Lysande förhoppningar/Kapitel 07
| ← Kapitel 6 |
|
Kapitel 8 → |
VII.
Mr Pumblechooks hus vid köpingens Storgata var av ett pepparkornigt och mjöligt utseende, precis som en frö- och spannmålshandlares hus bör vara. Jag tyckte att han måste vara en mycket lycklig man, som rådde om så många draglådor i sin butik, och när jag kastade en blick in i någon av den undre radens lådor och såg de hopbuntade bruna papperspåsarna, föreställde jag mig att dessa blomsterfrön och lökar endast lågo och väntade på en riktigt vacker dag för att spira fram ur sitt fängelse och slå ut i blom. Denna observation gjorde jag tidigt på morgonen efter min ankomst. Samma morgon upptäckte jag en märkvärdig släktskap mellan blomsterfrön och korderoj. Mr Pumblechook var klädd i korderoj och likaså hans bodbiträde, och utseendet och intrycket av denna korderoj var på något märkvärdigt vis så överensstämmande med beskaffenheten av de olika fröslagen i mr Pumblechooks butik och vice versa, att jag trodde de måste ha samma ursprung. Vid samma tillfälle observerade jag, att Pumblechook tycktes sköta sin affär genom att uppmärksamt betrakta sadelmakaren tvärs över gatan, vilken synbarligen skötte sitt jobb genom att hålla ett öga på vagnmakaren, som uppenbarligen tog sig fram här i livet genom att hålla händerna i byxfickorna och ingående granska bagaren, vilken i sin tur stod med armarna i kors och stirrade på hökaren, som stödde sig mot sin dörrpost och gäspade åt apotekaren.
Urmakaren, som alltid satt böjd över en liten disk med förstoringsglaset i ögat och alltid intresserat begapades genom rutan av en liten klunga blusklädda individer, tycktes vara den enda personen vid High street som ägnade sitt yrke sitt fulla och odelade intresse.
Vi begåvo oss efter frukosten till miss Havishams hus, en otrevlig byggnad av gammalt tegel, barrikaderad med en massa järngaller. En del av fönstren hade blivit igenmurade, och av de andra voro den undre radens ängsligt skyddade med rostiga järnstänger. Framför var en gårdsplan, inhägnad med ett järnstaket. Vi ringde på en klocka, och medan vi väntade, tittade jag in genom gallret och såg att det låg ett stort bryggeri vid sidan av boningshuset. Men det var tomt och öde och verksamheten tycktes nedlagd för länge sedan.
Ett fönster öppnades och en klar stämma frågade: »Namnet?»
»Pumblechook.»
Rösten svarade: »Ja, det är riktigt.» Fönstret stängdes, och en ung flicka kom gående över gårdsplanen med nycklar i handen.
»Detta», sade mr Pumblechook, »är Pip.»
»Såå, detta är Pip», svarade den unga flickan, som var lika vacker som högdragen. »Stig in, Pip!»
Mr Pumblechook var också på väg in, men hon hejdade honom vid grinden.
»Åhå», sade hon, »tänker ni också besöka miss Havisham?»
»Om miss Havisham så önskar», svarade mr Pumblechook något snopen.
»Såå», sade flickan, »men som ni ser, så gör hon det inte.»
Hon sade det så bestämt, att mr Pumblechook ej kom sig för att invända någonting, fast han syntes högeligen sårad i sin värdighet. Men han betraktade mig strängt, som om jag hade gjort honom någonting förnär, och skildes därifrån med de förebrående orden:
»Gosse, kom ihåg att du uppför dig så, att de som tagit dig om hand ha heder av dig.»
Min unga ledsagerska stängde porten och förde mig över gårdsplanen. Den var snyggt stenlagd, men gräs spirade upp ur varje springa. Från gårdsplanen förde ett litet prång till bryggeriet. Träportarna till smatten voro uppslagna på vid gavel, och hela bryggeriet därbakom stod vidöppet, så att man kunde se tvärs igenom bort till den föga omgivande gårdsmuren, Allting var tomt och förfallet. Den kyliga blåsten kändes kallare där än utanför grindarna, och när den vinande strök igenom byggnaderna lät det som stormens tjut i en skeppsrigg.
Hon såg, att jag tittade på allt detta och sade:
»Vi kunde dricka upp allt öl, som brygges där nu, utan att ta nå'n skada.»
»Ja, det ser så ut», sade jag skyggt.
»Det är nog bäst, att inte brygga något öl där nu. Det skulle säkerligen komma surt efter, tror du inte det?»
»Det är mycket troligt, miss!»
»Inte för att någon tänker försöka», tillade hon, »för det är slut med den saken för alltid, och här kommer att vara lika tyst och stilla, tills allting faller sönder. Och vad öl beträffar, så finns det tillräckligt av det i källrarna för att dränka hela Manor House.»
