Lagfarenhets-Bibliothek del 5 avdelning 1/16 Cap

←  15. Cap. Om dråp, hugg och slag, å husbonda eller förmann; så ock oqwädinsord emot them.

Lagfarenhets-Bibliothek. Femte delen, första avdelningen. av Jacob Albrecht Flintberg 16. Cap. Om barnamord.

17. Cap. Om förgjörning genom förgift, eller annorledes.  →

16. Cap.

Om barnamord.

1 §.

"Kona, som af oloflig beblandelse warder hafwande, och thet ej uppenbarar förr födslen, söker enslighet wid sjelfwa födslen, och therefter lägger fostret å lön; hon skal halshuggas och i båle brännas, ehwad hon föregifwer fostret wara dödt födt, eller ej fullgångit. Warder thet genast framskaffadt, och pröfwes thet ej fullgångit wara, eller finnes ej något wåldsamt tekn ther å; tå straffes modren med ris, fängelse, eller arbete: plichte ock thertil för lägersmålet."

P. St. Att död kropp bör synas, XXVII: 6 MB. Huru för lägersmål bötes, LIII: 1 MB. Att brott emot 16 Cap. MB. skola HofRätt underställas. XXV: 5 RB.

S. F. Det i 16 Cap. 1 § utsatte straff, att halshuggas och i båle brännas äger endast rum, då kona, som af oloflig beblandelse warder hafwande, och det ej uppenbarar före födslen, söker enslighet wid sjelfwa födslen, och därefter uti fullt uppsåt, att fostret lifwet afhända, lägger det å lön, eller thy af daga tager. Nu kan så hända, att foster af grof förseelse och wangömmo, utan uppsåt att dräpa, eller befunnit wåldsamt tekn ljuter döden, och å lön lägges; straffes ifrån 20 och 24 par ris, till och med högsta kroppspligt, samt fängelse och arbete å Tuckthus, i 2 eller flere år, efter omständigheterne. 1779 den 20 Januarii, KF. MW. 11 T. p. 588. Den, som till barnamord rådt och hulpit, så att det därigenom skedt, miste lifwet. Och emedan barnamord, wid åtskillige tillfällen, förekommas kunde, om husbönder och matmödrar, samt anhörige och husfolk, eller andre, som hafwa kunnskap om någon med barn rådd konas tillstånd, det upptäckte, eller woro måne om att hindra, det hon ej måtte i enslighet framföda sitt foster, så att hon därigenom ej finge tillfälle, att utöfwa något ondt uppsåt, eller befrämja en till äfwentyrs föresatt wåldsam åtgärd; ty skall den, som sin skyldighet häruti, i en eller annan måtto eftersätter, därföre således anses och straffas, som 61 Cap. MB. förmår och innehåller. 1750 den 12 Julii, KF. MW. 5 T. p. 2955: warandes widare, till hämmande af barnamord, ibland annat förordnat, att Barnemorska, wid 3 Riksd. 16 ss. bot, icke för någon får yppa, det hon den lägrade qwinnan wid barnafödslen biträdt; hwarföre ock den uti Barnemorskeeden, i detta ämne införde skyldighet, hädanefter kommer att utlämnas. 1778 den 17 Oct. KB. 1 mom. Ugglas, 3 T. p. 148; Att ej någon för sådan förbrytelse får utestängas ifrån församlingens gemenskap, eller hindras ifrån Salighetsmedlens nyttjande, antingen målet wid Domstolen är anhängigt eller afgjordt. ibid. 2 mom. Att ej skilnad må göras emellan äkta och oäkta barn wid deras dop, och desse sednare, såsom på wisse ställen skedt, icke måge därmed utmärkas, att dopet sker efter Gudstjensten. ibid. 3 mom.; att häfdad qwinna uti lysningar till giftermål eller andre handlingar, icke må utmärkas såsom mindre ärlig, och kallas kona, qwinnsperson eller fästeqwinna, utan må hon nämnas för deja, piga, hushållerska, eller hwad annars icke menligit är, eller lägersmålet betecknar. ibid. 4 mom.; Att, enär den häfdade upptäcker sitt tillstånd för fader eller moder, husbonde eller matmoder, den eller de, för hwilka hon sig yppat, böra wid answar, icke allenast dölja hennes tillstånd, utan ock ifrån den tiden till dess förlossningen skedt, hafwa wård om henne, och befordra barnet till dop och Christendom. Skulle åter den eller de, för fattigdom eller andre omständigheter, icke uti allt kunna eller wilja denna skyldigheten fullgöra, stånde då qwinnan fritt, att söka den urwäg, som