Kvartetten som sprängdes/Kapitel 08
← Kap 7 |
|
Kap 9 → |
8
Från familjen Åviks hus, där en främling ropar i porten
Från den översta våningen i fabrikör Åviks stora träslott hade man utsikt över kyrkan, vars glimmande spets fabrikören med en viss tillfredsställelse bort kunna betrakta, eftersom han en gång i sin ungdom stått på huvudet på tornet, omedelbart innan spiran påsattes.
En vårnatt vid påskatid hade nämligen plåtslagerigesällen Anders Åvik tillsammans med några vänner stannat intill ställningarna kring det ganska höga tornet, som var under reparation, och därvid ingicks ett vad om fyra äggtoddar. För att förvärva dessa åtog sig Åvik gärna vågspelet. Den vilde gesällen klättrade lika snabbt som en apa i djungeln; han kom upp på ställningen, medan vännerna nedanför hisnande sågo den store karlen först krympa till en yngling, sedan till en gosse, därefter till en liten fyraårs pilt och allra sist till en rörlig, svart tennsoldat högt uppe i luften, där vårmånen stod, gul som ägg mot en mattblå himmel. Kamraterna hörde i den stilla natten en späd sång uppe från tornet och urskilde, medan det isade i deras bakdelar och sög i deras mellangärden, den löftestrogne vännen, som stod på huvudet, medan han sjöng.
— Vad sjunger han, sporde en av kamraterna, som kände sig svag i knävecken.
— Vänta, svarade en annan… jag tror, att det är Min lilla vrå bland bergen.
Vännerna sökte hålla sig alldeles dödstysta, och de förnummo då verkligen svaga ord, vilka stundom rövades bort av vinden:
en liten vrå, som tillhör mig,
där ingen strid…
där ingen oskuld… färgen.
Varthän mig ödet kasta må,
jag längtar åter till min vrå,
…lilla vrå bland bergen.
Anders Åvik sjöng första versen med ganska äkta uttryck, varefter den lilla tennsoldaten försvann och blev borta en lång stund; i stället kröp åter fyraårspilten fram på byggnadsställningen, gömde sig i plankornas nätverk, varefter den större gossen blev synlig, växte till yngling — och med ett hoj och ett skutt stod plötsligt stora karlen, Åvik själv, framför sina oroliga vänner, svingande skärmmössan och med klingande röst krävande:
— Fyre äggtodder, jevlerimä!
Anders Åvik var icke en vanlig kallblodig plåtslagare, som av yrkesvana och ren likgiltighet utsätter sitt liv för fara, utan han var den eldigaste och påhittigaste plåtslagare, som någonsin blivit född på jorden, följaktligen en, som sökte faran med levande ande och lysande ögon. Hans ungdoms- och lärlingstid var hård, och denna hårdhet meddelade sig även åt de arbetsbyxor, den unge mannen använde. Dessa mollskinnsbyxor måste nämligen ständigt lappas, men när till slut icke tyg hjälpte, utan byxorna hopplöst gingo sönder, beslog den livfulle ynglingen dem med tunn plåt på de mest utsatta ställena och stärkte dem för övrigt med röd mönja. Härigenom vann han dels fördelen av att alltid ha hela arbetsbyxor och dels en viss bekvämlighet vid påklädningen, ty efter detta behövde unga Åvik endast taga sats och hoppa ned i byxorna, vilka stodo väntande på golvet, när han skulle upp och slå sönder isen i handfatet för att börja göra toalett om morgnarna i vintermörkret. Men ynglingen växte till man och fick bättre byxor, och han växte ut till den grannaste karl, man gärna kunde tänka sig: lång och kraftig, med stort mörklockigt hår, svarta mustascher och ett par ögon, vilka lyste av ungdomlig dåraktighet och lust att stå på huvudet på kyrktorn, hoppa över brustna ställningar med ett bocksprång eller balansera på en takränna med en tom ölbutelj på näsan. Född i Värmland och med det lynne av lärka, som denna provins skänker många av sina barn i arv, kom Åvik alltså tidigt ut i världen, men vart han kom, så sjöng det omkring honom och växte det galenskaper omkring honom, likt eldröda rosor på hans svarta plåtslagarstig.
