Lysande förhoppningar/Kapitel 01

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Lysande förhoppningar
av Charles Dickens
Översättare: Thorgny Wallbeck-Hallgren

Kapitel 1
Kapitel 2  →


[ 5 ]

I.

Min fars namn var Pirrip och själv bär jag förnamnet Filip, och när jag var liten kunde jag med min oövade tunga inte få ut något annat av dessa bägge namn än Pip. Så kom det sig, att jag kallade mig själv Pip och gavs det namnet även av andra. Att min fars tillnamn var Pirrip, fick jag bekräftat av en gravvård samt av min syster — mrs Joe Gargery — som gifte sig med grovsmeden. Eftersom jag aldrig har sett min far eller min mor och inte heller någon bild av dem (ty fotograferingskonsten var ännu icke uppfunnen på deras tid) härledde sig mina första föreställningar om dem märkvärdigt nog från deras gravvårdar. Jag fick av de bokstäver på min fars gravvård, som bildade hans namn, den underliga uppfattningen att han var en undersätsig, stark, mörkhyad man med lockigt svart hår. Från den vekare formen och karaktären på inskriptionen därinunder »samt hans hustru Georgiana», drog jag den barnsliga slutsatsen, att min mor var blek, fräknig och sjuklig. Fem små gravstenar, ungefär 1½ fot långa, lågo i rad bredvid mina föräldrars grav och voro helgade åt minnet av mina fem små bröder — vilka mycket tidigt beslöto draga sig ur tillvaron — och härav fick jag föreställningen att de alla blivit [ 6 ]födda liggande på rygg med händerna i byxfickorna, vilken position de aldrig övergivit åtminstone inte i denna snöda värld.

Vi bodde i morastrakterna efter floden ungefär 20 mil från havet. Mitt livligaste minne knyter sig till en sen kvällsstund, kall och ruskig. Denna afton hade jag gott tillfälle att förvissa mig om att den kusliga plats, överväxt med nässlor, där jag för tillfället befann mig, var kyrkogården, och att »Filip Pirrip, förut bosatt i denna församling och likaledes Georgiana, hans hustru», voro döda och begravda, samt att Alexander, Bartholomeus, Abraham, Tobias och Roger, de föregåendes barn, också vara döda och begravda; vidare att den mörka ensliga vildmarken bortom kyrkogården, genomskuren av diken, kullar och staket, där den brokiga boskapen gick och betade, var den stora heden, att en blyfärgad linje ännu längre bort var floden, att den avlägsna vilddjurshåla, från vilken vinden kom rusande var havet samt slutligen, att det lilla skakande och frysande knyte, som blev allt räddare och räddare för all denna ohyggliga dysterhet och som började gråta för sig själv var ingen annan än Pip.

»Håll mun!» röt en skrovlig röst, och en man dök upp någonstans mellan gravarna i närheten av kyrkans portal. »Vill du vara tyst din lilla sate, annars skär jag halsen av dig!»

Mannen var hemsk att skåda, klädd i grova, smutsiga, grå kläder och med en järnlänk om ena benet. En man utan hatt, med trasiga skor och med en gammal trasa lindad runt om huvudet. Han var genomblöt och höljd av smuts samt såg ut att ha skadat sig mot stenar och rivit sig bland törnbuskar. Han haltade och skakade som av frossa, stirrade vilt och svor, [ 7 ]och hans tänder skallrade i munnen på honom, när han grep tag i mig.

»Åh snälla herrn», skrek jag högt i förskräckelsen, »skär inte halsen av mig, snälle herrn, gör inte det.»

»Vad heter du?» sade mannen. »Fort!»

»Pip, sir.»

»Visa var du bor», fortsatte mannen. »Var ligger platsen?»

Jag pekade ut var byn låg, men mannen tycktes inte bry sig vidare om det, ty utan vidare vände han upp och ned på mig och tömde mina fickor. Det fanns ingenting annat i dem än ett stycke bröd. När kyrkan kom tillbaks på sin plats igen — ty under den plötsliga omvälvningen hade jag sett tornspiran under mina fötter — satt jag och darrade på en hög gravsten, medan han åt upp mitt bröd med glupande aptit.

»Hör du, pojkvalp», sade mannen och slickade sig om munnen, »du har allt bra tjocka kinder, du. Förbanna mig, skulle jag inte kunna äta dom, och jag tror nästan jag gör'et.»

Jag uttryckte min allvarliga förhoppning, att han inte skulle göra det och höll mig krampaktigt fast vid gravstenen, dels för att kunna sitta stilla och dels för att hindra mig själv från att skrika.

»Hör nu på vad jag säjer», sade mannen. »Har du din mamma här i närheten?»

»Ja där, sir», sade jag.

Han stirrade, rusade bort några fot och såg sig misstänksamt omkring.

»Där, sir», sade jag förklarande, »det står där: ’samt Georgiana’. Det är min mor.»

»Åhå», utbrast han och 'kom tillbaka. »Är din pappa på samma ställe?»

