Lysande förhoppningar/Kapitel 36
| ← Kapitel 35 |
|
Kapitel 37 → |
XXXVI.
Nästa dag fördes Magwitch till polisdomstolen. Han skulle genast hava inmanats i rannsakningshäkte, om det inte i och för identifiering visat sig nödvändigt att sända efter en gammal officer på det fångskepp, han rymt ifrån. Ingen tvivlade på att det var han, men Compeyson, som skulle ha uppträtt som vittne, drev död omkring med tidvattnet, och det fogade sig så, att det ej just då fanns i staden någon fångvårdsofficer som kunde intyga identiteten.
Jag hade vid min återkomst gått direkt till mr Jaggers hem för att få hans hjälp, men mr Jaggers förklarade, att det ej fanns något hopp, saken skulle vara klar inom fem minuter sedan vittnet kommit, och att ingen makt i världen kunde rädda Magwitch.
Jag meddelade Jaggers min önskan att hålla Magwitch i okunnighet om var hans förmögenhet komme att hamna. Jaggers var ond och grälade på mig för att jag låtit den glida mig ur händerna, och sade, att vi måste ingiva besvär och åtminstone göra ett försök att återfå en del av den.
Det var under denna mörka tid av mitt liv, som Herbert en kväll kom hem ganska nedslagen och sade:
»Min käre Händel, jag är rädd för, att jag snart måste resa ifrån dig.»
Som hans kompanjon berett mig härpå blev jag mindre förvånad, än han trodde.
»Vi skulle gå miste om ett gynnsamt tillfälle om jag dröjde med att resa till Kairo. Jag är därför mycket rädd för att jag måste fara just nu då du bäst behöver mig.»
»Herbert, jag kommer alltid att behöva dig, ty jag skall alltid sakna dig, men jag behöver dig inte mera nu än en annan gång.»
»Du kommer att vara så ensam.»
»Jag har inte tid att tänka på det», sade jag. »Du vet att jag är hos honom hela den tillåtna tiden och att jag skulle vara hos honom hela dagarna, om jag kunde. Och när jag ej är där, vet du ju, att mina tankar äro hos honom.»
»Min käre vän», sade Herbert, »låt vår nära förestående skilsmässa — ty den är ej långt avlägsen — ursäkta mig, för att jag besvärar dig med att tänka på dig själv. Har du tänkt på din framtid?»
»Nej, jag har ansträngt mig att låta bli.»
»Men du får icke förstöra din framtid, käre Händel! Du får inte förstöra den! Jag skulle önska, att du och jag innan jag reser, resonerade en smula om den.»
»Det vill jag gärna», sade jag.
»På vårt filialkontor, Händel, måste vi ha —»
Jag förstod, att han i sin finkänslighet ville undvika rätta ordet; därför ifyllde jag:
»Ett biträde.»
»Ja, ett biträde. Och jag hoppas, att det inte är omöjligt, att det med tiden blir en kompanjon. Nå, Händel — i korthet, min gosse, vill du inte komma till mig? Clara och jag ha talat om det många gånger och hon bad mig senast i kväll med tårar i ögonen att säga dig, att om du ville bo hos oss när vi bli gifta, skall hon göra allt för att göra dig lycklig och övertyga sin mans vän, att han är hennes vän också. Vi skulle få det så trevligt, Händel.»
Jag tackade honom hjärtligt, men sade, att jag inte nu kunde bestämma mig för att antaga hans så vänligt erbjudna hjälp. För det första hade jag så mycket att tänka på, att jag ej klart kunde överväga saken. För det andra — ja! För det andra var det någonting annat som svagt hägrade för mig i tankarna, någonting, som skall få sin närmare förklaring i slutet av denna berättelse.
»Men om du tror, Herbert, att du kunde, utan att det skadade affären, lämna frågan öppen en liten tid.»
»En liten tid», utropade Herbert, »sex månader, ett år!»
»Inte så länge», svarade jag. »Två eller tre månader högst.»
Herbert var högeligen förtjust över att vi kommit till detta beslut, och sade, att han nu hade mod att tala om att han troligen skulle resa redan i slutet på veckan.
