Kvartetten som sprängdes/Kapitel 06
| ← Kap 5 |
|
Kap 7 → |
6
Nordqvists sorgmarsch
— Nå, men du själv då, frågade kvinnotjusaren och blickade stolt på sin vän. Har du varit riktigt kär, som du säger?
— Jag har varit kär flera gånger, blev Cellos korta svar.
— Vad som tillhör ens allra privataste, talar man naturligtvis inte gärna om, yttrade Första fiolen med en snobbig höviskhet.
— För all del, svarade Cello med en viss likgiltighet i rösten. Åtminstone den första kärlekshistorian är inte allvarligare än man gott kan tala om den. Det var så längesedan — — —
Därefter tycktes han elda upp sig och utbrast:
— Jag var så kär vid tjugu år, att hus och människor och poliser på gatan och folk, som hälsade, bara voro luft. Jag gick på luft, och jag var en låga. Å, konfektpåsen och den höga hatten! Å, den höga hatten! Ja, du milde förbarmare!
Han stönade på en gång hest och högljutt, plågad av löjliga minnen, och satte sig gungande på ottomanen, varefter han fortsatte:
— Den flickan var bara arton år, med en hy som en alabastervas; och om hon drog ut för många nålar på en gång ur håret, störtade det ner alltsammans som ett riktigt Niagara — jag såg det på en kostymbal, och det räckte ända ned till anklarna. Hon hade kunnat svepa sig i det och gå ut på gatan som hon var utan att väcka anstöt. Jag hade träffat henne, då jag var yngre, men den gången kvittade hon mig, men så kom jag som tjuguåring till hemstaden, där hon bodde. Jag hade blivit yngste medarbetare på en tidning då, och kände mig rik. När jag fick syn på henne, förstod jag genast, att det var hon, som det heter, och gick därför omedelbart och köpte en konfektpåse och en blombukett.
— Utan vidare, frågade Första fiolen, förvånad över den energiska takten vid Cellos första kärleksaktion.
— Utan vidare, svarade denne kort och ivrigt. Jag kände ju henne litet förut, och hade till och med varit i hennes hem. Alltså! Jag tog konfektpåsen i ena handen och blombuketten i den andra, och så marscherade jag upp till den lilla lägenheten. Gubben var hemma, en gammal pensionerad tjänsteman, som snusade mycket, och som ägde ett helvetiskt sinne för rytm. Han hade nämligen förr i världen spelat med i en amatörmusikkår, som brukade hjälpa till vid finare begravningar och annat.
”Stina är inte hemma”, mullrade gubben i basen, ”men hon kommer nog snart.”
Sedan pratade han med mig om kommunalskatter och om inkokt braxen, varefter han plötsligt sade:
”Vad har du i paketen? Jaså… Men hur var det, du spelade visst piano förr! Jag kommer ihåg, att du drog Nordqvists sorgmarsch en gång häruppe. Spela om den, får jag höra, om du har repat dej i det rytmiska!”
Nåväl! Jag lade ifrån mig buketten och konfektpåsen i tamburen, och gubben gick ståtlig fram och åter i det hemtrevliga rummet, medan han tumlade silversnusdosan i händerna på ryggen. Jag satte mig till pianot och spelade; det var en ostämd gammal taffel med levergult trä och en vit platta ovanför tangenterna, på vilken det stod att läsa Gebrüder Max, Dresden. Pianot hade ett g i basen, som egentligen var ett f, och ett e i diskanten, som lät som när man slår omkull ett supglas.
”Marsch, marsch, ett, två”, mumlade gubben, och ville försöka koncentrera mig på takten, där han vandrade på den randiga gångmattan, från fönsterbordet och till den lilla spegeln, från spegeln och tillbaka igen.
Jag ansträngde mig till det yttersta för att imponera på den gamle, ty jag tänkte, att jag i detta ögonblick kanske spelade för att vinna min älskades hand. Liksom de gamla stredo i rustning och tornerade om sina damer, kämpade nu jag med en verklig demon, det gamla taffelpianot, vilket liksom gjorde allt för att hindra mig med sina skallrande ljud och sina alltför lätt nedtryckta tangenter. Att det just skulle bli Nordqvists sorgmarsch, berodde på, att jag hört den mycket som yngling och att jag råkat treva på den ett par gånger, när jag förr varit uppe i flickans hem. Det var just en specialitet för den gamle, det där med sorgmarschen.
