Lysande förhoppningar/Kapitel 22
| ← Kapitel 21 |
|
Kapitel 23 → |
XXII.
Mr Jaggers besökte miss Havisham för affärer. Vi dinerade och spelade kort tillsammans, och klockan nio lämnade vi Havishams sedan det blivit bestämt att jag skulle taga emot Estella vid diligensstationen, när hon kom till London.
Sedan jag noga övertänkt saken medan jag höll på att kläda mig på Blå Björnen dagen därpå, beslöt jag meddela min förmyndare, att jag betvivlade Orlicks lämplighet som miss Havishams gårdsvakt.
»Nåja, naturligtvis är han inte lämplig», sade min förmyndare, mycket belåten med mitt meddelande, »ty den man som fyller en förtroendepost är aldrig den lämplige.»
Det såg ut som han blev riktigt nyter och glad över att finna att Orlicks fall icke svor mot denna allmänna sats, och han lyssnade mycket belåtet till vad jag hade att meddela om Orlicks karaktär.
»Mycket bra, Pip», sade han, »jag skall gå dit med detsamma och betala honom hans lön och låta honom gå.»
Jag blev litet häpen över detta summariska sätt att gå tillväga och undrade om det icke var skäl att dröja litet, och tillade att mannen icke var så lätt att handskas med.
»Jovars, vad han är», sade min förmyndare lugnt. Jag skulle vilje se honom handskas med mig!»
När mr Jaggers återvände reste vi åter till London. Så fort jag kom dit skickade jag en stor torsk och en kagge ostron till Joe (såsom en ursäkt och en ersättning för mitt inhiberade besök), och begav mig därpå till Barnards Inn. När Herbert och jag ätit middag, fann jag att jag måste lätta mitt hjärta för honom. När vi sutto med fötterna mot spiselgallret meddelade jag som en nyhet att jag älskade Estella. Till min förvåning visste Herbert det förut. Men han visste icke att hon kommit tillbaka vackrare än någonsin och att jag älskade henne mer än någonsin.
»Väl för dig», sade Herbert, »att ni redan äro bestämda för varandra. Har du någon aning om Estellas känslor för dig?»
Jag skakade tröstlöst på huvudet:
»Åh, hon är tusentals mil avlägsen från mig.»
»Tålamod, du har tiden för dig.»
Så sutto vi och pratade och Herbert kom in på sina egna bekymmer.
»Har du någonsin i din hemtrakt märkt», sade han, »att barn av mer eller mindre olyckliga äktenskap alltid äro förfärligt angelägna att gifta sig?»
Detta var en så egendomlig fråga att jag endast kunde svara:
»Har du märkt det?»
»Jag vet inte», sade Herbert, »men jag skulle önska veta det. Ty det är just fallet med oss. Min stackars syster Charlotte, som var näst i ordningen efter mig och dog innan hon fyllt fjorton, var ett slående exempel. Och med lilla Jane är det samma sak. Man kan inte förklara hennes önskan att bli gift annorlunda, än att hon inbillar sig hava tillbringat sin korta levnad i en atmosfär av äktenskaplig sällhet. Lille Alrick i kolt har redan gjort förberedelser för ett giftermål med en lika ung kvinna i Kew. Och jag tror vi äro engagerade allihop, med undantag av Baby.»
»Du också?»
»Jo något», sade Herbert, »men det är en hemlighet.»
»Får jag veta namnet?»
»Clara.»
»I London?»
»Jag kanske borde nämna, att hon står långt under min mors uppfattning av en respektabel samhällsställning. Hennes far hade något att göra med utrustande av passagerarefartyg. Jag tror han var någon slags proviantförvaltare.»
»Vad är han nu?»
»Han är invalid nu», svarade Herbert. »Jag har aldrig sett honom, ty han har alltid vistats i ett rum ovanför dem, där jag träffat Clara. Men jag har ofta hört honom. Han ställer till fruktansvärt oväsen — vrålar och bultar i golvet med något fasligt verktyg.»
Han såg på mig och skrattade högt samt återtog för ett ögonblick sitt livliga och glada sätt.
»Väntar du icke få se honom komma ner?» sade jag.
»Åhjo. Jag väntar varje gång att få se honom», svarade Herbert. »Jag väntar alltid få se honom komma nedramlande genom taket. Det är inte gott att veta huru länge takbjälkarna skola hålla.»
Sedan han ännu en gång skrattat hjärtligt blev han vemodig igen och berättade, att så fort han börjat skapa sig ett kapital ämnade han gifta sig med den unga damen. Han tillade som en självklar sak av mycket nedstämmande beskaffenhet.
»Men man kan inte gifta sig, förstår du, så länge man ser sig omkring.»
Medan vi så sutto vid brasan och pratade kom jag att sticka handen i fickan och fick tag i den affisch, jag fått av Joe, som annonserade en teaterföreställning med uppträdande av »den berömde landsortsamatören». Och detta avbröt samtalet, och vi beslöto att gå och se mr Wopsle som Hamlet.