Kvartetten som sprängdes/Kapitel 10
| ← Kap 9 |
|
Kap 11 → |
10
Första fiolen skänker Electrical girl ett kärleksbläckhorn med tuppfjäder och står slutligen som segrare
Electrical girl, tjugutvå år gammal, kunde alla biografens raska hjältar och sköna hjältinnor utantill, och inför hennes ljusa blickar hade under ett blänk och flimmer många kvinnoögon förstorats i falsk fasa, många filmhänder skakat varandra i opålitlig biografmanlighet, mången fet miljardär lett sitt hala skurkleende, viss om att kunna förföra det oskyldiga offret, som lik en helgonbild, först på avstånd i förklarat ljus sammanknäppt sina händer till bön, därefter på närbild blinkat himlavänt och övergivet med väldiga mörka ögon, som givit ifrån sig tårar, stora som ärter. Andlös kunde hon följa Bill Hawk på hastighetsfärder i blixtrande bil, se honom vid påstigandet sammanpressa ett par lättmanövrerade aktörsläppar, framsträcka ena handens flata och därefter med knytnäven flera gånger slå i handflatan för att på biografspråket övertyga Electrical girl om sin in till döden fasta beslutsamhet att rädda den älskade.
Electrical girl var tämligen liten till växten, bar ett vid halsen avklippt, alldeles vitblont hår, som väl passade till hennes rosiga ansikte, där livets herre varit nådig nog att intrycka ett finger på varje kind, så att smilgropar uppstått. När solen sken i hennes ansikte, blev en mötande glad, ty både de ljusblå ögonen, det vitblonda håret och de friska kinderna bildade tillsammans ett jakande ord på frågan, om livet var värt att levas, njutas och fröjdas åt. Kanhända skulle någon ha kunnat tro, att en flicka med ett så luftigt och lätt yttre var ett flarn eller en lekdocka, men Electrical girl var, hennes livlighet, nyfikenhet och lilla nöjeslystnad till trots, en betrodd kvinna. Hon tjänstgjorde som kassörska i en elektrisk affär och visade alltid klarhet, fasthet och reda i sitt arbete, varför henne chefen på det högsta kunnat rekommendera, därest fråga blivit om att utskriva ett betyg. Att Electrical girl anonymt deltagit i en tävling om Venusmåtten i en tidning och varit nära att erhålla första pris, att hon var en gärna sedd blomsterförsäljerska på basarer, att hon även brukade användas som Luciabrud vid föreningsfester, då iklädd ett fint linne, vars initialer M. A. (Maj Andersson) doldes av en blomma, hindrade alls icke utvecklingen av hennes praktiska anlag. Att hon även anonymt svarat på en annons i Kuriren, vari tillkännagavs, att ”sympatisk ung dam med fördelaktigt yttre kan få stifta bekantskap nu genast med en drömmande och ensam man”, kunde endast tjäna som en bild till hennes nyfikenhet och en yttring av hennes livliga blod. För övrigt hade hon icke i det nämnda fallet givit sig in på någon längre korrespondens; det hela slutade med, att hon på avstånd, i sällskap med en fnittrande kamrat, spejade på en bedagad herre med för korta byxor och hängmustascher, som oroligt vankade fram och tillbaka på den utsatta mötesplatsen.
Uppvaktad hade hon varit av allsköns unga herrar, väl givit en kyss här och en klapp där till tröst, men hittills alltid avslutat de korta förbindelserna med att draga sig tillbaka, klinga på kassaapparaten, säga goddag och adjö samt hjälpa till med varumärkningen, fakturaavprickning och annat till inre tjänsten i affären hörande ting.
När en dag en ung man kommit in i butiken för att, som han sade, se på elektriska strykjärn, hade hon plötsligt känt en stark stöt rakt i hjärtat. Den unge mannen, som icke var någon annan än Första fiolen, hade helt flyktigt, och under de mest fåvitska ord, granskat strykjärnen, men desto ivrigare och grundligare tittat på flickan vid kassaapparaten. Slutligen hade den unge herrn inköpt en halv meter silkesspunnen koppartråd, med vilken han darrande avlägsnat sig. Ty Första fiolen kände en våldsam erövringslusta vakna inom sig, när han såg den unga, friska och nätta damen. Koppartråden snodde han, medan han vandrade bort, omkring ena långfingret; såväl den nyttiga tråden som de elektriska strykjärnen voro naturligtvis bara förevändningar för att få avlägga ett besök i affären och beskåda en pulla, ämnad att bliva hans. Den företagsamme Casanova önskade, medan han kände blodet stockas under nageln på fingret, där tråden stramade, att han på samma lediga sätt kring sitt finger kunnat linda de ljusa hårslingorna, som vajade kring flickans huvud.