»Och Clara», sade jag.
»Stackars liten», svarade Herbert, »hon stannar troget hos sin far, så länge han lever, men han lever inte länge tilll. Mrs Whimple anförtrodde mig, att han inte har långt kvar.»
»Utan att vara hjärtlös», sade jag, »kan han inte göra bättre än dö snart.»
»Jag är rädd, jag måste ge dig rätt», sade Herbert. »Och då skall jag komma och hämta den lilla stackaren, och vi skola helt lugnt gå in i närmaste kyrka. Kom ihåg! Min fästmö har ingen familj, min käre Händel, och har aldrig tittat i adelskalendern, och har ingen aning om sin farfar. Vilken lycka för min moders son!»
På lördagen samma vecka tog jag avsked av Herbert, och begav mig sedan tillbaka till mitt ensamma hem — om det förtjänar det namnet, ty det var intet hem för mig nu mera, och jag hade ej heller något annat i hela vida världen.
I trappan mötte jag Wemmick, som var på nedgående, sedan han förgäves bultat på min dörr. Jag hade icke råkat honom ensam sedan den olyckliga utgången av den planerade flykten. Han kom nu för att förklara varför vi misslyckats.
»Compeyson hade», berättade Wemmick, »så småningom lyckats få reda på, vad han önskade, och mina upplysningar fick jag av några av hans folk som råkat i knipa (några av hans folk voro alltid i knipa). Jag höll öronen öppna, men såg ut som om jag ingenting hörde, tills jag fick reda på, att han var borta, och jag trodde, att det skulle vara bäst att passa på då. Jag förmodar, att det var ett drag av slughet, ty han var en mycket knivig karl, som brukade lura sina egna. Jag hoppas att ni inte förebrår mig, nu Pip. Jag försäkrar, att jag försökte hjälpa er allt vad jag kunde.»
»Jag är fullständigt övertygad därom, Wemmick», sade jag, »och jag tackar er på det hjärtligaste för allt ert intresse och all er vänskap.»
»Tack, tusen tack. Det är en tråkig sak», sade Wemmick och rev sig i huvudet, »och jag försäkrar, att jag inte på länge blivit så upprörd. Vad jag mest tänker på, är att så mycken portativ förmögenhet måste offfas.»
»Jag tänker mest på den stackars ägaren till denna förmögenhet, Wemmick.»
»Ja, det är sant», sade Wemmick. »Naturligtvis kan man ingenting säga om att ni är ledsen för hans skull, och jag skulle gärna offra hundra kronor för att ha det där ogjort. Men då Compeyson på förhand visste om, att han skulle komma tillbaka och var fast besluten att draga honom inför rätta, tror jag inte att han kunnat bli räddad. Däremot kunde den portativa förmögenheten helt säkert ha räddats. Det är skillnaden mellan förmögenheten och ägaren.»
Jag bad Wemmick stiga in och uppfriska sig med en grogg, innan han gick till Walworth. Han antog inbjudningen. Helt apropå sade han:
»Vad säger ni om att jag tänker ta mig ledigt på måndag, mr Pip?»
»Jag tror, att ni inte gjort det på hela året.»
»Säg på tolv år», sade Wemmick. »Ja, jag tänker ta mig ledigt. Och mer än det, jag tänker ta en promenad, och mer än det, jag tänker be er göra mig sällskap på den promenaden.»
Jag ämnade just ursäkta mig med att jag skulle bli ett tråkigt sällskap, då Wemmick förekom mig.
»Jag vet hur ni har det», sade han, »och att ni inte är vid glatt humör, mr Pip. Men om ni kunde göra mig till viljes så skulle jag anse det som en stor vänlighet. Det är inte någon lång promenad, och det skulle inte ta lång tid. Det skulle uppta er mellan åtta och tolv, och då är frukosten inberäknad. Skulle ni inte kunna komma?»
Han hade vid olika tillfällen gjort så mycket för mig, och det var helt litet som jag i gengäld kunde göra för honom. Jag sade, att jag skulle komma, och mitt samtycke gladde honom så mycket att även jag blev glad. På hans uttryckliga önskan lovade jag komma klockan halv nio på måndag morgon, och så skildes vi.
