Herre-Per (1868)
| ← Soria Moria slott |
|
Liten Åsa Gåsepiga → |
28.
Herre-Per.
Det var en gång ett fattigt folk; de hade ingenting
utom tre söner. Hvad de två äldste hette, det vet jag icke, men den yngste hette Per. Då föräldrarne voro
döde, skulle barnen ärfva dem, men det var icke annat
att få, än en gryta, en stekpanna och en katt. Den
äldste, som skulle ha det bästa, han tog grytan: ”när jag
lånar bort grytan, så får jag alltid lof att skrapa den,”
sade han; — den andre tog stekpannan: ”för när jag
lånar bort stekpannan, får jag alltid en smakebit,” sade
han; — men den yngste han hade icke något att välja
på; ville han ha något, så måste det blifva katten.
”Om jag lånar katten bort, så får jag icke något för den,
jag,” sade han; ”får katten litet mjölk, så vill han ha
den sjelf. Men jag vill taga den med mig likväl; det är
synd, att den skall gå här och omkomma.”
Så drogo bröderna ut i verlden, för att pröfva sin lycka, och hvar tog sin väg; men då den yngste hade gått en stund, sade katten: ”Du skall nog få lön för det du inte ville jag skulle bli qvar i den gamla stugan och omkomma. Nu skall jag gå bort i skogen, jag, och få fatt på några rara djur, så skall du gå opp på kungsgården, som du ser derborta, till kungen, och säga, att du allt kommer med en liten sändning till honom. När han då spörjer, hvem den är ifrån, skall du säga, den är från Herreper.” — Ja, Per hade icke väntat länge, så kom katten med en ren från skogen; den hade sprungit opp i hufvudet på renen, och då den hade satt sig emellan hornen på det, sade den: ”Går du nu inte rakt till kungsgården, så klöser jag ögonen ut på dig.” Renen tordes då icke annat. Då nu Per kom till kungsgården, gick han in i köket med renen, och sade: ”Jag kommer med en liten sändning till kungen, jag, om han inte vill försmå den.” Kungen kom ut i köket, och då han såg det stora vackra rendjuret, blef han mycket glad. ”Men kära min vän! hvem är det, som skickar mig en så präktig sändning då?” sade kungen. ”Åh, den kommer nog från Herreper!” sade gossen. ”Herreper!” sade kungen; ”hvar är det han bor?” han tyckte det var skam, att han icke skulle känna en så bra man. Men det ville gossen alls icke säga honom; han tordes icke det för husbonden sin, sade han. Då gaf kungen Per många drickspenningar, och bad honom helsa så mycket hem och framföra mången tack för sändningen.
Den andra dagen gick katten igen i skogen och sprang upp i hufvudet på en hjort, satte sig emellan ögonen på den och tvingade den att gå till kungsgården. Der gick Per in i köket med den igen och sade, att han kom med en liten sändning till kungen, om han icke ville försmå den. Kungen blef ändå gladare för hjorten, än han hade blifvit för renen, och sporde igen hvem det var, som kunde skicka honom så kär sändning. ”Den är nog från Herreper,” sade gossen; men då kungen ville veta, hvar Herreper bodde, fick han samma svar som dagen förut och den gången gaf han Per ännu mera drickspenningar.
Tredje dagen kom katten med ett elgdjur. Då nu Per kom in i köket i kungsgården, sade han, att han nog hade en liten sändning till kungen, om han inte ville försmå den. Kungen kom staxt ut i köket, och då han fick se det stora vackra elgdjuret, blef han så glad, att han icke visste hvilket ben han skulle stå på, och den dagen gaf han Per ännu många, många flera drickspenningar; det var visst hundra daler. Han ville nu ändteligen veta, hvar Herreper bodde, och sporde om både ett och annat; men gossen sade, att han alls inte tordes säga honom det för husbonden sin, för han hade så strängeligen förbjudit honom det. ”Så bed Herreper att han besöker mig!” sade kungen. Ja, det skulle gossen göra, sade han. Men då han kom ut ifrån kungsgården igen och träffade katten, sade Per: ”Jo, du har ställt bra till för mig du; nu vill kungen, att jag skall besöka honom, och jag har ju inte annat än de paltorna jag står och går i.” — ”Åh, var inte rädd för det,” sade katten; ”om tre dagar skall du få hästar och vagn, och så fina kläder, att guldet skall drypa af dig; så kan du nog besöka kungen. Men för allt hvad du ser hos kungen, skall du säga, att du har det mycket finare och präktigare hemma; det må du inte glömma.” Nej, det skulle Per nog komma ihåg, mente han. Då nu de tre dagarne voro förbi, kom katten med vagn och hästar och kläder och allt hvad Per behöfde, alltsammans var så fint, att ingen hade sett dylikt förr; så reste han och katten sprang med. Kungen tog både godt och väl emot honom; men hvad kungen än bjöd honom och hvad han viste honom, sade Per, att det kunde vara bra nog, men han hade ändå mycket präktigare och finare hemma. Kungen trodde detta icke mer än jemt; men Per han blef vid sitt, och tillsist blef kungen så ond, att han inte kunde styra sig längre. ”Nu vill jag fara med dig hem,” sade kungen, ”och se om det är sannt, att du har så mycket bättre och finare. Men ljuger du, så Gud nåde dig, jag säger inte mera, jag!” — ”Jo, du har ställt det bra för mig!” sade Per till katten, ”nu vill kungen fara med mig hem; men mitt hem, det är nog inte godt att finna, det.” — ”Ah, bry dig inte om det,” sade katten; ”res du bara efter, der jag springer före.” Så reste de, först Per, som körde efter der katten sprang före, och så kungen med alla sina.