»Är det namnet på det här huset, miss?»
»Ett av namnen, min gosse.»
»Har det mer än ett, miss?»
»Ett till. Det andra namnet är Satis, som är grekiska eller latin eller hebreiska, mig kvittar lika, och betyder nog.»
»Nog», sade jag, »det var ett konstigt namn.»
»Ja», svarade hon, »men det skulle visst vara någon mening med det också. Den, som gav huset det namnet, ansåg, att ägaren inte behövde någonting mera. De måtte ha varit mycket anspråkslösa på den tiden. Men gå inte och dra benen efter dig på det där viset, min gosse.»
Ehuru hon så ofta gav mig den vårdslösa och överlägsna benämningen »min gosse», tycktes hon vara av ungefär samma ålder som jag. Hon såg dock mycket äldre ut, emedan kon var flicka, men hon var lika vacker som självmedveten och behandlade mig lika högdraget som hade hon varit en drottning.
Vi inträdde i huset genom en sidodörr — dörren på framsidan var spärrad med två järnkedjor — och de förstugor och korridorer vi passerade voro nästan alldeles mörka så att hon måste lysa oss med ett ljus. Slutligen pekade hon på en dörr och sade:
»Gå in där.»
Jag svarade mera av ängslan än av artighet:
»Efter er, miss.»
»Var inte löjlig, pojke, jag går inte in», sade hon hånfullt och avlägsnade sig och — vad som var allra värst — tog ljuset med sig.
Detta var mycket obehagligt, och jag kände mig nästan rädd. Emellertid fanns det ingenting annat att göra än att knacka på dörren, och jag knackade och ombads att stiga in.
Jag kom in i ett stort vackert rum, klart upplyst av vaxljus. Ingen strimma av dagsljuset trängde in någonstans. Av möblemanget att döma tycktes det vara ett toalettrum, ehuru mycket av vad där fanns, då ännu var okända ting för mig. Det som mest föll i ögonen, var ett övertäckt bord med en förgylld spegel, vilket jag genast gissade vara en fin dams toalettbord. Kanske hade jag inte fått den uppfattningen, om där icke just setat en fin dam. I en länstol, med ena armbågen på bordet och huvudet i handen, satt den underligaste kvinnliga uppenbarelse jag någonsin har sett.
Hon var mycket fint klädd, i atlas och spetsar och silkesstrumpor, alltsammans vitt. Hennes skor voro också vita, och en lång vit slöja hängde ned från håret, som var prytt med en brudkrans men alldeles vitt. Några juveler gnistrade på hals och händer, och andra lågo strödda på bordet. Fina klänningar och halvpackade koffertar voro spridda här och där i brokig oordning. Hon hade inte avslutat sin toalett, ty hon hade endast en sko på sig — den andra låg på bordet framför henne — hennes slöja var icke ordentligt uppfästad, och en spetsfichy samt nipper, näsduk, handskar, några blommor och en psalmbok lågo vårdslöst kastade framför spegeln. Naturligtvis såg jag inte alla dessa detaljer i första ögonblicket, ehuru jag uppfattade mer i en enda blick än man skulle tro. Men jag såg dock genast att allt detta vita, som föll mig i ögonen, var så till vida vitt, att det hade varit vitt en gång i tiden men nu förlorat sin glans och verkade gulaktigt och urblekt. Jag såg att kvinnan i bruddräkten hade vissnat och bleknat likt denna och blommorna, och att den enda glans, som var kvar, var glansen i hennes ögon. Jag såg att bruddräkten var avsedd för en ung kvinnas runda och mjuka figur och att den figur den nu beklädde hade skrumpit ihop till skinn och ben. Jag hade en gång på marknaden sett en hemsk vaxfigur, som skulle föreställa någon lika omöjlig som storartad personlighet i full parad på sin katafalk. Och en gång hade jag varit i en av grannkyrkorna och sett ett ur dess gravvalv upptaget skelett med trasorna av en praktfull klädnad ännu hängande kvar, och vaxbilden och skelettet tycktes nu ha fått svarta ögon som rörde sig och tittade genomträngande på mig. Jag skulle ha skrikit, om jag bara hade kunnat.
»Vem är du?» frågade damen vid bordet.
»Pip, min fru.»
»Pip?»
»Mr Pumblechooks gosse, jag har kommit för att — för att leka.»
»Kom närmare får jag se på dig.»
Det var då, när jag stod framför henne och sökte undvika hennes blickar, som jag lade så noga märke till alla detaljerna i rummet, och såg att hennes fickur hade stannat på tjugu minuter i nio, och att en väggklocka också stannat på samma klockslag.