Första fiolen gick tillväga med en försynt tilltagsenhet, och efter en liten tid kom han till ett första möte med den unga damen, som tycktes äga en för beundraren något förvirrande självkontroll. Hon kunde visserligen visa ysterhet, men plötsligt liksom krypa tillbaka i sitt skal, och den lystne unge mannen måste verkligen behärska sig ganska mycket för att icke skrämma sin duva på flykten.
Vad kan hon tycka om för något, undrade Första fiolen. Först måste vi förstås till med biograferna!
Han satte genast i verket en serie prov, vilka inleddes med biografbesök, varigenom han själv under några föreställningar fick stifta bekantskap med alla hjältar och hjältinnor, som Electrical girl förut så väl kände. Sedan blev det konditorisamtal och små promenader.
— Vad anser ni om kärleken, frågade Första fiolen.
— Ja, vad anser ni själv, frågade den försiktiga Electrical girl.
— Det är inte så gott att säga, sade den falske Första fiolen. Jag vet bara, att från det jag såg er första gången, så brann jag av kärlek till er. Jag älskar er, liten! Ni är en av jordens ljuvligheter. Å, se ännu en gång på mig! Tack. Å, tack!
Men Electrical girl var likväl försiktig, fastän hon begrep, att hon var så gott som i vargens våld. Hon log, men hon kunde plötsligt förändra sitt ansikte, och hur täckt detta än var, fick det vid sådana tillfällen ett uttryck av klart lugn och förstånd.
— Vi är tokiga, sade hon, när de äntligen började kyssas.
Men varje gång Första fiolen varsnade det där uttrycket av klarhet och betänksamhet, blev han orolig och rastlös. Det var som om han i flickans ansikte fått skåda en fiende till sig själv. Därför kysste han henne brådstörtat på nytt, och då försvunno alla de oroväckande dragen som genom ett trollslag. Hon blev på nytt bara en ros, en duva eller något sådant, som älskaren brukade kalla henne, och då tyckte Första fiolen, att åter allt var precis som det skulle vara, fastän den erfarne unge mannen förstod, att flickan ännu icke var besegrad. Vid ett tillfälle hade Electrical girl återigen sett mycket märkvärdig ut, stannat på vägen och mycket klart och redigt sagt:
— Jag tror inte, att du älskar mig. Det är bäst att vi slutar, medan…
— Ser du då inte, att jag gör det! Kan du verkligen tvivla, älskling! Å, livet är så kort.
Det var då Första fiolen började att hålla små populärfilosofiska utläggningar för Electrical girl, sådana han i allmänhet brukade tillgripa, när det gällde att övertyga någon ung dam om, att man borde vara glad och fri, medan man levde och andades. Själv blev han litet sentimental, när han underhöll dessa samtal, men han kröp in i sentimentaliteten för att söka lura sig själv, att hans talesätt om livet och döden icke användes i syfte att göra en erövring. Första fiolen slokade då med huvudet, och hans ögon fingo ett vackert och svårmodigt uttryck. Han kunde gå tyst en lång stund, tills flickan oroligt såg på honom och utbrast:
— Nu har jag väl sagt något dumt?
— Ånej, svarade den falske unge mannen. Mén jag är så sorgsen.
— Har jag gjort min gosse sorgsen, pjollrade då Electrical girl med den största ömhet, som liknade en moders.
— Nå, är det bättre, att var och en sitter på sitt rum och har tråkigt i den hemska och bedrövliga världen, suckade bedragaren. Tänk, hur fort tiden far i väg med oss alla, och när vi blir gamla, så har vi inte haft något roligt.
— Ja men… invände Electrical girl.
— Och så kommer döden och gör slut på alltsammans, fortsatte Första fiolen med isande röst.
— Tala inte om döden, förmanade Electrical girl och kröp ihop vid hans sida. Nu skall man inte vara ledsen, gossen lilla!
— Nej, jag vill ju så gärna vara glad, försäkrade Första fiolen, och där sade han ett sant ord. Det är ju jag, som vill vara glad!