bidrager till ändamålet, att framföda och bewara det oskyldiga fostret, utan att henne må tilläggas, att hafwa welat dölja sitt hafwande tillstånd, i händelse hastig barnsbörd henne skulle åkomma. ibid. 6 mom.; och att qwinna, som will i okänd ort framföda fostret, må i sådant fall lämnas ostörd, utan någons åtal, eller efterfrågan om hennes person eller tillstånd. ibid. 7 mom. Enär barn finnes dödt, och obekant hwilken detsamma framfödt, och å lön lagdt, bör i samma stad eller sochen, samt närmaste sochnar däromkring, allmänneligen kunngöras, att dödt barn är funnit, och att dess moder ej kunnat utspanas, hwarföre alla innewånare påminnas om deras skyldighet, att upptäcka och wid handen gifwa, hwad dem däruti kan wara och blifwa bekant, samt till upplsyning tjena, till undwikande af de böter och straff, som finnas utsatte i Kongl. Förordningen af den 12 Julii 1750; Och skall, enär slik händelse timar, närmaste Kronobetjent å landet wara förpligtad, wid hårdt answar gifwa sådant Häradshöfdingen tillkänna, som då bör berörde kunngörelse låta utgå; men om Häradshöfdingen ej wore närwarande, utan någon KronoFogde funnes närmare, må han om sådan pålysning föranstalta; och där slikt i Staden skulle sig tilldraga, böra Rådstufwu- eller KämnersRätten låta denna Kunngörelse ske i alla stadsens kyrkor; hwarjämte wederbörande Domare åligger, att om målet genast ransaka; samt om någon skäligen hålles misstänkt, då låta hos densamma, antingen genom Jordegumma, eller andra trowärdiga qwinnor, efter beskaffenheten på det nogaste undersöka. 1754 den 10 Jan. KB. Jusleen, p. 369. Emedan Pigan L. C igenom egen med omständigheter och edeligen afhörde witnens utsagor styrkt bekännelse, är förwunnen, att sedan hon af oloflig beblandelse rådd blifwit, hafwa detta sitt tillstånd förtegat, och oaktat matmodrens gjorde föreställningar, detsamma förnekat, samt därefter det af henne framgångne fullgångne foster, det hon förmärkt äga lif, efter förut fattat uppsåt, af daga tagit och å lönn lagt; Ty och i förmågo af 16 Cap. 1 § MB, samt Kongl. Förordn. den 20 Januarii 1779, pröfwade Kongl. Maj:t i Nåder rättwist, att L. C, skall lif sitt mista, halshuggas och i båle brännas. 1780 'den 27 April, KB. till S. H. R. Ehuru Pigan E. R. otwungit widgått, att hon, som af oloflig beblandelse blifwit hafwande, och lefwande barn framfödt, detsamma genast nafwelsträngen afslitit och därpå förqwaft, så att det dödt blifwit, samt sedermera barnet i en Swinstiga burit, där det af swinen blifwit mästadels uppätit, men någon del af hufwudet utdragen, och af folk i byen upphittad; dock som fostret icke kunnat tillrätta skaffas, och igenom dess besigtigande utrönas, huruwida det wid födseln haft lif och warit fullgångit, samt genom wåldsam åtgärd omkommit, så att wissheten däraf till alla delar berodde på sannfärdigheten af E. R:s gjorde bekännelse, utan att med bewis eller andra omständigheter wara styrkt; Alltså fann Kongl. Maj:t, det E. R. icke kunde till döden dömas, utan borde hon afstraffas med 24 par ris, uppenbar kyrkopligt och 6 års Tuckthusarbete. 1787 den 12 Oct. Kgl. Conseille Prot. och Bref till Götha HofRätt. Jämnför Kgl. Rådk. Prot. den 24 Sept. 1787. Som S. N:s bekännelse, det hennes 2:ne i fråga warande foster med lif framfödde blifwit, och att hon dem genom wåldsam hand döden tillskyndat, icke genom någon besigtning å de mördade fostren kunnat utrönas, enär det första fostret efter 5 års förlopp nu först, och blott till någre lämningar efter ben igenfunnits, och det sednare, som i Qwarnstorps åen blifwit utkastad, alldeles icke stådt att igenfinnas, samt en möjelighet wara kunde, det hon af ledsnad till lifwet, påtagit sig dessa swåra brott, att hafwa 2:ne sine foster uppsåteligen lifwet afhändt; Så dömdes hon, att, i stället för dödsstraffet, slita 30 par ris, och sedan hon å en söndag undergått uppenbar skrift och aflösning, warda försännd till Tuckthuset, att därstädes i 12 års tid till arbete hållas. 