Jag lyckades komma över första reprisen, men när jag skulle börja på den andra, blev det visst för mycket galopp för den gamle amatörmusikern. Han tvärvände mitt på golvet — jag märkte det nog, fastän jag icke såg det, om icke med ögonvitorna — och gick fram och ställde sig bakom min rygg:
”För fort. Två. Tre. Fyr! Rattapom! Två. Tre. Fyr! Rattapam! Två. Tre. Fyr!”
För varje gång han ropade rattapom eller rattapam med sin starka basstämma, blänkte den nötta silversnusdosan i luften.
Då gick det plötsligt i tamburdörren, och jag kände, att det var hon, som kom, hörde hur hon tog av sig sin kappa, hörde hur hon ställde sig vid tamburspegeln, hur hon prasslade med hatten och slutligen hur hon nalkades tröskeln. Där stod hon, just som jag spelade de där ställena, där man liksom kan höra begravningsklockor och se hela den högtidliga bedrövelsen.
”Nu kommer Stina”, avbröt gubben. ”Fasingen ändå, att du, som har ett sånt gott gehör, inte kan hålla takten! Så här skall det vara förstår du!”
Åter blänkte snusdosan i den högreste gubbens hand:
”Rattapam. Två. Tre. Fyr! och inte som när folk dansar polkett!”
”Å, är du här”, sa Stina med falsk röst och med väl spelad överraskning. Det sken av hennes vita tänder, och de mörkblå ögonen spelade grant. Jag tänkte: jag skulle vilja utföra Nordqvists sorgmarsch regelbundet tre gånger om dagen i hela mitt liv för att få vara din! Det var sannerligen ett sådant behag omkring hennes person, alldeles som om hon varit omvärvd av en särskilt märkvärdig trevnadsatmosfär.
Så fort den gamle övergick till tidningen i det lilla rummet intill och jag kunde höra honom prassla med bladet, överlämnade jag omedelbart buketten och konfektpåsen till Stina, varpå jag rentut sade:
”Du vet kanske inte, att jag älskar dig, men det är så.”
Första fiolen såg häpen upp med sina muntra ögon.
— Sade du det med detsamma, frågade han.
— Ja visst! Det hoppade ur mig som en röd raket.
Första fiolen log ironiskt.
— Å, de ska tas långsammare, de ska vänta och de ska lida, och ändå får det avgörande greppet gå varsamt. Men pang…
Cello återtog med någon hetta:
— Jag var ung, och ingen Landsortscasanova heller!
— Maåtte inte det, kära bror. Men den höga hatten då?
— Jo, fortsatte Cello. Flickan blev litet röd, men hon hade ett lugnt vandrande blod inom alabasterhöljet, och därför blev det bara en liten nyponros på varje kind i stället för stora facklor.
”Du överraskar mig verkligen”, sade hon med ett mycket märkvärdigt och konstlat tonfall. ”Vill du inte sitta ned, medan jag dukar kaffet?”
Vi drucko kaffe och gubben kom in, och den eftermiddagen vart det icke annat sagt i saken än att Stina och jag skulle träffas dagen därpå. Jag bodde hos min gamla barnsköterska, och hon höll av mig som om jag varit hennes egen son. När jag nästa dag vaknade, klädde jag mig raskt och tog ur den blå hattasken, som jag medfört, upp en cylinder, den jag satte på huvet. Min trogna och snälla Ida sa då:
”Nä men, snällaste… hög hatt? Det är ju sommar.”
Jag lät hennes kloka invändning vara som om den aldrig blivit gjord, ty jag inbillade mig, att jag tog mig väl ut i hög hatt, och därför var den också inköpt. Ute var det ungefär tjugufem grader under almarna i parkens skugga. Med lätta steg gick jag, iförd blå kavaj och sommarrosett, hög hatt och ett blekt ynglingaansikte därunder, till mötet, som vi avtalat, på andra sidan bron. Där stodo gröna bänkar under träden, och jag erinrar mig ännu i dag alla de grovheter, som de ritat dit. Jag satte mig höviskt på den värsta av dem, och grep hennes runda och vita hand, full av segervisshet.
