Kvartetten som sprängdes/Kapitel 36

←  Kap 35

Kvartetten som sprängdes av Birger Sjöberg Kapitel 36. Cello vill i desperation förskriva sig till fan och hör en knackning på sin dörr

Kap 37  →

36
Cello vill i desperation förskriva sig till fan och hör en knackning på sin dörr

Något senare samma afton kom Karl Ludvig upp till Cello i hans bostad och fann sin vän djupt nedslagen. Karl Ludvig granskade varje drag i hans ansikte, som om han ämnat rita av honom, varefter han började att gå sin guppande gång fram och tillbaka i rummet. När ljudet av stegen tystnat, kände den betryckte Cello, hur Karl Ludvigs hand lades på hans axel, under det han hörde vännens röst med kraft tala:

— Röck öpp dej! Dä reder sej te slut i alle fall!

— Men det är förtvivlat, klagade Cello. Penningbristen för tillfället är ett inferno, men väl vore, om inte det funnes annat än det

— Ä dä någet annat då? oroade sig Karl Ludvig och sköt fram sitt stora huvud. Esses! Du måtte väl inte ha någet hemligt? Du ligger väl inte å drar på någet hemligt elände mä andra papper?

— Nej, sade Cello dovt, det är inte papper.

— Så att du inte ä mä i någet fesköljebolag eller någet bolag, som ska dra kemikalier ur havstång eller så?

— Nej, svarade Cello med ännu mörkare stämma. Det är inte kemikalier. Det är hjärtesaker.

— Jaså, utbrast Karl Ludvig lättad och med tanklös glädje spelande i sitt breda ansikte. Dä va rektit skönt!

Vid dessa ord erfor Cello för första gången i sitt liv en lust att fälla upp sin eskilstunakniv för att begrava den i Karl Ludvigs mage. Ja, det är mycket skönt, sade den bedrövade journalisten för sig själv, o, ja, vad det är skönt att känna sig leva utan mening! Men snart lade sig hans vildhet åter till ro, och han började på nytt att ruva över sitt mörka öde, ända tills Karl Ludvigs baryton ännu en gång lät höra sig:

— Röck öpp dej! Ä dä fruntimmershistorier?

Cello ämnade först tiga, emedan han nästan tyckte, att Karl Ludvig trampade med bredbottnade kängor på rosor, då han kallade dessa hjärteangelägenheter för fruntimmershistorier. Men tystnaden varade icke länge, ty Cello kände, att han måste tala ut sin smärta för en pålitlig vän, och någon pålitligare vän än Karl Ludvig ägde han icke. Medan alltså journalisten så sakta öppnade sitt hjärta, gick den bredbröstade Karl Ludvig fram och tillbaka i rummet. Då och då stannade han sina vandrande, korta bropålar till ben och sköt fram huvudet i en lyssnande ställning, som om han förnummit fjärran fågelsång. Slutligen frågade Karl Ludvig:

— Ä ho söter?

— Ja, svarade Cello kort. Det är hon.

— Ä ho snäller?

— Det kan du väl begripa, att hon är! Jag känner henne visserligen inte så mycket, men jag svär på, att hon är det. Jag älskar henne!

— Dä ä bättre, att ho ä snäller utan å vara söter, än att ho ä söter utan å vara snäller, påpekade Karl Ludvig med största lugn. Jag har också varet ute å promenerat på de dära viset några gånger! Puh!

Han satte på ett lustigt sätt upp sin feta hand till munnen och fräste som en nyöppnad vichyvattensflaska bakom den. Detta var Karl Ludvigs sätt att antyda passerade kärlekshistorier med mer eller mindre tragiska detaljer.

— Asch, utbrast plötsligt Cello i en ton av hemsk likgiltighet. Det är ju bara att göra slut på alltsammans, så —

Han reste sig upp och såg mycket beslutsam ut.

