Madame Bovary/4

←  III

Madame Bovary av Gustave Flaubert Översättare: Ernst Lundquist IV

V  →

På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary.

IV.

Gästerna anlände tidigt i enspända kärror, wurstar med skinnförhängen eller schäsar med två hjul; de unga karlarna från närmaste byarna kommo åkande på verkvagnar, som skakade och skramlade; de måste hålla sig fast i backarna för att ej falla av. Det kom folk ända från Goderville, Normanville och Cany; de hade tolv mil att åka. Gubben Rouault hade inbjudit alla de bägge familjernas släktingar, försonat sig med vänner, med vilka han förut stått på spänd fot, och skrivit efter bekanta, som han längesedan förlorat ur sikte.

Då och då hördes pisksmällar bakom häcken, grinden öppnades och en vagn rullade in på gården ända fram till trappan; en hel svärm gäster hoppade ur, slog dammet av sina knän och sträckte på armarna. Fruntimren voro klädda i mössor, hade klänningar sydda efter stadsmod, guldkedjor, peleriner, vilkas snibbar korsade varandra under skärpet, eller kulörta sidenhalsdukar, som voro fästade med en nål bak i ryggen och lämnade halsen bar. Pojkarna voro klädda som sina pappor och tycktes besvärade av sina nya kläder; flera av dem invigde i dag sina första stövlar. Bredvid dem syntes en och annan flicka i slynåren, eldröd, förskrämd och tyst i sin vita nattvardsklänning, som blivit nedsläppt för tillfället, med håret skinande av rospomada och klädd i handskar, som hon var mycket rädd för att smutsa ned. Det fanns ej tillräckligt många stalldrängar, varför herrarna måste kavla upp ärmarna och spänna ifrån själva. De voro allt efter sin olika samhällsställning klädda i frackar, bonjourer eller tröjor — idel helgdagsplagg, som betraktades med vördnad av hela familjen och som endast vid högtidliga tillfallen togos ned ur skåpet — frackar med långa fladdrande skört och uppstående krage, korta, grovt tillyxade tröjor med två knappar i ryggen som ett par ögon. Några — men dessa fingo sitta vid nedersta ändan av bordet — buro helgdagsblusar med nedvikt krage, rynkade baktill och omgjordade med ett skärp.

Skjortbrösten voro stela som harnesk. Alla herrarna voro finrakade och nyklippta så att öronen stodo ut från huvudet. Några som stigit tidigt upp och rakat sig, innan det ännu var full dager, hade skurit sig stora skråmor på överläppen och käken. Under vägen hade såren blivit inflammerade i följd av blåsten, så att månget brett och gladlynt ansikte vid framkomsten hade röda fläckar här och där, vilka stucko av mot det vita skinnet.

Eftersom mairiet ej låg mer än en fjärdingsväg från bröllopsgården, gick man dit till fots. Tåget, som i början slöt sig tätt tillsammans och liknade ett brokigt band, som slingrade sig fram över slätten längs gångstigen mellan de gröna sädesfälten, glesnade så småningom och fördelade sig i olika grupper, som ibland saktade farten för att prata. I spetsen gick spelmannen med sin av fladdrande bandrosetter prydda fiol, därefter kom brudparet, så släktingarna och de övriga gästerna utan all rangordning. Barnen kommo sist; de roade sig med att plocka konvolvler vid åkerrenarna eller leka hök och duva. Emmas klänning släpade bak; då och då stannade hon för att draga den åt sig och helt försiktigt med sina handskbeklädda fingrar plocka bort snärjgräs och kardborrar, som fastnat vid fållen. Under tiden stod Charles helt tafatt och väntade att hon skulle bli färdig. Herr Rouault med ny hatt och frackärmar, som räckte ända ned till naglarna, gick arm i arm med fru Bovary den äldre. Vad herr Bovary den äldre beträffar, hyste han ett grundligt förakt för hela sällskapet; han var klädd i en frack med en knapprad, nästan av militäriskt snitt, och hade sällat sig till en ung ljushårig bondflicka som han sade en mängd grova artigheter. Hon rodnade och neg och visste ej vad hon skulle svara. De övriga bröllopsgästerna talade om sitt lantbruk eller spelade varandra allehanda puts bakom ryggen, för att stämningen redan från början skulle bli glad. Och under allt detta hördes fiolens gnisslande på allt längre och längre avstånd. När spelmannen märkte, att den övriga skaran var långt efter, stannade han för att hämta andan, smorde stråken med konfonium för att den skulle gnissla bättre och fortsatte därefter marschen, allt under det han höjde och sänkte fiolen i takt. Denna musik skrämde småfåglarna på flykten redan från långt håll.

