Markens gröda/Kap 13

←  Kapitel 12

Markens gröda av Knut Hamsun Översättare: Hugo Hultenberg Kapitel 13

Kapitel 14  →

XIII.

Och på vintern var det sedan det vanliga arbetet med vedkörning och lagning av verktyg och åkdon, och Inger skötte huset och sydde. Gossarna voro åter nere i byn, denna gång för en lång termin. De hade nu i flera vintrar haft ett par skidor tillsammans, det gick mycket bra, så länge de voro hemma. Den ene stod och väntade, medan den andre åkte, eller också stod den ene bakpå hos den andre. På det viset redde de sig gott, de visste inte om, att man kunde ha det präktigare, de voro oskuldsfulla. Men nere i bygden voro förhållandena större, skolan vimlade av skidor, det visade sig, att till och med barnen på Breidablik hade var sitt par. Det gick inte med mindre än att Isak måste göra ett nytt par skidor åt Eleseus, och Sivert fick behålla de gamla för sig själv.

Isak gjorde än mer. Han skaffade pojkarna nya kläder och starka, outslitliga stövlar. Men när det var gjort, gick Isak till handelsmannen och beställde en ring. — En ring? frågade handelsmannen — En fingerring. Jag har blivit så högfärdig, att jag vill ge hustru min en fingerring. — Skall det vara en silverring eller en guldring eller bara en mässingsring, som har hängt i guldröken? — Det skall vara en silverring. — Handelsmannen funderade länge: när du skall däran, Isak, och om du vill förära hustru din en ring, som hon kan vara betjänt med, så tag en guldring! — Vad! sade Isak högt, men han hade visst i sitt innersta hjärta själv tänkt på en guldring. De diskuterade saken från alla synpunkter och enades om ett visst mått på ringen. Isak funderade mycket och skakade på huvudet och tyckte det var ett svårt beslut att fatta, men handelsmannen ville inte skriva efter något annat än en guldring. När Isak vandrade hemåt, var han i grund och botten glad över sitt beslut, men på samma gång förfärades han över de utgifter förälskelse kunde leda till.

Det var en god snövinter, och då det fram på nyåret blev gott före, började folk från bygden att köra telegrafstolpar uppåt myrarna och lassa av dem på vissa mellanrum. De körde med många hästar och foro förbi Breidablik, förbi Sellanrå gård, sedan mötte andra hästar med stolpar från andra sidan fjället, och det fanns snart till hela linjen.

Så gick livet dag efter dag utan stora händelser. Vad skulle hända? Om våren började arbetet med att sätta upp telegrafstolpar. Brede Olsen var också med, ehuru han hade vårbruket att sköta på sin gård. Att han har tid! tänkte Isak väl igen.

Isak själv hade knappt så mycket ledigt, att han kunde hinna äta och sova, det gällde att få jordbruket gjort i rätt tid, hans ägor hade nu blivit ganska stora.

Men sedan, mellan jordbruksarbetena, fick han sågen under tak och kunde börja sätta in maskineriet. Det var ingen över sig fin träbyggnad han åstadkommit, men den var jättestark och stod där och gjorde nytta. Sågen gick, sågen skar. Isak hade använt sina ögon, när han var på sågen nere i byn, och tagit efter den. Det var ett mycket, mycket litet sågverk han uppfört, men han var nöjd med det, han högg in årtal ovanför dörren och högg in sitt bomärke.

Och i sommar hände i alla fall något mer än det vanliga på Sellanrå.

Telegrafarbetarna hade nu kommit så högt upp i vildmarken, att de främsta lagen kommo fram till gården en kväll och bådo om husrum. De fingo ligga på logen. Efter hand som dagarna gingo, kommo de andra lagen efter. De fingo alla tak över huvudet på Sellanrå, arbetet skred förbi gården, men folket fortfor att komma tillbaka till logen och ligga där. En lördagskväll kom ingenjören och skulle hålla avlöning.

