Lysande förhoppningar/Kapitel 08
| ← Kapitel 7 |
|
Kapitel 9 → |
VIII.
När jag kom hem, var min syster mycket angelägen att få veta allt möjligt om miss Havisham och gjorde en hel massa frågor. Jag kände mig övertygad om, att om jag beskrev miss Havisham precis sådan som jag sett henne skulle man inte ha förstått mig. På grund därav sade jag så litet som möjligt, vilket föranledde min syster att på ett högst obehagligt sätt dunka mitt huvud i väggen. Det värsta av alltsammans var, att den gamle skrävlaren Pumblechook, driven av brinnande nyfikenhet att få reda på allt vad jag hade sett och hört, vid tedags kom körande med sin schäs för att få reda på alla detaljerna. Och blotta åsynen av denne plågoande med de runda koljeögonen och den öppna munnen, och med det blekröda håret på ända av idel otålighet, kom mig att iakttaga en trilsken tystlåtenhet.
»Nå, min gosse», började onkel Pumblechook, så fort han hade satt sig i den bästa stolen vid brasan, »hur gick det för dig därborta?»
»Jag svarade: »Åhjo vars», och min syster knöt näven åt mig.
»Åhjo vars?» återtog mr Pumblechook. »Det är inget svar. Vad menar du med det, min gosse?»
Jag funderade en liten stund, och sedan svarade jag, som om jag hade gjort en alldeles ny upptäckt:
»Jag menar åhjo vars!»
Med ett utrop av otålighet ämnade min syster just rusa på mig — eftersom Joe var i smedjan, hade jag inte så mycket som skuggan av ett försvar — då Pumblechook avbröt:
»Förarga er inte. Låt mig ta hand om gossen, min bästa fru. Gosse! Först (för att gå i ordning med frågorna) hur ser miss Havisham ut?»
»Mycket lång och mörk», upplyste jag.
»Är hon det, onkel?» frågade min syster.
Mr Pumblechook nickade instämmande och jag förstod genast, att han aldrig hade sett miss Havisham, för hon var varken det ena eller det andra.
»Gott», sade mr Pumblechook med inbilsk min, »på det sättet skall man taga honom. Vi hålla på att klara upp saken, min bästa fru.»
»Jag tror det, onkel», svarade mrs Joe. »Jag skulle önska att ni alltid hade honom om hand. Ni förstår verkligen att behandla honom på rätta sättet.»
»Nå, min gosse, vad gjorde hon, när du kom in till henne i dag?» frågade mr Pumblechook.
»Hon satt i en vagn överklädd med svart sammet.»
Mr Pumblechook och mrs Joe tittade förvånat på varandra, och det kan ju ingen undra på och upprepade: »I en vagn med svart sammet?»
»Ja», sade jag; »och miss Estella — det är hennes systerdotter, tror jag — serverade henne kakor och vin genom vagnsfönstret på en guldtallrik, och vi fick allesammans kakor och vin på guldtallrikar, och jag kröp upp bakpå vagnen, när jag skulle äta, medan hon befallde mig det.»
»Var någon annan närvarande?» frågade mr Pumblechook.
»Fyra hundar», sade jag.
»Stora eller små?»
»Gräsligt stora, och dom slogs om kalvkottletter, som lågo i en silverkorg.»
Mr Pumblechook och mrs Joe stirrade återigen på mig i stum förvåning. Jag var bragt till ytterlighet av förargelse över min behandling — lik ett hänsynslöst vittne under tortyren — och skulle ha kunnat hitta på vad som helst.
»Var i Herrans namn stod denna vagn?» frågade syster min.
»I miss Havishams rum.»
De stirrade igen.
»Men det fanns inga hästar för den.» Jag tillade denna reservation just när jag stod i begrepp att fantisera ihop fyra rikt munderade hästar, vilka jag till på köpet var starkt betänkt på att ikläda harnesk.
»Kan detta vara möjligt, onkel?» frågade mrs Joe. »Vad kan pojken mena?»
»Vet ni, min fru», sade Pumblechook. »Jag skulle tro, att det var en porteschäs, en sorts bärstol. Hon är ganska överspänd, som ni vet, mycket överspänd, ja tillräckligt överspänd för att tillbringa sina dagar i en porteschäs.»
»Har ni sett henne i den, onkel?» frågade mrs Joe.