1790 den 16 Aug. Högste Domst. Prot. och Bref till G. H. R. Ehuruwäl B. C. P, igenom egen med omständigheter styrkt bekännelse blifwit förwunnen, att sedan hon, under sin tjenstetid hos Munsterskrifwaren M. L med barn blifwit rådd, sådant sitt hafwande tillstånd döljt, hemma i sine föräldrars boningsrum framfödt ett fullgångit flickebarn, hwilket hon förrän födslotiden inföll, förmärkt hafwa lif, men icke eftersedt eller låtit utröna, huruwida fostret lefwande till werlden framkommit, utan lämnat det med otillbunden och wid moderkakan fasthängande nafwelsträng, därigenom fostret, efter hwad Läkareattesten innehåller, dels af qwäfning och dels af förblödning lifwet tillsatt, och hwarefter B. C. P detsamma å lön lagt, samt hon således efter lagens stränghet gjordt sig till dödsstraffet skkylldig; dock som B. C. P icke sjelf å fostret wåldsam hand burit, samt hennes grofwa wårdslöshet och efterlåtne tillsyn, som warit wållande till fostrets död, kunde af de wid barnsbörden timade plågor och swagheter hafwa sig härlet; Så mildrades dödsstraffet till 20 par ris, uppenbar kyrkopligt, samt 6 års Tuckthusarbete. 1790 den 19 Apr. Högste Domst. Prot. och Bref till Wasa HofRätt. Änskönt emot Pigan E. L. det förekommit, att hon icke uppenbarat sin rätta födslotid, utan när den infallit, därwid sökt enslighet och icke tillkallat den hjelp, hwarpå hon haft tillgång, och som medfört den påföljd, att genom wårdslöshet nafwelsträngen å fostret blifwit afsliten: att hon sitt framfödde fullgångne foster icke allenast lagt å lön, utan ock sökt dölja, samt förneka att hon barn födt; dock som häremot sig företedde, att E. L. hwarken hållit sitt hafwande tillstånd förborgat, utan detsamma för sitt husbondefolk yppat, ehuru hennes berättelse om födslotiden warit oriktig, ej heller att emot henne sådana omständigheter wisat sig, som utmärkte något hennes stadgade uppsåt, att hafwa welat fostret om lifwet bringa; Ty pröfwade Kongl. Maj:t i Nåder skäligt ålägga E. L, att sin brottslighet försona med 3 weckors fängelse wid watn och bröd, en söndags uppenbar kyrkopligt, samt 2 års arbete å Tuckthus. 1786 den 6 och 13, 20 Febr. Kgl. Rådk. Prot. samt Bref till Åbo HofRätt. I anseende därtill, att wid undersökningen, rörande Pigan A. C:s barnamord, i åtskillige hufwudsakeligen omständigheter fullkommelig upplysning saknades, såsom 1:o, då det mördade fostret hos A. C. eller efter hennes uppgift, icke blifwit påfunnit, HäradsRätten dock underlåtit att efterfråga de bewis, som styrkt, att A. C. hafwande warit och barn födt; 2:o, att ehuru Länsmannen i ransakningens början andragit, att wid A. C:s arrestering hennes bröst wisat, att barnafödel föregådt, HäradsRätten ej någre witnen i denne omständighet efterfrågat eller afhört, samt äfwen underlåtit att forska, huru A. C. blifwit efterbörden qwitt, och hwar hon den lämnat, huru hon med nafwelsträngen förfarit, m. m. Så anbefalldes Götha HofRätt, att i detta brottmål, låta skyndesammeligen anställa ny och fullständig ransakning, rörande i synnerhet förenämnde omständigheter, samt hwad mera i sammanhang därmed undersökning och efterfrågan forda kunde, och den nya ransakningen sedermera till Kongl. Maj:t fordersammeligen insända. 1790 den 9 Aug. Högste Domst. Prot. Barn, som oäkta födas och mördas, skola läggas afsides å kyrkogården. 1686 den 3 Sept. Kongl. KyrkoL. 18 Cap. 10 §, Just. W. p. 1036. Extra Hofpredikanten och Kapellanen A. P, dömdes af Kongl. Åbo HofRätt den 26 Oct. 1787 till 20 daler S:mts eller 6 R:dr 32 ss:s böter, för det han begrafwit ett foster, som blifwit anmält warit dödfödt, men efter allmännt ryckte genom handawärkan omkommit, hwilket Kongl. Maj:t i Nåder gillade. 1788 den 18 Nov. Kongl. Rådk. Prot.