Så småningom svalkades något den yre gesällens blod; han började använda sitt förstånd, som var ovanligt gott, han blev spekulativ, och en vacker dag lästes på en liten skylt i Krutstan, att A. Åviks bleckslageriverkstad hade öppnats. Denna firma, som i början verkligen var mycket anspråkslös, växte så småningom ut, och herr Åvik började specialisera sig på att tillverka badkar. Det yra i hans lynne avspeglade sig ännu något i de annonser, som efter någon tid blevo synliga i tidningarna:
Behöver Ni bada?
Gör det då i Anders Åviks badkar, vilka hålla
hela badet ut och hundra år därutöver!
Sedermera blev dock annonseringen mindre munter och mera
saklig och övertygande.
Anders Åvik avklädde sig så sakta verkstadsmästarens skepnad och blev fabrikör, men var, trots sin nya värdighet och trots annonsernas kyligare stilisering, samme glade och friske karl som förr. Nu började han att titta sig om efter en följeslagerska genom livet, och för en person, så svart och grann som Åvik, voro svårigheterna att vinna en kvinnas hand mycket ringa; men han letade länge och noga, ty han hade lekt rommen av sig och var trött på att krossa hjärtan som äggskal. Den framåtsträvande och prydlige fabrikören intog sina måltider på ett gott litet matställe, hos änkefru Pauline Söderberg, och denna fru Söderberg hade en brorsdotter, vars namn var Anna Maria Tabell. För denna fröken, som ibland om lördagarna kom på besök till sin moster, hade herr Åvik blivit presenterad, och fröken Tabell, som var mycket rak, mycket ljus och mycket fin, om också något stel, gjorde ett djupt intryck på den eldige plåtslagerifabrikören. Fröken Tabell uppehöll en plats som assisterande husmoder på ett mycket förnämt gods; hon hade först endast varit en förtryckt linneräknerska, men stigit högre upp så småningom, och åtnjöt nu den höga familjens allra största nåd. I denna familj, vars alla medlemmar voro mycket behärskade, var det ju mindre underligt, att fröken Anna Maria Tabell även blev mycket behärskad. Hon tillägnade sig efter hand en viss enkel finess och förnäm förbindlighet. Det var sådan, den varmblodige plåtslagerifabrikören fann henne; han blev mycket förälskad, och hans lynnes eld förmådde genomtränga vilket pansar och vilken behärskning som helst. Detta kände även fröken Tabell, som ökade antalet av sina besök hos mostern, där inom kort under en palm i en med tofsar försedd schaggsoffa en förbindelse knöts för livet mellan de båda unga. Fabrikör Åvik eldade fröken Tabell och fröken Tabell svalkade fabrikör Åvik. De passade väl för varandra, och snart bullrade det till bröllop.
Äktenskapet blev så lyckligt, ett äktenskap gärna kan tänkas vara; fabrikören bibehöll visserligen i stort sett sin ursprunglighet, men klipptes litet i kanterna av sin kloka hustrus försiktiga sax, och fru Avik blev mindre sluten och styv under de år som kommo, fastän hon, särskilt i sitt sätt att tala, alltjämt var något för precis. För en ovan lyssnare till hennes ord lät det som om fru Åvik, född Tabell, talat med fullt hörbara skiljetecken, och när hon till exempel förhörde sig hos informatorn om sonen Edmund, lät det i den unge mannens öron på följande sätt:
— Herr kandidat, komma, jag vore mycket glad, komma, om jag kunde få säga en sak, punkt. Min son Edmund, komma, har, komma, enligt vad jag hört mig berättas av extralärare Hoffman, komma, icke gjort de framsteg i matematik, komma, som vi väntat, komma, jag och min man, punkt. Följaktligen vore jag mycket glad, komma, om ni riktigt ville koncentrera eder på matematiken med min son, semikolon; med ersättningen komma vi alltid överens, punkt.
