Manon Lescaut/Kapitel 18

ADERTONDE KAPITLET.

Vi foro bort i samma vagn. Hon vilade i min famn. Jag hade icke hört henne yttra ett ord alltsedan G. M. först uppenbarade sig, men nu, då hon var ensam med mig, sade hon mig otaliga ömma ord och förebrådde sig att ha vållat min olycka. Jag försäkrade henne, att jag aldrig skulle beklaga mig över mitt öde, så länge hon icke upphörde att älska mig.

— Det är inte jag, som är att beklaga, fortfor jag. — Några månaders fängelse förskräcker mig inte, och jag föredrar alltid Châtelet framför Saint-Lazare. Det är för dig, min älskade, som mitt hjärta bävar. Vilket öde för en så förtjusande varelse! O himmel, hur kan du så hårt behandla det fullkomligaste av dina verk? Varför ha vi inte båda kommit till världen med egenskaper, som motsvara vårt elände? Vi ha begåvats med själ, smak och känsla… ack vad båtar det oss?… under det så många gemena människor, värda vårt öde, åtnjuta lyckans alla förmåner!

Dessa betraktelser uppfyllde mig med svårmod. Men detta var dock ett intet i jämförelse med dem, som rörde framtiden, ty jag förtärdes av farhågor för Manon. Hon hade redan suttit på spinnhuset, och ehuru hon lyckligt och väl kommit ut därifrån, [ 197 ]visste jag, att återfall därvidlag medförde mycket svåra följder. Jag hade velat giva uttryck åt min ångest, men jag fruktade att skrämma henne för mycket.

Jag bävade sålunda för hennes skull utan att våga varsko henne om faran, och jag omfamnade henne suckande för att åtminstone försäkra henne om min kärlek, som var nästan den enda känsla jag tordes uttrycka.

— Manon, sade jag, säg mig uppriktigt, kommer du att älska mig alltid?

Hon svarade, att det gjorde henne mycket ont, att jag kunde tvivla därpå.

— Nej, återtog jag, jag tvivlar inte, och med denna förvissning är jag i stånd att bjuda alla våra fiender spetsen. Jag skall taga min familj till hjälp för att slippa ut ur Châtelet, och allt mitt blod gagnar till intet, om jag inte rycker dig därifrån, så snart jag blivit fri.

Vi anlände till fängelset. Där skilde man oss åt och inspärrade oss på olika håll. Detta slag drabbade mig ej så hårt, emedan jag förutsett det. Jag anbefallde Manon enständigt hos uppsyningsmannen, i det jag upplyste honom om, att jag var en person av börd och lovade honom en betydlig vedergällning.

Jag omfamnade min älskade, innan vi skildes, och besvor henne att icke låta sig överväldigas av förtvivlan och ingenting frukta, så länge jag befann mig i livet. Jag var icke utan pengar. Jag gav [ 198 ]henne en del därav och betalade av återstoden till uppsyningsmannen en månads riklig kost i förskott för henne och mig.

Pengarna gjorde uppenbarligen god verkan. Jag blev insatt i en ganska hyggligt möblerad kammare, och man försäkrade mig, att Manon erhållit en likadan.

Jag började genast tänka på utvägar att påskynda min frigivning. Det var tydligt, att det ej förelåg någonting verkligt brottsligt i mitt fall, och även om man antoge, att vår stöldplan förråddes genom Marcels vittnesmål, så visste jag väl, att man icke plägar straffa blotta avsikter.

Jag beslöt, att ofördröjligen skriva till min far och bedja honom personligen infinna sig i Paris. Som jag redan nämnt, blygdes jag vida mindre över att vara i Châtelet än i Saint-Lazare. Dessutom hade tillväxten i ålder och erfarenhet mycket minskat min försagdhet, ehuruväl jag bevarat all vördnad för den faderliga myndigheten. Jag skrev således, och man gjorde i fängelset inga svårigheter att låta mitt brev avgå. Men jag kunde ha sparat mig detta besvär, om jag vetat, att min far följande dag skulle ankomma till Paris.

Han hade erhållit det brev, som jag skrivit till honom åtta dagar förut. Han hade vid läsningen därav erfarit den största glädje, men vilka förhoppningar jag än hugnat honom med i fråga om min omvändelse, hade han icke funnit för gott att utan vidare låta nöja sig med mina löften.

[ 199 ]Fördenskull hade han beslutit fara och förvissa sig om min förändring med egna ögon och rätta sitt handlingssätt efter uppriktigheten i min ånger. Dagen efter min arrestering anlände han.

Hans första besök gällde Tiberge, till vilken jag bett honom adressera sitt svar. Av honom kunde han dock ej få veta min vistelseort eller mina nuvarande omständigheter, utan erhöll blott upplysning om det huvudsakliga av mina upplevelser, sedan jag rymt från Saint-Sulpice.

Tiberge yttrade sig särdeles förmånligt om den sinnesstämning, vari han funnit mig vid vårt sista sammanträffande. Han tillade, att han trodde mig nu vara fullständigt lösgjord från Manon, men att han icke desto mindre förundrade sig över att jag icke på åtta dagar låtit höra av mig.

