Manon Lescaut/Kapitel 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel 2
Manon Lescaut
av Abbé Prévost
Översättare: Einar Ekstrand

Kapitel 3
Kapitel 4  →


[ 40 ]

TREDJE KAPITLET.

Man gav mig böcker, som lyckades återgiva mig en viss sinnesro. Jag läste om alla mina författare, jag stiftade nya bekantskaper och fattade åter en brinnande håg för studier. Ni skall snart få erfara till vilken nytta detta lände mig i det följande.

De insikter, kärleken förlänat mig, spredo ljus över en mängd ställen hos Horatius och Virgilius, vilka förut synts mig dunkla. Jag författade en erotisk kommentar till Eneidens fjärde bok, jag ämnar låta den se dagen och smickrar mig med att allmänheten skall finna något intresse i den.

— Ack, sade jag, under det jag arbetade därpå, det var ett hjärta sådant som mitt, som den trofasta Dido behövde!

En dag kom Tiberge och besökte mig i mitt fängelse. Jag förundrade mig över den oförställda röreise, varmed han omfamnade mig. Jag hade ännu icke rönt sådana bevis på hans tillgivenhet, att jag [ 41 ]kunde betrakta den annorlunda än som en vanlig skolvänskap, av det slag som plägar uppstå mellan ungefär jämnåriga ynglingar.

Jag fann honom så förändrad och så utvecklad på de fem eller sex månader, som förgått sedan jag såg honom sist, att hans ansikte och den ton, varmed han tilltalade mig, ingåvo mig en viss respekt. Han talade till mig snarare som en rådgivare än som en skolkamrat. Han beklagade den förvillelse, vari jag fallit och lyckönskade mig till min bättring, som han trodde vara framskriden, slutligen uppmanade han mig att draga nytta av denna ungdomsdårskap, som borde öppna mina ögon för nöjenas fåfänglighet.

Jag betraktade honom litet förvånad, vilket han märkte.

— Min käre chevalier, sade han, jag säger dig endast det, som är fullkomligt sant och varom jag själv genom allvarlig prövning övertygat mig. Jag hade lika mycken böjelse som du för vällusten, men Försynen hade dock på samma gång beskärt mig håg för dygden. Jag har använt mitt förnuft till att jämföra frukterna av den ena och av den andra, och det dröjde inte länge, förrän jag upptäckte skillnaden dem emellan. Himlens bistånd har förenat sig med mina reflexioner. Jag har fattat ett förakt för världen, vilket övergår allt annat. Kan du gissa, vad som kvarhåller mig i densamma, och vad som hindrar mig att skynda till ensligheten? Det är endast den tillgivenhet jag hyser för dig. Jag känner [ 42 ]ditt hjärtas och din själs upphöjdhet… det finnes intet gott, som du inte kan uppnå. Nöjets gift har avlägsnat dig från den rätta vägen. Vilken förlust för dygden! Din rymning från Amiens vållade mig så mycken smärta, att jag alltsedan dess inte känt ett ögonblicks sinnesro. Du kan döma därom av de åtgärder denna flykt förmådde mig att vidtaga.

Han berättade nu huruledes han, sedan han upptäckt att jag bedragit honom och avrest med min käresta, stigit till häst för att följa efter mig. Men då jag hade fyra eller fem timmars försprång, hade det varit omöjligt för honom att upphinna mig. Icke desto mindre hade han anlänt till Saint-Denis en halvtimme efter min avfärd därifrån. Övertygad om att jag skulle stanna i Paris, hade han där förspillt sex veckor med att fåfängt spana efter mig, han gick till alla platser, där han kunde hoppas att finna mig, och slutligen en dag hade han igenkänt min älskarinna på teatern, hon satt där så präktigt utstyrd, att han föreställde sig, att hon hade en ny älskare att tacka för denna ståt.

Han hade sedan följt efter hennes vagn ända till bostaden och av en betjänt erfarit, att hon underhölls genom herr de B:s frikostighet.

— Jag stannade inte vid detta, fortsatte han, utan jag återvände dagen därpå för att av henne själv söka få veta, vad det blivit av dig. Hon gick helt tvärt ifrån mig, så snart jag började tala om dig, och jag vart tvungen att återvända hem till landsorten utan att ha fått några närmare upplysningar. [ 43 ]Där erfor jag sedan ditt äventyr och den häftiga själsskakning, som det orsakat dig, men jag ville inte träffa dig, förrän jag kunde vara säker på att finna dig i en lugnare sinnesstämning.

— Du har alltså sett Manon, svarade jag suckande. — Ah, du är lyckligare än jag, som är dömd att aldrig få se henne mer!

Han förebrådde mig denna suck, som förrådde en återstod av min svaghet för henne, och han prisade så listigt min utmärkta karaktär och mina goda anlag, att han redan vid detta första besök lyckades hos mig väcka en stark åstundan att liksom han avsäga mig alla denna världens nöjen och inträda i det andliga ståndet.