»Se på mig», sade miss Havisham, »du är väl inte rädd för en kvinna, som aldrig sett solen sen hon föddes?»
Jag var åtminstone inte rädd för att säga en svår lögn och svarade därför: »Nej.»
»Vet du vad jag har här?» frågade hon och lade sina bägge händer mot vänstra sidan av bröstet.
»Ja, min fru.»
»Vad är det då?»
»Hjärtat.»
»Krossat!»
Hon uttalade ordet med skarp blick och starkt eftertryck och med ett trött leende, som på samma gång ej saknade ett visst tycke av skryt. Hon höll händerna så en liten stund och lät dem sedan sakta falla ned som om de voro mycket tunga.
»Jag är trött på allt», sade miss Havisham, »jag vill ha förströelse, men jag är trött också på män och kvinnor. Ibland har jag underliga idéer, och nu har jag fått den idén att jag vill se någon leka. Nånå!» med en otålig rörelse av högra handen. »Lek, lek lek!»
Jag tänkte ett ögonblick på min systers hotelse att »ta hand om mig» i fall jag inte lekte, och en förtvivlad plan dök upp hos mig att springa runt rummet och föreställa mr Pumblechooks schäs. Men jag kände, att jag inte alls dög till en sådan uppvisning och därför stod jag bara och stirrade på miss Havisham på ett sätt som hon antagligen tog för opposition, ty när vi tittat på varandra en stund, utbrast hon:
»Är du trurig och obstinat?»
»Nej, min fru, jag är så ledsen över att jag inte kan leka just nu. Om ni klagar på mig så får jag obehag av min syster, så jag skulle så gärna göra det, om jag bara kunde. Men allting är så underligt och så fint — och ledsamt —»
Jag tystnade rädd att hava sagt för mycket, och vi betraktade varandra ännu en liten stund.
»Så nytt för honom», mumlade hon, »och så gammalt för mig. Så underligt för honom och så vardagligt för mig, så trist för oss bägge. Kalla hit Estella!»
Som hon fortfarande betraktade sin bild i spegeln, trodde jag, att hon talade till sig själv och svarade icke.
»Ropa på Estella!» återtog hon med en befallande blick. »Där genom dörren!»
Att stå i mörkret i en mystisk korridor i ett okänt hus och skrika Estella till en högdragen ung fröken, som varken syntes till eller svarade, och känna sig, som om man gjorde något straffvärt, var nästan lika svårt, som att leka på befallning. Men slutligen svarade hon och hennes ljus närmade sig som en stjärna genom den långa mörka korridoren.
Miss Havisham tecknade åt henne att komma närmare, tog upp en juvel från bordet och provade den mot hennes vackra unga hals och det fagra bruna håret.
»Den blir din en dag, min älskling, och den kommer att passa dig utmärkt. Vill du nu sätta dig och spela kort med denne gosse?»
»Med den pojken! Men det är ju en riktig bondpojk!»
Jag tror, att det icke var meningen, att jag skulle höra miss Havishams svar. Det föreföll verkligen ganska otroligt.
»Nåja, du kan alltid krossa hans hjärta.»
»Vad kan du spela, gosse», frågade Estella med den tydligaste motvilja.
»Ingenting annat än svälta räv, miss.»
»Svält ut honom», sade miss Havisham till Estella.
Och så satte vi oss att spela kort.
»Den här pojken kallar damerna för dronning», sade Estella med oerhört förakt, innan vi hade slutat första spelet. »Och såna grova händer han har. Och så'na otäcka stövlar!»
Jag hade aldrig skämts för mina händer förr, men jag började nu tycka, att de voro mycket otrevliga. Hon vann spelet, och jag gav. Jag gav naturligtvis fel, och jag visste att hon bara väntade på att få se mig göra något galet för att få kalla mig en dum och klumpig bondpojke.
»Du säger ingenting om henne», anmärkte miss Havisham till mig. »Hon säger många fula saker om dig, men du säger ingenting. Vad tycker du om henne?»
»Det säger jag inte gärna», stammade jag.
»Viska det i mitt öra», sade miss Havisham och böjde sig ned.
»Jag tycker, att hon är mycket högfärdig», sade jag lågt.
»Något mera?»
»Jag tycker, hon är mycket vacker.»
»Ingenting annat?»
»Jag tycker, att hon är riktigt elak.»
»Än mera då?»
»Jag tycker, att jag gärna skulle vilja gå hem.»
»Och aldrig se henne mera, fast hon är så vacker?»
»Det vet jag inte riktigt. Men jag skulle gärna vilja gå hem nu.»
»Du skall snart få gå», sade miss Havisham högt, »men spela slut först.»
