Madame Bovary/5
| ← IV |
|
VI → |
| På Wikipedia finns en artikel om Madame Bovary. |
V.
Tegelfasaden låg tätt utmed gatan eller rättare sagt vägen. Bakom förstugudörren hängde en kappa, ett betsel och en svart skinnmössa och i ett hörn lågo ett par med lera fullstänkta damasker. Till höger låg salen, det vill säga det rum, där man åt och i allmänhet uppehöll sig. Väggarna voro beklädda med gula, illa spända tapeter, upptill begränsade av en blommig bård, fönstergardinerna voro av vitt kalikå med röda kanter och på den smala spiselkransen stod en pendyl med ett Hippokrateshuvud mellan två pläterljusstakar, betäckta av glaskupor. På andra sidan om förstugan var Charles' rum, ett litet kyffe av omkring sex fots bredd, möblerat med ett bord, tre vanliga stolar och en skrivstol. Några delar av en medicinsk ordbok voro allt vad som fanns på bokställets sex hyllor; de voro ouppskurna, men ändock illa medfarna, ty de hade ofta bytt om ägare. Under sjukbesöken trängde köksoset in genom väggen, och från köket hörde man de sjuka hosta och rabbla upp sina långa historier i doktorns rum. Där bredvid låg med särskild utgång åt gården ett stort rum, där det fanns en ugn och som nu utgjorde på en gång vedbod, källare och skräpkammare, fullt av gammalt järnskrot, tomma fjärdingar, trasiga åkerbruksredskap och en mängd andra dammiga föremål, vilkas bestämmelse det var omöjligt att gissa.
Trädgården, som var mera långsträckt än bred, begränsades på två sidor av stenmurar betäckta av aprikosspaljéer, och på den tredje av en hagtornshäck, som skilde den från åkerfälten. Mitt i trädgården fanns en solvisare av skiffer på en murad piedestal; fyra rabatter med vanskötta törnrosbuskar omgåvo symmetriskt det för köksväxterna bestämda landet. I bakgrunden stod en gipsstatyett under granarna.
Emma gick upp i övre våningen. Det första rummet stod omöblerat, men det andra, sängkammaren, innehöll en mahognysäng inuti en alkov med röda förhängen. Byrån pryddes av en ask, förfärdigad av snäckor, och på sekretären bredvid fönstret stod i en glasflaska en bukett av orangeblommor, omknutna med vita sidenband. Det var den förra fru Bovarys brudbukett. Hon betraktade den. Charles märkte det och tog den för att kasta den ut på vinden, medan Emma — vars medförda effekter uppstaplades omkring henne — satt i en länstol och tänkte på sin bröllopsbukett, som låg i en hattask, och undrade vad det skulle bliva av den, om hon dog.
De första dagarna sysselsatte hon sig med att vidtaga åtskilliga förändringar i huset. Hon tog bort glaskuporna från ljusstakarna, lät sätta upp nya tapeter, ommåla trappan och anbringa bänkar i trädgården runt omkring solvisaren; hon undrade till och med huru hon skulle bära sig åt för att få en vattenkonst med fiskar i bassängen. Hennes man, som visste att hon var road av promenader i vagn, kom händelsevis över en gigg, som, när den fick nya lyktor och fotsack av pressat läder nästan såg ut som en tilbury.
Han var lycklig och utan något slags bekymmer. En måltid på tu man hand, en kvällspromenad på stora landsvägen, en strykning med handen över hennes hår, och ännu mycket annat, vari Charles hittills ej förstått att det kunnat ligga någon njutning, utgjorde nu för honom en källa till oblandad sällhet. Om morgnarna, innan de ännu stigit upp, låg han och betraktade huru solstrålarna smekte hennes lena kinder. Sedda på så nära håll föreföllo hennes ögon större än vanligt, i synnerhet när hon vid uppvaknandet flera gånger öppnade och slöt ögonlocken. Det såg ut som om pupillen haft flera färglager, mörka och ogenomträngliga underst och klarare, ju mera de närmade sig emaljens yta. När han steg upp och gick ut, slog hon sig ned vid fönstret för att se, när han begav sig bort; där satt hon mellan två geraniekrukor med huvudet stött mot handen, klädd i en morgonrock, som hängde löst omkring henne. Charles spände på sig sina sporrar mot en vägstolpe, hon fortfor att tala till honom från fönstret, medan hon då och då med läpparna lösryckte en blomma eller ett blad, som hon blåste ned till honom och som fladdrade i luften som en fågel, fastnade i det gamla vita ökets toviga man och slutligen föll till marken. Charles steg till häst och skickade henne en slängkyss; hon svarade med en nick, stängde fönstret och gick därifrån. Men vart han än styrde kosan, på stora landsvägen, som i oändlighet bredde ut sitt långa band av grått damm, på skogsvägarna, varöver träden bildade valv, eller på de smala stigarna, där säden räckte honom ända till knäet och solen stekte hans rygg, idisslade han sin lycka med ett slags sinnligt välbehag.
När hade han väl hittilldags fått njuta av livet? Var det under hans skoltid, när han satt instängd mellan fyra väggar, ensam mitt ibland alla kamraterna, som voro rikare eller skickligare än han, som skrattade åt hans brytning och hans kläder och vilkas mödrar kommo och hälsade på dem med fickorna fulla av snask? Eller var det längre fram, när han studerade medicin och aldrig hade råd att bjuda den lilla grisett, som han för tillfället var god vän med, på en dans? Sedan hade han levat fjorton månader tillsammans med den på alla kroppsliga behag blottade änkan. Men nu ägde han för hela livet denna vackra kvinna, som han tillbad. Hon var hans hela värld; han förebrådde sig att han kunnat lämna henne, vände om hem och sprang uppför trappan med klappande hjärta. Emma höll på att kläda sig i sitt rum, han smög sig fram på tå och kysste henne på skulderbladet; hon uppgav ett skri.
Han kunde aldrig låta bli att fingra på hennes kam, hennes ringar och hennes halsduk; ibland gav han henne en duktig smällkyss på kinden eller också betäckte han hennes arm med kyssar, från fingerspetarna, ända upp till axeln, och hon stötte honom tillbaka, uttråkad, men leende mot sin vilja, som man behandlar ett efterhängset barn.
Innan hon gifte sig, hade hon trott, att hon var förälskad; men då den lycka, som bort vara en följd av denna kärlek, ej infann sig, tänkte hon, att hon väl hade misstagit sig. Och Emma började grubbla över vad som egentligen menades med orden sällhet, lidelse och berusning, som i böcker förefallit henne så vackra.