Då började Electrical girl att gråta, ty samtalet hade fört dem in i en riktig återvändsgränd. När han då tröstade henne med försäkringar och kyssar, började allting på nytt, och så voro de glada, men Electrical girl ville ändå icke vara fullt ut så glad som Första fiolen önskade.
Den unge mannen besökte en dag Karl Ludvig och uppfordrade denne, som skötte Gyllene triangelns affärer, att låta honom få litet pengar av de inkomna vinsterna.
— Låt dom öka sej i stället. Du ä då så barnsli. Du kan väl tåla dej lite, tyckte Karl Ludvig.
— Stör inte fisket genom att fingra på näten, tillrådde Cello, som tyckte att fiskafänget gick härligt.
— Jag måste, svarade Första fiolen kort. Hit med några lumpna piaster nu bara! Jag har en del affärer att tänka på!
Därvid grinade han sitt berömda grin med alla de starka och vita tänderna, och vännerna förstodo, att Casanova icke var en fullt värdig tjänande broder i andakten omkring Petrus Ankers högaltare. Karl Ludvig gav honom emellertid muttrande vad han ville ha, skänkande honom därtill broderliga råd att för framtiden låta sin andel i förmögenheten sakta växa.
Första fiolen berusade Electrical girl med små bjudningar och angenäma utflykter i bil för de riksdaleros, han erhållit, men flickan var alltjämt mycket försiktig och påpasslig, fastän hon tycktes både öm och road.
Electrical girl vill inte riktigt giva mig sitt hjärta, tänkte Första fiolen.
Men flickan hade redan givit honom det; hon älskade honom egentligen som en riddare eller en halvgud, men hon var rädd, ty hon fruktade denna kärlekshistoria, precis som om hon tyckt sig förstå, att den skulle skänka henne svarta flor för röda kyssar. Väl insåg den ivrige unge mannen, som så fick öva sig i tålamod, att flickan var mycket mera än gynnsamt stämd mot honom, men se, det var skillnad på…
Hon vill kanske gifta sig, tänkte stundom Första fiolen med en lätt olustkänsla. Men jag vill verkligen inte gifta mig alls. Till detta saknar jag verkligen all lust, men hennes kärlek måste jag ha… Å, du lilla! Ti ti ti!
På väg till sitt arbete kom Första fiolen en dag i juni att titta in i fönstret till en pappershandel. Bakom den stora rutan syntes till höger några vita bilder, vilka liksom bönfallande sträckte ut armarna, och till vänster blommade en grupp rosetter av crêpe-papper, avsedda för familjelampor i fridens boningar. Första fiolen såg icke med någon djupare blick vare sig på de sorgsna bilderna eller på de vackra rosetterna, som tycktes varsla om kysk ro i hemmets sköte. Han såg rakt fram. Där stod ett stort skrivställ av vitt porslin, och på porslinets glatta yta syntes blyga rosor eller vad det kunde vara för blommor. I själva bläckhornet hade den fintlige fönsterskyltaren insatt en skrivpenna med fjäder, en ordentlig tuppfjäder, som färgats i matt gredelin färg och som gjorde ett mycket ståtligt intryck.
Jag köper den, tänkte Första fiolen. Hon kommer att tycka om den, det är något, som säger mig det.
Electrical girl mottog paketet en sommarmorgon, som lovade en het dag och en vacker afton. Hon blev mycket förvånad, men lät paketet ligga oöppnat i frukostrummet bakom kopiepressen. När de tre andra biträdena druckit sitt kaffe och ätit sina smörgåsar, steg Electrical girl ned från sin upphöjda plats vid kassaapparaten och skyndade under en ledig stund in i det lilla rummet, slet upp paketet och fann däri det underbara kärleksbläckhornet. Det var nära att en av kamraterna överraskat henne, då hon stod med den stora tuppfjädern i handen, men hon lyckades hastigt lägga ner alltsammans, innan någon upptäckt skett. Gåvan åtföljdes av ett brev, i vilket Första fiolen i aktningsfulla ord, bakom vars höviska pansar de ömmaste känslor tycktes bulta, bad att få träffa henne på aftonen. Electrical girl var bedårad av sin gåva, och hon ringde till vännen i telefonen och meddelade i mystiska ord, att han kunde få träffa henne på kvällen. Eftersom affärsföreståndaren i samma ögonblick nalkades med en dammviska, som liknade ett stort ris, i handen, yttrade den finurliga unga damen följande:
— Tack, farbror! Jag får tacka ordentligare sedan.