Anm. Då någon angifwes för barnamord bör alltid undersökning anställas; 1:o, om förlossningens beskaffenhet; 2:o, om fostret warit lefwande i moderlifwet; 3:o, om det warit lefwande eller dödt under och efter förlossningen; 4:o, om förblödning skedt genom nafwelsträngen. Martins LäkareGrunder, p. 314, 337, 338; Kernanders Medicin. Lagf. 5 Cap. 61 §. Angående känneteckn till dödfödde foster, Martin, pag. 338, 340; Kernander, l. c. 5 Cap. 62, 63, 64 §§, Teichmejer l. c. 24 Cap. Jämnför Kongl. Collegii Medici underrättelse, huru späda barn skola wårdas och skötas, dat. den 31 Dec. 1755, MW. 6 T. p. 3858. Wid 1786 års Riksdag, gjordes af Kgl. Maj:t den Nådiga proposition, om icke, så wida barnamord, ej lika med andra brott, härledde sig af ett argt och öfwerdrifwit sinne, utan grunden måste sökas uti ånger öfwer ett förhastat kärlekswärk, uti qwinnokönets medfödda blygsamhet, och fruktan för wanära, uti en ofta otidig farhåga för sig och sitt fosters framtida underhåll, och uti själens mindre wärkande förmögenhet under och efter sjelfwa födslen, dödsstraff för barnamord dädanefter alldeles måtte afskaffas, och den qwinna, soom uppsåteligen wållat sitt fosters död, efter utstånden högsta kroppspligt, dömas till lifstidsarbete, och hwarje år å den dag, hon sitt brott begått, wid en skampåle i 2 timar till allmänn nesa utställas, och med ett par ris afstraffas, hwarigenom större skräck hos åskådarne förmodades kunna injagas, än den brottsligas aflifwande kunde åstadkomma, hwilket likwäl Riksens Ständer uti Betänkande, dat. den 8 Junii 1786, i underdånighet afstyrkte. Se RiksdagsTidn. 1786, N:o 5, 10, 11, p. 35, 80–84. Om i Preusiske Staterne något foster lefwande framfödes, som icke synes äga mensklig skapnad, så får det ändå icke, af föräldrar eller Barnmorskan, på eget bewåg ur wägen skaffas, utan händelsen hos domaren anmälas, som därom låter anställa undersökning. Preus L. 2 T. 20 Afd. 716, 717 §§. Jämnför 1 T. 1 Afd. 17, 18 §§. Därstädes är ock en lägersmann skyldig, så snart han förmärker den lägrade wilja dölja sin nedkomst, att gifwa sådant föräldrarne, husbondefolket, qwinnans wärdsfolk, ortens Barnmorska eller Öfwerhet tillkänna. Underlåter han det, och fostret igenom den lägrades åtgärd omkommer, samt hon därföre straffas antingen till lifwet, med lifstids eller 10 årigt Tukthusstraff; så anses han med 5 till 8 års Fästningsarbete. Har han sjelf uppmuntrat eller förledt den lägrade, eller biträdt henne att dölja lägersmålet, så anses han med lika straff, som hon; dock om hon dömes antingen till döden, eller lifstids Tuckthusarbete, straffes han med 10 års fästningsarbete, och är i förra fallet nödgad, att biwista hennes afrättande. Preus. L. 2 T. 20 Afd. 975–979 §§.