Min far var icke så godtrogen. Han förstod, att det låg någonting, som undgick Tiberges skarpsinne, bakom den tystnad, varöver denne beklagade sig, och vinnlade sig med så stor iver att spåra upp mig, att han två dagar efter sin ankomst erhöll kännedom om var jag befann mig.

Innan jag fick besök av honom (vilket jag var långt ifrån att vänta mig så snart) fick jag visit av polismästaren, eller kanske rättare sagt, jag undergick ett förhör.

Han gjorde mig en del förebråelser, men de voro varken stränga eller ohöviska. Han yttrade helt vänligt, att han beklagade mitt dåliga uppförande, jag [ 200 ]hade burit mig oförståndigt åt, då jag skaffade mig en sådan fiende som herr de G. M., men man kunde lätt nog se, att här förelåg mera ungdomlig obetänksamhet och lättsinne än ondska. Men det var icke desto mindre andra gången jag stod till svars inför honom, och han hade hoppats, att jag skulle bli förståndigare, sedan jag haft några månaders lärotid i Saint-Lazare.

Förtjust över att ha att göra med en så resonlig domare, förklarade jag mig på ett så aktningsfullt och sansat sätt, att han tycktes särdeles nöjd med mitt svaromål.

Han sade, att jag ej borde överlämna mig åt förtvivlan, och att han var böjd att bistå mig, i betraktande av min härkomst och min ungdom. Detta gav mig mod att anbefalla Manon i hans välvilliga åtanke och lovorda hennes goda och älskliga väsen.

Han svarade skrattande, att han ännu icke sett henne, men att hon beskrevs som en farlig kvinna. Detta uttryck uppeggade min ömhet till den grad, att jag lidelsefullt tog min stackars käresta i försvar, och jag kunde icke ens avhålla mig från att fälla några tårar. Han befallde då, att jag skulle föras tillbaka till min kammare.

— O kärlek, kärlek, utropade den myndige ämbetsmannen, då han såg mig gå, skall du då aldrig förenas med klokheten?

Jag satt försjunken i sorgmodiga tankar och i reflexioner över mitt samtal med polismästaren, då [ 201 ]jag hörde dörren till mitt rum öppnas. Det var min far. Ehuru jag borde varit till hälften förberedd på denna syn, eftersom jag väntade den några dagar senare, blev jag dock så bestört därav, att jag skulle ha störtat mig i jordens innandömen, om den öppnat sig vid mina fötter.

Jag gick fram och omfamnade honom med alla tecken till den ytterligaste förvirring. Han satte sig ned, utan att någondera av oss ännu upplåtit sin mun. Då jag förblev stående med nedslagna ögon och blottat huvud, sade han allvarsamt:

— Sätt er, monsieur, sätt er! Tack vare den skandal er sedeslöshet och era skälmstreck åstadkommit har jag lyckats uppspåra er vistelseort. Det är fördelen med förtjänster, sådana som era, att de inte kunna förbli obemärkta. Ni går genaste vägen till ryktbarhet. Jag hoppas, att galgplatsen snart skall bli dess ändpunkt och att ni verkligen skall komma i åtnjutande av äran att utställas där till alla människors beundran.

Jag svarade intet, och han fortfor:

— Vad den far är olycklig, som efter att ömt ha älskat en son och ingenting sparat för att uppfostra honom till en hederlig karl, till slut finner honom vara en skälm, som vanärar honom! Man kan trösta sig över en olycka, tiden utplånar den och sorgen avtager, men vilken bot finns det väl för ett ont, som tillväxer dag för dag, sådant som utsvävningar av en brottslig son, som förlorat all hederskänsla? Du svarar ingenting, olycksfågel! Se bara på denna [ 202 ]falska blygsamhet och denna hycklat saktmodiga uppsyn! Kunde man inte taga honom för den mest hedervärda av sin släkt!

Ehuru jag måste tillstå, att jag förtjänade en del av dessa förebråelser, tycktes det mig likväl, att han gick för långt. Jag ansåg det tillåtligt, att oförställt uttala mina tankar.

— Jag försäkrar er, min far, sade jag, att den blygsamma hållning, ni ser hos mig, ingalunda är tillgjord, det är den hållning, som är naturlig för en väluppfostrad son, vilken oändligen vördar sin far. Inte heller gör jag anspråk på att gälla för den mest stadgade av vår släkt. Jag vet, att jag är värd era förebråelser, men jag ber er att framställa dem på ett något mildare sätt och inte behandla mig som den uslaste bland dödliga. Så hårda benämningar har jag inte gjort mig förtjänt av. Det är kärleken, det vet ni, som givit upphov till alla mina förseelser. Ödesdigra passion! Ack, känner ni inte dess makt, och är det möjligt, att ert blod, som är källan till mitt, aldrig brunnit av samma eld? Kärleken har gjort mig alltför öm, alltför lidelsefull, alltför trofast och kanske alltför eftergiven för en intagande kärestas önskningar… se där mitt brott! Kan ni däri se något, som vanärar er? Seså, min käre far, tillade jag innerligt, hys då en smula medlidande med en son, vilken alltid varit uppfylld av vördnad och tillgivenhet för er, vilken inte såsom ni tror, avsagt sig hedern och plikten och är tusen gånger mer beklagansvärd än ni kan föreställa er.