I sitt äktenskap hade makarna Åvik tre barn, det äldsta en dotter på tjuguett år, Märta, en gymnasist på sjutton år, Frans, samt en fjortonårig gosse, Edmund. Den sistnämnde hade ärvt faderns utseende och humör, liksom även dottern var en avbild, fastän förädlad, av honom. Märta Åvik hade hans ögon, vilkas färg var oviss, och hos flickan tedde sig dessa ögon mörka och glittrande. Men elden, som fadern givit henne i arv, utlöste sig hos flickan i ett skälmskt lynne, vilket också avspeglade sig kring en rörlig, välformad mun. Man visste icke, var man hade dessa ögon och denna mun; de lekte inbördes sina lustiga lekar. Mellersta barnet, ynglingen Frans, var mest lik modern, mycket ljus, klarögd, och litet styv. För tillfället var han något blek, hade en röd finne på hakan, ett par glasögon och uppstruket hår samt talade med en nyfödd, svävande och tunn barytonstämma.
Åt alla barnen hade fru Åvik, född Tabell, väl ihågkommande greve Carl, greve Rudolf och den söta och fina fröken Sigrid, som gifte sig med friherre av Witterstedt (Bålstagrenen), givit en vårdad, nästan sträng uppfostran. Märtas och Edmunds eldslågor blevo de svåraste att organisera, men fru Åvik lyckades väl, tålig, litet kylig, men moderlig och god som hon var.
— Kom ihåg, komma, brukade fru Åvik säga, att man skall vara behärskad, punkt. Man skall vörda ålderdomen, komma, akta och vårda sin person, komma, så går allt väl, punkt. Jag hoppas, komma, lilla Märta, komma, att du blir lik fröken Sigrid på Brahestaholm, punkt. Tänk på vad din mamma säger, utropstecken! Och du, komma, min Frans, komma, skall bli som greve Rudolf eller greve Carl, komma, de ståtligaste, komma, finaste, komma, och mest verserade människor, komma, som finnas på jorden, punkt. Se så, utropstecken! Nu nog predikat för i dag, punkt.
Vem lille Edmund skulle bli lik av de båda grevarna var ännu icke så gott att säga; han var ännu blott fjorton år, en tapper och fantasifull pojke, men olycklig för sin matematik i skolan. Han befann sig mitt i musketöråldern, i den märkvärdiga brytningstiden, då barnet i sina lekar begagnar gammalmans allvar, händighet och ansvarskänsla. Men både fader och moder hoppades mycket av Edmund, och så gjorde även Lilla Mussy, fru Åviks mamma, gamla fru Tabell.
Lilla Mussy var något över sjuttio år, hade en sträv och kall röst och plågades av värk, varför hon, särskilt under den bistra årstiden gärna uppehöll sig i sitt rum, där även hennes måltider serverades. Gamla fru Tabell var en mycket ordningsälskande kvinna, mycket mera pedantisk än fru Åvik, som dock var en allvarlig och ordentlig förvaltare av sitt stora hus; men kanhända husets folk endast inbillade sig, att mormor var strängare än sin dotter, på grund av Lilla Mussys sträva och envisa stämma, som, när det gällde ordningsmål, ljöd likt en såg i en kvistig furubräda, långsam, trög och malande.
Men om gamla mormor stundom tedde sig som en nästan häxlik uppenbarelse med sin käpp och sitt gråa hår, som aldrig låg riktigt slätt på huvudet, så blev hon en helt annan, när det gällde barnen. Att giva dem gåvor, det var det bästa Lilla Mussy visste, ty glädjen födde ett sken i barnens ögon, som värmde hennes gamla hjärta. Gärna skulle därför Lilla Mussy ofta ha velat bortskänka små föremål åt barnen, om hon icke varit något snål. Gåvodagarna blevo av den anledningen icke så många. Utom den gröna portören till Edmund, hade mormor åt äldste sonen Frans på hans konfirmationsdag givit en liten kråsnål, och den allra största dyrbarhet, hon någonsin skänkt åt barnen, var ett miniatyrguldhjärta med kedja, som Märta fått då hon gick fram. Ständigt ställdes av Lilla Mussy sträva förfrågningar till gåvornas mottagare, om de väl aktade vad de fått, om föremålen voro i gott förvar, om de kunde visa dem.
