Lillans julgåfva

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Ynglingens bön. V. L.
Lördagsqvällens jul- och teater-kalender
av okänt

Lillans julgåfva. V. P–n.


[ 102 ]

Lillans julgåfva.

Bild ur verkligheten.

Det var på julaftonsdagen. Vädret var vackert med endast en eller annan köldgrad. Dessa hade dock egenskapen att yttermera pigga upp de rastlöst fram och åter ilande menniskorna, hvilka under ifrigt julklappsuppköp eller torgbestyr för helgen rörde sig på stadens torg och gator.

Från Österman & Orells salubod vid strandtorget utträdde en medelålders man, hvilken genast kunde kännetecknas såsom en fiskare från Nyländska skärgården.

„Åh, se på dig, Erik!“ utropade en annan skärgårdsbo, som hade mening att träda in i butiken, men som gladt öfverraskad stannade på trappan, då han här sammanträffade med den förstnämnda. „Det är länge sen man råkade dig. Du har visst redan stökat undan dina torguppköp, kan jag tro. Jag tänkte gå in i boden och köpa ett halft dussin kaffekoppar åt gammelmor, för det ska’ jag säga dig, att inte vore det godt att komma hem utan dem, inte… Nå, hvart ska’ du styra kurs?”

[ 103 ]„Jag tänkte bara gå in någonstans och se, om jag kunde få en docka åt lillan, flickan min, för hon ä’ sjuk stackarn, och hon längtar så förinnerligt efter en sådan leksak.“

„Nå, det hinner du väl med ännu. Ser du, jag tänkte som så, att eftersom vi nu träffades, så kunde vi gå in på ölkällaren här bredvid och ta’ oss ett glas, för att önska hvarandra god helg. Hvad säger du om det?“

„Åh-jo, det är ju långt till middag och hemdags ännu, så nog hinner jag till dess få hvad jag ska’ ha från bodarne, alltid. Jag har kälken med torguppköpen i förvar hos Westerbergskan, hon som säljer kött, och der kan den ju bli så länge.“

De stego ned i ölkällaren. Den mörka, dystra restaurationslokalen var uppfylld af tobaksrök och kring borden dernere sutto en mängd ölkonsumerande källarkunder i ett dimdunkel, som gjorde dem mer än svårigenkänliga.

Här upptäckte de nyss inträdande skärgårdsborna ändock tvenne gamla bekanta från hemtrakten. Dessa befunno sig redan i en temligen långt framskriden lifvad sinnesstämning.

Man tog emot helgen med godt humör, tycktes det. Man hade så mycket att delgifva hvarandra rörande det dåliga fisket under sista sommaren och andra förhållanden och omständigheter.

„Ja, se fisket, det sku’ sannerligen inte föda sin karl numera“, utlät sig en rödskäggig äldre man i sällskapet.“ Hade vi inte stadsherrskaperna, som hyra sig in hos oss för sommaren, så vete tusan hur man eljes sku’ få lifvet fram.“ [ 104 ]Och så begynte man berömma och skryta öfver sina hyresgäster. Den ene hade haft „ett ingeniörsherrskap“, och detta hade då inte alls visat sig högdraget. Frun sjelf hade inte hållit sig för god att sopa och städa kring sommarbostaden, och ingeniören, han hade hela sommaren hållit på med att rensa skogen och rödja bort stenarna från lillängen.

Fiskaren från Ytterskär, han var af den tvärsäkra meningen, att han ändock hade råkat få det allra bästa herrskapet. Det var ett handelsmansfolk från Helsingfors, sade han, och handelsmannen sjelf var verkligen en tokrolig en. Så kom han aldrig ut till holmen, utan att ha med sig åtskillig föring af våtvaror. Och då skulle fiskaren, dennes gumma, pigor och drängar vara med på kalaset, och fröjden fick inte sluta förr än alla våtvaror voro slutdruckna och hela sällskapet „litet på treqvart.“ Sådant trefligt herrskap hade Ytterskärs fiskaren haft.

Huru man sålunda „kaverade“ och huru man tömde den ena ölflaskan efter den andra, fann Erik från Alholmen för bäst att bryta upp.

Vännerne ville med allt våld qvarhålla honom ännu en stund, då de sedan allesamman, som de sade, voro färdiga att göra sällskap på hemfärden. Men Erik ville icke dröja; han menade tro på, att han hade en sjuk dotter derhemma, och derför ville han hemåt så fort som möjligt.

