Lysande förhoppningar/Kapitel 21

←  Kapitel 20

Lysande förhoppningar av Charles Dickens Översättare: Thorgny Wallbeck-Hallgren Kapitel 21

Kapitel 22  →

XXI.

 Käre mr Pip!

Jag skriver detta på mr Gargerys begäran för att låta er veta, att han kommer till London i mr Wosples sällskap och skulle bli glad, om han kunde få råka er. Han skulle komma till Barnards Hotell tisdag morgon klockan nio, men om det ej skulle passa, var så god och underrätta oss. Er stackars syster är likadan som då ni reste. Vi tala om er varje kväll i köket och undra vad ni talar om och har för er. Om ni anser att vi taga oss för stor frihet, så ursäkta det för forna dagars kärlek. Hasteligen, käre mr Pip, från Eder alltid förbundna och tillgivna tjänarinna

Biddy.

P. S. Han önskar att jag skall tillägga »ett sån't skoj.» Han säger att ni förstår det. Jag hoppas och tvivlar inte alls på att det skall bli angenämt för er att se honom, trots att ni är en gentleman, ty ni hade alltid gott hjärta och han är en utmärkt man. Jag har läst upp alltsammans för honom, utom den här sista lilla meningen och han önskar att jag ännu en gång skall skriva »ett sån't skoj».

Jag mottog detta brev med posten på måndag morgon och besöket skulle således ske nästa dag. Låt mig ärligt bekänna med vilka känslor jag motsåg Joes ankomst.

Icke med nöje, fastän jag var bunden vid honom med så många band, nej, med oro, harm och stark kansla av det olämpliga i detta sammanträffande. Om jag kunde avhållit honom från att komma genom att giva honom pengar, skulle jag helt säkert hava gjort det. Vad som lugnade mig mest var, att han skulle komma till Barnards Inn och icke till Hammersmith och att han därför ej skulle råka Bentley Drummle. Jag hade ingenting emot att Herbert och hans far, vilka jag respekterade, fingo se honom, men jag hyste den största motvilja, för att han skulle råka Drummle, som jag hyste fruktan för.

När tiden för hans ankomst närmade sig, skulle jag helst velat springa min väg, men »Hämnaren», som jag kallade min betjäntpojke, en lat och matfrisk slyngel som mera var min herre än jag hans, var enligt befallning i hallen, och snart hörde jag Joes steg i trapporna. Jag förstod att det var Joe på hans klampande steg i trapporna — hans bästa kängor voro alltid för stora för honom — och på den långa tid det tog för honom att läsa namnen på dörrarna i de undre våningarna. När han till slut stannade utanför vår dörr, kunde jag höra honom draga med fingret över de snålade bokstäverna av mitt namn, och strax efteråt hörde jag honom tydligt andas genom nyckelhålet. Till slut lät han höra en svag knackning, och Pepper — så var det överenskomna namnet på min uppassare — anmälde »mr Gargery». Jag trodde att han aldrig skulle sluta torka sig om fötterna och att jag skulle bli tvungen att gå ut och lyfta honom från mattan, men till slut kom han in.

»God dag Joe, hur står det till Joe.»

»Goddag Pip, hur mår du, Pip?»

Med sitt goda hederliga ansikte lysande skinande av välvilja satte han ned sin hatt på golvet mellan oss och tog båda mina händer och skakade dem upp och ned som om jag hade varit den nyaste patenterade Pumpen.

»Jag är så glad över att se dig, Joe. Giv mig din hatt.»

Men Joe tog upp den med båda händerna som om den varit ett fågelbo med ägg i, och ville inte höra talas om att skiljas från denna del av sin egendom, utan envisades att stå och hålla den i hand på ett mycket obekvämt sätt, medan han talade.

»Vad du har växt», sade Joe, »å lagt ut å blitt changtil» — Joe funderade åter innan han kom på detta ord — »de ä då säket att du ä en heder för kung och fosterland.»

»Och du, Joe, ser ut som du mådde utmärkt.»

»Ja, Gud vare tack», sade Joe, »ja mår utmärkt för de mästa. Å din syster hon ä inte sämre än förr, å Biddy är också rask och kry. Å alla vännerna har de varken sämre eller bättre än förr, med undantag av Wosple. För honom har det gått utför.»

Under hela denna tid (alltjämt med båda händerna kring fågelboet) betraktade Joe uppmärksamt alla föremål i rummet och stirrade på det blommiga mönstret i min nattrock.

»Gått utför, Joe?»

»Ja», sade Joe och sänkte rösten, »han har lämnat kyrkan å gått in vid teatern. Å därför har han rest till London med mej. Å hans önskan är», tillade Joe och satte för ett ögonblick fågelboet under sin vänstra arm och grävde i det liksom efter ett ägg med den högra, »om du inte tar illa upp, att ja skulle ge dej de‘ här.»