— Var har nue Frans sin kråsnål, kunde Lilla Mussy hest fråga, där hon satt i sin stol och stötte med käppen i golvet.
Då visade den förläste gymnasisten med sin röda finne på hakan och sina glasögon på halsduken, och där, bland grönrutiga bucklor av siden, blänkte det lilla ankaret fram.
På samma sätt skedde med den unga flickan, om hon kom upp i mormors rum för att hälsa eller för att överlämna en tidning till den gamla.
— Nåe, Märta, barnet lilla, knarrade det från gumman. Due har väl inte glömt bort vad due har fått. Låt mig nue se, var due har mormors guldhjärta, Märtabarnet lilla!
Märta neg djupt, gick fram till mormor och lade sig på ett knä vid hennes stol, medan hon i barmen fiskade efter det lilla hjärtat, som icke var större än hjärtat på en gädda.
Gummans ögon fylldes då av tårar, och hon klappade Märta på hennes kinder eller strök över det mörka, mjuka håret med alla guldtrådarna uti. Genom denna ständiga kontroll blevo de av Lilla Mussy givna gåvorna ett slags blänkande skräckprydnader, som de unga buro med en ofta uppdykande fasa att förlora dem. Den förläste gymnasisten fick därigenom en karakteristisk armrörelse, som icke så sällan återkom; han förde nämligen handen hastigt upp till halsduken för att känna efter, om nålen fanns kvar. Som Märta på samma sätt, hastigt och lätt, förde handen till sin barm, skulle en ytlig iakttagare i dessa rörelser trott sig spåra ett starkt släkttycke mellan de två syskonen, som för övrigt voro helt olika.
Då och då förekommo i den gamlas stora, med gammaldags möbler inredda rum, små kaffebjudningar, vid vilka, utom fru Åvik och fröken Åvik, två av stadens pålitligaste nyhetsspriderskor voro närvarande. Den ena av dessa var en omkring femtioårig dam, vänlig, livlig, men mycket äregirig och alltid laddad med de sällsammaste historier om vad som passerade i den eller den familjen. Hennes äregirighet hindrade mycket sanningsenligheten i framställningarna. För att övertrumfa den andra berätterskan måste hon ständigt vara beredd på nya, överraskande kombinationer, dem hon gjorde instinktivt, hämtande stoff från det undermedvetna själslivets rum, sammanfogande stoffet med det medvetna och serverande varan färdig med munnen. Denna mun visade ofta alla tänderna på en gång samt dessutom ett litet stycke av tandköttet, varför en småaktig människogranskare, för varje gång munnen öppnades, kunde få en stark sensation av på samma gång rovdjurets tänder och av dess offers kött.
Den andra berätterskan representerade en helt annan typ av samma släkte; hon hade ett säreget tystlåtet sätt att meddela de mest skakande händelser. Hon liksom endast andades ut hälften av nyheten, men denna andning var tillräcklig för att giva verklighetens liv åt det intressanta, som skulle framställas för åhörarna kring kaffebordet. Denna kvinnliga trollkonstnär talade alltid med sänkta, darrande ögonlock och på ett hyfsat korrekt sätt, liksom gjorde hon sig sken utav att med största motvilja meddela upplysningar om andra människors privatliv. Om den ena av dessa Lilla Mussys väninnor, på grund av hastigheten, den varma koloriten och de klara linjerna, skulle kunna kallas en snabbmålerska, så var den andra damen en verklig fakirbegåvning, som med en för henne själv nästan främmande, trolsk kraft kunde få även tämligen anständiga medmänniskor att dansa med djävulsmasker och rena änglar att antaga skepnader av svin, allt endast genom ett par suckar eller antydningar, ja, stundom endast genom att framställa en fråga.
