Kvartetten som sprängdes/Kapitel 09
| ← Kap 8 |
|
Kap 10 → |
9
Pastorn
Fondmäklaren Petrus Ankers fader anade icke, när hans anlete grånade mot döden, att den efterlämnade sonen skulle bli en ovanlig, av alla människor dyrkad man.
Fadern, en hederlig men något orolig och splittrad natur, hade varit resetalare i sin ungdom, men blev sedermera affärsman och lyckades såsom sådan tämligen väl, i varje fall så pass väl, att han kunde påkosta sin son en viss uppfostran. Petrus fick alltså genomgå sex klasser i högre allmänt läroverk, men därvid stannade det, ty fadern föll alltför tidigt bort och efterlämnade icke större kapital, än den sörjande makan nödtorftigt kunde livnära sig av. Petrus, som aldrig i sitt hjärta delat faderns åsikt, att han borde fortsätta studierna till studentexamen och bli präst, lämnade skolan med lätt sinne. Han hade visserligen alltid kunnat uppvisa goda betyg, men tycktes, i likhet med fadern, äga mera fallenhet för merkantil än för andlig verksamhet. Så länge dröjde det icke, förrän Petrus fått en volontärplats i bank, en befattning, som han skötte till sina överordnades belåtenhet, och en vacker dag befann han sig på nämnda banks fondavdelning såsom biträde åt fondchefen, växte alltmera till i vetande och erfarenhet samt ansågs både av sig själv och andra ha kommit på rätt plats i livet. Anspråkslös och något sluten, men icke utan en viss humor, gjorde sig Petrus omtyckt av alla. Man betraktade med sympati hans litet originella, gängliga gestalt, man roade sig i vänkretsen åt hans lustiga egenhet att utföra trollkonster, en oskyldig vurm, som han odlat sedan ynglingaåren. Hans litet mulna och hemlighetsfulla uppsyn i förening med den småkomiska predikarton, han använde sig av vid illusionsakterna, bidrog mycket till nöjet. Petrus tänkte aldrig på, att han vid dessa sina föredrag helt skämtsamt återkallade faderns röst, såsom han hört den i tidiga gosseår i bönekapellet därhemma eller från den lövade talarstolen till suset av harporna i Zion.
Om Petrus emellertid icke av ödet var utsedd att fortsätta faderns ungdomsverk såsom hugsvalare med ordet och sången, blev han omsider kallad till en annan tjänst, besläktad med faderns i så måtto, att den i mycket verkade med tröstande, uppmuntrande och hugsvalande ord. Denna förändring i den anspråkslöse banktjänstemannens liv inträdde just när högkonjunkturens glädjestorm brusade över landet. Hastigt vroks Anker av omständigheternas böljor till Krutstan, efter att ha erhållit och antagit ett vackert erbjudande som fondchef hos bankir Solander, startare och innehavare av bankirfirman Sixten Solander.
De många människor, som genom bankirfirman spekulerade i aktier, uppsökte Petrus även när de icke hade några order att överlämna eller några köp att avsluta. De drogos till honom ändå, de måste ständigt vara i hans närhet, och om de icke personligen hade tid och tillfälle att sitta vid altaret, där Petrus dagligen förrättade högmässan vid tolvtiden, då börsnoteringarna anlände från huvudstaden, måste de ringa till honom i sina telefoner och höra hans röst för att bli lugna. Det var emellertid icke en oro, alstrad av fruktan att förlora pengar, som behövde dämpas medelst stänk av Ankers vigvattenskvast; det var snarare människors ångest över att icke tillräckligt fort bli rika, lyckliga och oberoende, som födde ett feberaktigt behov att jämt och ständigt höra denna stämma ljuda och dessa försäkringar predikas.
På detta sätt blev Petrus Anker en hugsvalare för hjärtan, vilka alltmera jäste av oro, ju lättare penningarna förvärvades; vilka blevo alltmera törstiga och heta, ju varmare högkonjunkturens sol blänkte och ju större massor av de gyllene lyckoäggen, den framkläckte.