Jag tog det Joe gav mig och fann det vara en skrynklig teateraffich till en liten huvudstadsteater, annonserande det första uppträdandet i denna veckan av den berömde landsortsamatören, vars enastående prestationer i den tragiska genren, speciellt i Shakspeares dramer, nyligen väckt sådant uppseende i trängre dramatiska kretsar.

När Herbert kom in presenterade jag Joe för honom, och de tycktes komma mycket bra överens, trots Joes högtidliga sätt och underliga manipulationer med sin hatt. I alla fall var jag glad, när Herbert lämnade oss för att bege sig till City.

Joes ärende befanns vara, att miss Havisham anmodat honom meddela mig, att »Estella kommit hem och skulle vara glad att få se mig». Sedan han framfört detta budskap, sökte jag kvarhålla honom hos mig och bad honom komma tillbaka till middag, men han ville icke.

Våra ögon möttes och han räckte mig handen med tydliga tecken till rörelse.

»Pip, käre gamle gosse», utbrast han, »livet ä sammansvetsat om ja så må säga, av skilsmässor. En människa är grovsmed, å en ä klensmed, å en ä kopparlagare. Det måste vara olikhet mellan såna, och en får ta dom me ro. Du å ja ä inte personer som en bör se tillsammans i London. Å ingen annanstans heller utom där en ä ensammen och hemma å bland vänner. De ä inte för att jag är högfärdig utan för att jag vill att var sak ska vara på sin rätta plats, som jag säjer, att du ska inte mera få se mig i dessa mina kläder. Jag passar inte i såna kläder. Jag passar inte utom i smedjan, eller i köket eller därborta på heden. Du skulle inte finna hälften så mycket opassande hos mig om du tänker på mej i min smedja mä hammarn i hand och pipan i mun. Du skulle inte finna något opassande hos mig, om du kom och stack in huvet i smedgluggen och hälsade på Joe grovsmed där, vid det gamla städet, i det gamla svedda förskinnet, sysselsatt med sitt vanliga jobb. Jag är mycket trögtänkt, men jag tror att jag har smitt ihop nånting som är likt vad som är riktigt — va den saken anbelangar. Farväl, käre, gamle Pip, och Gud välsigne dig!»

Han strök mig lätt över håret och gick. Jag stod där tankfull och slagen av hans av enkel värdighet burna ord, och så snart jag hunnit besinna mig, skyndade jag mig efter honom och sökte hinna fatt honom. Men han var försvunnen.

Nästa morgon reste jag till min hemort. Men i stället för att taga in hos Joes, stannade jag på Blå Björnen. Jag konstruerade upp en hel mängd svepskäl för detta mitt beteende — liksom alla självbedragare här i världen göra. Dels skulle jag bara komma till besvär, dels skulle jag vara för långt från miss Havisham och det skulle inte tilltala henne o. s. v.

Skänkrummet på Blå Björnen var tomt. Jag hade beställt middag och satt mig vid bordet innan uppassaren kände igen mig. Han bad om ursäkt för sin glömska och frågade om han skulle sända springpojken efter mr Pumblechook.

»Nej», sade jag, »absolut inte.»

Uppassaren såg förvånad ut och lagade vid första tillfälle att jag fick ett gammalt nummer av en platstidning så tätt under näsan att jag måste taga upp det och läsa följande notis:

»Vi vilja meddela våra läsare en omständighet, som icke är utan sitt intresse i samband med den nyligen skedda lyckosamma och romantiska förändringen i en ung bekant konstidkares i järnbranschen öde (vilket ämne, inom parentes, för vår ännu icke världsberömde medborgare Toobys magiska penna, vars alster ofta inflyta i våra spalter!) Den unge mannens tidigaste beskyddare, följeslagare och vän var nämligen en högt aktad person, som icke är alldeles okänd inom frö- och sädesbranschen och vars mycket trevliga och bekväma affärshus är beläget vid High Street. Det är icke utan stolthet vi utpeka honom, som vår unge Telemarchus uppfostrare, ty det är gott att veta, att det var vår stad som frambragt den man, vilken var befrämjare av den unge mannens lycka. Sat sapenti.»

Nästa dag steg jag tidigt upp och gick ut. Det var för tidigt att gå till miss Havisham, så att jag strövade omkring, byggande vackra luftslott för framtiden.

Miss Havisham hade adopterat Estella, hon hade så gott som adopterat även mig, och det kunde knappast vara något tvivel om att hon hyste planer på vår framtida förening. Hon hade bestämt mig till att återuppbygga det ödelagda huset, öppna de mörka rummen för solljuset, sätta klockorna i gång, tända upp eld på den slocknande härden, slita bort spindelvävarna — kort sagt uträtta alla de hjältedåd, som berättas om prinsen i det sovande slottet, och slutligen gifta mig med prinsessan Törnrosa.

När jag kom till den gamla välbekanta porten, frapperades jag av att se den jag minst av allt väntat finna där, öppna för mig. Det var Orlick! Jag studsade vid hans åsyn.

Jojo, min unge herre, det finns andra som kommit sig upp än ni», sade han. »Stig på.»

»Hur kom ni hit?»