Han lyckades sålunda ändock komma ifrån det uppsluppna sällskapet, fastän det satt hårdt uti, som man säger. Han skyndade till köttuppköperskan, i hvars vård han hade lemnat sin kälke och sina öfriga effekter. Och så skyndade han med full fart ned längs [ 105 ]Boulevardgatan och ut på den ännu nästan snölösa isen. Denna hade lagt sig blott för någon vecka sedan, men var inomskärs fullkomligt stark och säker.

Under hemfärden kom han att tänka på, hvad kamraterne i ölkällaren haft till samtalsämne. Nå, han hade då inte haft att skryta med några särdeles hyresgäster, han. En fattig handtverksmästareenka och dennas fosterdotter, det var allt. De hade betalat för sig som andra, men det var också allt. Men så kom han att tänka på, till hvilken stor nytta dessa enkla menniskor ändock varit för hans hustru. Då det sista barnet råkade komma till verlden och hans hustru öfverfölls af ett ihållande svårmod, då visste han hvad det ville säga att ha vänner i viken. Tack vare enkans och hennes fosterdotters ifriga bemödanden med hjelp af Guds ord och andra tröstande medel, blef fiskarhustrun åter samma driftiga, dugliga skärgårdsqvinna som förut. Och den väntjensten var nog mycket värd, den också.

Huru han nu sköt framåt sin långa stolpkälke, under det tankarne voro fästade på det kära hemmet, hade han hunnit till Svinösundstrakten. Då han blickade framför sig, såg han genom skymningen en mörk punkt ett stycke längre bort. Den mörka punkten närmade sig, och han var i ett nu midtför densamma. Det var en mensklig varelse.

Då han kom personen i fråga in på lifvet, igenkände han i denna en qvinna från grannön. Hon var på väg att fira jul hos sin dotter, hvilken var gift med fiskaren på Munksnäs.

„Ja-så, det är Erik?“ Helsningar från erat… Jag var just derinne och helsade på. Nå, dotter er ä’ [ 106 ]sjuk, stackars liten. Men ni kan inte tro, hur hon längtar efter er och dockan, som hon vet att ni har med er från stan!“

Dockan!“ utropade fiskaren.

Han erinrade sig nu, att han ändock glömt att köpa en docka åt sitt sjuka barn. Det var det glada, uppsluppna sällskapet i ölkrogen, som hade kommit honom att förgäta hvad han lofvat medföra hem.

Med en hastig rörelse vände han om kälken.

„Adjö mor, lycka till god jul!“ ropade han åt gumman, hvilken förvånad stirrade efter honom, och så skyndade han med stormsteg tillbaka mot staden

Der voro lyktorna redan tända och från de högre belägna husen inom kampområdet såg han ljusen tindra i fönstren.

Han påskyndade stegen med sådan fart, som om sjön öppnat sig bakom honom, och det räckte ej heller många minuter, innan han åter befann sig på de upplysta och folkrika stadsgatorna.

Här uppsökte han en ryssbod, hvarest han tillhandlade sig en docka, klädd som rysk amma i bjerta färger och med högröda kinder. Han placerade leksaken i godt förvar innanför sin skinnväst, och så företog han för andra gången färden mot hemmet.

Det hade mörknat och snön föll i täta flingor.

Kommen till Sandviksstranden, hörde han hurusom tvenne samtalande, hvilka begagnade sig af isvägen, voro i ordvexling med hvarandra.

„Ett säger jag dig, Janne, och det är, att du inte ska‘ tro alltför mycket godt om Erik från Alholmen, för det är gammalt som gatan, att „den som sviker i dryckjom, han sviker också i andra styckjom.“ [ 107 ]„Nå, men han har ju sin flicka sjuk derhemma, och då kan du väl förstå…“

„Skyll på svagdrickat! Åh, jag vet nog hvad jag vet!“

„Men du vet inte, att du har den du talar om här… Ja, titta på mig bara! Hade du vetat af, att jag var i närheten, så hade du visst inte kläckt ur dig hvad du nyss sade. Nå, inte ska ni bli handfallna för det, go’vänner!“

De båda fiskarena, som på svaga ben rörde sig fram längs isen, hade blifvit temligen öfverraskade, då de funno att de hade den de talade om i kölvattnet, och då de ändock trodde honom vara i hemtrakten för länge sen.