Men det räckte till sist icke att endast höra Ankers stämma i templet eller i telefonen. Spekulanterna måste dessutom äta tillsammans med honom, dricka med honom, gifta sig med honom såsom kyrkomarskalk, döpa sina barn med honom som fadder, för att, om så själen krävde, kunna få en brännande fråga rörande möjligheterna för de eller de aktierna i blinken besvarad och därigenom vinna ro och lugn. Petrus kom alltså, utan att han genast själv lade märke till sin vandring mot höjderna, att bli fullständigt oumbärlig för en mängd människor. Det förhöll sig på samma sätt med spekulanterna som det brukar vara med vissa nervösa patienter, vilka ständigt måste hålla doktorn i rocken för att av honom undfå ett eller annat ord, som löser spänningar eller kommer själsstormar att för tillfället bedarra. Följaktligen släpades Petrus omkring i familjerna och förplägades, hyllades med tal samt hugnades med vänskap och gåvor.
I närvarande stund var Petrus Anker innehavare av bland andra följande tacksamhets- och minnesgåvor: ett cigarrettfodral i silver (gåva av Sjökaptenen), ytterligare ett cigarrettfodral i silver (gåva av v. Häradshövdingen), ett reseetui av krokodilskinn (gåva av ett konsortium, bestående av Cello, Karl Ludvig, Första fiolen och Olsén), Casanovas äventyr och Decamerone i praktupplaga (gåva av Bokhandelsmedhjälparen), fem lådor om vardera tjugofem havannacigarrer (gåva av Cigarrhandlaren), liten skrivbordslampa i hamrat järn (gåva av ett konsortium, bestående av Kyrkogårdsvaktmästaren, Symaskinsagenten och Exekutionsbetjänten) samt sex helbuteljer champagne (gåva av Hotelldirektören).
Utan att vara högfärdig, ty det måste ha funnits dolda spärrhakar, som återhöllo allt högmod hos fondmäklaren, kunde han dock icke låta bli att samla en del tidningsurklipp, i vilka hans namn blivit nämnt under dessa tider, som ju för honom voro ärans och framgångens. I Ankers skrivbordslåda på bankirkontoret funnos gömda notiser med bland annat följande innehåll:
EN HÖGTIDLIG BEGRAVNINGSAKT
ägde i går rum härstädes, då stoftet efter nyligen avsomnade direktören för slakteribolaget, Christian Tanell, fördes till gravens ro…
Såsom prestaver fungerade i sorgetåget kamrer Daniel Enman och fondchefen Petrus Anker
SÄLLSKAPET LITTERATURVÄNNERNA
här i staden avhöll i går afton sitt årssammanträde, varvid styrelse återvaldes. Till revisor efter assessor H. Blad, som avsagt sig uppdraget, valdes fondchefen Petrus Anker.
EN LYCKAD VÄLGÖRENHETSSOARÉ
ägde på lördagens afton rum å Hotell Svanlunds stora sal. De förtjusande unga damer, som medverkade, voro iförda dräkter i 1820-talets stil. På kabaretavdelningen tilldrog sig trollerikonstnären Mohamed, bakom vars kåpa publiken säkerligen igenkände de välbekanta dragen av allas vår fondchef Petrus Anker, särskild uppmärksamhet o. s. v.
ETT STÅTLIGT KYRKBRÖLLOP
har i dag på e. m. ägt rum i Vasatemplet härstädes, då fröken Lydia Tavenius, dotter till f. distriktslantmätaren Adolf Tavenius och hans framlidna maka, född Lagerlund, sammanvigdes med löjtnanten vid K. Fortifikationen Adam E:son Persén. Såsom kyrkomarskalkar fungerade löjtnanten friherre Max Laurentius Rank av Törås samt fondchefen Petrus Anker…
Bokhandelsmedhjälparen släpade Anker ut på restaurang Svanlund och matade här sin abbé med extra smörgåsbord och punsch, alltunder det han, hållande Anker i rockslaget, själv sög uttalanden om Västerviks Sågblad och Solidarfett från hans läppar.
Den stillsamme Apotekaren inbjöd Anker till sin lilla familj, där Apotekarens fru, sedan hon framkastat några skälmska förfrågningar om Solidarfett och Förenade Kol, på pianot spelade Konvaljens avsked och därefter Affenliebe, medan mannen med tårade ögon anförtrodde herr Anker, att i hans händer skulle han tryggt vilja lägga hela detta lilla kära hem. Det är inte för pengarnas skull, det är för Bettans skull… Man vill ju så gärna leva som en människa… Hur mycket tror du Sågblana o. s. v.…
Majoren hade tagit Anker med ut på jakt, vid vilket tillfälle den långe, bleke fondmäklaren, såsom nästan alltid, var iförd redingote och blankskinnskor, varefter hans älskvärde värd med ett kraftigt slag på Ankers axel tackat för goda affärer och slutligen lagt bort titlarna med honom, själv stående i givaktställning, med rullande krigarblickar, värmda av manlig trofasthet.