Enligt löfte infann jag mig punktligt vid »fästningen» på måndag morgon och mottogs av Wemmick själv, och det slog mig, att han tycktes vara stelare än vanligt och att han bar hög hatt. Två glas rompunsch stodo tillagade jämte biscuits. Gamlingen måtte hållit på med något spratt, ty en titt in i hans sovrum förvissade mig om, att hans säng var tom.
Sedan vi förfriskat oss med rompunsch och biscuits och skulle gå ut på vår promenad, blev jag inte litet förvånad över att se Wemmick taga ett metspö och lägga det över axeln.
»Vi skola väl inte fiska», sade jag.
»Nej», svarade Wemmick, »men jag tycker om att ha ett metspö med mig.»
Jag fann detta vara löjligt, men sade ingenting, och vi begåvo oss i väg. Vi gingo till Camberwell Green och när vi kommo i närheten därav, sade Wemmick plötsligt:
»Nej se! Här ha vi ju en kyrka!»
Det var ingenting besynnerligt, men jag blev återigen ganska förvånad, när han sade, som om han fått en lysande idé:
»Låt oss gå in!»
Vi gingo in, Wemmick satte sitt metspö vid ingången och såg sig omkring. Under tiden trevade han i sina fickor och tog upp något ur ett papper.
»Vad nu?» sade han. »Här är ett par handskar! Låt oss ta dem på oss!»
Eftersom handskarna voro vita, började jag få starka misstankar. De blevo till visshet, då jag fick se Gamlingen komma in genom en sidodörr, ledsagande en dam.
»Nej, vad ser jag!» sade Wemmick. »Här är miss Skiffins. Om vi skulle ställa till med bröllop!»
Denna sansade dam var klädd som vanligt utom det att hon i stället för sina gröna vantar bar ett par vita handskar. Gamlingen var också sysselsatt med att offra ett par sådana på hymens altare. Den gamle herr tycktes emellertid ha så mycket besvär med att få på sig handskarna, att Wemmick fann det nödvändigt att ställa honom med ryggen mot en pelare och sig själv bakom pelaren och dra på dem, och jag höll den gamle herrn om livet, så att han ej skulle ramla. På detta geniala sätt fingo vi äntligen på honom handskarna.
Klockaren och prästen uppenbarade sig nu och vi beredde oss att begynna den viktiga akten. Trogen sin föresats att låtsas som om allt skedde utan förberedelser, yttrade Wemmick då han tog något ur sin västficka:
»Nå se! Här är en ring!»
Jag medverkade i egenskap av vittne eller marskalk för brudgummen, under det en liten halt bänköppnerska i en mjuk mössa, sådan som småbarn använda, föreställdes vara miss Skiffins intimaste vän. Ansvaret att fungera som brudens fader var lagt på Gamlingen och detta höll på att ofrivilligt skandalisera prästen När han sade: »Vem giver denna kvinna till äkta å denne man?» stod Gamlingen, som inte hade ringaste aning om hur långt vi kommit i ceremonien, och tittade helt älskvärt på de tio budorden. Varför prästen sade omigen: »Vem giver denna kvinna åt denne man?» Den gamle herrn var fortfarande fullständigt omedveten om, vad det var fråga om. Brudgummen måste därför skrika med sin vanliga röst: »Nå, Gamling, vem giver?» Varpå Gamlingen svarade med stor livlighet: »Det är bra, John, det är bra, min gosse!» Prästen gjorde därpå en så dyster paus, att jag knappast trodde de skulle bli gifta den dagen.
Men det blevo de i alla fall, och när vi gingo ut ur kyrkan, tog Wemmick av locket på dopfunten och lade sina vita handskar däri och lade sedan på locket igen. Mrs Wemmick, som mera tänkte på framtiden, stoppade sina vita handskar i fickan och satte på sig sina gröna.
»Låt mig nu fråga er, Pip», sade Wemmick triumferande, i det han lade metspöt över sin axel, »om någon skulle kunna tro, att detta är ett bröllopsfölje?»