Janne från Lillholmen, hvilken visat sig vara minst välvilligt stämd mot den sig så hastigt uppenbarande Erik, skyndade att fråga:

„Nå, men ä’ inte du hemma redan, Erik?“

„Nej, som du ser, inte ännu.“

„Det var roligt att vi fingo dig i sällskap igen. Undrar just hvad som har hållit dig qvar i staden Erik?“

„Ja, gissa bara hvad det var.“

„Nå, du träffade väl någon gammal bekant, kan jag tro, och så drack du ett och annat glas med honom.“

„Nej, inte precis det. Jag brukar för resten inte dricka med hvem som helst.“

„Ja-så, du blir bråkig nu igen, Erik… hick… Det ska’ du inte bli… hick… Ser du… hick.. du ä’ inte alls bättre än någon annan… hick!“

[ 108 ]I och med detsamma som den misstrogne kamraten yttrade detta, hade de närmat sig en utskjutande bergklack vid en holme, der flödvatten samlat sig kring stranden. Den knäsvage gjorde en öfverhalning, och der låg han pladask i flodvattnet.

Erik skyndade att förhjelpa den ömkligt huttrande och frysande kamraten på benen, hvarefter han med hjelp af dennes kamrat fick honom på sin egen kälke.

Och sålunda fortsatte de färden, under det att den knäsvage och frysande bråkmakaren på lämpligt sätt blef frambefordrad af Erik.

„Huu! Jag fryser så, utlät sig den på kälken befintlige. „Vill ni göra mig en tjenst, govänner, så söka vi opp Mössenholmsfiskarn. Vi ä’ ju inte långt derifrån. Der kunde vi få oss litet varmt till bästa. För det ska’ jag säga er, att jag bestämdt inte kommer hem med lifvet, om den här välsignade frossan får ta öfverhand.“

De stannade och Erik och den andre begynte rådslå. De funno också för bäst att villfara den frysande drucknes önskningar.

De befunno sig snart vid Mössenholmen. Skenet från en dugtig stockeldsbrasa spred sig genom fiskarebostadens fönster.

De anländande färdmännen blefvo varmt och vänligt mottagna af den fryntlige Mössenholmsfiskaren och dennes hustru.

Då den druckne nu sålunda åter befann sig på stolen framför spiseln i den varma stugan, begynte han krya till till sig. Och hans frikostighet och frispråkighet begynte åter göra sig gällande.

[ 109 ]„Det är inte julafton för roskull, ska’ jag säga. Se här har jag litet förning med mig från staden. Det här, ser ni, ä’ något som ska’ värma opp oss allesamman, och det ända intill hjertrötterna!“

Erik fann också, att en och annan klunk ur flaskan möjligen inte kunde skada den frusne kamraten, hvarför han ej heller brydde sig om att motsäga honom.

Flaskan anlitades flitigt. Men det räckte ej länge innan han märkte, att hans båda färdkamrater begynte finna sig temligen hemvarma på stället och att kamraten, som kommit sig till det kalla badet på isen, redan var oförmögen att fortsätta färden.

Sjelf begynte han blifva orolig öfver dröjsmålet på Mössenholmen. Den sjuka dottern låg i hans tankar. Han steg upp, sägande sig icke kunna stanna qvar längre.

„Nu pratar han igen“, lallade den druckne. „Han låtsar alltid vara bättre än andra, han, men vi ska’ bevisa, att vi inte ett dugg bry oss om honom. Åh-jo, vi hitta nog hem utan honom. Du är högfärdig, säger jag dig, Erik. Gå du bara din väg, vi gå vår!“

Erik insåg hvilken fara kamraterne kunde utsättas för, om de i det tillstånd, hvari de nu befunno sig, fortsatte hemfärden öfver isen, hvarför han försökte vidtala dem att qvarblifva öfver natten hos fiskaren på Mössenholmen. Huru det var, tycktes personerna i fråga äfven vara villige att foga sig efter hans önskningar.

Erik lemnade straxt derpå Mössenholmen, för att företaga färden till hemmet.

Då han närmade sig detta, såg han redan på långt håll, huru ljusen glimmade från den gamla kära kojans [ 110 ]fönster. Detta ljussken var så tilltalande, det blickade så vänligt emot honom.

Och nu, nu befann han sig på trappan till den låga kojan. Ej ett ljud hördes derinifrån stugan. En bäfvan smög sig plötsligt öfver honom. Hur månne det vara. med dottern? Lefde hon… eller…

Men hvarför skulle han också tänka det värsta?

Han öppnade dörren.

Hans hustru, som stod vid spiseln, sysselsatt med tillredandet af julmaten, skyndade emot honom.

