz på någon soffa i en lämplig parkpassage, där folkfloden skulle rinna fram; de läste då tidningar, med ena ögat i bladet och det andra i grannskapet av de förbifladdrande kjolarna. Var det rusk och en för observationer utomhus olämplig väderlek, lågo herrarna understundom i sina fönster, varifrån alltid någon gestalt på gatan kunde följas med ögonen. Herr Stoltz nödgades då, på grund av sin fetma, lägga en liten kudde under magen för att denna icke skulle taga skada genom trycket mot fönsterposten.
Det hände dock, att fru Backlund ibland motade herr Backlund, när han skulle gå ut, i synnerhet om hon behövde hjälp med en mjölsäck eller ältandet av en större deg. Herr Backlund fick då stanna hemma för att medverka vid hembakningen, ett medarbetarskap, som i sin ofrivillighet utövades under mulen tystnad, endast avbruten av degens klafsningar eller brödpickningens hackspettsljud i den lilla bagerilokalen. Helst avstod nog fru Backlund från att begära hjälp av mannen, ty efter varje gång herr Backlund nödgats utföra ett arbete, blev han så skrytsam och storordig, att hans uppträdande verkade högst generande. Ehuru annars tämligen räddhågad, kunde han då uppehålla sig utanför den lilla bagerilokalens dörr och därifrån sända självbelåtna, fast lågmälda rop över gatan till bekanta:
— Hett i dag! Å, det är att stå i. Puh! Brödpriserna skulle, ta mej den sure, vara dubbelt så höga. Men ingen tänker på…
Fru Stoltz nödgades å sin sida ibland använda sin man att draga mangeln, när icke sonen Florinus kunde göra det, och detta arbete, som gjorde den korte, fete och alltför möre herr Stoltz först uttröttad, så att han flämtade, sedan ursinnig över sin svaghet, utlöste allra sist ett socialt missnöjes hageloväder över arbetande medmänniskor inom- och utomhus. Men efter att ha blivit inlurade i arbetets muskelskakande helveten vid baktråg eller mangel, sammanträffade åter de båda herrarna, som ständigt sökte undslippa verkningarna av det ledsamma syndafallet i paradiset. Därvid uppstodo små irriterade ordutbyten, när de skulle berätta om sina utståndna lidanden och söka övertrumfa varandra.
— Gnott som en hund, kunde den långe herr Backlund yttra. Har du gjort något?
Först härskade då från herr Stoltz sida en dov tystnad, bakom vilken man kunde höra, hur han letade efter vapen eller efter krut för att spränga den andre i luften. Härefter svarade herr Stoltz, i det han framräckte sin korta och feta arm:
— Känn på den!
Herr Backlund grep om kamratens arm och kände det möra hullet mellan sina långa fingrar.
— Jag känner inget, mumlade han och log mystiskt.
— Har du nånsin känt en arm, som har darrat så förbannade mycke, frågade herr Stoltz med en förkvävande blick på herr Backlund. Dra mangeln, du!
Men fred och ro inträdde snart åter, och herrarna kunde också njuta av tillvaron med en viss säkerhet och trygghet. Hustrurnas affärer voro visserligen små, men tillräckliga att leva på, och till följd av de två kamraternas ständiga påpasslighet vid folksamlingar, gatugräl, drunkningsolyckor o.,s. v., fingo de illusion av ett rastlöst liv med mycket arbete, en tillräckligt stark illusion för att ingiva dem den självrespekt, som är nödvändig för de flesta människor att äga, men framför allt för dem, som inrättat sitt liv i likhet med dessa två vandringsmän på jorden.
