Hoppa till innehållet

Lysande förhoppningar/Kapitel 35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 34
Lysande förhoppningar
av Charles Dickens
Översättare: Thorgny Wallbeck-Hallgren

Kapitel 35
Kapitel 36  →


[ 274 ]

XXXV.

Från Little Britain gick jag med min check i fickan till miss Skiffins bror, och miss Skiffins bror gick genast till Clarriker och tog honom med sig till mig och på så sätt hade jag den stora tillfredsställelsen att få den affären ordnad. Det var det enda goda jag gjort sedan jag första gången underrättats om mina »lysande förhoppningar».

Clarriker talade vid detta tillfälle om för mig, att affären gick stadigt framåt så att han nu ämnade etablera en filial i Östern, vilket var nödvändigt för affärens utvidgande, och att Herbert i sin nya egenskap av kompanjon skulle flytta dit för att sköta den. Jag fann därav, att jag ändå måst bereda mig på en skilsmässa från min vän, även om mina egna affärer varit bättre. Och nu kände jag, att det sista ankaret lossades, och att jag snart skulle driva vind för våg.

Men jag erfor en tröst i den glädje med vilken Herbert vid sin hemkomst talade om den förmånliga anställning han skulle erhålla, föga anande att det icke var något nytt för mig, den förtjusning, med vilken han byggde sina luftslott om hur han och Clara Barley skulle resa till Tusen och en natts länder, och hur jag skulle förena mig med dem (med en karavan av kameler tror jag) och hur vi allesammans skulle färdas [ 275 ]uppför Nilen och se alla dess under. Utan att hysa några förhoppningar för egen del, kände jag, att Herberts framtid var tryggad och att om gamle Bill Barley bara behövde hålla sig till sin rom, så skulle hans dotter snart vara lyckligt försörjd.

Vi hade nu kommit in i mars. Det tog så lång tid att få min vänstra arm läkt efter brännsåren, att jag ännu ej kunde taga på mig rocken. Min högra arm var däremot någorlunda bra.

En måndags morgon, när Herbert och jag åto frukost mottog jag med posten följande brev från Wemmick:

 Walworth.

Bränn detta så fort det är läst… I början på veckan eller låt oss säga på onsdag, kan ni göra det ni vet, om ni känner er i stånd att försöka. Bränn nu upp detta.


Sedan jag visat detta för Herbert och kastat det på elden — dock ej förr än vi lärt oss innehållet utantill — funderade vi på, vad vi skulle göra. Ty att jag ej kunde vara till någon nytta vid ett par åror var tydligt.

»Jag har tänkt på det många gånger», sade Herbert, »och jag tror, att jag vet ett bättre sätt än att taga en roddbåt på Themsen. Ta Startop. En hygglig pojke och duktig roddare, förtjust i oss, entusiastisk och ärlig.»

Jag hade tänkt på honom mer än en gång.

»Men hur mycket ska vi tala om för honom, Herbert?»

»Det behövs bara helt litet. Låt honom bara veta, [ 276 ]att det är mycket viktigt för dig att få Provis ur landet. Följer du med honom?»

»Ja.»

»Vart?»

Det tycktes mig nästan detsamma vart vi foro — till Hamburg, Rotterdam, Antverpen — bara han kom ur England.

Vi gingo ut strax efter frukosten för att vidtaga förberedelser. Vi fingo reda på att ett fartyg på Hamburg skulle passa bäst och vi bestämde oss för det fartyget. Vi togo emellertid reda även på vilka andra utländska fartyg skulle lämna London samtidigt, och vi konstaterade med tillfredsställelse, att vi kände till formen och färgen på dem alla. Sedan skildes vi för några timmar, jag för att skaffa de pass, som behövdes, Herbert för att söka upp Startop. Vi lyckades utan hinder uträtta vad vi skulle, och då vi möttes igen klockan ett, var allt klart. Startop hade befunnits mer än villig att hjälpa oss.

