Manon Lescaut/Kapitel 04
| ← Kapitel 3 |
|
Kapitel 5 → |
FJÄRDE KAPITLET.
Jag hade vistats nära ett år i Paris utan att göra mig underrättad om Manons angelägenheter. Till en början hade det kostat mig stor möda att ålägga mig detta tvång, men Tiberges oupphörliga förmaningar och min egen eftertanke hade stålsatt mig mot frestelsen och satt mig i stånd att vinna seger.
De sista månaderna hade förflutit så lugnt, att jag trodde mig nära att för evigt glömma denna förtrollande men falska varelse. Den tid var inne, då jag skulle genomgå en offentlig examen inför teologiska fakulteten, och flera framstående personer skulle hedra mig med sin närvaro. Mitt namn blev sålunda utbasunat i hela Paris och nådde även min trolösas öron. Hon kunde icke med säkerhet igenkänna det under abbétiteln, men en återstod av nyfikenhet eller kanske någon ånger över att ha bedragit mig ingav henne intresse för ett namn, så likt mitt.
Hon begav sig fördenskull till Sorbonne i sällskap med några andra damer och bevistade min prövning. Utan tvivel hade hon ingen svårighet att där igenkänna mig.
Jag hade icke den minsta aning om hennes närvaro. På sådana ställen finns det som bekant små avskilda rum för damerna, där de döljas av ett förhänge. Jag återvände till Saint-Sulpice, höljd av ära och överhopad av lyckönskningar.
Klockan var sex på aftonen. Strax efter min hemkomst underrättade man mig om, att en dam önskade tala med mig. Jag begav mig genast till mottagningsrummet.
Gud, vilken överraskande uppenbarelse, som där mötte mig! Det var Manon. Det var hon, men ännu älskligare, ännu mer strålande än jag någonsin sett henne. Hon var i sitt adertonde år, hennes behag överträffade allt, som kan beskrivas med ord. Hennes anlete och hela utseende var fint, ljuvt, förtrollande som kärleken själv. Hela hennes gestalt syntes mig som en tjusning.
Jag blev stående förlamad och mållös vid hennes åsyn, och ur stånd att sluta mig till syftet med detta besök avbidade jag skälvande och med nedslagna ögon att hon skulle förklara sig.
Hennes förvirring var några ögonblick lika stor som min, men då jag alltjämt stod tyst, lade hon handen över ögonen för att dölja några tårar.
Hon sade mig med blyg stämma, att hon medgav, att hennes trolöshet förtjänade min avsky, men att, om jag verkligen hyst någon tillgivenhet för henne, jag dock hade visat alltför mycken hårdhet, då jag låtit två år förgå utan att göra mig underrättad om hennes öde, och att jag röjde ytterligare sådan genom att se henne i det tillstånd, vari hon nu befann sig, utan att säga henne ett ord. Det själsuppror, varmed jag lyssnade till henne, kan icke beskrivas.
Hon satte sig ned. Jag förblev stående, till hälften bortvänd, ty jag vågade icke se in i hennes ansikte. Jag påbörjade flera gånger ett svar, som jag saknade styrka att fullfölja. Slutligen fingo mina känslor utlopp i ett smärtsamt utrop:
— Trolösa Manon! Åh, du falska, falska…
Hon upprepade, under heta tårar, att hon ingalunda ämnade urskulda sin trolöshet.
— Vad ämnar du då, utropade jag i samma ton.
— Jag ämnar dö, svarade hon, om du inte återger mig ditt hjärta, varförutan jag inte kan leva.
— Begär då mitt liv, trolösa, genmälde jag, i det även jag fällde tårar, som jag förgäves bemödade mig om att hejda. Begär mitt liv, som är det enda, jag har kvar att offra dig, ty mitt hjärta har aldrig upphört att vara ditt.