Fru Åvik, född Tabell, iakttog vid dessa små sammankomster en artig, men tämligen reserverad hållning, under det Lilla Mussy med liv och lust kastade sig in i samtalet, fastän hon, på grund av stillasittande liv och även försvagad fantasikraft, icke förmådde framgångsrikt tävla med de två andra. Detta retade den gamla i grund och botten, och hon hade därför omedvetet tillägnat sig en särskild metod att göra sig gällande, ty underlägsen sina väninnor ville den härsklystna fru Tabell ingalunda vara. Hennes ålderdom kom henne därvid till god hjälp, och detta i kraft av följande omständigheter:
När Fakiren utandades en antydan om en manlig individ i staden och medan Snabbmålerskan med ilande penseldrag borstade upp sina tavlor, hördes gummans knarrande röst, på tal om någon omdebatterad personlighet, utropa:
— Hå! Jaså, den! Han var alltid så slarvig med kängsnörena, när han var liten.
Gällde diskussionen någon gång — när nyheter från staden tröto — en eller annan riksbekant personlighet, hördes den gamlas barska stämma:
— Tänk, en sån filur! När han var liten och sprang omkring på gårdarna i Mysinge med sina stenkulor, då var han minsann en riktig mes!
På detta sätt tog Lilla Mussy i besittning de omtalade medmänniskornas personligheter och visade en djup sakkännedom om deras föregående liv, vilken varken Snabbmålerskan eller Fakiren kunde åstadkomma, änskönt de båda utförde underverk på högre plan. Lilla Mussy hade från början fällt sådana anmärkningar endast när det gällde personer, som hon verkligen kände, men då det ju oftare och oftare blev tal om människor, dem hon alls icke kände till — åren gledo så snabbt undan — hotades allvarligt Lilla Mussys auktoritet. Den gamla räddade emellertid sin ära genom att gå i tjänst hos lögnens ande, och samma utveckling, som redan förut ägt rum med Snabbmålerskan och Fakiren, ägde på ålderns dagar rum med henne.
I dag var det just en sådan liten bjudning hos Lilla Mussy.
— Nåe, Märtabarnet lilla, har due kvar mormors guldhjärta, frågade den gamla, när Märta kom in och neg.
— Jo visst, lilla mormor, svarade Märta. Här är det!
Fakiren, som stod vid dörrens draperi, sysselsatt med att slå parfym ur en miniatyrflaska på sin näsduk, utförde i detta ögonblick även i rent kroppslig måtto en fakirkonst. Hon svävade nämligen på en sekund tvärs igenom det stora, tunga kaffebordet och stod vid Märtas sida i en blink, med diskret sänkta, darrande ögonlock. När det lilla gäddhjärtat av guld nu blänkte framför mormoderns ögon, slukades det samtidigt av Fakirens.
— Vackert med guldsaker, sade Fakiren lågt. Fru Ytterström borde ha guld i stället för stenar. Stenarna gå inte att rengöra så bra, säger juvelerarna, när de inte är äkta.
— Åe, har hon oäkta stenar! tog Lilla Mussy upp med sin sträva röst. Men när hon var flicka, dåe var det minsann inte så pråligt, dåe! Sprang omkring med en smörgås i handen…
Snabbmålerskan, som nu jämte de andra tagit plats vid kaffebordet, log endast. Hon var i dag icke orolig, ty hon ämnade utföra en ny tavla, färgglad som ett sydländskt landskap i fullt solsken under blomningstiden.
— En bekant till mig, sade hon, talade om, att en direktör Olsén hade en fest häromkvällen, där hans norska fru stod halvnaken i källaren och spelade fiol för alla herrarna, medan den där annars så hygglige direktörsassistenten Hult dansade. Hade alla möjliga galenskaper för sig. Fröken Märta, som väl känner alla ungherrar, känner väl också en herre vid namn Ludvig?
— Nej, svarade Märta, och letade i sitt minne, det gör jag inte.
— Han är en spanjor, sade Snabbmålerskan.
— Är han från Spanien?
— Ja, svarade Snabbmålerskan, han är någon slags spansk kavaljer, som skall dansa så ståtligt. Det förvånar mig mycket, att fröken Märta inte känner honom.