»Jag kom hit på mina ben. Och min kista kom hit på en skottkärra.»

»Är ni här i god avsikt?»

»Jag är inte här i någon dålig avsikt, unge herre, det jag vet.»

Vi kommo till hans rum, ett litet rum med ett fönster strax innanför dörren. Det var synbarligen använt till portvaktsstuga.

»Det fanns ingen portvakt här förut», anmärkte jag.

»Nej», svarade han. »Men man tyckte att här kunde behövas något skydd mot straffångar och slödder och pack som stryker här i trakten, och då blev jag rekommenderad till platsen, som en karl som kunde mäta sig med vem som helst, och jag tog den. Det är lättare än att dra i bälgen och lyfta släggor.»

Hos miss Havisham, där allt annars var sig likt fann jag en elegant ung dam. Det var Estella. Jag kände genast igen henne trots att hon var mycket förändrad, mycket vackrare, kvinnligare, beundransvärdare och så elegant i dräkt och hållning, att jag vid jämförelse med henne tyckte mig icke ha gjort några framsteg alls. När jag betraktade henne, kände jag på mig, att jag hopplöst sjönk tillbaka i min förra simpla och underlägsna ställning.

Hon behandlade mig som förr, icke direkt ovänligt, utan kallt och avvisande, men mera kokett och utmanande. Miss Havisham blåste under min lidelses eld! Vi gingo ut i trädgården, Estella och jag, sedan vi underhållit oss en stund inne i det kvava rummet med miss Havisham, och jag påminde henne om gamla dagar. Jag talte om, att den bleke gossen med vilken jag slagits vid det gamla bryggeriet och jag voro goda vänner nu. Jag påminde mig huru hon, just här, hade kommit mig att gråta över mig själv och över henne, men hon kom icke ihåg eller ville icke komma ihåg det.

»Ni måste veta», sade hon med nedlåtande vänlighet, »att jag icke har något hjärta — om nu det kan ha något samband med mitt dåliga minne i detta fall.»

Jag yttrade några fraser om, att jag tog mig friheten betvivla det. Att jag kände den saken bättre. Att en sådan skönhet utan godhet vore otänkbar.

Men hon upprepade det, hon hade intet hjärta, inga känslor, intet sådant nonsens.

»Det är mitt allvar», sade hon. Om våra öden föra oss mycket tillsammans hädanefter, vore det bäst för er att tro mig.»

När hon talade, kom det plötsligt för mig, att hon liknade någon jag sett. Icke miss Havisham. Men vem det var och vari likheten låg kunde jag icke bli på det klara med.

Vi gingo åter in, och när Estella gick för att kläda sig till middagen, vände sig miss Havisham till mig och viskade:

»Nå, är hon icke vacker, ståtlig, härlig? Beundrar du henne?»

»Var och en som ser henne måste göra det, miss Havisham.»

Hon lade sin arm runt min hals och drog mig intill sig, där hon satt i stolen.

»Älska henne, älska henne, älska henne! Hurudan är hon mot dig?»

Innan jag hann svara, återtog hon: »Älska henne, älska henne, älska henne! Om hon älskar dig, älska henne. Om hon sårar dig, älska henne. Om hon krossar ditt hjärta — och ju mer tiden går, desto djupare skola såren svida — älska henne, älska henne, älska henne!»

Jag har aldrig sett ett sådant passionerat utbrott som märktes i dessa ord. Jag kunde känna den magra armens muskler strama åt min nacke i krampaktig upprördhet.

»Hör på mig, Pip. Jag adopterade henne för att hon skulle bli älskad. Jag födde och fostrade henne till att bli älskad. Jag gjorde henne till vad hon är för att hon skulle bli älskad. Älska henne!»

Hon upprepade ordet tillräckligt ofta, för att man icke skulle kunna misstaga sig på det. Men om ordet icke varit kärlek utan i stället hat — förtvivlan, hämnd, död — kunde det icke låtit mera likt en förbannelse.

»Jag vill tala om för dig», sade hon på samma hastiga passionerade, viskande sätt, »vad verklig kärlek är. Det är blind dyrkan, oreflekterad självförnekelse, obegränsad undergivenhet, tillit till sig själv och hela världen, och slutligen att giva sitt hjärta åt den man älskar — att trampa på — som jag gjorde.»

Hon slutade med ett skrik, och jag fattade henne om livet, ty hon reste sig upp i stolen och med armarna i luften, som om hon velat kasta sig mot väggen och döda sig i hopplös förtvivlan. Allt detta försiggick på ett par sekunder. När jag satte henne tillbaka i stolen, tyckte jag mig känna en lukt, som jag känt förut, och när jag vände mig om såg jag min förmyndare i rummet.

När han mötte min blick sade han endast:

»Verkligen? Högst märkvärdigt.»

Miss Havisham hade fått syn på honom på samma gång som jag och var (liksom alla andra) rädd för honom. Hon gjorde en kraftansträngning för att återkomma till sig själv och stammade något om, att han var punktlig som vanligt.