Lysande förhoppningar/Kapitel 34
| ← Kapitel 33 |
|
Kapitel 35 → |
XXXIV.
Dagen därpå gick jag till mr Jaggers för att få miss Havishams order utförd, och det mötte intet hinder.
»Jag är ledsen över», sade mr Jaggers, när jag stoppade checken i min ficka, »att vi icke fått tillfälle att göra något för er.»
»Miss Havisham var nog vänlig att vilja göra det», sade jag, »men jag avböjde. Men — en annan sak. Miss Havisham meddelade mig ett och annat om sin adoptivdotter.»
»Gjorde hon?» sade mr Jaggers. »Jag tror icke, att jag skulle gjort det, om jag varit i miss Havishams ställe.»
»Jag känner bättre till historien än miss Havisham själv. Jag vet vem som är flickans moder.»
Mr Jaggers tittade skarpt på mig och upprepade: »Moder?»
»Jag har sett henne en av de sista dagarne.»
»Har ni?»
»Ja — och jag kanske vet mer om Estella än till och med ni. Jag vet vem som är hennes fader också.»
Mr Jaggers förlorade icke fattningen, därtill hade han för mycket behärskning, men han ryckte till ett slag.
»Såå! Ni känner hennes far, Pip?»
»Ja, och hans namn är Provis — från Nya Syd-Wales.»
Ännu en gång ryckte nu Jaggers till.
»Vad har ni för bevis?» frågade han dock lugnt. »Är det Provis eget påstående?»
»Nej. Han vet icke ens att hans dotter finns i livet.»
Jag berättade mr Jaggers allt vad jag visste och besvor honom att uppge för mig, vad han kände till.
»Nåja», svarade slutligen mr Jaggers. »Jag vill göra ett antagande. Kom ihåg — ett antagande — jag påstår ingenting.»
Han väntade tills jag förklarat, att jag förstått, att han icke ämnade medgiva eller påstå någonting.
»Nåväl, Pip», fortsatte han, »antag det fallet, att en kvinna, under av er kända omständigheter, hölle sitt barn gömt och var tvungen att omtala detta för sin försvarsadvokat då denne framhöll, att han för sitt försvar måste veta hur det förhöll sig med barnet. Antag, att han vid samma tid fick en anmodan att skaffa en rik och excentrisk dam ett adoptivbarn.»
»Jag förstår.»
»Antag, att han haft erfarenhet av sådana barns öde. Och att han trodde sig kunna rädda en vacker liten flicka från den lott, som annars med säkerhet väntade henne — hunger, fängelse, misshandel av alla slag, slutligen kanske galgen. Antag att han gjorde det med moderns samtycke. Antag att vilda lidelser, sinnesskakningar och fruktan för döden rubbat denna kvinnas jämnvikt så att hon blivit slö och sjuk och behövde någon, som tog sig an henne. Antag, att lagkarlen var den som gjorde det och betvang hennes vilda, obändiga karaktär genom den makt han hade över henne. Kan ni föreställa er ett dylikt fall?»
»Ja.»
»Antag, att barnet växte upp och gifte sig för pengar. Att modern ännu levde, att fadern ännu levde. Att modern och fadern, utan att veta av varandra, levde många mil från varandra; att hemligheten ännu var en hemlighet, med undantag av vad ni fick tag i. Betänk särskilt noga och allvarligt det senare antagandet. Vem avser ni gagna genom att avslöja hemligheten? Fadern? Jag tror inte det skulle vara nyttigt för honom. Modern? Jag tror, att ni inte vunne något gott därmed. Dottern? Jag tror icke det skulle bli angenämt för henne att presentera sådana föräldrar för sin man och efter en period av tjugu år återföra henne i slikt elände. Men antag att så skett, och att ni älskat denna unga flicka, Pip, och gjort henne till era fattiga drömmars föremål, drömmar, som nog hysts av flere män än ni tror, då säger jag er, att ni gjorde bäst — och säkerligen genast skulle göra det när ni bara tänkt över saken nogare — att hugga av er högra hand med er vänstra och sedan lämna yxan till Wemmick och be honom hugga av den också.»
Jag tittade på Wemmick. Han såg mycket allvarlig ut och hade betänksamt lagt sitt ena pekfinger mot munnen. Jag gjorde likaså. Mr Jaggers också.
»Nå, Wemmick», sade slutligen den senare, och återtog sitt vanliga sätt, »var voro ni när mr Pip kom in?»