— Det påstås, att personer, som högt tala om att de ämna klippa av sin livstråd, nästan aldrig göra allvar av hotelsen, under det de flesta olyckliga människor, som frivilligt söka döden, taga steget utan att yppa sina planer, liksom av fruktan för att bli störda. Cello hade så mycket liv inom sig, att han alldeles säkert gärna skulle ha velat bli störd i förberedelserna till en sådan handling. Karl Ludvig kunde dock icke veta detta, och dessutom hade han helt nyss, som han själv trodde, genom sin noggranna vakthållning räddat livet på direktör Olsén en kritisk afton. Han var fast besluten att göra vännen Erlandsson samma tjänst. Karl Ludvig älskade livet och jorden, och därtill hade han som barn blivit skrämd för döda, då han och barnjungfrun drogo omkring och skådade lik i hembygdens små vedbodar, där ljus brunno framför vita lakan och spredo sitt fladdrande sken över stela och sällsamma ansikten.

— Allri på tiden, skrek Karl Ludvig. Inga galenskaper! Du tänker väl inte gå å ta — gå å göra dej nått illa? Esses!

— Låt mig vara, sade Cello, som hade behov av att sjunka, om icke i en grav så dock i en svandunsbädd av vänligt deltagande. Du får förlåta mig, att jag själv bryter upp. Jag vill gå ut ett slag.

Karl Ludvig placerade nu sin breda kropp med dess frikostigt tilltagna axlar och dess festligt svällande mage framför Cellos dörr. De kraftiga, korta benen skilde han åt och åstadkom därigenom en tämligen pålitlig spärr.

Cello gjorde emellertid icke allvar av att gå; han sjönk ned på stolen och satt en stund utan att säga ett ord, medan Karl Ludvig, likaledes under tystnad, misstänksamt gav akt på varje liten rörelse hos vännen. Till bevakarens förvåning reste sig emellertid herr Erlandsson upp och 1og ett matt leende.

— Käre Karl Ludvig, sade Cello. Du tycker inte om att dö du?

— Jag vell inte höra talas om dä. Jag vell bli gammel. Möcke, möcke gammel, svarade Karl Ludvig med fasthet.

— Ålderdomen, är nu den också någonting att önska sig?

Karl Ludvigs runda kinder överforos av en häftig rodnad och hans ögon blänkte, när han svarade:

— När en får vara frisk, så ä de möcke bra å bli gammel. Jag vell gå i parken å läsa tidningar. Jag vell setta i mina små rum ve brasan. Du å jag drecker en töddi å talar om gamla minnen. Så vell jag gå ut på törget å själv köpa min fesk å min fågel — Karl Ludvig smackade nu med läpparna — å eftersom Gud inte har velat, att jag skulle få köpa pappas egendom, där ja ä födder, så vell jag ha dä på dä sättet, som jag nu har sagt. Ibland kommer släktingar å tittar tell en, å på julaftnarna ä man än här, å än där. Spelar ett parti kort, drecker punsch, rör i ellen. Jorden ä ett gött ställe tell å vara på. Den ä ett gött ställe, Cello. Dä ä alldeles fel, när fölk säjer annat!

Självmordskandidaten sov dåligt på natten och arbetade den påföljande dagen under en sorts dvala. När arbetet var slut, kände han sig åter så nedslagen, att Karl Ludvig skulle ha blivit förfärad, om han kunnat skåda in i vännens sinne. Cello intog som vanligt middagsmålet vid fyratiden på sitt pensionat, varefter han gick hem för att dela sin tid mellan ledsnad och vila. Han lade sig på sin soffa, och mattigheten efter den nervösa natten och efter dagens arbete på redaktionen tog nästan genast ut sin rätt; den trötte mannen slumrade lugnt, tills mörkret bröt in, När han då förvirrad vaknade och hastigt såg på klockan, fann han till sin häpnad, att denna fattades en kvart i tolv. Han kände sig omtumlad i huvudet, men krafterna voro tillbakakallade och med dem en friskhet, som dels tog sig uttryck i funderingar åt alla håll för att söka bringa reda i de ekonomiska svårigheterna och dels utlöste en vrede, som kunde kallas sund, och som ibland brukade framföda lyckade initiativ i den ena eller andra riktningen. Så snart Cello märkte, att han var arg utan att samtidigt känna oro, förstod han, att han befann sig i nästan fullständig jämvikt.

Jag har många goda år ännu, tänkte han. Först måste jag söka en utväg för att bli fri från dessa gnagande penningbekymmer. Dig, älskade… Ja… Först till pengarna! Skall det inte finnas någon möjlighet?

Han hörde en blåst draga utanför fönstret och släpa något föremål på asfaltgården; det ryckte då och då i spjället.