När Eleseus såg ingenjören, fick han hjärtklappning och smög sig ut genom dörren för att inte bli tillspord om den röda och blå blyertspennan. Det var en svår stund, och inte kom Sivert ut, så att han kunde få litet stöd! Eleseus gled som en blek vålnad förbi husknutarna. Slutligen fick han fatt i modern och skickade bud på Sivert. Det var inte annan råd.

Sivert tog saken lättare, han hade heller inte så stor skuld att bära på. Bröderna gingo långt avsides, och Eleseus sade: Om du ändå ville ta det på dig! — Jag? sade Sivert. — För du är så mycket mindre. Han skulle inte göra dig något. — Sivert funderade och såg, att brodern var i nöd. Det smickrade honom också, att brodern behövde honom. — Jag kunde kanske ge dig ett handtag, sade han snusförnuftigt. — Gör det, är du snäll, utbrast Eleseus och gav helt enkelt sin bror den stump som var kvar av pennan. Du får den, sade han.

De skulle gå in igen tillsammans, men Eleseus hade något att göra vid sågen, sade han, eller rättare sagt vid kvarnen, sade han, något han måste se till, det tog nog sin tid, han blev nog inte färdig på en god stund. Sivert gick in ensam.

Där satt ingenjören och betalade ut arbetslöner med sedlar och silverpengar, och när han hade slutat, fick han mjölk att dricka ur mugg och glas hos Inger, och han var tacksam för det. Sedan talade han med lilla Leopoldine, och när han såg teckningarna på väggarna, frågade han strax, vem som var mästare för dem. Är det du? frågade han Sivert. Ingenjören skulle väl göra sig till litet av tacksamhet för gästfriheten. Han gladde modern genom att berömma teckningarna. Inger å sin sida gav tillfredsställande förklaring: båda hennes pojkar hade hjälpts åt med teckningarna, de hade inte haft papper, förrän hon kom hem och fick ordna med det, därför hade de klottrat ned väggarna. Och hon hade inte hjärta att tvätta bort det. — Låt det stå, sade ingenjören. Papper? sade han och lade fram en mängd stora ark: Se här, rita nu på, tills jag kommer igen nästa gång! Hur är det med pennor? — Sivert trädde helt enkelt fram med blyertsstumpen och visade, att den var liten. Han fick en ny, oformerad färgpenna: Rita nu! Men gör hellre hästen röd och bocken blå. Du har väl inte sett några blå hästar, har du det?

Så reste ingenjören.

Samma kväll kom en karl från byn upp med en ränsel på ryggen. Han lämnade ut några flaskor till arbetarna och gick sin väg igen. Men sedan han gått, blev det inte längre så stilla på Sellanrå, dragspelet ljöd, det talades högröstat och sjöngs och till och med dansades ute på gården. En av arbetarna ville ta sig en svängom med Inger, och Inger — vem förstod sig på henne? — hon skrattade litet och dansade ett par varv. När det var gjort, ville fler ha henne med, och hon kom att dansa rätt mycket.

Vem förstod sig på Inger! Hon dansade kanske nu sin första, saliga dans i livet, hon var eftersträvad, hetsigt förföljd av trettio män, hon var ensam, den enda att välja på, ingen gjorde henne rangen stridig. Och vad de jättestarka telegrafkarlarna lyfte henne! Varför inte dansa? Eleseus och Sivert sovo redan som stockar i lilla kammaren mitt under allt oväsendet på gården, och lilla Leopoldine var uppe och stod och såg förvånad på hur mor hoppade ikring.

Isak hade under allt detta varit ute på ägorna hela tiden efter kvällsmaten, och då han kom hem för att lägga sig, blev han bjuden ur en flaska och drack också litet. Han satte sig och såg på dansen med Leopoldine i knäet. Nu får du svänga dig! sade han godmodigt till Inger. Nu får du röra på dig, så det förslår, sade han.