»Jag?» utropade han tvungen till denna bekännelse. »Jag har aldrig sett henne i hela mitt liv.»
»Vad säjer ni, onkel, och ändå har ni talat vid henne?»
»Vet ni inte», sade mr Pumblechook retligt, »att när jag har varit där, så har jag fått stanna utanför hennes dörr, och hon har talat till mig genom den halvöppna dörren. Låtsa inte, som om ni inte visste det, min fru. Nog om den saken, pojken gick dit för att leka. Vad lekte du med, gosse?»
»Vi lekte med flaggor», sade jag.
»Flaggor», upprepade syster min.
»Jaa, Estella svängde en blå flagga och jag en röd och miss Havisham viftade genom vagnsfönstret med en som var full av guldstjärnor, och redan svängde vi allesammans våra svärd och hurrade.
»Svärd», tjöt min syster, »var fick ni svärd ifrån?»
»Från skänken», svarade jag obesvärat, »och där fanns pistoler — och sylt — och sockerpiller. Och där fanns ingen dager i rummet, utan där var mörkt och upplyst med ljus.»
»Det är sant», upplyste mr Pumblechook med allvarlig nick. »Det är just förhållandet, för det har jag sett själv.»
Och sedan stirrade de bägge två på mig och jag tittade tillbaks på dem med en oförskämt obesvärad hållning, medan jag slätade ut vecken i högra byxbenet med handen.
Om de hade frågat mig något mera, så skulle jag utan tvivel ha förrått mig, för jag var just då i färd med att berätta, att det fanns en ballong på gården, och skulle nog i hastigheten hava gjort det, om jag inte tvekat mellan denna underbara uppenbarelse och en björn i bryggeriet. Men de voro så upptagna med att diskutera de märkvärdigheter som jag redan omtalat, att jag undgick frestelsen. Ämnet sysselsatte dem ännu, när Joe kom in från sitt arbete för att få sig en kopp te. Min syster upprepade mina historier, mera för att lätta sitt eget sinne, än till hans uppbyggelse.
Men när jag nu såg Joe spärra upp sina blåa ögon och titta sig omkring i köket i hjälplös förvåning började jag ångra mig — dock endast för Joes skull — de båda andra brydde jag mig inte om. Gent emot Joe kände jag mig som ett verkligt odjur, när de sutto och talade om, vad jag skulle kunna få för gott utav miss Havishams bekantskap och välvilja. De tvivlade inte alls på att miss Havisham skulle göra någonting för mig, tvivlet gällde endast formen. Min syster höll på förmögenhet, mr Pumblechook hyllade mera tanken på »ett vackert handtag» för min uppfostran i något fint yrke — varför inte fröhandlareyrket, för resten?
Joe var synnerligen missbelåten över dessa utsikter och höll styvt på den glada förhoppningen, att jag som belöning skulle få till skänks en av hundarna som slogos om kalvkotletterna.
»Om en dumsnut inte kan kläcka ut någonting bättre än det», sade min syster, »och om du för resten har något nyttigt arbete för händer så vore det bäst för dig att fortsätta med det.»
Så gick han. Pumblechook hade kört sin väg, och när syster min började diska, smög jag mig in till Joe och stannade där tills han slutat sitt arbete för dagen. Då sade jag:
»Innan du släcker elden, Joe, skulle jag gärna vilja tala vid dig.»
»Sjung ut», sade Joe, och drog sin pall närmare härden.
»Joe», sade jag och tog tag i hans uppvikta skjortärm, »kommer du ihåg allt det där om miss Havisham?»
»Kommer ihåg?» sade Joe, »som om det vore tryckt. Märkvärdigt!»
»Ja, men det är en ledsam sak med det, Joe. Det är inte sant.»
»Vad är det du talar om, Pip», utropade Joe och höll på att falla baklänges av pur förvåning, »du menar väl inte…»
»Jo, det gör jag, det är lögn, Joe.»
»Ånej men, inte alltsammans! Säj, du menar väl inte, Pip, att det inte fanns någon svart sammetsvagn?»
Jag skakade på huvudet.
»Men nog fanns det väl i alla fall hundar, Pip! Säg, hör du Pip», sade Joe övertalande, »om där inte var några kalvkotletter så var där väl åtminstone hundar, va?»
»Nej, Joe.»