Jag fann en sådan tillfredsställelse i denna tanke, att jag, sedan jag blivit ensam, sysselsatte mig uteslutande därmed. Jag erinrade mig vad biskopen av Amiens hade yttrat, då han gav mig samma råd, och de lyckosamma förutsägelser han gjort för den händelse, att jag skulle välja denna bana. Även fromheten hade sin del i mina överläggningar.

— Jag skall föra ett fromt och kristligt liv, tänkte jag. — Jag skall ägna mig åt studier och åt religionen, vilket skall hindra mig att tänka på kärlekens farliga nöjen. Jag skall förakta vad hopen beundrar, och som jag känner, att mitt hjärta inte kan åtrå annat än vad det aktar, kommer jag inte att erfara några anfäktelser eller begär.

Jag uppgjorde i förväg en plan till ett fridfullt och ensamt liv. Till denna plan hörde ett ensligt [ 44 ]hus vid en liten skog och en sorlande bäck vid trädgårdens ända, vidare ett bibliotek med utvalda böcker, ett litet antal dygdiga och förståndiga vänner samt ett gott, men enkelt och måttligt kosthåll.

— Skulle jag inte bli lycklig då, sade jag mig slutligen. Skulle inte alla mina anspråk och önskningar bli uppfyllda?

Säkert är, att denna plan i hög grad överensstämde med mina böjelser. Men då jag i tankarna fullbordat dessa förståndiga anordningar, fann jag, att mitt hjärta åstundade någonting mera, och att om intet skulle fattas mig i min angenäma enslighet, måste jag ha Manon hos mig.

Tiberge fortfor emellertid att träget besöka mig för att styrka mig i det uppsåt, han ingivit mig, och jag begagnade första tillfälle att meddela min far detsamma. Han förklarade som sin avsikt att lämna sina barn frihet i valet av kallelse, och vad jag än komme att bestämma mig för, ville han endast förbehålla sig rättigheten att bistå mig med sina råd. Han gav mig också flera mycket goda sådana, vilka mindre syftade att avskräcka mig från min plan än att leda mig till att omfatta den med full insikt.

Den nya skolterminen skulle snart begynna. Tiberge och jag kommo överens om att tillsammans gå in vid Saint-Sulpiceseminariet, han för att avsluta sina teologiska studier, jag för att börja mina. Tiberges förtjänster voro väl kända av stiftets [ 45 ]biskop, och han erhöll därför av denne prelat ett förmånligt prebende före vår avresa.

Min far, som nu ansåg mig fullständigt botad för min passion, gjorde inga invändningar mot min avfärd. Vi anlände till Paris, varest Malteserkorset utbyttes mot prästkaftanen och namnet chevalier des Grieux mot titeln abbé.

Jag vinnlade mig om studierna med så mycken flit, att jag på få månader gjorde ovanliga framsteg. Jag använde även en del av natten till dessa studier och lät ej ett ögonblick av dagen gå förlorat. Mitt anseende blev så lysande, att man redan lyckönskade mig till de värdigheter, jag ej kunde förfela att uppnå, och utan att jag ansökt därom, uppfördes mitt namn på listan över prästgäll.

Fromheten försummades lika litet, jag ägnade mig med brinnande iver åt alla slags andliga övningar. Tiberge var förtjust över vad han betraktade som sitt verk, och jag såg honom flera gånger under tårar berömma sig av vad han kallade min omvändelse.

Att de mänskliga föresatserna äro underkastade växling har aldrig förundrat mig, en passion väcker dem till liv, en annan kan förkväva dem. Men då jag betänker den heliga arten av de föresatser, som förde mig till Saint-Sulpice, och den inre glädje Himlen där lät mig smaka under det jag verkställde dem, förfäras jag över den lätthet, varmed jag varit i stånd att bryta dem. Om det är sant, att den himmelska hjälpen i varje stund är lika stark som pas[ 46 ]sionens makt, så frågar jag, genom vilket olyckligt inflytande man plötsligt slungas långt bort från sin plikt utan att vara i stånd till det ringaste motstånd och utan att känna det minsta samvetsagg.

Jag trodde mig vara fullständigt befriad från kärlekens svagheter. Det tycktes mig, att jag skulle ha föredragit läsningen av en sida i den helige Augustinus eller en kvarts timmes kristlig meditation framför alla sinnliga nöjen, även dem som Manon kunde ha givit mig. Icke desto mindre störtades jag i en olycklig stund tillbaka i avgrunden, och mitt fall blev så mycket mer ohjälpligt som jag, efter att plötsligt ha återkommit till samma djup, varifrån jag uppstigit, sedan sjönk ännu ett stort stycke närmare avgrundens botten.