Vattnet ringlade så grant framför oss, och en pråm gled sakta ett tjugutal meter från stranden, och en karl satt på en tross och rökte, och en annan spelade på ett dragspel:
Deria, hompa, deria, deria…
Det var så behagligt och så mycket sommarfrid i det hela; jag tyckte dessutom, att allt var klart oss emellan, och kände en stor trygghet bredvid henne. Så ser jag på henne, och minsann rullade det inte ner en tår, stor som en ärta, på hennes ena kind. Då var det som om någon hade grävt ut hjärtat på mig med en trädgårdsspade. Häftigt vände jag mig mot henne, kysste hennes hand och utbrast:
”Jag har redan sagt det, Stina, att jag älskar dig så högt. Jag säger det en gång till. Lova att bli min, låt oss skiljas, tills mina ekonomiska förhållanden bli klarare så att vi kan gifta oss.”
Då tog hon mig hastigt om halsen och kysste mig mycket lugnt och varsamt.
”Du är så snäll och så barnslig,” sade hon allvarligt, ”men du vet väl hur det är mellan mig och Olle.”
Olle, det var en liten chalmerist, och jag hade nog hört, att han gått och slagit för henne. Men det brydde jag mig inte om.
”Olle”, sade jag, ”han avgör väl ingenting. Det är väl du som avgör, och inte han. Älskar du nu Olle, så är det ju en sak, men älskar du mig, så är det en annan. Jag vill emellertid för ordningens skull säga dig, att jag inte alls hatar Olle. Men dig älskar jag!”
Deria, hompa, deria —
grymtade det fördömda dragspelet på pråmen. Flickan såg ned och talade:
”Nyss begick jag en dumhet, som jag ångrar i hela mitt liv, då jag gav vika för en sån där stämning. Det var en stämning, som kom över mig, då jag gjorde det. På det sättet kanske du hoppas på något, som du inte kan hoppas på. Jag och Olle… Men du kom så överraskande, och du var så barnslig och rar.”
Jag hade tagit av mig den höga hatten och lagt den på bänken bredvid mig, men alldeles plötsligt kom en vindstöt och fångade den, och jag måste upp just i denna stund, som i alla fall var mycket betydelsefull. Den gången åtminstone. Hatten rullade ledigt, med ett ihåligt litet buller utefter kajens rand; två gånger högg jag i luften efter den, en gång skrapade jag mig inne i handen, men hatten bara än rullade, än dansade. Under tiden hörde jag till min förvåning, hur det kom ett klingande skratt ifrån henne. Hon hade blivit alldeles omkastad i lynnet, hon skrattade så hon höll sig i sidan, och jag hörde, medan jag jagade hatten, detta skratt, vattenplasket och dragspelet.
Då jag återkom med hatten på huvudet var hon ändå allvarlig och reste sig upp, tittande på ett litet armbandsur.
”Snart två”, sade hon. ”Nu måste jag tvunget gå.”
”Nå”, sporde jag, och stod framför henne allvarlig, ja, nästan sträng i all min ståt. ”Nå, svaret?”
”Det har du väl fått”, sade hon tämligen kallt.
”Kan jag ingenting hoppas då”, undrade jag sårad. ”Betänk dig i alla fall till i morgon, så möter jag dig utanför urmakare Wallbergs hus.”
Dagen därpå vid sextiden på eftermiddagen föll ett starkt regn med rykande slöjor i skymningen, men vi träffades ändå på utsatt ställe, och trots regnet gingo vi åt parken. Det rann och flödade i ansiktet på mig, och det smattrade på hennes gummikappa. Avrivna blad dansade ut över järnstaketet vid en kiosk, dit vi hunnit under tystnad.
”Nå, älskade Stina. Säg nu bara det enda nödvändiga ordet, så kan vi återvända.”
”Ja, vädret är hemskandes”, sade hon lätt och tanklöst.
”Sista ordet”, krävde jag dovt.
”Ja, det är ju nej, och det kan inte bli något annat. Gud i himlen, om man hade en enda riktig vän!”
Det sista förstod jag inte, men vi återvände genast, jag tog adjö utanför hennes port, och då jag lyfte på hatten, rann det säkert en liter vatten från brättena. Men mitt hjärta var som en ål, de styckat; det var i bitar, men varje bit hoppade, och jag åjade mig invärtes nästan hela vägen hem, och ibland kände jag salt smak i munnen. Min barnsköterska bjöd på stekta njurar, som hon visste, att jag tyckte om, men jag sade nej. Hon bjöd mig på en ansjovislåda, men jag sade nej, och till sist satt jag ensam, satt i sängen och grät, så att det sjöng i resårerna. Detta kallar jag för kärlek, sade Cello. Man kan skratta åt det nu.