Gingo emellertid de två rastlösa herrarna i allmänhet tämligen tysta vid varandras sida, herr Stoltz med korta och snabba steg, herr Backlund med långa och smygande, voro de som alldeles förvandlade vid dramatiska tillfällen av nyss nämnda slag. Det var i sådana ögonblick som manlighet och rådighet behövdes, kloka inlägg, rättvisa och på pricken träffande omdömen, eldig opposition, vass kritik. Den uppskärrade stämning, som brukar härska i sådana fall, samt lyckan över att få tillfälle att vara till nytta och visa inneboende kraft, gjorde då herrar Backlund och Stoltz alldeles orimligt högröstade och ivriga. Var en polis icke genast tillstädes vid ett slagsmål i ett gathörn, i skymningen, hördes herr Stoltz yttra orden: ”Vi göder dem för mycket”, medan herr Backlund mumlade: ”Skattebetalarna har rätt att fordra…” Om en strålförare vid brandkåren råkade kasta en stråle mot marken i stället för i lågorna, varnade de båda herrarna i korus:
— Strålen uppåt, för fasen! Uppåt med strålen, annars få vi aldrig någon bukt med elden.
Aldrig ingrepo de med sina egna händer, utan inskränkte sig till att vara rådgivande element, överblickande synemän, hojtande väktare, med hundratals ”pass på där” — ”nej, så duger det inte” — ”till höger, till höger” — ”ett simtag till” — ”längre åt land” — ”kasta ut möblerna” — ”akta blomsterställningen för attan”, och så vidare. Tillropen ljödo i olika tonarter, färgades av olika sorters lynnen; än läto de uppbrusande, än kalla och vederhäftiga, än övergivet sorgsna, liksom klagade de över en hopplös dåraktighet.
— — —
När nu räddningsarbetet vid denna olycka sattes i gång, befunno sig herrar Backlund och Stoltz på det lilla Café Merkurius, som låg ett par stenkast från fabrikör Åviks hus. Härifrån hade ryktet om olyckan spritt sig till kaféet. Herr Backlund var som bäst sysselsatt med att förbättra de båda vännernas kaffe genom att anlita en platt fickflaska i samma ögonblick, som kaféeinnehavaren ropade:
— Det har hänt en olycka på sjön. Visst några pojkar, som har gått ner sej.
— Se så, sade herr Stoltz och reste sig genast upp.
— En olycka, mumlade herr Backlund. Det är bäst vi ger oss av.
Härefter betalade herrarna sin förfriskning, och herr Stoltz ropade till kaféinnehavaren, som med en väldig trasa avtorkade ett par små bord:
— Avhöres något nytt, så meddelar vi närmare! Gäller att klämma till me samma!
De båda herrarna skyndade så ned mot hamnen, där de funno den lilla folkskaran, som oroligt rörde sig under den gråa kvällshimlen. De togo genast plats i första ledet bland dem, som åskådade tillrustningen med slädar, sparkstöttingar och båtar, och herr Stoltz gjorde hela tiden häftiga rörelser med armarna som om han själv vridit till rep och lyftat bördor, alltunder det han ropade:
— Hur många pojkar var det?
— Tre, svarade en röst.
— Nej, fyra var det, svarade en annan.
— Hur många ä det, som ska ut till att rädda? frågade herr Stoltz strängt.
— Tre eller fyra, tror jag, svarade rösten. Herrn ser väl själv…
— Tre eller fyra, fräste herr Stoltz harmset. Vart fan kommer di med tre eller fyra!
— Räcker inte, mumlade den försiktigare herr Backlund.
Just i detta ögonblick skar den bistre sjökapten Tingströms rop genom dunklet:
— En karl hit! En karl till!
— Se där, vad jag sa, ropade herr Stoltz, triumferande och skräckslagen på en gång. En karl!
— En karl hit, upprepade herr Backlund sjökaptenens och vännens rop, dock icke med så hög röst, emedan han fruktade att själv bli tagen för en sådan, och sålunda framsläpad, icke endast till arbete, utan även till okända faror.
— Ropa du, hördes herr Stoltz satiriska röst. Men akta dej för att gå fram! Varför går du inte själv?
Herr Stoltz hade nämligen trängt sig fram till räddningsmanskapet, och genom att lägga båda händerna på kanten till en liten eka, den andra personer höllo på att surra fast vid en sparkstötting, hade han själv det livligaste intryck av att befinna sig i hårt arbete. Var gång en knut drogs till eller sparkstöttingen bragtes att röra sig, kände nämligen herr Stoltz en darrning i sin mage och en skälvning i sina möra armar, fullkomligt tillräckliga för att ingiva honom föreställningen, att han deltog i expeditionens förberedelser. Från denna säkra plats hotade han nu att utlämna sin stackars vän.