»En hund», sade Joe, »bara en liten valp, åjo?»
»Nej, Joe, där fanns ingenting alls av det slaget?»
Jag tittade hopplöst på Joe, och Joe betraktade mig bestört.
»Pip, gamle gosse, det här duger inte, gamle gosse. Du gode, vart skall det här ta vägen?»
»Det är gräsligt, Joe, eller hur?»
»Fruktansvärt», utropade Joe, »otäckt, vad kom åt dej?»
»Jag vet inte vad som kom åt mig Toe», svarade jag, släppte hans skjortärm och sökte mig ned i askan vid hans fötter med nedböjt huvud. »Men jag önskar, att du inte hade lärt mig att kalla damerna på korten för dronningar, jag önskar att mina stövlar inte vore så klumpiga och mina händer så grova.»
Och sedan berättade jag för Joe att jag kände mig olycklig, men det hade jag ju inte kunnat förklara för mrs Joe och mr Pumblechook, som voro så elaka mot mig, och så berättade jag att det hos miss Havisham hade varit en vacker ung fröken, som var ohyggligt stolt, och att hon sagt att jag var gemen och att jag visste att jag var gemen, och att jag önskade att jag inte vore gemen, och att alla mina osanningar hade varit en följd av allt detta, ehuru jag inte visste på vad sätt. Detta var en psykologisk gåta, lika svår att lösa för Joe som för mig, Men Joe drog ner frågan från metafysikens höga plan och löste den på sitt sätt.
»En sak kan du vara säker om, Pip», sade han, efter att grubblat en stund, »och det är att lögner äro lögner. De komma från lögnens fader och arbeta i hans tjänst. Bry dej aldrig mera om dom, Pip. De ä inte sättet å bli motsatsen till gemen, gamle gosse, å va nu beräffar dä där gemen, så är jag inte riktigt på dä klara med dä. Du är för exempel ogemen i en hel del saker, du är ogement liten och så ä du ogement lärd.»
»Nej, jag är okunnig och dum, Joe.»
»Prat, tänk ett sånt brev, som du skrev i går kväll, och skrivet med tryckbokstäver till på köpet. Jag har sett brev i mina dar å då från fint folk ändå, som jag kan svära på inte va skrivna med tryckbokstäver», sa Joe.
»Det är bara det, att du tänker det bästa om mig, ser du Joe. Jag kan nästan ingenting.»
»Nåja, Pip», sade Joe, »dä må vara hur dä vill med dä, så ä de klart, att man inte kan bli ogement lärd förrn man har varit gement lärd, skulle jag tro. Själva kungen på sin tron, med krona på huvet å allting kan inte sitta å skriva sina parlamentsakter i tryck utan att först ha börjat med alfabetet innan han blev utnämnd till prins. Jojo», tillade Joe med en betydelsefull skakning på huvudet, »och börjat med A till på köpet, å inte slutat förrn vid Z. Och ja vet vad dä betyder, fastän ja inte preciss kan säja, att ja vatt mä om'et.»
Det låg någonting förhoppningsfullt i denna yttring av vishet, och det var inte utan att det gav mig nytt mod.
»Och om de ä bättre för dom, som ä gemena te sin ställning å sina inkomster», fortsatte Joe begrundande, »å hålla ihop med dom som ä gemena än å gå å leka med dom som ä ogemena — apropå dä, där fanns väl ändå en flagga?»
»Nää, Joe.»
»De va lessamt de, Pip. Om de ä bättre eller inte bättre, de ä en sak, som vi inte kan disketera nu här, för då kanske syster din får en rapptuss. Kom ihåg, Pip, va en sann vän säjer dej. Om du inte kan bli fin och ogemen genom å gå rakt fram, så blir du de aldri genom å gå bakvägar. Så säj inget sån't mera, Pip, och det skall gå dig väl och du skall länge leva på jorden.»
»Du är väl inte arg på mig, Joe?»
»Nä nä, gamle gosse, men när jag tänker på att dom där va, jag skulle villa säja, av ett ovanligt överraskande och högst märkeligt slag, speciellt dom som sysselsätte sig med kalvkotletter och hundslagsmål, så skulle jag som en som önskar dej väl, Pip, villa råda dej te å allvarligt övertänka dom när du går å lägger dej. De ä' alltsammans, gamle gosse, och gör aldri om'et.»