Herbert och han skulle sköta årorna och jag styra, Vi beslöto, att Herbert icke skulle komma hem till middagen, förr än han varit vid Mill-Pond Bank denna kväll, att han ej alls skulle gå dit på tisdag kväll, att han skulle säga till Provis att komma ner till en viss landningsplats i närheten av huset på onsdagen, då han sett oss komma, men ej förr, samt att han skulle hålla sig fullt färdig redan på måndagen, och ej kommunicera med oss förrän vi togo honom ombord.

Tiden gick och äntligen var den bestämda dagen inne.

Det var en av dessa marsdagar, då solen lyser varm och vinden blåser kall, då det är sommar i solen och vinter i skuggan. Vi hade våra sjömansrockar, och jag tog en kappsäck med mig. Av alla mina världsliga [ 277 ]ägodelar hade jag icke medfört mera än de få nödvändiga artiklar som fingo rum i kappsäcken. Vart jag skulle taga vägen, vad jag skulle göra, eller när jag skulle komma tillbaka visste jag ej och ej heller plågade jag mig med att tänka därpå, ty alla mina tankar voro hos Provis och rörde sig om hans säkerhet. Jag undrade endast ett kort ögonblick, då jag stängde dörren och kastade en blick tillbaka, under vilka ändrade förhållanden jag skulle återse dessa rum, om jag nu någonsin skulle göra det.

Vi gingo ned till Temples trappor och stannade där liksom villrådiga, om vi skulle ge oss ut på vattnet eller inte. Naturligtvis hade jag sett till att båten var i ordning och allting klart. Sedan vi tvekat ett ögonblick, gingo vi ombord och kastade loss. Herbert satt vid årorna, jag vid rodret. Det var flodtid — omkring halv nio.

Vår plan var följande: Vi skulle följa med tidvattnet, som började dra sig tillbaka vid niotiden och höll på därmed till bortåt tre, och då det åter steg skulle vi ro emot det, tills det blev mörkt. Vi beräknade då ha kommit till de långa raka stränderna nedanför Gravesend, mellan Kent och Essex, där floden är bred och enslig, med ytterst få människoboningar utom ett och annat värdshus, bland vilka vi kunde välja ett till viloplats. Där tänkte vi ligga över natten. Ångarna till Hamburg eller Rotterdam skulle gå från London vid niotiden på torsdag morgon. Vi visste vid vilken tid vi kunde vänta dem till den eller den platsen, och vi tänkte anropa den första. Om vi av någon anledning ej bleve tagna ombord på den, skulle vi ha den andra i reserv. Vi kände till båda fartygens signalflagg.

[ 278 ]På denna tid var ångbåtstrafiken på Themsen mycket mindre än nu, och roddbåtar användes i mycket större utsträckning. Som det var ganska tidigt, fanns det fullt av små båtar som vrickades fram och tillbaka, och en hel massa pråmar, som bogserades ner för floden med tidvattnet. Snart kunde jag med klappande hjärta se Mill Pond Bank och Mill Pords trappor.

»Är han där?» sade Herbert.

»Inte ännu.»

»Det är sant! Han skulle inte komma ner förr än han såg oss. Kan du se hans signal?»

»Inte härifrån, men jag tror jag ser den nu. — Nu ser jag honom. Ro båda. Sakta, Herbert. Vila på årorna!»

Vi ströko mot trappan ett ögonblick, han kom ombord, och vi fortsatte igen. Han hade en sjömanskavaj på sig och en svart kanvasväska i handen, och liknade helt och hållet en lots.

»Min käre gosse», sade han och lade armen om mina axlar, då han satte sig. »Min käre, trofaste gosse, bra gjort. Tack, tack!»

Vid trapporna, där vi tagit honom ombord, och hela tiden sedermera såg jag mig noga omkring, efter något tecken till att vi voro upptäckta. Men det såg icke ut, som om vi voro det; vi förföljdes ej heller av någon båt. Om någon båt följt efter oss, skulle jag styrt i land och låtit den passera eller visa vad den förde i skölden. Men vi rodde obehindrat vidare.

Provis hade sin sjömanskavaj på sig och såg ut som om han var på sin rätta plats. Det var anmärkningsvärt (men kanske det berodde på det vilda liv han hade fört), att han var den lugnaste av oss alla. Han var icke liknöjd, ty han sade till mig, att han hoppa[ 279 ]des att få leva och få se sin gentleman som en av de finaste i ett annat land; han var inte slö och trött, efter vad jag tyckte mig förstå, men han brydde sig icke om faran, innan den var över honom.