Så spelade jag åter med Estella och blev utsvulten. Hon kastade korten på bordet, som om hon inte ville ha dem, bara för att hon vunnit dem av mig.
»Låt mig tänka efter när du skall komma tillbaka igen», sade miss Havisham.
Jag påminde henne om att det var onsdag i dag, men hon avbröt mig genom en otålig gest.
»Nej, nej, jag vet ingenting om veckans dagar. Jag känner inga namn på veckor eller månader. Kom igen om sex dagar, förstår du?»
»Ja, min fru.»
»Estella, tag honom med dig, giv honom någonting att äta, och låt honom se sig omkring här, medan han äter. Gå, Pip.»
Jag följde efter ljuset nedför trapporna liksom jag hade följt det uppför trapporna.
Hon ställde tillbaka det på den plats, där hon hade tagit det, när jag kom. Ända tills hon öppnade ytterdörren hade jag glömt av, att det var mitt på dagen. Det inströmmande dagsljuset gjorde mig förvirrad och jag tyckte mig hava varit flera timmar i det vaxljusbelysta rummet.
»Du kan vänta här, pojke», sade Estella och försvann.
Jag begagnade tillfallet att betrakta mina grova händer och mina dåliga skor. Jag fann dem högst otrevliga. De hade aldrig besvärat mig förr, men nu besvärade de mig såsom varande mycket simpla tillbehör. Jag beslöt att fråga Joe, varför han hade lärt mig att kalla de där målade korten för dronningar, när det hette damer. Jag önskade att Joe hade fått en finare uppfostran, så att jag kunde ha fått det också.
Hon kom tillbaka med litet bröd och kött och en mugg öl. Efter att ha satt ner muggen på marken, gav hon mig brödet och köttet utan att se på mig, så likgiltigt som om jag varit luft. Jag var så förödmjukad, slagen, snäst, sårad, arg, ledsen — jag kan inte få något riktigt betecknande namn för den smärta jag led, Gud allena vet dess namn — att tårarna kommo mig i ögonen. När flickan såg detta tycktes det, som om hon blivit förtjust över, att ha förorsakat dem. Detta gav mig kraft att hålla dem tillbaka, och att se henne i ansiktet, varpå hon lämnade mig med en hånfull knyck men, som jag trodde, med misstanken att hava gjort sig för säker på sin framgång.
När hon hade gått såg jag mig om efter en plats att gömma mitt ansikte, och jag kröp bakom en av portarna i bryggerigången och stödde armen mot väggen, lutade huvudet mot armen och grät. Och medan jag grät stötte jag huvudet i väggen och rev mitt hår, så bittra voro mina känslor och så skarp var den smärta utan namn, som måste finna utlopp.
Det var i sanning en ödslig och övergiven plats, denna, vid ett duvslag, som blåst snett och rankt på toppen av sin stång, så att duvorna skulle ha trott sig vara på sjön om där hade funnits några duvor. Men det fanns inga duvor i duvslaget, inga hästar i stallet, inga svin i stian, ingen malt i magasinet, ingen lukt av korn och öl i kittel eller kar.
Bakom bryggeriets bortre ända var en frodig trädgård med en gammal mur, som dock inte var högre än att jag kunde klättra upp och hålla mig fast länge nog för att se över den, och konstatera att den lummiga trädgården tillhörde boningshuset och var överväxt med hoptovat ogräs, men att där fanns spår på de överväxta gångarna som om någon brukade vandra där fram och tillbaka.
Om en stund såg jag Estella återvända med nycklarna för att släppa ut mig. Hon skulle se ner på mig, tänkte jag, om hon såg mig ledsen, och jag ville inte, att hon skulle göra det. Hon gav mig en triumferande blick när hon öppnade grinden, och jag tänkte gå utan att se på henne, då hon vårdslöst tog mig i armen.
»Varför lipar du inte?»
»Därför att jag inte har någon lust.»
»Du», utropade hon, »du har lipat dig halvblind, och du är nära lipen nu igen.» Hon skrattade gällt, knuffade ut mig och stängde porten efter mig.
Jag gick direkt till Pumblechooks och var vådligt glad över att inte finna honom hemma. Sedan jag talat om för bodbiträdet vilken dag jag skulle vara tillbaka hos miss Havisham, började jag den mer än halvmilslånga vandringen hem till smedjan. Jag funderade medan jag gick, över allt vad jag hade sett och var djupt medveten om, att jag var en gemen bondpojke, att mina händer voro grova, att mina stövlar voro klumpiga, att jag hade en obehaglig vana att kalla damerna för dronningar, att jag var mycket okunnigare än jag själv ansett mig kvällen förut, och sist och framför allt, att mitt liv var fattigt och trist.