Detta svar, som alls icke var avsett att roa, utan som helt enkelt hoppat ur flickans mun i ett ögonblick av förvirring, då hon måste säga något för att skydda sig, fick Första fiolen att skratta hjärtligt. Medan han arbetade på byrån, där en stark värme rådde, satt den unge mannen och flinade för sig själv på ett sådant sätt, att hans närmaste förman, den hygglige, men mestadels nedslagne och av magsyra lidande kamrer Fors suckade:
— Ja, det är då gott, att någon kan skratta i detta bedrövliga livet!
Från andra stranden, som var svart med sin tysta skog i sommaraftonen, låg en bred mångata, som sträckte sig över sjön och glittrande gick fram ända till deras fötter. Månen var så grann och fyllig i kväll, det var så ljumt i luften, så vackert och stilla. I lätt skymning låg den lilla gläntan bakom dem, och stigen, som de nyss vandrat under ömt samspråk, hade blänkt av lysmaskar.
— Så fina, hade Electrical girl livligt utropat, så fina de äro!
Electrical girl vilade nu intill en tuva i matt sommarskymning. I detta milda dunkel tedde hon sig så ljus. Det vitblonda håret, som var bart, medan flickan höll sin lätta hatt i handen, de ljusa ögonen, de vita armarna, som till hälften voro nakna, den ljusa blusen, ur vilken halsen steg upp, fast och mjäll, allt spred ett skimmer omkring henne mot skogens mörka grund. Om Första fiolen kunnat göra reda för vad hon tyckte, att den unga fresterskan framför honom erinrade om, och om han i poetiska ord kunnat kläda sina tankar, då skulle han ha sagt:
— Hon liknar en stjärna. Det är silver omkring henne, som strålarna omkring en stjärna.
Tystnaden bröts endast av något ljud från vattnet eller en kreaturspingla långt inne i skogen, som då och då drog ett sakta andetag. Men mitt i lugnet lågade en brand i luften; alla sinnen skärptes starkt. Dubbelt kändes doften från porsbusken, dubbelt den milda ångan från ett i närheten vilande klöverfält. Det, som var vitt, innehöll en lockelse; det, som var dunkelt, gömde en frestelse. Dubbelt strålade månglittret, som nästan bländade dem.
Långt därute på den breda guldmattan, med sina rörliga maskor och fjäll, stannade ett svart föremål. Skarpt avtecknade sig den lilla silhuetten av en man i en båt; det var som en bild, klippt i svart papper och klistrad på guldgrund. Ljudet av ett årtag hördes, fraset av en liten våg…
— En kyss, en kyss, vad är han, deklamerade Första fiolen med falsk stämma, men hans känslor voro i detta ögonblick icke falska, ty han inbillade sig, han kände det så, som om han verkligen älskade henne. Fladdrade därför avrivna blad från kärlekspoesiens rosenbuskar i denna lömska och dårande luft, intill den vita gestalten, som uppgiven och domnad vilade vid älskarens bröst, så drevos de fram, icke längre av kall beräkning, utan av den heta blåsten från ett sinnesrus. Vad som var lögn eller sanning visste längre ingen, då allting brann.
Huld stod naturen omkring de båda unga människorna. Alla dess dunkla föremål tedde sig som medhjälpare i en sammansvärjning mot det bakom liggande samhället med sitt varnande pekfinger, sina lagar och ris för oförståndiga eller syndiga barn. Skogen höll i handen spridda snår, som skyddade, snåren länkade omärkligt sin kedja till en knippa unga björkträd, bakom vilkas stammar klöverfältet utbredde sig, en bild av hycklande fromhet och oskuldsfullhet, som om det sökt avvända misstänksamma ögon från vad som förehades i dunklet därbakom. Så omslutna av trogna bundsförvanter, vilkas hemlighetsfulla viskningar knappast märktes, läto sig de älskande bäras bort på böljor av eld, själva snart två sammanflytande lågor, som tycktes stiga högt över jorden och slicka himlens trösklar.
— — —
En stjärna föll.
Den bildade ett långt silverstreck på den mörkblå tavlan. Bågen räckte ända ner till jordens yta.
En het liten stjärna har lättare att falla en sådan afton som denna, då jorden är en så stark frestare, att en himlens ängel skulle kunna dragas ned från sin blåa och svala boning till dess giriga armar och vällustiga bröst.