Linköpings Wecko-Tidningar 1794-11-22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  N:o 46
Linköpings Wecko-Tidningar
1794

N:o 47
N:o 48  →


[ 121 ]
N:o 47.

Linköpings
Wecko-Tidningar.

Lördagen d. 22 Novemb. 1794.

I morgon, 23 Söndagen efter Trinitatis, predika

i Domkyrkan: Hosp. Predik. Apelberger Ottesången, Studiosus Högwall Högmässan och Comminister Schelin Aftonsången.

I S:te Lars: StadsCapellanen Wimermark.

I Hospit.-Kyrkan: Hosp. Predik. Apelberger.


Nytt sätt at begåfwa.

Fortsättn. och Slut från Tidn. N:o 45.

Jag undrar dessutom hwartil sådana begåfningar tjäna? — Månne en Hustrus äfwentyr och lifsfara blir derigenom mindre? Månne hon winner någon särdeles tröst och lika? Eller månne hon genom en sådan förtjänst skall upmuntras, at flitigare göra Tysklands-resor för at befolka werlden? — Jag föreställer mig, at en förnuftig och dygdig Hustru lärer anse sådana låckebetar med föragt. Hon äger inom sig, uti sit eget hjerta, det som långt kraftigare fägnar och upmuntrar, nemligen den glada öfweringelsen, at hon går i sin kallelse. Är det då icke en onyttig fåfänga, at genom en ringare wilja öka den högre och ädlare [ 122 ]tilfridställelsen? Eller kan det ock icke hända, at en anstalt, i sig själf oskyldig och wälmenande, kan blifwa skadlig för mindre dygdiga hjertan? Säkert är, at den gifwer anledning til den starkaste afundsjuka hos gifta Fruntimmer, som äro i lika stånd. Jag älskar och högaktar min man rätt upriktigt, och just derföre kan jag ej fordra af honom sådana slags godhets-prof, som äro för honom beswärande och för mig onyttige. Jag har nog af de Lefwande Begåfningar, jag fått; de skaffa mig under tusendtals mödor och omsorger det renaste nöje. Jag will häldre, at min man spar sina penningar til dessas upfostran, än at han i förtid offrar dem åt sin egen kärlek eller min fåfänga. Ach! mine wänner! Fordrom då aldrig något wid slika tilfällen. Om de skulle synas, at wi derigenom kunde riktas: så är det bara bedrägeri. Wi kunne ej länge dåras af et uselt skryt, som til en tid döljer wårt tilstånd för oss själfwa och andra: Nej! wi så snart se, huru wåra saker stå; och då är det godt at se det utan förebråelse.

Här ropade en i Sällskapet: Nå! Mariana, du är galen! Du talar så förnuftigt och alfwarsamt, som en gammal Philisoph. Hwem bryr sig så noga om hwar det tages, allenast man får något godt? Om du skulle få råda: så finge wi aldrig något af wåra männer. Du förstår slätt wårt Köns interesse. Du borde ju gilla och uphöja alt, som kan skaffa oss något anseende, du borde berömma de stackars fånar, som offra mer än de äga på sina Hustrur, du borde göra den förnuftiga uträkning, at om wi kunna narra wåra männer, at gifwa oss något af wärde; så undgår [ 123 ]detta deras egen slöselust och kommer oss med tiden til godo. — Ja! sade Mariana, det wore godt. Men jag fruktar, at wår winst ändå blir ringa. De gåfwor I fån, äro till äfwentyrs et lånegods, som I njuten genom Björnars godtrogenhet och nåd; och när Edra männer stupa, fån I själfwe betala dem med ränta.



En löjlig händelse.

Konungen af Preussen Fredric II. brukade altid, då han i sitt Lif-Garde såg någon ny Soldat, fråga honom tre frågor: neml. - - Huru gammal är du? Huru länge har du warit i min tjänst? Är du nöjd med din sold och förplägning? - - Men det hände at en ung Soldat, som war född i Frankrike och förut tjänt i sitt Fädernesland, begärade blifwa antagen i Preussisk tjänst, och blef där, för sin wackra wäxt skull, genast emottagen. Denne Fransman war likwäl aldeles okunnig i Tyska Språket, och blef således underrättad af sin Capitaine at Konungen skulle göra honom dessa frågor, så snart han fick se honom, samt bad honom således lära sig utantil på Tyska de tre swaren, som han då borde gifwa Hans Maj:t. Soldaten lärde dem ock dagen därefter, och så snart han wisade sig i ledet, kom Konungen at fråga honom: men råkade börja med den andra frågan, och tilsporde således Soldaten: Huru länge har du warit i min tjänst? - - Tjugu et år, swarade Soldaten. Konungen, som af hans ungdom tydeligen fann at han ej kunnat bära Musqueten så länge, frågade honom med förundran: Huru gammal är du då? Et år, Ers Maj:t! swarade han. - - Konungen, [ 124 ]häröfwer ännu mera bragt til förundran, ropade: antingen har du eller jag mistat förståndet. - - Soldaten, som tog det för tredje frågan, swarade då: Bäggedera, Ers Maj:t! — Denne gången är den förrste, som jag i spittsen för min Armée blifwit bemött som en galning, sade Konungen. Soldaten, som allaredan uttömt alt sitt Tyska förråd, teg stilla; och då Konungen åter frågade honom, för at finna hwad detta wille betyda, swarade han på Fransyska, at han ej förstod et enda Tyskt ord, hwaråt Konungen log ganska hjertligt; rådde honom likwäl at lära sig Tyska Språket, och förmanade honom at väl fullgöra sina skyldigheter.




Kungörelse:

För wid pass 8 dagar sedan, har en wanartad menniska utmärkt sit onda kynne, dermed, at han sönderskurit, en på gärdesgården å lilla ängen til höger om Nyqwarns-wägen til torkning uphängd Fisknot. — Skulle någon hafwa kundskap om denna nedriga gärning, och på sådant sätt kunna uptäcka wåldswärkaren at han fastnar för med-Borglighetens wanära och Lagens näpst, utlofwas af underteknad derföre en belöning af 10 R:dl.; Kan åter uptäckten icke beledsagas med sådane bewis at nidigen blir åt brottet förwunnen utbetalas likwäl åt angifwaren 2 R:dl. om upgiften styrkes med sannolika skäl, tillika med förbindelse af tysthet om så åstundas. Linköping d. 22 Nov. 1794. Joh. Enebom.


N:o 48 utgifwes Lördagen d. 29 November kl. 4. e. m.


Linköping, tryckte hos Londicer och Björkegrens Enka.