Men om en stund upphörde spelmannen med sitt spel, och dansen var slut. Arbetarna gjorde sig nu redo att draga sig nedåt bygden för resten av natten och hela morgondagen och inte komma igen förrän måndag morgon. Snart låg Sellanrå åter tyst och stilla, ett par äldre män stannade kvar och gingo till ro på logen.

Isak såg sig om efter Inger, hon skulle nu lagt Leopoldine, men när han inte såg henne, bar han själv in barnet och lade det. Han gick också själv till sängs. Fram på natten vaknade han, och Inger var inte inne. Är hon i fähuset? tänkte han, steg upp och gick ut. Inger? ropade han. Intet svar. Korna vände på huvudena och tittade på honom. Allt var tyst. Av gammal vana räknade han boskapen, räknade han småkräken, en av tackorna var så svår med att ligga ute, nu var hon ute igen. Inger? ropade han. Intet svar nu heller. Hon har väl aldrig följt med ända ned till bygden? tänkte han.

Sommarnatten var ljus och ljum, Isak satt en stund på trapphällen, sedan steg han upp och gick in i skogen för att leta efter tackan. Han fann Inger. Inger här? Inger och en till. De sutto i ljungen, hon snurrade hans skärmmössa på sitt pekfinger, de talade med varandra, hon var väl eftersträvad igen.

Isak vankade sakta bort till dem. Inger vände sig om och fick se honom. Hon blev vit som ett lärft i ansiktet, sjönk ihop, tappade mössan, satt som förintad. — Hm. Vet du, att tackan är borta igen? sade Isak. Men det vet väl inte du, sade han.

Den unge telegrafarbetaren tog upp sin mössa och lomade i väg: Jag får väl ge mig efter de andra, sade han. Ja, godnatt, sade han och gick. Ingen svarade.

Jaså, du sitter här! sade Isak. Skall du sitta här?

Han började gå hemåt. Inger kom på knä, kom på fötterna och följde efter. Så gingo de, mannen först, hustrun några steg bakefter. De kommo hem.

Inger hade väl fått tid på sig och hade nu sin förklaring färdig: Det var just tackan jag skulle gå och leta efter, sade hon. Jag såg, att hon var borta. Så kom den där karlen, han hjälpte mig att leta. Vi hade just satt oss ned, när du kom. Vart skall du hän nu?

Jag? Jag måste väl ta reda på kräket.

Nej, nu skall du lägga dig. Och skall någon leta mer, så skall jag göra det. Du skall bara lägga dig, det kan du behöva. Men förresten så kan tackan ligga ute, det har hon gjort förr.

Ja och bli uppäten av rovdjur! sade Isak och gick.

Nej, du skall inte bry dig om det! ropade hon och gick fatt honom. Du behöver vila. Jag skall gå.

Isak lät övertala sig. Och han ville inte heller, att Inger skulle leta mer efter tackan. De gingo in båda två.

Inger såg i en handvändning efter barnen, var inne i kammaren och tittade till Pojkarna, betedde sig, som om hon varit ute i det lovligaste ärende, ja det var inte fritt att hon gjorde sig till litet för Isak, som om hon väntat en kärvänlighet större än någonsin i kväll — ty nu hade han ju fått full förklaring. Men nej, Isak var inte så lätt omstämd. Han hade helst sett, att hon varit djupt sorgsen och inte vetat till sig av ånger. Det hade han helst sett. Vad förslog det lilla hon sjönk samman i skogen, det lilla grand hon blev till sig, när han kom på henne — vad förslog det, när det gick så fort över!

Han var ingalunda blid dagen efter heller, som var söndag, utan vandrade ut och såg på sågen och såg på kvarnen och såg på ägorna i sällskap med barnen eller ensam. Då Inger en gång försökte få vara med, gick Isak sin väg: Jag skall uppåt bäcken och se efter en sak, sade han. Det var väl något som grämde honom, men han bar det i tysthet och väsnades inte. Å, Isak var något stort, han minde om Israel, löftesfäst och bedraget, men fullt av tro.