Knappt hade jag uttalat dessa ord, förrän hon hänförd reste sig upp och kastade sig i mina armar. Hon överhopade mig med otaliga lidelsefulla smekningar, hon kallade mig vid alla de namn, som kärleken kan uppfinna för att uttrycka sina varmaste ömhetsbetygelser. Jag besvarade dem ännu endast svagt. Och i sanning, vilken övergång från den sinnesro, vari jag befunnit mig, till de stormande känslor jag kände återuppväckas inom mig!
Jag förskräcktes därav, jag darrade, som man gör, då man om natten befinner sig i en främmande, ödslig trakt… man tror sig förflyttad till en ny tingens ordning, man bemäktigas av en hemlig skräck, som man ej kan frigöra sig från, förrän man blivit förtrogen med omgivningarna.
Vi satte oss bredvid varandra. Jag tog hennes händer i mina.
— Ah, Manon, sade jag, i det jag sorgset betraktade henne, jag hade aldrig kunnat vänta mig det svarta förräderi, varmed du lönat min kärlek. Det var dig lätt nog att bedraga ett hjärta, vars envåldshärskarinna du var och som satte all sin sällhet i att vara dig till behag och hörsamma dig. Säg mig nu, om du funnit något lika ömt och lika underdånigt? Nej, nej, naturen danar nog inte flera av samma slag som mitt. Vilken tillit kan jag hysa för denna återvaknande godhet, som i dag för dig tillbaka för att trösta mig? Jag ser blott alltför väl, att du är mer förtrollande än någonsin, men vid alla de kval jag lidit för din skull, sköna Manon, besvär jag dig att säga mig uppriktigt, om du nu skall bli mer trofast.
Hon svarade mig med så bevekande ord om sin ånger och hon förband sig till trohet med så många eder och bedyranden, att hon rörde mig obeskrivligt.
— Dyrkade Manon, sade jag med en vanvördig hopblandning av älskogsord och teologiska uttryck, du är alltför tillbedjansvärd för att vara en jordisk varelse. Jag känner mitt hjärta hänföras av en triumferande salighet. Allt vad de säga om friheten i Saint-Sulpice är en villa. Jag mister min förmögenhet och mitt anseende för din skull, det förutser jag tydligt, jag läser mitt öde i dina vackra ögon, men för vilka förluster kan inte din kärlek giva mig ersättning? Rikedomens förmåner fresta mig inte, äran synes mig som rök, alla mina planer på ett liv i kyrkans tjänst voro dåraktiga hugskott, ja, alla de fördelar, som skilja sig från de jag hoppas på tillsammans med dig, äro intet värda, ty de skulle i mitt hjärta inte ett ögonblick uppväga en enda av dina blickar.
Ehuru jag lovade att glömma hennes förseelser, begärde jag dock upplysning om på vad sätt hon låtit förleda sig av B. Hon berättade, att han sett henne vid fönstret och blivit förälskad i henne. Han hade gjort henne sin förklaring som en sannskyldig förpaktare, det vill säga i ett brev meddelat, att betalningen skulle komma att stå i förhållande till ynnestbevisen. Hon hade till en början givit efter utan annan avsikt än att avlocka honom någon betydlig summa, som kunde förhjälpa oss till ett bekymmersfritt leverne, men han hade bländat henne med så storartade löften, att hon småningom dukat under för frestelsen. Jag kunde likväl, tillade hon, sluta mig till hennes samvetsagg av den bedrövelse, hon röjt den kvällen, då vi skildes, och oaktat den vällevnad, som han berett henne, hade hon aldrig känt någon lycka med honom, icke blott därför att hon hos honom saknade, som hon sade, min finkänsliga ömhet och mitt behagliga sätt, utan även därför att hon mitt ibland de nöjen, han oavlåtligt förskaffade henne, i djupet av sitt hjärta bar minnet av min kärlek och ångern över sin trolöshet. Hon talade även om Tiberge och den ytterliga förvirring, hans besök förorsakat henne.