Då de nu hade kört ett godt stycke, kommo de till en stor flock vackra får; de hade ull så lång, att den nästan nådde till jorden. ”Vill du säga, att den fårskocken är Herrepers, när kungen spörjer dig, skall du få denna silfversked,” sade katten till vallaren; den hade han tagit med sig från kungsgården. Ja, det ville han gerna göra. Då nu kungen kom, sade han till vallgossen: ”Aldrig har jag då sett en så stor och vacker fårflock! Hvem äger den, lill’gossen min?” — ”Det är nog Herrepers,” sade gossen.
Om litet igen kommo de till en stor flock vackra, fläckiga kor; de voro så feta att det glänste af dem. ”Vill du säga, att den boskapen är Herrepers, när kungen spörjer dig, skall du få denna silfvervasen,” sade katten till vallflickan. — Silfvervasen hade han också tagit med sig från kungsgården. — ”Ja, gerna det,” sade vallflickan. Då nu kungen kom, blef han rent förundrad öfver den stora, vackra boskapen; för en så vacker boskap tyckte han, att han aldrig hade sett förr, och så sporde han flickan, som gick och vallade, hvem som egde den fläckiga boskapen der? ”Åh, det är Herrepers!” sade flickan.
Så reste de litet igen, och så kommo de till en stor, stor flock med hästar; det var de vackraste hästar, en kunde se, stora och feta, och sex af hvar färg, både röda och bläcka och blå. ”Vill du säga, att den hästdriften är Herrepers, när kungen spörjer dig, skall du få det här silfverstopet,” sade katten till vallaren. Stopet hade han också tagit med från kungsgården. Ja, det ville han nog, sade gossen. Då nu kungen kom, blef han alldeles förundrad öfver den stora och vackra hästdriften; för sådana hästar hade han aldrig sett maken till, sade han. Han sporde då vallaregossen, hvem de röda och bläcka och blå hästarna tillhörde? ”Det är nog Herrepers,” sade gossen.
Då de nu hade rest ett godt stycke till, kommo de till ett slott; först var der en port af messing, så en af silfver och så en af guld; sjelfva slottet var af silfver och så blankt, att det skar i ögonen, för solen sken på det med detsamma de kommo. Der gingo de in, och der sade katten, att Per skulle säga att han bodde. Inuti var slottet ändå präktigare än utanpå; allting var af rent guld, både stolar och bord och bänkar. Då kungen nu hade gått omkring och besett allt, både högt upp och lågt ner, skämdes han ganska mycket. ”Jo, han Herreper har det finare än jag, det är inte värdt att neka det,” sade han; och så ville han resa igen. Men Per bad honom dröja och spisa afton med sig, och det gjorde då kungen, men sur och gramse var han hela tiden. Medan de sutto till bords, kom trollet, som egde slottet, och bultade på porten. ”Hvem är det, som äter min mat och dricker mitt mjöd som svin härinne?” ropte trollet. Straxt katten hörde honom, lopp han ut till porten. ”Vänta litet, skall jag förtälja dig, huruledes bonden bär sig åt med vinterrågen,” sade katten; och så förtäljde han vidt och bredt om vinterrågen. ”Törst så körer bonden åkern sin,” sade han; ”så göder han, och så körer han den igen.” Med detsamma stack solen fram. ”Se dig om, skall du få se den vackra, dejliga jungfrun bakom dig!” sade katten till trollet. När trollet vände sig, så fick det se solen, och så sprack det.
”Nu är allt detta ditt,” sade katten till Herreper, ”nu skall du hugga hufvudet af mig du; det är det enda, jag begär af dig för det som jag har gjort emot dig.” — ”Nej,” sade Herreper, ”det vill jag alls inte göra.” — ”Jo,” sade katten, ”gör du inte det, så klöser jag ögonen ut på dig.” Ja, så måste då Herreper göra det, så ogerna han än ville: han högg hufvudet af katten. Men med detsamma blef denne förvandlad till den dejligaste prinsessa, som någon ville se för sina ögon, så att Herreper blef alldeles förälskad i henne. ”Ja, denna herrlighet har varit min förr,” sade prinsessan, ”men trollet der har förhexat mig, så jag måste vara katt hos föräldrarna dina. Nu får du då göra huru du vill, om du vill taga mig till din drottning eller icke; för nu är du kung öfver hela riket,” sade prinsessan. Åh jo, det kunde väl hända, att Herreper ville ha henne till drottning. Så blef der bröllop och gästabud i åtta dagar, och så var jag inte längre med Herreper och drottningen hans, jag.