På måndagen var stämningen redan lättare, och allt som dagarna gingo, började intrycket från den förargliga lördagsnatten utplånas, Tiden gör så mycket gott igen. Med regn och rusk, sömn och mat läker den alla sår. Isak hade inte lagt saken så värst mycket vid sig, han hade inte ens visshet om att han var förorättad och hade dessutom mycket annat att tänka på, rätt nu skulle slättern börja. Och slutligen var telegrafen snart färdig nu, så skulle det väl bli frid igen på gården. En bred och ljus kungsväg gick genom skogen, det stod stolpar med tråd på ända upp till fjälls.

Vid nästa lördagsavlöning, som var den sista, ställde Isak det så, att han var hemifrån. Han ville det själv. Han gick ned till bygden med ost och smör och kom hem igen på natten till måndagen. Arbetarna hade då allesamman lämnat logen, nästan allesamman, den siste mannen vankade bort från gården med säck på ryggen, nästan den siste. Att det ändå inte var alldeles tryggt, märkte Isak på ett matsäcksskrin, som stod kvar på logen. Var ägaren var, visste han inte, ville han inte veta, men en skärmmössa låg på matsäcksskrinet som ett förargligt bevis igen.

Isak slängde ut skrinet på gården och slängde mössan efter och stängde logen. Sedan gick han in i stallet och tittade ut genom rutan. Låt skrinet stå där, tänker han väl, och låt mössan ligga där, det är detsamma vem som äger dem, han är en struntkarl, och jag bryr mig inte om honom, tänker han väl. Men när han nu kommer efter skrinet, skall i alla fall Isak gå ut och ta honom litet i armen och göra den blå. Och nog skall han få respass från gården också!

Därmed lämnade Isak rutan i stallet och gick in i fähuset och tittade därifrån och hade ingen ro. Matskrinet var ombundet med snören, den stackarn hade inte ens lås för det, och snöret hade lossnat — hade Isak tagit för hårdhänt i skrinet? Hur det nu kom sig är ej gott att säga, men han var inte längre säker på att han handlat rätt. Han hade just nu på vandringen ner till bygden sett sin nya harv, en djupharv, som han hade beställt, en makalös maskin, ett riktigt under! Den hade nu kommit. Nu fick man se om det skulle bli välsignelse med den. Den högre makt, som leder människornas steg, stod kanske nu och såg på honom, om han förtjänade välsignelse eller inte. Isak gick alltid och tänkte på de högre makterna, ja, han hade sett Gud med egna ögon en höstnatt i skogen, han var i sanning märkvärdig att skåda!

Isak gick ut på gården och ställde sig och tittade på matskrinet. Han funderade, ja han sköt hatten på sned och rev sig i huvudet och kom att se lättsinnig och svajig ut, kom att se ut som en spanjor. Men sedan måste han ha tänkt så här: Nej, här står jag och är långt ifrån någon bra karl, någon god människa, jag är en hund! Sedan surrade han fast snöret kring skrinet, tog upp mössan och bar in alltsammans i logen igen. Nu var det gjort.

När han kom ut från logen och gick nedåt till kvarnen, bort från gården, bort från allt, stod inte Inger i stugfönstret. Nåja, låt henne stå var hon vill, förresten låg hon väl i sängen, var skulle hon eljes vara? Men förr i världen, de första oskuldsfulla åren här på nybygget, då hade inte Inger någon ro, utan var uppe och väntade på honom, när han skulle komma hem från bygden. Det hade blivit annorlunda nu, annorlunda med allt. Som då han gav henne ringen — kunde någonting ha varit mera misslyckat? Isak hade varit ytterst anspråkslös och visst inte sagt, att det var en guldring: Det är inte mycket med den, men du kan ju sätta den på fingret och prova den! — Är det guld? frågade hon — Ja, men den är inte stor, sade han. — Joo! var det meningen, att hon skulle svara nu, men hon svarade: Nää, så stor är den inte, men… — Du kan ju ha den nån gång i alla fall, sade han till slut modfälld.