Men dagen därpå kände jag mig frisk, fast dyster, och skulle återvända till stan, där jag hade min anställning. Det verkade höstlikt ute, fastän det bara var eftersommar. Utav en gumma, som sålde bigarråer, köpte jag mig en halv liter, och i svart redingote, som jag hade klätt mig i för allvarets skull jämte den höga hatten, vandrade jag långsamt, pluttande ut körsbärskärnor, vägen genom parken bort till Stinas bostad. Jag ville taga avsked av henne för livet.
Gubben var hemma liksom förra gången, och Stina skulle komma snart. Han räckte genast fram dosan åt mig och pekade ut en anekdot i tidningen, åt vilken han hjärtligt skrattade. Härefter knackade han på barometern, vände sig om och sa:
”Hör du, för ro skull! Ta om sista reprisen på Nordquist. Vi blev avbrutna i förrgår, när Stina kom, men vi hinner det nog nu. Klockan fattas tie minuter i ett.”
Denna gång spelade jag sorgmarschen för sorgens egen skull och inte för att vinna någon livets lycka. Gubbens härsklystna ”rattapom, två, tre, fyr. Rattapam, två, tre, fyr”, märkte jag knappast, för jag var riktigt inne i musiken, och mitt hjärta blödde svart.
Ja, det blödde svart, skulle jag vilja säga. Men jag måste ha spelat ganska väl denna gången, för gubben upphörde att blänka med silverdosan över mitt huvud.
Ur detta musikens sorgemoln framträdde plötsligt Stina och log vänligt. Hon såg ut som om ingenting hade hänt, frisk som om hon badat nyss, med rosor på kinden, lugn och glad.
”Ja, så ska det låta”, jublade gubben, och drog in en massa snus i näsan, varvid det föll en hel del på hans gråa helskägg. ”Det var minsann en annan Nordqvist än den i förrgår! Det var fasingen ändå, vad kärleken kan göra, väste han åt mig, knep listigt med ögat och kittlade mig med sitt järnhårda pekfinger mellan revbenen. Håja! Jag har också varit ung. Nu får ni väl vara ensamma, kan jag tro, era bofinkar!”
— — —
En timme efteråt såg jag stationshuset försvinna, och det liknade med sitt svarta tjärpappstak locket på en likkista. Det sista jag hörde, skakade mig verkligen. Stationsinspektoren ropade till en försumlig stationskarl just när tåget gled bort:
”Förbannade Nordqvist! Ska han glömma…”
Sedan hörde jag bara bullret av tåget, som stampade: rattapom, rattapam, rattapom…
— Hahaha, klingade det från Första fiolen. Hahaha!
Cello såg också ganska glad ut, när han dragit berättelsen om sin första stora och misslyckade kärlek. Just som han hade slutat, ringde det i telefonen i tamburen, och när Första fiolen svarat i tratten, ropade han genast, att samtalet rörde Cello, varför denne skyndade ut. När han kom tillbaka sade han:
— Det är en pojke, som har försvunnit på isen. Jag måste gå.
Cello tog hastigt på sig rocken, och när Första fiolen icke lät sig övertala att lämna sitt varma rum, skyndade journalisten nedför trappan. Kasande med handen utefter ledstången, gnolade han helt omedvetet på den sorgesamma melodi, om vilken han nyss skämtande talat med vännen. Små våta flingor yrde alltjämt i luften; det var mars, som nu skulle lossa på de starkaste av vinterns band. När Cello nalkades den del av hamnen, från vilken för några timmar sedan en räddningsexpedition avgått, dök plötsligt en smärt flickgestalt upp vid hans sida, men han kunde icke se hennes ansikte.
— Min bror, ropade hon förvirrad, i det hon vände sig till den unge mannen.
— Erlandsson, presenterade sig denne i hastigheten.
— Min bror… hur är det?
— Tyvärr kan jag inte lämna några upplysningar, svarade Cello brådskande, under det han i dunklet sökte uppfånga några drag av den okända. Han varsnade endast ett par oroliga, mörka ögon i ett blekt, ungt ansikte.
— Men, fortsatte Cello, kanske jag senare kan stå till tjänst… Med vem har jag…
— Det är fröken Avik, Märta Åvik, sade den uppskrämda flickan hastigt. Tack, tack!
Och hon försvann lika fort som hon kommit.