2 §.

"Ny hafwer sådan kona haft missfödsel, som af wådeligt fall, eller annor händelse timad är, och hafwer hon ej lagdt fostret å lön, utan thet genast uppenbaradt, och gitter wisa orsak till missfödslen; plichte tå för lägersmålet allena."

P. St. Att den dödes kropp bör synas. XXVIII: 6 M. B.

S. F. Omkommer foster af mindre försigtighet, eller tillfälliga händelser, och af qwinnan sjelf genast uppenbaras, eller sker wärkelig missfödsel, eller och synligt ofullgångit foster å lön lägges; straffes then brottslige med böter, eller theremot swarande kroppspligt, i mon af brottets beskaffenhet. 1779 den 20 Januarii, KF. MW. 11 T. pag. 588.

3 §.

"Förgjör, eller fördrifwer, kona sitt foster; miste lifwet. Samma lag ware om then, som thertil råder och hjelper."

P. St. Om någon uppsåteligen förgör annan. XVII: 1 MB. Att förgift ej får säljas till annan, än trowärdig person. XVII: 4 MB. Att den, som råder eller hjelper, straffas lika med Missgerningsmannen. LXI: 1 MB.

S. F. På inge Apothek, mycket mindre hos någon Kryddkrämare, skall tillstädjas att försälja abortiva och emmenagoga, (medicamenter, som befordra missfall och fruentimrens rening,) eller opiata, det ware sig åt hwem det wara må; men då, när en medicus dem föreskrifwandes och påfordrandes warder, det må wara uppblandat i ett recept, eller också per se af honom begärt, då skall utan betänkande sådant efterlåtas. 1688 den 30 Oct. Kongl. Priv. för Coll. Med. 24 §, v. Stjernm. Pol. och Comm. F. 4 T. p. 1060. Jämnför 16 § i Kongl Instr. för Coll. Med. den 28 Oct. 1797. Medicinae Doctorer äro igenom liflig ed förbudne, att icke sjelfwe eller igenom andre gifwa och förordrna någon det, som hans hälsa eller lif i hwarjehanda måtto skada kan: barnen, så födde, som ofödde därunder begripne; Apothekare och Provisorer, samt Apothekaregesäller, att inga fosters eller månadsrening drifwande medicamenter, någon förordna eller ingifwa. Se MW. 6 T. p. 2726, 4729, 4731, 4733. Ingen, utan edswurna och privilegierade Jordegummor, skall utan i högsta nödfall, eller då ingen sådan kan eller hinner wara tillstädes, understå sig, att sig som Barnmorska tinga och bruka låta eller hustrur förlossa, wid 20 daler S:mts böter till deras FattigCassa, eller 14 dagars fängelse, om hon ej orkar böta, och om barnet eller hustrun kommer uti förlossningen om lifwet, bör därom lagligen ransakas och sådan qwinna, efter sakens beskaffenhet, böta half eller hel mannsbot, eller i brist af botum, pligta med fängelse wid watn och bröd. Samma straff skall ock den undergå, ware sig mann, barnföderskan sjelf, eller andre, som wården om henne hafwa, hwilke, då edswuren barnmorska finnes i Staden eller Sochnen, anlita eller efterskicka någon oberhörig och oförfaren, att wid barnförlossningen biträda. 