Den tunge, kommunalt anställde Ingenjören drog den trötte fondchefen omkring på stadens verk och inrättningar för att visa honom vattenreservoarerna, anordningarna vid elektricitetsverket, renhållningsverkets organisation, de stora avstjälpningsstationerna m. m. samt inbjöd honom därefter till supé tillsammans med några vänner, vilka talade om ampére och aktier, aktier och vattenkraft, aktier och svingårdar.
Folkskollärarföreningens Aftonklubb inbjöd Anker till ett festligt, med girlander dukat kaffebord, där han fick mottaga skämtsamma och spirituella hyllningar, och där framemot aftonen unga gossar och flickor utförde danslekar med bollar vid knäna och klapp med händerna, alltunder det de äldre resonemangsvis trådde dansen kring Guldkalven under ledning av en så kunnig och välgymnastiserad dansledare som Petrus Anker.
Överallt syntes alltså Petrus Ankers gängliga och framåtlutande gestalt. På söndag i rokokosalongen hos Greven, där middagen började klockan sju och tillställningen slutade med handkyss klockan tio. På måndagen hos Trafikchefen, där middagen började klockan halv sju och slutade med titlarnas bortläggande klockan elva. På tisdagen hos Sjökaptenen, där middagen började klockan sex, och festligheten slutade med fingerkrok klockan två. På onsdagen hos Grosshandlaren, där middagen började klockan halv sju och slutade med knack och tjugoett klockan tre. På torsdagen hos Idrottsledaren, där middagen började klockan fem och slutade med grekisk-romersk brottning, gräl samt sillsexa klockan fyra. På fredagen hos Tegelmästaren, där tillställningen började klockan sju och slutade klockan tio med ett parti schack och en punschimitation.
Och i dag, som var en lördag, hade Anker inbjudits till stor middag i frack hos v. Häradshövdingen, vars gamla föräldrar firade sitt guldbröllop i sonens hem.
Guldbröllopsparet, de vördade gamla, med blåvita vågor av silver kring tinningarna, med några små rosor, alstrade av sinnesrörelse, på eljest bleka och likt vinteräpplen skrynkliga kinder, fördes fram till hedersplatserna i v. Häradshövdingens matsal. Det festligt dukade bordet sken, rosorna doftade och kristallerna blänkte.
Fondmäklaren Anker, klädd i frack, hade en stund gått och nosat med sin krumma näsa mellan glas och brutna servetter för att hitta sitt placeringskort; han såg ut som en botanist, där han stack ner näsan här och var, och handen for ibland upp för att lätt vidröra det vitkrulliga huvudet.
Då hörde han Häradshövdingens röst:
— Här var det, herr Anker! Värdinnan ville ha er så nära som möjligt!
— Tackar, tackar vördsamt, svarade Anker lågmält, och gick att intaga en hedrande plats vid bordet.
När det omsider knackades i vinglaset till soppan, och de sorlande gästerna hade välkomnats, när det vita vinet druckits under stigande brus, började champagnen att fräsa i glasen. Häradshövdingen reste sig och talade till de gamla i varma och vördsamma ord, erinrande om släktens tacksamhetsskuld till dem, som så ofta bistått med goda råd, frukterna av ett långt livs erfarenhet. Han hoppades, att värmen från alla goda önskningar och alla uppriktiga tacksägelser skulle kännas i deras hjärtan samt att anförvanterna i många år finge glädjas åt deras godhet och bliva stödda av deras klokhet.
— Leve vårt guldbröllopspar! Leve det!