[ 8 ]»Ja, sir», sade jag, »han också.»

»Såå!» mumlade han eftertänksamt. »Vem bor du hos — det vill säja om jag blir vänlig nog och låter dig bo någon stans alls, vilket jag ännu inte vet, om jag låter dig göra.»

»Hos min syster, sir — mrs Joe Gargery — smedens fru, sir.»

»Jaså, han ä' smed», sade mannen och betraktade sitt ena ben.

Sedan han flera gånger med mörk min betraktat ömsom sitt ben och ömsom mig, gick han närmare gravvården, tog tag i mina armar och sköt mig så långt bakåt han kunde.

»Kom ihåg en sak, här är frågan om ditt liv. Du vet vad en fil är för nånting?»

»Ja.»

»Och du vet vad mat är?»

»Ja, sir.»

Efter varje fråga böjde han mig ännu längre bakåt, så att jag skulle få riktigt klart för mig hur liten och hjälplös jag var.

»Du skaffar mig en fil, förstår du» — och så knuffade han mig —, »du skaffar mig mat, förstår du» — en ny knuff — »och du skaffar hit det, förstår du, annars skär jag hjärtat ur kroppen på dig» — och så knuffade han mig ännu en gång.

Jag var förfärligt rädd och så yr i huvudet, att jag klängde mig fast vid honom med bägge händerna och sade:

»Om ni skule vilja vara snäll att låta mig sitta uppe ordentligt, så kanske jag inte skulle må så illa och kanske jag förstod bättre, vad ni sade.»

[ 9 ]Han gav mig en fruktansvärd knuff, så att jag ramlade baklänges, och kyrkan stod åter på huvudet för mina ögon. Sedan grep han mig åter i armarna, ställde mig på toppen av gravstenen och fortsatte sitt tal i följande ordalag:

»I mor'n förmidda' tidigt skaffar du hit den där filen och det andra. Du tar det med dig till det gamla batteriet därborta, och du vågar inte säja ett ord om eller göra ett tecken, att du sett en så'n person som mej eller nå'n person alls — och i så fall ska' du få leva. Men gör du inte, som ja säjer och det precis, som jag sagt'et, så skall jag rycka hjärtat ur bröstet på dej och steka't och äta't, så du vet de'. Du kanske tror att de' ä' bara ja' som skulle göra de', men ser du, ja' ä' inte ensam. Det finns en annan ung man som gömt sej här tillsammans me' mej, och i jämförelse med honom ä' ja' en ängel, en riktig ängel, förstår du. Den unge mannen hör allt vad jag säjer, och den unge mannen har ett särskilt sätt, som bara han känner till, för att få tag i en pojk och slita hjärtat ur honom i fall det behövs. Det går inte alls för den där pojken å försöka gömma sej. Det hjälper inte, om pojken stänger sin dörr eller kryper i säng och drar täcket över huvu't, pojken kan tro sig aldrig så trygg och säker, så kommer den där unge mannen i alla fall sakta smygande och tar tag i honom och drar honom ur sängen. Jag skall bara säga dig, att det är riktigt svårt att hålla den där unge mannen i styr nu och hindra honom från att göra dej nå't illa. Nå, vad tänker du göra nu?»

Jag sade, att jag skulle ge honom filen och de matbitar jag kunde skrapa ihop, och att jag säkert skulle komma till batteriet nästa morgon.

[ 10 ]»Säg nu efter: ’Käre Gud, döda mig på fläcken, om jag inte håller mitt löfte’.»

Jag sade så, och han lyfte ned mig från gravvården.

»Go — godnatt, sir», stammade jag.

»Jo, det ser det just ut till att bli», svarade han och såg sig dystert omkring på den våta marken. »Jag önskar jag vore en groda. Eller en ål»

Han slog armarna omkring sin skakande kropp — omfamnade sig själv, som vore han rädd att falla sönder, och linkade bort mot den låga kyrkmuren. När han kom dit, kröp han över den som en man med styva och domnade ben, och vände på huvudet för att titta efter mig.

Jag sprang hemåt så fort benen buro mig. I skymningen kunde jag med knapp nöd urskilja två svarta silhuetter, som tycktes resa sig i mörkret. En av dessa var sjömärket, som hjälpte fartygen att hålla rätt kurs — en ful tillställning som liknade en gisten tunna på en hög stång — den andra var en galge med några nedhängande kedjor, i vilka fordom en och annan sjörövare fått dingla. Den underlige mannen, som jag träffat på kyrkogården, lunkade iväg i riktning mot galgen, som om han varit en av de där sjörövarna, vilken stått upp från de döda igen och kommit tillbaka för att ännu en gång intaga sin plats i kedjorna däruppe. Jag blev ytterligare förskräckt av dessa mina fantasier. Och när jag såg korna lyfta på huvudet för att titta på honom, undrade jag om de hade samma tankar som jag. Jag tittade mig om efter den förfärlige unge mannen, men kunde ingenstädes få syn på honom. Och rädd som jag var, sprang jag hem utan att stanna en enda gång.