Men Inger var ju tacksam för ringen och hade den på högra handen, så att den blänkte, när hon sydde. Ibland fingo flickorna nere från bygden prova den och sitta med den en stund på fingret, när de voro hos henne för att få råd. Förstod då inte Isak, att hon var mycket stolt över ringen?

Men det var ödsligt att sitta här i kvarnen och höra på forsen natten lång. Isak hade intet ont gjort och behövde inte gömma sig. Därför gick han ut ur kvarnen, upp över ägorna, hem, in i dagligstugan. —

Och nu blev Isak i sanning flat, glad och flat. Brede Olsen satt där, hans granne, ingen annan, satt och fick kaffe. Jo, Inger var uppe, de två sutto där bara och pratade och drucko kaffe. Där kommer han Isak! sade Inger i vänlig ton och reste sig upp och hällde i en kopp åt honom också. God kväll, sade Brede och var lika vänlig.

Isak märkte mycket väl, att Brede varit med och hållit avskedsfest med telegrafarbetarna, han såg mycket utvakad ut, men det gjorde ingenting, han var leende och vänlig. Naturligtvis skröt han litet: Egentligen hade han inte haft tid till det här telegrafarbetet, han hade gården; men han hade inte kunnat säga nej, ingenjören hade varit så enträgen. Och så hade det ju också lett till att Brede måste åta sig befattningen som tillsyningsman över linjen. Det var inte för betalningens skull; Brede kunde förtjäna många gånger så mycket nere i bygden, men han hade inte velat sätta sig på tvären. Så hade han fått en liten blank maskin på väggen, den var rätt trevlig att ha, nästan en telegraf.

Isak kunde med bästa vilja inte bära agg till denne småskrytare och latmåns, därtill kände han sig alltför lättad av att finna sin granne här i kväll i stället för en främmande. Isak hade bondens jämvikt, hans få känslor, hans stabilitet, hans tröghet. Han höll med Brede och nickade åt hans ytliga uppfattning. Har du inte en kopp kaffe till åt Brede? frågade han Inger, och Inger hällde i.

Inger berättade förresten om ingenjören, det var en vådligt snäll herre, han hade sett på pojkarnas teckningar och skrivböcker, och nu ville han ta Eleseus till sig, sade han. — Ta honom till sig? frågade Isak. — Ja, till sta'n. Han ville ha honom att skriva åt sig, ha honom till kontorist på kontoret, så mycket tyckte han om hans teckningar och hans stil. — Jaså, sade Isak. — Ja, vad tycker du? Han ville låta honom gå och läsa för prästen också. Jag tyckte det var mycket. — Det tycker jag också! sade Brede. Och så mycket känner jag ingenjören, att när den mannen säger något sådant, så menar han det. — Vi ha inte någon Eleseus att undvara här på nybygget, sade Isak.

Det blev litet tyst efter dessa ord. Man kunde ju rakt inte tala med Isak. — När nu pojken själv vill framåt, sade Inger till slut. Och när han har fallenhet för att bli folk, sade hon. — Åter tystnad. Men nu sade Brede leende: Ingenjören kunde gärna ha velat ha något av mina barn! Jag har många nog. Men det äldsta är hon Barbro, och hon är flicka. — Ja, ja, hon Barbro måtte väl duga menade Inger för att vara hövlig. — Ja, det fallerar inte, sade Brede också, hon Barbro är duktig och för sig, hon skall nu till länsmans och tjäna. — Skall hon till länsmans? — Ja, tror du inte jag måste lova det! Länsmansfrun låg efter mig jämt om det.

Det led nu långt fram på morgonen, och Brede redde sig till att gå. — Jag har ett matskrin och en mössa kvar ute i logen eran, sade han. Om inte karlarna ha tagit med sig alltihop, sade han skämtsamt.