»Om allt går bra, skall ni vara fri och i säkerhet inom några timmar», sade jag.

»Ja», svarade han och drog ett långt andetag, »jag hoppas det.»

»Och tror det?»

Han doppade sin hand i vattnet över relingen och sade småleende med det resignerade uttryck jag kände igen:

»Ja, jag förmodar, att jag tror det, min käre gosse. Men — jag tänkte nyss, då jag drog mitt bloss, att vi kan inte mer se, vad som skall hända, än vi kan se botten på denna flod, som jag hållit handen i. Ej heller kan vi hålla tillbaka tidvattnet, mer än jag håller kvar detta. Och se, det rinner genom mina fingrar », sade han och höll upp sin drypande hand.

»Men att döma av er min tyckes ni vara litet modfälld», sade jag.

»Inte ett dugg, min gosse! Det kommer sig av att vi flyta fram så lugnt och av att det där skvalpet i fören är så söndagslikt. Kanske jag börjar bli litet gammal också.»

Han stack pipan tillbaka i munnen med ett orubbat uttryck i ansiktet, och satt så lugn och nöjd som om vi redan voro ur England. Men ändå följde han våra anvisningar minutiöst. När vi hoppade i land för att få några flaskor öl och han kom efter, gav jag honom ett tecken, att det nog var bäst, att han stannade, där han var.

[ 280 ]»Tror du det, min gosse?» svarade han och satte sig helt lugnt igen.

Som natten hastigt föll på, och månen som var i nedan gick sent upp, höllo vi en liten rådplägning, en mycket kort sådan, ty det var klart, att vi måste lägga till vid första ensliga värdshus, vi kommo till. De fattade därför åter årorna och jag höll utkik efter något hus. På detta sätt arbetade vi oss fram under en fyra eller fem tråkiga mil utan att yttra många ord.

Till slut upptäckte vi ett ljus och ett tak, och strax därpå lade vi till vid en liten illa medfaren stenbrygga.

Jag steg ur båten och fann att ljuset kom från ett fönster i ett värdshus. Det var nog så smutsigt, och jag tror, att det inte var okänt för smugglare, men där fanns en skön brasa i köket och ägg och skinka att äta och olika sorters sprit att dricka. Det fanns också två rum med två sängar i varje — »så'na som de voro», som värden sade. Intet annat sällskap fanns i huset utom värden, hans hustru och en grådaskig manlig individ, den lilla stenbryggans båtkalle, som var så gyttjig och nersmord, som om han varit ett lågvattensmärke.

Med denna hjälpreda gick jag ner till båten igen, och vi gingo alla i land och togo bort årorna och rodret och båtshaken och allting annat och halade upp den för natten.

Maten smakade oss utmärkt framför elden i köket. Därefter delade vi sovrummen. Herbert och Startop skulle hava ett och jag och vår skyddsling det andra. Kammaren var kvav och illaluktande, som om vederbörande trott, att frisk luft vore skadlig för hälsan, och där fanns mera smutsiga kläder och gamla hattaskar än jag kunnat tro att familjen ägde. Men vi ansågo [ 281 ]oss i alla fall ha fått det bra, ty en ensligare plats kunde vi inte ha funnit.

Under det vi i allsköns lugn och ro sutto framför elden efter intagen måltid, frågade mig båtkallen — som satt i ett hörn och hade tagit på sig ett par torkade skor, som han förevisat oss, då vi åto ägg och skinka, såsom intressanta minnen, vilka han tagit ett par dar förut från en ilandfluten drunknad sjöman — om vi hade sett en fyrårad hamnbåt, som följde med floden uppåt. På mitt nekande svar genmälte han, att den i så fall måtte gått ner igen, men ändå »tog den in god fart», då den for härifrån.

»De måste av ett eller annat skäl ha ändrat åsikt», sade båtkallen, »och givit sig nerför igen.»

»En fyrårad hamnbåt?» frågade jag.