För att få rum med matbordet hade man måst utrymma vagnslidret. Där var nu framdukat: fyra fat oxhare, sex hönsfrikasséer, dillkött, tre fårbogar och i mitten en stekt spädgris, omgiven av fyra fat med köttkorv och grönsaker. I hörnen stodo brännvinskaraffinerna. De uppdragna ciderbuteljerna skummade och fräste och alla glas voro på förhand fyllda med vin ända till brädden. Dessutom fanns där skålar med citronkräm, på vars blanka yta brudparets initialer prunkade i vitt och rött. I och för tårtorna och bakverkets skull hade de hämtat ut en sockerbagare från Yvetot. Som det var första gången han uppträdde i trakten hade han gjort sitt bästa: han hade med sig en krokan, som gjorde stormande lycka. Den hade till underlag ett tempel av papp med portiker, kolonner och statyetter i nischer, beströdda med guldpappersstjärnor; därovanför höjde sig en fästning av marsipandeg, omgiven av russin, mandel och apelsinskivor; taket föreställde en grön äng med klippor här och där, sjöar av stelnad sockerlag och båtar av nötskal. Överst satt en liten amorin i en gunga av choklad, vars stolpar kröntes av levande rosenknoppar i stället för kulor.

Gästerna höllo på att äta ända till kvällen. När de tröttnade på att sitta, promenerade de av och an på gården eller spelade ett parti kronvägg mot ladväggen. Därefter vände de om till middagsbordet igen. Slutligen somnade några av dem och snarkade. Men när kaffet kom, blev det åter liv och rörelse; då sjöng man visor, övade sig i kraftproduktion, bar tyngder, gjorde akrobatkonster, sade slippriga kvickheter och kysste damerna. På kvällen, när det var dags att resa, hade man mycken möda att få in hästarna mellan skaklarna; de stegrade sig och slogo upp med bakhovarna, seldonen gingo sönder och herrarna svuro eller skrattade. Hela natten skramlade vagnar i månskenet på alla landsvägar runt omkring. Med somliga skenade hästarna, andra körde fast i grindstolpar eller välte i dikena och i allesammans såg man fruntimmer sträcka sig ut över vagnsdörren för att gripa tag i tömmarna.

De som stannade på Bertaux tillbragte natten i köket med att dricka. Barnen hade somnat under stolar och bord.

Bruden hade bett sin far att hon skulle slippa det sedvanliga skämtet. En fiskmånglare, som var släkt till dem på långt håll — han hade fört med sig ett par flundror som bröllopsgåva — företog sig emellertid att spruta in vatten genom nyckelhålet till brudgemaket, då gubben Rouault kom i rättan tid och hindrade det. Hans mågs samhällsställning tillät ej sådana upptåg. Men fiskmånglaren ville ej gärna foga sig efter dessa skäl. Han anklagade i tysthet gubben för att vara stursk och slog sig i en vrå tillsammans med fyra, fem andra gäster, som vid bordet händelsevis råkat på de sämsta bitarna och därför ansågo sig ha blivit illa bemötta. De viskade sinsemellan elakheter om värden och önskade honom i förtäckta ordalag allt ont.

Fru Bovary den äldre hade ej öppnat munnen under hela dagen. Hon hade ej blivit rådfrågad varken om brudens klädsel eller om anordningarna vid middagen; hon for tidigt hem. I stället för att följa henne skickade hennes man till Saint-Victor efter cigarrer, rökte ända till ljusan dager och drack körsbärsgrogg, en för sällskapet okänd blandning, som ännu mera ökade hans anseende.

Charles var just ingen rolig kurre; han hade ej spelat någon lysande roll under bröllopshögtidligheterna. Han svarade rätt enfaldigt på alla de hänsyftningar, lyckönskningar och mer eller mindre tvetydiga kvickheter varmed man ansåg som en plikt att överhopa honom ända från det ögonblick soppan kom på bordet.

Två dagar efter bröllopet avreste brudparet. Charles kunde ej vara längre borta för sina patienters skull. Svärfar skjutsade dem i sin bästa vagn och följde själv med ända till Vassonville. Där kysste han sin dotter för sista gången, steg av och vände om hem. När han gått ungefär hundra steg, stannade han, och när han såg vagnen avlägsna sig allt mer och mer i ett moln av damm, utstötte han en suck. Han påminde sig sitt eget bröllop och många andra tilldragelser från forna tider: han hade varit mycket glad och lycklig, också han den dag då han förde sin brud från hennes hem till sitt, men i stället för att åka måste de rida över skaren, ty det var vid jultiden och hela nejden låg inhöljd i snö. Hon höll sig fast vid honom med den ena armen, på den andra hängde hennes korg. Vinden lekte med hennes höga normandiska huvudbonad, vars band stundom slogo henne på munnen. När han vände på huvudet, såg han hennes lilla leende ansikte lutat mot hans axel. För att värma sina fingrar stack hon ibland in dem innanför hans tröja. Vad allt det där nu var längesedan! Deras son skulle ha varit trettio år, om han fått leva. Nu såg han sig om igen, men det syntes ingenting till på vägen. Han kände sig dyster till mods, kalasångorna omtöcknade också hans hjärna, och en stund tänkte han nästan på att göra ett slag uppåt kyrkan till. Men som han fruktade, att denna promenad skulle göra honom ännu dystrare, gick han raka vägen hem.

Herr och fru Charles Bovary kommo fram till Tostes omkring klockan sex. Grannarna sutto vid fönstren för att få se doktorns nya fru.

Den gamla hushållerskan tog emot dem, ursäktade sig för att middagen ännu ej var färdig och uppmanade frun att, medan hon väntade, se sig omkring i huset.