Den högtidliga middagen fortskred under det gladaste larm, och de båda gamla darrade med sina glas och torkade sina tårar, utbytande ömma ord och ögonkast med familjens medlemmar. Ytterligare några hyllningstal framsades därefter av anförvanter och vänner till de gamla. När ännu en gång champagneglasen fylldes, medan festglädjen var i oupphörligt svällande, skrapade åter stolsbenen på Häradshövdingens stol, då han med bakdelen sköt den ut på golvet. Han reste sig upp och såg med stålblå ögon mot fondmäklare Ankers plats. Anker förstod genast, vad som skulle komma, ty han var så van vid hyllningar i dessa glada tider. Det blev tyst, nästan tystare än förut. Allas blickar riktades mot den smale fondmäklarens ansikte, i vilket de små ögonen blinkade avvaktande och vördnadsfullt.
— Här i vår krets, hördes Häradshövdingens röst, allvarlig och lik stämman på en general, som manligt vänder sig till den Allsvåldige för att tacka för segern och för att bedja om nya triumfer, här i vår krets ha vi i dag äran att se en gäst, som vi väl alla känna. Det tror jag åtminstone… (Ett bekräftande, starkt mummel följde, medan den gamla guldbröllopsbrudens darrande hand plockade på duken, i det hon barnsligt undrande såg på sin son.) Herr Anker! Ni, som är oss behjälplig i de ärenden, vilka kräva så mycket förstånd och på vars skötsel så mycket i livet beror (paff, lät det från en champagneflaska, som korkades upp). Ni får säkert överallt mottaga många hyllningar och många uttryck för erkänsla. Jag är icke i stånd att här utveckla de speciella synpunkter, jag ville anlägga på edert allvarliga livsverk. Icke heller torde det nu vara lämpligt att ställa några frågor rörande utsikterna för papp… rörande utsikterna för den närmaste tiden. Kort och gott: må edert arbete följas av det, som man önskar alla goda arbeten, nämligen välsignelse. Ingen mångordighet behöves; det är tillräckligt att säga, att vi i råd och dåd ha en man, till vilken vi med trygghet kunna vända oss. Alltid en vänlig blick, alltid ett uppmuntrande ord, när vi komma till eder. Ja, herr Anker! Jag är övertygad om, att det icke finnes någon här, som icke hyser vänskap och tacksamhet för eder, icke en enda, som icke i eder hand med lugn lägger sin lycka. (På den gamla guldbröllopsbrudens vissna kinder blänkte en tår, och brudgummens huvud vändes sakta, i förströdd beundran mot Ankers plats.) Därför tar jag mig friheten att utbringa en skål. Herr Anker leve!
— Förlåt, avbröt Reservlöjtnanten. Tillåter min ärade broder, att jag anför hurraropen?
— Gärna, insköt hastigt Häradshövdingen och log gladlynt.
— Ett tre-fal-digt le-ve!
— Fyrfaldigt, yrkade Direktören, Sjökaptenen och Ingenjören.
— Hum, det blir kungligt då, tvekade Reservlöjtnanten, men kör till! Ett fyr-fal-digt le-ve!
— Hurraaaa Hurraaaa! Hurraaaa! Hurraaaa!
Den rymliga matsalen, i vilken ljusen glittrade, medan vårkvällen stod skymningsblå i gardinöppningarna, höll på att sprängas av dessa hurrarop. Alla glas höjdes, allas blickar riktades mot fondmäklaren, som nickade likt en kinesisk porslinsdocka eller en Buddhabild med rörligt huvud.
Den gamla guldbruden grep efter sitt glas med skälvande hand; hon tycktes söka fondmäklarens plats med ögonen.
— Lilla mamma vill också skåla! Herr Anker, lilla mamma vill också skåla, jublade Häradshövdingen.
Den åldriga damen, som icke hörde riktigt väl och icke förstod allt vad som försiggick omkring henne, hade ur talet anammat ett par vändningar om lycka, tacksamhet och välsignelse, och hon gjorde sig därför en särskild, barnslig föreställning om fondmäklarens person, den hon icke kände, och om arten av hyllningarna för denne unge man med det slätrakade ansiktet och den bleklagda hyn. Guldbruden rörde sina torra läppar som för att säga något.
— Ett ögonblicks silentium, mina damer och herrar, vädjade Häradshövdingen, glad och ivrig. Lilla mamma vill visst säga något också!
I dödstystnaden hördes då den gamlas svaga och bräckliga stämma. Hennes vissna hand omslöt den glittrande kristallen, som sakta och darrande höjdes, och med en blick av tårögd vänlighet och mild tacksamhet nickade hon mot Petrus Anker.
— Gud välsigne unga herr pastorn, sade hon.