— Hojta lagom, mumlade herr Backlund till sin falske kamrat! Du vet väl va en annan har att göra i kväll…
— En karl hit, skrek alltjämt kapten Tingström.
— En karl, ekade herr Stoltz med en utmanande blick mot folkskaran på stranden.
I detsamma trängde sig en storvuxen arbetare fram genom hopen, som mest tycktes bestå av kvinnor och halvvuxna pojkar. Det var en mekanisk verkstadsarbetare, en svart herkules.
— All rejt, ropade han till svar, kommer, kommer!
Han skyndade ut på isen, och inom kort hade både arbetaren, kapten Tingström och ett par andra personer, ilat i väg, följande stranden av sjön. Snart voro de försvunna i dunklet.
— Isen är mycke svag, mycke svag, varnade herr Backlund det försvinnande räddningsfolket.
— Håll mera åt vänster, skrek herr Stoltz ut i mörkret.
När Cello kom ned på isen efter sitt samtal med fröken Åvik, fann han en ängslig och suckande menighet på den snötäckta stranden. Han vände sig till ett par kvinnor med förfrågningar rörande vad som passerat, och erhöll en mängd motsägande uppgifter. Slutligen hade journalisten hopplockat så mycket ur det föga sammanhängande talet, att han fullt förstod, vad som hade inträffat. Det var icke bara ett människoliv, som stod på spel. Det var fyra.
Han krängde på sig handskarna, dem han i brådskan försummat, och gick ner mot stranden för att söka följa och upphinna det senast avtågade räddningsfolket, tillfreds över att träffa kapten Tingström, som han kände. Just som Cello steg ned på isen, hördes röster därutifrån, och på avstånd kunde han skönja en stor, svart fläck, vilken långsamt tycktes röra sig framåt på det vita fältet. Nu upplöstes den i en klunga människor med sparkstöttingar och slädar; sorlet ökades, och plötsligt befann sig Cello mitt i en krets pratande karlar.
Det var det först utskickade hjälpmanskapet, som nu återvände.
Kärnan i församlingen utgjordes av tre pojkar, vilka ombyltats med filtar. En av dem grät högljutt, i det han uttalade namnet Edmund; det var den ädle, men fåmälde Atos. De två andra gossarna tycktes slumra, uttröttade av skrämsel eller matta av köld.
I hast anskaffades en större släde, på vilken de tre räddade blevo upplyftade. Runt omkring slogs en ring av nyfikna människor, och ivriga förfrågningar kastades till det hemvända räddningsmanskapet, som mycket nödtorftigt besvarade dem.
Herrar Backlund och Stoltz hade medhunnit att intaga en försoningsbägare på Café Merkurius och där illustrera räddningsarbetet för ett par cigarrettrökande åhörare. När de nu hade återvänt till stranden och fingo höra, att icke samtliga de försvunna blivit återfunna, utan att fabrikör Åviks son ännu fattades, började de att högljutt blanda sina röster i sorlet.
— Var har ni den fjärde, frågade herr Stoltz i förebrående ton.
— Säj det, hördes i mörkret en röst, som tycktes tala från marken, där verkligen en karl låg nedhukad för att få tag i en rem, som han hade tappat. Några gula fläckar från en dinglande lykta irrade i snön.
Släden sattes i detsamma i rörelse, och de tre räddade fördes upp genom stadens tysta gator. Herr Stoltz höll, häftigt pustande, i slädens ena sida, medan herr Backlund höll i den andra, varigenom de båda vännerna dock helt obetydligt förminskade transportens hastighet.
— Sover ni, pojkar, frågade plötsligt den verksamme herr Stoltz med ett sentimentalt tonfall.
— Nej, svarade den gråtande greve de la Fère och satte sig upp i släden.
— Sov då, mumlade herr Backlund. Nu ä de väl ingenting till att vara rädd för.
— Å så tacka Gud för att vi kom i tid, tillfogade herr Stoltz andäktigt.