„Nå, ändteligen är du här, kära Erik! Jag trodde redan att någon olycka händt dig. Isen är ju svag derute, och så tänkte jag att du möjligen hade tagit orätt väg… Men Gud ske lof, du är här nu igen… Flickan — ja, du får inte väcka henne nu. Det är just barnet, som har hållit modet uppe hos mig, skall jag berätta dig. Hon sa’: Far kommer nog genast, det vet jag bestämdt, för han har sagt att jag inte ska’ bli utan dockan, som han har lofvat åt mig. Och så somnade hon in så sött och godt, den lilla engeln. Ser du, hur hon sofver bra. Ja, vet du, jag tror, jag, att lillan är frisk som en fisk då hon stiger upp.“

De båda makarna stodo under stum beundran vid den lillas bädd i stuguvrån. Fadern placerade den medhafda dockan på barnets arm. Han tog härefter fram stadsförningen, hustruns julgåfvor, bestående af paket med kaffe och socker samt andra nyttiga saker.

Handtverkareenkan, som bott hos dem under somrarna, hade sändt Luthers Postilla åt fiskarmor, medan dottern tillställt henne en virkad bordduk, som täckte hela bordet och som, enligt hvad fiskarmor tyckte, gjorde det rasande fint i deras stuga.

[ 111 ]Sedan de båda makarna lyckliga och förnöjda undanstökat julqvällsvarden och nedkallat den Högstes välsignelse öfver sig sjelfva och den lilla dottern, gingo de till hvila.

⁎              ⁎

Den första, som vaknade i fiskarstugan den påföljande morgonen, var dottern. Den lilla var verkligen som genom ett underverk återställd från sin sjukdom. Hennes glädje, då hon vaknade och fann dockan på sin arm, låter sig ej beskrifvas. Hon jublade så högt, att hon väckte upp far och mor, hvilka öfverlyckliga deltogo i barnets fröjd.

Det begynte dagas derute. Erik gick till fönstret att se efter väder och vind.

„Der ser jag någon styra kurs rakt hit till stugan“, sade han. „Mor, kasta på dig! Det är någon, som helsar på hos oss.“

Strax derpå hördes steg i förstugan, och en sakta bultning hördes på dörren.

„Stig in och välkommen!“ sade Erik.

„God helg härinne!“ hördes en flämtande stämma från dörren.

„Nå, vi ä’ väl de första, som på julhelgen få påhelsning af Not-Nocken“, sade Erik i skämtsam ton.

Not-Nocken var en hjelpreda för alla bland fiskarfolket i trakten, en gammal oförarglig och besynnerlig man, hvilken ansågs som ej riktigt klar i hufvudet.

„Se här! Det får väl lof att vara en värmare i morgonkylan“, yttrade Erik, i det han framsatte en bränvinsflaska och glas. „Mor sätter just kaffepannan på, ser jag, och under tiden som vi vänta på kaffe[ 112 ]tåren, så ska’ vi ta oss en liten klar… Nå, god helg!”

Sedan den tidiga gästen pustat ut litet, lät han bränvinsglasets innehåll gå den gamla bepröfvade vägen. Och så yttrade han:

„Jag kommer just från Ytterskär. Der ä’ gråt och tandagnisslan vid det här laget, ska’ jag säga.“

„Nå, hvad har händt der?“ sporde de båda makarna på en och samma gång.

„Adolf har drunknat, och så har Lillholmens Janne med.“

Det var dessa båda färdkamrater, hvilka Erik qvarlemnade hos fiskarfolket på Mössenholmen, då han begaf sig derifrån. De hade således ändock icke blifvit qvar, utan begifvit sig bort öfver isen i mörker och natt, för att gå en hemsk död till mötes.

„Jo“, ifyllde Not-Nocken, „deras kälkar hittades i morgse derute vid hafsbandet, men sjelfva ha’ de gått till botten, och der ä’ de nu!“

Det rådde dödstystnad i fiskarstugan. De dervarande tänkte med stumt deltagande på de omkomne och deras arma hustrur och barn.

Erik kom äfven att tänka på, huru lätt också han kunnat få dela deras öde — om han icke haft tanken fästad vid hemmet, och — han blickade härvid på flickan i bädden och på den grant utstyrda dockan på hennes arm — om han ej haft lillans julgåfva i tankarna.

Hans hustru visste hvad han tänkte på, och en tyst, men uppriktig tacksägelsesuck höjde sig samtidigt ur tvenne tacksamma hjertan.

V. P—n.