Liten Åsa Gåsepiga (1868)
| ← Herre-Per |
|
De sju fålarne → |
29.
Liten Åsa Gåsepiga.
Det var en gång, en kung, som hade så många gäss, att
han måste ha en flicka bara till att vakta dem; hon hette
Åsa, och så kallade de henne Åsa Gåsepiga. Nu var det
en kungason från England, som skulle ut att fria; honom
satte Åsa sig i vägen för. ”Sitter du der, du liten Åsa?”
sade kungasonen. ”Ja, jag sitter här och sätter klut på
klut och lapp på lapp, jag väntar kungasonen från
England i dag,” sade liten Åsa. ”Honom kan inte du vänta
att få,” sade prinsen. ”Jo, skall jag ha honom, så får
jag honom nog,” sade liten Åsa. — Det sändes nu
målare till alla land och riken, som skulle taga af de
vackraste prinsessorna; dem ville prinsen ha att välja
emellan. En af dem tyckte han så mycket om, att han
reste efter henne och ville gifta sig med henne, och han
var både glad och förnöjd, då han hade fått henne till
käresta. Men så hade prinsen en sten med sig, som han
lade framför sängen sin, och den visste allting; och då
prinsessan kom, så sade Åsa Gåsepiga henne, att om hon
hade haft någon käraste förr, eller hon inte visste sig
fri för något, som hon icke ville att prinsen skulle veta,
så borde hon inte stiga öfver den stenen, han hade framför
sin säng, ”för den säger honom allting om dig,” sade
hon. Då prinsessan hörde det, blef hon mycket sorgsen;
men så fann hon på att bedja Åsa, om hon ville gå i
stället för sig och lägga sig med prinsen om aftonen, och
när han så var somnad, skulle de byta om igen, så att
han hade den rätta hos sig, när det blef ljust om
morgonen. Det gjorde de. Då Åsa Gåsepiga kom och trädde
på stenen, så sporde prinsen: ”Hvem är det som stiger i
min säng?” — ”Ren och skär jungfru!” sade stenen, och så lade de sig till att sofva; men då det led på natten,
kom prinsessan och lade sig i stället för Asa. Om morgonen
då de skulle stå upp, sporde prinsen stenen igen:
”Hvem är det som stiger ur min säng?” — ”En som har
haft tre käraste!” sade stenen. Då prinsen hörde det,
ville han icke ha henne, det kan man nog veta, och
så sände han henne hem igen, och tog sig en annan
käresta i stället.
Då han skulle besöka henne, hade liten Åsa Gåsepiga satt sig i vägen för honom igen. ”Sitter du der, du liten Asa Gåsepiga?” sade prinsen. ”Ja, jag sitter här och sätter klut på klut och lapp på lapp, för jag väntar kungasonen från England i dag,” sade Åsa. ”Ah, honom kan inte du vänta att få,” sade kungasonen. ”Jo, skall jag ha honom, så får jag honom nog,” mente Asa.
Med den prinsessan gick det precist likadant, som med den förste, på det när, att då hon stod opp om morgonen, sade stenen att hon hade haft sex. Så ville prinsen icke ha henne heller, utan körde henne sin väg; men ännu en gång tycktes honom han skulle pröfva, om han icke skulle kunna finna en, som var ren och skär; han letade då vidt och bredt igen i många länder, tills han fann en, som han tyckte passa sig. Men då han skulle till henne, så hade Åsa Gåsepiga satt sig i vägen för honom igen. ”Sitter du der, du liten Åsa Gåsepiga?” sade prinsen. ”Ja, jag sitter här och sätter klut på klut och lapp på lapp, för jag väntar kungasonen från England i dag,” sade Asa. ”Honom kan inte du vänta att få,” sade prinsen. ”Åh jo, skall jag ha honom, så får jag honom nog,” sade liten Åsa.
Då prinsessan kom, så sade Åsa Gåsepiga till henne, likasom till de begge förra, att om hon hade haft någon käraste, eller det var något annat, som hon inte ville att prinsen skulle veta, så skulle hon inte stiga på den stenen, som prinsen hade framför sängen sin, ”för den säger honom allting,” sade hon. Prinsessan blef nu sorgsen och illa vid, då hon hörde det, men som hon var likaså dålig som begge de andra, bad hon Åsa om hon ville gå i stället för henne och lägga sig med prinsen om aftonen, och när han var somnad, skulle de byta om, så att han hade den rätta hos sig, när det blef ljust om morgonen. Det gjorde de. Då liten Asa Gåsepiga kom och trädde på stenen, så sporde prinsen: ”Hvem är det som stiger i min säng?” — ”Ren och skär jungfru,” sade stenen, och så lade de sig. Fram på natten satte prinsen en ring på Asas finger, och den var så trång, att hon icke kunde få den af sig igen; för prinsen kunde nog märka, att det icke gick riktigt till, och så ville han ha ett märke, att kunna känna igen den på, som var den rätta. Då prinsen hade somnat in, kom prinsessan och körde Åsa till gåsestian och lade sig sjelf i rummet hennes. Om morgonen, då de skulle stå upp, sporde prinsen: ”Hvem är det, som stiger ur min säng?” — ”En, som har haft nio,” sade stenen, och då prinsen hörde det, blef han så ond, att han jagade henne straxt på dörren, och så sporde han stenen, huruledes det kunde hänga ihop med dessa prinsessorna, som hade stigit på den, för det kunde han icke förstå, sade han. Stenen talte då om, huruledes det var tillgånget, att de hade narrat honom och sändt Åsa Gåsepiga i stället för sig. Det ville prinsen ha reda på; han gick då ned till henne, der hon satt och vaktade gässen sina, för han ville se, om hon också hade ringen; har hon den, så är det bäst att taga henne till drottning, tänkte han. Då han kom dit ned, såg han straxt, att hon hade bundit en lapp om det ena fingret sitt, och så sporde han, hvarför hon hade gjort det. ”Ah, jag har skurit mig så illa,” sade liten Åsa Gåsepiga. Han ville nu ändteligen se på fingret, men Åsa ville icke taga lappen af. Så tog prinsen fatt i fingret, men Åsa hon ville draga det till sig igen; då gick lappen af, och så kände han igen ringen sin. Nu tog han henne med sig till kungsgården och gaf henne mycken grannlåt och fina kläder, och sedan höllo de bröllop, och således fick liten Åsa Gåsepiga kungasonen af England likaväl hon, bara för det hon skulle ha honom.