1777 den 14 Oct. Kongl. .Regl. 9 §, MW. 11 T. p. 330. Dock har Kongl. Maj:t, uppå Bondeståndets Beswär wid 1778 års Riksdag, i Nåder förklarat 9 § af 1777 års Reglemente, angående pligt och answar, då någon annan än edswuren Barnmorska wid barnförlossningar tillkallas och sig nyttja låter, böra anses såsom ur Reglementet alldeles utesluten, och Allmogen wid slika tillfällen få den om hjelp anlita, för hwiken de hysa förtroende, utan att den som kallar eller den sig nyttja låter, må därföre till pligt wara förfallen. 1780 den 3 April, KB. till Sw. H. R.. och den 24 April, 1781, HofR. Univ. MW. 12 T. p. 181. De 10 yngsta af de i Stockholm förordnade 40 Jordegummor, jämte de, som öfwer det faststälte antalet tillärde äro, skola betjena de fattiga för intet, och få ej gå ifrån dem, förr än de äro förlösta, och allt wäl förrättat, eller underlåta, efter nödtoftigheten, uti deras barnsäng dem besöka och sköta. 1777 den 14 Oct. Kongl. Regl. 12 §, MW. 11 T. p. 331. Ingen Barnmorska skall understå sig, att bruka instrumenter och jernwärktyg, utan kan förlossningen utan dem ej förrättas, skall hon sådane personer hämta låta, som däruti öfwade äro. ibid. 14 §. Hon skall icke heller, på eget godtycko, då någon Läkare möjeligen är att tillgå, gifwa inwärtes läkemedel, wid 10 daler S:mts böter till FattigCassan; men i händelse hon det gjordt och skada däraf följer, förfares därmed efter 9 §. ibid. 15 §.

Anm. Ehuru 16 Cap. 3 § MB. ej undergådt någon ändring, tyckes dock det där utsatte lifsstraff icke billigen kunna äga rum, om fördrifwandet skedt, innan fostret kommit till lif, i hwilket fall Preusiska Lagen äfwen gör den skilnad, i 2 T. 20 Afd. 986, 976 §§, att den brottslige blott anses med 2 till 6 års; men om förgörandet skedt, sedan fostret bekommit lif, med 8 till 10 års Tuckthusarbete. Om i Preusiske Staterne någon igenom medicamenter söker att göra qwinna ofruktsam, så anses han, enligt 991 §, ibid. med 2 till 4 års Fästnings eller Tuckthusstraff. – De i Kongl. Brefwet den 3 April 1780, samt Kongl. Swea HofRätts, i följd däraf den 24 April 1781, MW. 12 T. p. 181, utfärdade Universale, nyttjade orden, att 9 § i 1777 års Kongliga Reglemente för Barnmorskor, angående pligt och answar, då någon annan än edswuren Barnmorska, wid barnförlossningar tillkallas och sig nyttja låter, skulle anses såsom ur samma Reglemente alldeles utesluten, kunna då de jämnföras, med ingressen, där BondeStåndets begäran wid 1778 års Riksdag upptages och de olägenheter omnämnas, som Allmogen orsakas, samt orden i sjelfwa decisum Allmogen wid slike tillfällen, orsaka en willrådighet, huruwida 9 § af 1777 års Kongl. Reglemente för Barnmorskor, både i anseende till städer och landsbygd, eller blott i afseende på Allmogen, till dess kraft och wärkan må hafwa upphördt.