»Ja», sade »Kalle», »och två passagerare förde den ombord.»

»Kommo de i land här?»

»De kommo in hit med ett lerkrus, som de ville ha påfyllt med öl. Jag skulle varit glad, om jag fått förgifta ölet», sade båtkallen, »eller fått lagt några rivande meklamenter i de'.»

»Varför det?»

»Jag vet varför», sade båtkallen.

Han talade med grötig röst, som om han hade fullt med gyttja i halsen.

»Han tror», sade värden, en maklig, eftertänksam man med ljusa ögon, som tycktes lita fullständigt på sin »Kalle», »han tror att dom va' va' dom inte va'.»

»Jag vet vad jag tror», anmärkte Kalle.

»Du tänker på tulluret, Kalle?» sade värden.

»Det gör jag», sade Kalle.

»Då tar du fel, Kalle.»

[ 282 ]»Gör jag?»

Detta samtal gjorde oss alla oroliga och särskilt mig. Den kusliga blåsten svepte runt huset, floden skvalpade mot stranden, och jag hade en känsla av, att vi voro inspärrade och bevakade. En fyrårad hamnbåt som strök omkring på ett så ovanligt sätt, var en obehaglig omständighet. Sedan jag förmått Provis att gå till sängs, gick jag ut med mina två kamrater (Startop kände nu till saken) och rådgjorde ännu en gång, huruvida vi skulle stanna i värdshuset tills ångbåtarna kommo, vilket skulle vara omkring klockan ett dagen därpå, eller om vi skulle ge oss iväg tidigt på morgonen. På det hela taget tyckte vi det vara bäst att stanna, där vi voro, till omkring en timma innan ångarna skulle vara där, och då ro ut mot dem och driva sakta med floden. Sedan vi bestämt oss för detta, återvände vi in och gingo till sängs.

Nästa dag gingo vi ombord, och rodde ut på floden för att invänta ångaren. Klockan fattades då endast tio minuter i ett. Men klockan var mer än halv två, innan vi upptäckte röken, och strax efter sågo vi bakom den första rökpelaren skrovet av en annan ångare.

Som de kommo med full maskin, grepo vi de två kappsäckarna och passade på att taga avsked av Herbert och Startop. Vi hade hjärtligt skakat hand med varandra och varken Herberts eller mina ögon voro torra då jag plötsligt fick syn på en fyrårad hamnbåt, som sköt ut från stranden strax ovanför och rodde ut mot oss.

En landremsa hade dolt ångaren för oss, beroende på flodens krökningar, men nu blev den synlig. Jag sade åt Herbert och Startop att hålla kurs så, att vi ej drevo ned med tidvattnet, på det att ångaren skulle se att [ 283 ]vi ville lägga bi, och jag besvor Provis att sitta stilla och svepa in sig i kavajen. Han svarade glatt: »Lita på mig, min gosse», och satt som en staty. Under tiden hade hamnbåten, som manövrerades skickligt, kommit ut till oss och lagt sig långsides. Den höll sig endast så långt ifrån oss, att det fanns plats för årorna, drev när vi drevo och tog ett årtag när vi togo ett. Av de båda passagerarna skötte den ene rodret och såg uppmärksamt på oss — vilket även alla roddarna gjorde — den andre pasageraren var lika väl insvept som Provis och tycktes krypa ihop och viska några instruktioner till den, som styrde, då han fick syn på oss. Icke ett ord växlades i någon av båtarna.

Startop kunde om några minuter urskilja, vilken ångare som kom först, och viskade sakta »Hamburg». Den närmade sig mycket hastigt, och hjulskovlarnas slag hördes allt högre,

Jag tyckte att dess skugga var alldeles över oss, när hamnbåten ropade an oss. Jag svarade.

»Ni har en deporterad ombord», sade den som styrde. »Det är den där mannen i kavajen. Hans namn är Abel Magwitch, eller Provis. Jag förklarar honom häktad.»