— En värjstöt i hjärtat, tillade hon, skulle mindre upprört mitt blod. Jag vände honom ryggen och förmådde inte ett ögonblick uthärda hans närvaro.
Hon övergick nu till att berätta mig, hur hon fått kännedom om min vistelse i Paris, mitt ombyte av levnadsbana och min examen i Sorbonne. Hon försäkrade, att hon under denna varit så upprörd, att hon haft den största möda att återhålla icke blott sina tårar utan även de kvidanden och utrop, som mer än en gång velat tränga sig över hennes läppar. Slutligen sade hon, att hon lämnat lokalen efter alla de andra för att dölja sitt själsuppror, och ledd endast av sitt hjärtas drift och sin överväldigande längtan, hade hon begivit sig direkt till seminariet med den fasta föresatsen att dö, om jag icke vore villig att förlåta henne.
Var finns väl den barbar, som icke skulle ha rörts av en så innerlig och så livlig ånger? Vad mig beträffar, kände jag i denna stund, att jag för Manon skulle ha offrat alla biskopsstift i kristenheten.
Jag frågade henne, hur hon ansåg att vi nu borde ordna det för oss, varpå hon svarade, att vi genast måste lämna seminariet och träffa våra uppgörelser på ett säkrare ställe. Jag samtyckte utan invändning till allt vad hon önskade.
Hon steg upp i sin vagn för att fara bort och invänta mig vid närmaste gathörn. Strax därefter smög jag mig ut, utan att varseblivas av portvakten. Sedan jag stigit upp till henne, åkte vi till ett klädstånd. Jag iklädde mig åter galoner och värja. Manon bestred kostnaderna, ty jag hade icke en sou på mig, och av fruktan att jag skulle råka ut för något hinder vid flykten från Saint-Sulpice, hade hon ej velat tillåta, att jag gick upp på min kammare för att hämta mina pengar. Min börs var för övrigt ej särdeles välförsedd, och Manon var tillräckligt förmögen genom B:s frikostighet för att icke bry sig om det lilla, som hon förmådde mig att lämna kvar.
Hos klädmäklaren överlade vi om hur vi skulle gå tillväga. För att i mina ögon ytterligare förstora det offer hon för min skull gjorde av herr de B. beslöt hon, att icke iakttaga den ringaste skonsamhet gentemot honom.
— Hans möbler låter jag honom behålla, sade hon, de äro hans, men jag medtager som min rättmätiga egendom de juveler och de bortåt sextiotusen francs jag förvärvat av honom under dessa två år. Jag har inte givit honom någon makt över mig, vi kunna således utan fruktan stanna kvar i Paris och taga oss en bekväm bostad, där vi skola leva lyckligt tillsammans.
Jag föreställde henne, alt om det ej fanns någon fara för henne, så fanns det dock så mycket större för mig, som icke kunde undgå att förr eller senare bli igenkänd, och som städse skulle vara utsatt för det olycksöde, jag redan en gång drabbats av. Manon lät mig förstå att hon skulle sörja över att nödgas lämna Paris, och jag var så rädd att bedröva henne, att det icke fanns något vågspel, som jag ej aktade ringa, då det gällde att behaga henne.
Vi ingingo emellertid en förståndig kompromiss, som bestod i att hyra ett litet hus i någon by nära Paris, varifrån vi utan svårighet kunde fara in till staden, när nöjet eller affärerna kallade oss dit.
Vårt val föll på Chaillot, som ligger i stadens närhet. Manon återvände därefter hem till sig, och jag bort till lilla grinden till Tuileriesträdgården för att där invänta henne. Efter en timme kom hon tillbaka i en hyrvagn med sin tjänstflicka och några reseffekter, innehållande hennes kläder och dyrbarheter.
Vi dröjde icke att begiva oss ut till Chaillot. Första natten tillbragte vi på ett värdshus för att sedan söka ut ett hus eller åtminstone en passande lägenhet.
Redan dagen därpå funno vi en sådan efter vår smak.