[ 203 ]Vid de sista orden kunde jag ej återhålla några tårar.

Ett fadershjärta är ett Naturens mästerverk — hon härskar där, så att säga, med välbehag och manövrerar själv alla dess fjädrar. Min far, som därtill var en man med vett och smak, blev så rörd av den form jag givit åt mina ursäkter, att han icke förmådde dölja denna förändring för mig.

— Kom, min stackars chevalier, sade han, kom och omfamna mig… det gör mig ont om dig.

Jag omfamnade honom. Han tryckte mig intill sig på ett sätt, som för mig förrådde, vad som försiggick i hans hjärta.

— Men hur skola vi bära oss åt för att få dig härifrån, återtog han. Förklara mig nu utan omsvep, hur alltsammans förhåller sig!

Som det, när allt kom omkring, icke fanns något verkligt vanhedrande i mitt uppförande, åtminstone om man dömde det efter levnadssättet bland andra unga män av värld, och då ju en älskarinna ingalunda gäller för någon skam i våra dagar, lika litet som en smula knepighet i att fånga spellyckan, beskrev jag utförligt och uppriktigt för min far det liv, jag hade fört.

För varje förseelse, som jag biktade, vinnlade jag mig om att anföra berömda föredömen i avsikt att förringa skammen därav.

— Jag lever tillsammans med en älskarinna utan att vara förenad med henne genom vigsel… hertig [ 204 ]de RB. underhåller två mitt för ögonen på hela Paris, och herr de G. har en sedan tio år tillbaka, vilken han älskar med en trohet, som han aldrig visat sin maka. Två tredjedelar av alla ståndspersoner i Frankrike sätta en heder i att ha älskarinnor. Jag har begagnat mig av några finter i spel… markis de C. och greve de X. äga inga andra inkomstkällor, prins de T. och hertig de B. stå i spetsen för ett sällskap riddare av samma orden.

Vad beträffade mina anslag mot de båda herrarna de G. M:s börs, kunde jag lika lätt bevisat, att jag även därvidlag ej saknade föredömen, men jag hade alltför mycken hederskänsla i behåll för att icke i detta avseende döma mig själv tillika med alla dem, som jag kunnat framhålla som mina mönster, varför jag bad min far ha överseende med denna svaghet i betraktande av de två mäktiga passioner, som drivit mig — kärleken och hämndlystnaden.

Han frågade, om jag kunde giva honom några anvisningar på de snabbaste medlen att utverka mitt frigivande. Jag omtalade då, att polismästaren visat sig synnerligen välvilligt stämd mot mig.

— Om ni skulle stöta på några svårigheter, så kunna de endast härröra från de båda G. M. Det skulle därför vara lämpligt, om ni ville göra er det besväret att tala vid dem.

Han lovade mig detta. Jag vågade icke bedja honom att även lägga sig ut för Manon. Detta kom sig icke av någon brist på mod utan av min fruk[ 205 ]tan att förtörna honom genom ett sådant förslag och giva upphov till något anslag, som kunde skilja henne från mig.

Jag är ännu tveksam om, huruvida icke denna fruktan vållat mina största olyckor genom att hindra mig från att pröva min fars sinnelag och göra mitt bästa för att göra honom gynnsamt stämd mot min stackars käresta. Törhända hade jag ännu en gång lyckats väcka hans medlidande och stålsatt honom mot de inflytelser, som han alltför lätt skulle mottaga från gamle G. M. Vad vet jag? Mitt olycksöde hade kanske i alla fall besegrat alla mina ansträngningar, men jag hade då åtminstone endast haft detta och mina fienders grymhet att anklaga för min olycka.

Min far gick från mig till herr de G. M., vilken han träffade i sällskap med sonen, som livdrabanten hederligt släppt lös. Jag har aldrig fått veta detaljerna av deras samtal, men det vart mig blott alltför lätt att sluta mig därtill av dess förskräckliga följder.

De gingo tillsammans, jag menar de båda fäderna, till polismästaren, av vilken de utbådo sig två ynnestbevis: att oförtövat släppa ut mig ur Châtelet samt att inspärra Manon för livstiden eller sända henne till Amerika.

Just vid denna tid började man utskeppa en hel del löst folk till Mississippi och polismästaren gav dem sitt ord på att skicka iväg Manon med första fartyg.

[ 206 ]Herr de G. M. och min far kommo genast och underrättade mig om min frigivning. Den förre yttrade några lämpliga ord om det som skett, och sedan han lyckönskat mig till förmånen att äga en sådan fader, förmanade han mig att hädanefter draga nytta av dennes lärdomar och föredöme. Min far tillsade mig att bedja G. M. om ursäkt för den oförrätt jag velat tillfoga hans familj och tacka honom för att han medverkat till min frigivning.