I samma ögonblick styrde han båten rakt på oss. De togo ett kraftigt årtag, drogo in sina åror och fattade tag i vår reling, innan vi fått klart för oss vad de gjorde. Detta orsakade stor uppståndelse på ångaren, och jag hörde att de ropade på oss, och det gavs order om att stoppa maskinen, och jag hörde att den stoppade, men såg att ångaren i alla fall oemotståndligt drevs mot oss. I samma ögonblick såg jag rorsmannen på hamnbåten lägga sin hand på fångens axel, att båda båtarna svängde runt med tidvattnet och att hela be[ 284 ]sättningen på ångaren sprang för över alldeles ursinnig.

Och i samma ögonblick rusade fången upp, lutade sig över sin angripare och drog ner rockkragen på den hopkrupne passageraren i hamnbåten. Och jag såg att det blottade ansiktet tillhörde den andre fångens därute från heden för länge sedan. Och jag såg detta ansikte, vilket jag aldrig skall glömma, dra sig tillbaka likblekt av fasa, hörde ett gällt skri från ångaren, och ett plaskande i vattnet, samt kände hur båten sjönk under mig.

Det var blott ett ögonblick, varunder jag tyckte mig kämpa med tusen kvarnhjul och tusen blixtar. I nästa sekund befann jag mig ombord på hamnbåten. Herbert och Startop voro också (där, men vår båt var borta och de två fångarna likaså.

Jag vet ej, om det berodde på skriken från ångaren eller att både den och vi drevo nedåt, men i alla händelser kunde jag till en början ej skilja himmel från vatten och strand från strand. Polismannen på hamnbåten klarade emellertid hastigt den saken, och sedan roddarne tagit några kraftiga årtag vilade de på årorna, och allesammans sågo vi ivrigt och tysta akteröver. Plötsligt syntes ett mörkt föremål komma emot oss med tidvattnet. Ingen talade, men rorsmannen höll upp sin hand och roddarna backade sakta och styrde båten rakt framför det. Då det kom närmare såg jag att det var Magwitch som sam, ehuru med ansträngning. Han togs ombord och belades genast med hand- och fotbojor. Hamnbåten låg stilla och vi höllo alltjämt utkik. Långt efter det både Hamburg- och Rotterdamångaren gått därifrån höllo vi oss kvar på samma plats och spejade utåt vattnet. Men vi förstodo att det nu var hopplöst.

[ 285 ]Till slut uppgåvo vi också det fåfänga sökandet och rodde i land till det lilla värdshus vi nyligen lämnat, och där vi nu mottogos med stor förvåning. Här kunde jag få litet hjälp åt Magwitch — ej längre Provis nu — som fått en allvarlig skada i bröstet och ett djupt sår i huvudet.

Han förklarade själv, att han troligen kommit mot kölen under ångaren och slagit huvudet då han skulle simma upp till ytan. Skadan i bröstet (vilken gjorde mycket ont när han andades) trodde han att han fått mot hamnbåtens sida. Han ville bestrida, att hans impulsiva avsikt varit att utkräva ögonblicklig hämnd mot Compeyson, men i samma ögonblick han drog ned rockkragen på denne, hade skurken rest sig och tumlat baklänges, så att de båda gingo över bord. Han omtalade viskande att de hållit varandra hårt omslutna då de föllo, och att de brottats under vattnet till dess han lyckats göra sig fri och summit därifrån.

Då jag hos den polisman, som skött rodret anhöll om tillstånd att få utbyta fångens våta kläder mot andra, om jag kunde anskaffa sådana i värdshuset, samtyckte han beredvilligt därtill, men tillade att han måste lägga beslag på fångens alla tillhörigheter. På så sätt kom den plånbok, som en gång varit i mina händer i hans. Han gav mig vidare tillåtelse att ledsaga fången till London, men nekade mina vänner att medfölja.

Vi omtalade för båtkallen var den drunknade fallit i och bådo honom söka efter kroppen, där den möjligen kunde antagas flyta i land. Hans intresse tycktes bli betydligt större då han hörde, att den döde hade strumpor.

Vi stannade i värdshuset tills flodtiden, då vi buro ner Magwitch och lade honom i båten. Jag skildes [ 286 ]från Herbert och Startop med tungt hjärta, och kände jag, då jag satte mig vid Magwitchs sida att här var min plats så länge han levde.