— Hör nu, fortsatte den desperate journalisten, som gick fram och åter på golvet med häftiga steg. Hör nu!

Tankarna flögo vilt omkring. Herr Erlandsson kunde, hur mycket han än ansträngde sig, icke framtrolla guld ur luften. Under sin tankegalopp kom han att erinra sig fondmäklaren, som nu, var i världen han än befann sig, säkert icke längre förmådde göra några ekonomiska trollkonster. Hade Cello kunnat nypa tusenkronor ur luften, hade han inte ätit upp dem utan i stället skyndsamt ordnat Gyllene triangelns intrasslade affärer, men det var icke lätt att trolla eller att göra guld.

Under de fruktlösa grubblerierna ilade journalistens tankar till de gamla alkemisternas laboratorier med dess rinnande guld i flämtande glöder och med alla de klara retorterna runtomkring. Tänk, vilken praktik en sådan herre skulle ha fått i denna tid! Det vår nog mer än en, som icke skulle ha dragit sig för att förskriva sig till den lede bara för att få hjälp till sina amorteringar… Något retad över dessa ofrivilliga fantasiutflykter, som hindrade Cello att riktigt koncentrera sig på sin ekonomiska olycka, började han att småsvära, där han hastade fram och tillbaka på den slankiga golvmattan. Blodet sköt upp i hans huvud som på en kalkon; de mörka ögonen i det runda ansiktet sprutade etter, och i det han hötte med knytnäven i luften, sade han högt:

— Jag skulle minsann inte dra mej… Gärna skulle jag välkomna herr faan…

— Aaaaaa — ljöd det långdraget i rummet.

Det var endast det klara a-ljudet i namnet på människosläktets fiende, som gav ett sjungande återljud i violoncellen, som stod lutad och förgäten i ena fönstersmygen, men säkert är, att ljudet lät mycket märkvärdigt i denna stund. Samtidigt ryckte spjället på ett bullrande sätt. Cello vände sig om och betraktade först violoncellen, som nu var alldeles tyst, varefter han fånigt stirrade på kakelugnen.

I samma ögonblick hördes en tydlig, nästan skarp knackning på dörren.

— Någon knackar klockan tolv på natten! Det var en evig lögn, sade herr Erlandsson för sig själv, i det han uppmärksamt betraktade dörren.

Då ljödo åter några bultningar, denna gång så tydliga och markerade, att det var alldeles omöjligt att misstaga sig. Knackningarna voro till antalet fyra, och mellan varje slag fanns ett långt mellanrum. Journalisten gick för att öppna men stannade först ett ögonblick i lyssnande ställning vid dörren. Icke ett prassel hördes därutifrån. När han nu vred om nyckeln och gluttade ut i mörkret, fick han se en smal herre av medellängd, med markerade drag och horninfattade brillor på en lätt krökt näsa, avvaktande stå på dörrmattan. Den tunne mannen, som var klädd i svart hatt och svart ytterrock, hälsade och log efter att ha kastat en snabb och forskande blick på Cello.

— Vem sökes? frågade denne.

— Jag söker redaktör Erlandsson, svarade mannen med hornbrillorna. Är detta kanske redaktör Erlandsson?

— Ja, det är jag, svarade Cello.

— Mitt namn är teaterdirektör Billkvist för Revysällskapet, presenterade sig främlingen, som nu stigit in i rummet. Skulle herr Erlandsson vilja vara av den godheten att följa mig till hotellet?

— Ja men, sade den förvirrade Cello. Klockan! Hur har herr Billkvist kunnat taga sig in så här sent?

Cello tog åter upp sin klocka och fann, att den fortfarande visade på en kvart före tolv. Han förstod nu, att den hade stannat.

— Bevars, sade den tunne herrn, bevars! Klockan är bara åtta. Herr Erlandsson vore verkligen riktigt charmångt vänlig, om ni ville följa mig till hotellet. Det är en viktig sak, som jag ville tala om. Det vore verkligen braa vänligt, braaaa vänligt, tillfogade direktören.

— Aaaaaaa — lät det ånyo från violoncellen, och medan Cello lade märke till att spjället ännu en gång kom i det våldsammaste uppror — det formligen dånade i kakelugnen — följde han förvånad den tunne herrn med hornbrillorna ut i den blåsiga kvällen.