4 §.

"Hafwer någor sökt at fördrifwa fostret, äntå at ingen werkan ther å fölgde; böte hundrade daler, eller plichte med kroppen."

P. St. Söker någor att förgifwa annan, men ingen wärkan följer. XVII: 3 MB.

S. F. Söker Barnmorska missfall att befrämja, ware sig med läkemedel, råd eller egen handräckning, böte, ändå ingen wärkan därå följde, 100 daler S:mt, eller pligte med kroppen; men följer missfall eller annan skada därå, hafwe förwärkat lifwet. 1777 den 14 Oct. Kongl. Regl. 15 §, MW. 11 T. p. 332. Pigan S. M. och dess lägersmann J. N, hwilke i samråd med hwarannan sökt fördrifwa det foster, hwarmed S. M. hafwande warit, dömdes, jämte en söndags kyrkopligt för hwardera, J. N. till Fästningsarbete och S. M. till Tuckthus, hwardera på twänne år. 1782 den 20 Junii, Kongl. Rådk. Prot. och Bref till S. H. R.

5 §.

"Wräker kona sitt foster ut å mark, eller gato, så at thet af hunger, kjöld, eller annor händelse dör; hafwe förwerkadt lifwet. Warder fostret med lif uptagit, men lider theraf till sin hälso; straffes kona med ris. Får thet ej skada theraf; plichte hon äntå med fängelse på wiss tid, efter omständigheterna."

S. F. Konungens Embetsmänn och StadsMagistraten böra sig om hittebarns underhåll och oppfostring wårda låta. 1686 den 3 Sept. Kongl. KyrkoLag, 3 Cap. 7 § Just. W. pag. 1008. I anseende till Brandwacktssoldatehustrun N och Enkan N, hwilka blifwit öfwertygade, att sedan den förstnämnde af hustrurne N och N, samt Pigorne N och N emottagit deras späda barn, för att dem, emot det belopp af penningar, hon af mödrarne sig betingat, å något af Barnhusen i Stockholm inköpa, men icke gjordt försök till uppfyllande af ett slikt åtatgande, utan i det stället Soldatehustrun N öfwertalt Enkan N, samt denna låtit för ärhållen betalning af Soldatehustrun N sig förmå, att i hennes närwaro, å gatan desse barn utwräka, därifrån barnen af tillkomne personer blifwit upptagne och såsom hittebarn inlämnade å Barn- och Barnsängshusen, hwaräst 2:ne sedermera igenom döden afgådt, men de öfrige ännu wid brottets upptäckande lefwat, samt ingen anledning warit, det de af utwräkandet någon skada tagit; förklarade Kgl. Maj:t, att Soldatshustrun N, och Enkan N, borde deras brottslighet umgälla på det sätt, att Soldatshustrun N, sedan hon 2:ne timar stådt wid en påle å allmänt torg att skämmas, och undergådt 12 dagars fängelse wid watn och bröd, därefter skulle försändas till Tuckthuset i Stockholm, att i 2:ne år till allmänt arbete hållas, samt de uppburne penningarne återgälda; men Enkan N, såsom den där warit beredwillig till bekännelse, samt wisat mera ånger öfwer sitt brott, skulle i ett för allt detsamma försona med 12 dagars fängelse wid watn och bröd. 1797 den 8 Febr. KB. Norell, pag. 180.

Anm. Twänne omständigheter öka wärkeligen qwinnas brotslighet, som emot 16 Cap. 5 § MB, wräker ut sitt foster, nemligen: 1:o, om å stället allmänna Barnförlossnings- och Hittebarnhus äro inrättade, där Barnaföderskan, med döljande af namn, på allmän bekostnad kan njuta tillbörlig skötsel, samt barnet gratis emottagas och uppfostras, och 2:o, om utwräkandet skedt å sådan ort och ställe, som sällan af menniskor besökes.