— Å, försvarade sig Märta, jag är just inte bland de…
— Ja, i alla fall, avbröt Snabbmålerskan, så har den där spanjoren blivit ett mycket omtyckt umgänge i fru Olséns hem, och han dansade just den där kvällen, medan fru Olsén i sin alldeles för lätta dräkt spelade.
Fakiren satt med sänkta ögonlock och åt en kaka i form av en önskering, sådan som sagans trollkarlar ibland använda, då de skola göra sina andeframkallelser. När nu Snabbmålerskan teg en stund, säker om att icke bli överträffad, då gned Fakiren den lilla ringen och yttrade, alltjämt med sänkta ögonlock:
— Han är mycket — omhuldad. Låg kvar på natten.
— — —
Just i Fakirens segerögonblick, och medan ro och frid härskade hos familjen Åvik, hördes främlingens röst. Det var den röst, som på ett verksamt sätt kan störa ett lugnt arbete, en lugn nattsömn eller ett gott samkväm, och som i få ord, nästan endast genom sitt uttryck, förmår omkullkasta, sönderspränga eller uppbränna alla små lyckohus, människor i tankarna bygga sig; som kan få starka och stora karlar att känna sig lätta som framblåsta flarn och som sätter förskräckelsens fart i lugna och vardagligt jämna sinnen:
— Edmund är försvunnen på sjön!
Det var Olyckan, som ropade i porten till fabrikör Åviks hus.
Den långa, något knotiga hushållerskan Alma, i alla skiften familjen Åvik tillgiven, stod i köket med uppspärrade ögon och bleka kinder, när budskapet om Edmunds räddning anlände sent på aftonen. Aldrig skulle hon kunna glömma denna mörka kväll.
Röster hördes utanför. Dörren slogs häftigt upp, och fabrikör Åviks ansikte, med de mörka ögonen stirrande framför sig, blev synligt.
— Hur är det? brast Alma ut, och tycktes vilja rycka ut hemligheten och sanningen med sina ögon.
— Edmund lever och är här. Varma filtar, blev det korta svaret från herr Åvik, som försvann.
Men som om fabrikören hade ångrat sig, stack han åter in sitt allvarliga huvud och viskade:
— Edmund offrade sig nog för sina kamrater. Han blev funnen av en sjökapten och några andra. Se till att herrarna därute…
I förstugan bullrade det av steg, och röster hördes mumla, medan gossen bars upp till sitt rum, illa hanterad av en lömsk marsvinterkväll med köld och snövirvlar. Doktorns höga gestalt syntes snart vid sängen, kring vilken anförvanterna rörde sig med sakta steg.
Under tiden förplägades i det stora vardagsrummet en del av hjälpmanskapet av Alma, som kokade kaffe, bredde smörgåsar och korkade upp öl, liksom gjorde hon allt detta i en dröm. Och hörde hon ibland vad rösterna sade, fick hon genast nya ängsliga tankar om barnets lidanden på isen.
Den svarte verkstadsarbetaren intog under tystnad förfriskningarna, men herr Backlund och herr Stoltz återgåvo smådetaljer från bärgningsarbetet, där de icke varit närvarande, krökte armar, lutade sig framåt eller tillbaka, lyfte bördor, knöto rep och lyste med lyktor, allt på ett så levande sätt, att åsynen av skådespelet kunde driva fram svettdroppar i åskådarnas pannor.
— Allt väl, fröken lilla, sade den fete herr Stoltz med grandezza. En särdeles dillekat hamstalaxz, den häringa! Förstår du dej på sånt, Backlund?
Herr Backlund strök en vit ölfradga ur de rödbruna mustaschsvansarna med aviga handen och mumlade skyggt:
— Äter mycke lax. Då och då. Men mest sandiner.
Herr Stoltz gråa ansikte överdrogs av en förargad rodnad, men han skrattade ett lågt, sarkastiskt skratt.
När sorlet i huset omsider hade tystnat och stegen dött bort, satt Alma i sitt rum och grät över Edmund, som i en krets av bävande anförvanter halvt medvetslös låg utsträckt på sjuklägret.