Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna/Kapitel 10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 9
Martina von Schwerin — Snillenas förtrogna
av Ewert Wrangel

Litterära meningsutbyten under senare år.
Kapitel 11  →
På Wikipedia finns en artikel om Martina von Schwerin.


[ 246-247 ]

Brinkmans Stella.
III.
Litterära meningsutbyten under senare år.

Från en resa, som baron von Schwerin i familjeangelägenheter gjorde till Berlin på hösten 1830, medfördes hälsningar och sändningar både till Brinkman och Tegnér. De voro från Amalia Helvig f. von Imhoff, den bekanta skönanden, Atterboms och Geijers beundrade väninna och Tegnérs öfversättarinna. Schwerins hade, om än flyktigt, gjort hennes bekantskap i Stockholm många år förut, och äfven sedan någon gång underhållit förbindelsen med henne (jfr ofvan sid. 177). Nu tog hon mycket vänligt emot baron von Schwerin. Han skref hem därom till sin dotter Martina: "Fru Helvig är mera tysk än någonsin, talande på en gång med armar och ben, dock icke med tänderna, som hon förlorat; men hon är älskvärd och välvillig... Hon säger många vackra saker om mamma, som hon fullständigt erinrar sig... Vi talade om Brinkman och om Tegnér, samt äfven om Atterbom och Geijer och om dessas arbeten, som jag mycket litet känner, men hvarom jag talade oförskräckt, och det föreföll som om hon var nöjd därmed". — När ett år senare fru Helvig afled, skref fru Martina till Brinkman (20 januari 1832): "Fru Helvigs död synes mig, oafsedt den [ 248-249 ]saknad som hon lämnar hos sina vänner, vara en verklig förlust för vår litteratur, då hon så verksamt och så smakfullt bidragit att göra den känd i utlandet."

Den tyska litteraturen intresserade alltjämt fru Martina, och helst återvände hon till sina klassiker. Den nyare tyska poesien led af ihåligt ordprål och vingbrutna idéer — ett undantag fann hon blott i Heines humoristiska prosa, hans Reisebilder m. m.

Den 21 juli 1831 skref hon (här i öfversättning):

"Oaktadt alla de förströelser, som sällskapslifvet nu kan erbjuda mig, känner jag dock en viss svårighet att lämna hemmet, och hvems tror ni är skulden, min käre Brinkman? Jo, Goethes, som vid en femte eller sjätte läsning ännu utöfvar på mig sitt magiska inflytande. Man återläser icke denne författare, utan man lefver åter med honom; ty ingen har förstått lifvet och människorna som han — hos hvilken man icke beklagar något, icke ens misstagen: han låter oss intränga i själens afgrunder och afslöjar för oss de intellektuella och moraliska krafterna. Han ensam har förmågan att återväcka på en gång hvad som finnes af handlingsdrift och af betraktelse i vår natur. Han intresserar oss för allt, utan att låta oss få afsmak af något, utan att komma oss att förakta de enklaste enskildheter i de mänskliga villkoren, som han filosofiskt visar oss vara ett resultat af våra vitala krafters utbrott och icke ett nedsättande vittnesbörd om slafveri och oförmåga... Och hvilken talang som skriftställare, hvilken hänförande stil, hvilken enkelhet och hvilken klarhet, hvilken intimitet med det föremål han behandlar!

Jag erinrar mig att madame de Staël, sedan hon talat om Napoleon så illa man kan föreställa sig, alltid slutligen tillfogade: "och likväl skulle denne man kunnat göra med mig hvad han velat". Ack, jag fruktar att det hade varit samma förhållande med mig, om ödet hade låtit mig födas som landsmaninna och gjort mig bekant med Goethe...

Se här min lilla förnöjliga förströelse, som åtminstone visar er att min ungdoms beundran för denne författare intet förlorat i sin kraft."

Följande år den 7 april skref hon:

"Fast jag en tid bortåt förblifvit tyst, har jag dock icke varit sysslolös, och Brinkman hoppas jag godkänner mig som lärling af edra medicinska läror, då jag säger mig under min häftigaste plågotid hafva genomläst hela Stagnelius samt alla Schillers och Goethes sorgespel. Om dessa blifver alltid vid hvarje ny läsning något nytt att säga; så äfven om den höge, upplyftande, djupsinnige svenske skalden, som förklarar smärtans toner i himmelska välljud, hvars klangfullhet förtjusar mig. Men allt detta besparas till en annan gång. Nu blott några ord om Goethes död, om man så kan kalla hans jordiska försvinnande, ty denna ande verkar oafbrutet och kraftigt så länge mänsklighet finnes, så länge hjärtan klappa och tanken sträfvar mot det oändliga "

Och den 22 april:

"Säg mig, bästa Brinkman, känner ni något skönare slut än Goethes? Den stora, härliga bilden, som intill sista ögonblicket förblef sin kallelse trogen, sväfvar förklarad för mina tankar och fullkomnar den förtjusning hans väldiga snille för långt tillbaka, hos mig väckt... Jag skattar honom icke blott [ 250-251 ]därföre att han från himlen lärt mig att poetiskt och kontemplativt beskåda jorden med dess njutningar, dess vanskligheter och villor, utan förnämligast att han på denna samma jord gifvit mig en säkrare, en högre ståndpunkt, från hvilken den mig tillhörande och omgifvande synkretsen oupphörligt utvidgats och klarnat för min blick. Goethe har skrifvit för människan sådan som hon är, det vill säga af själfva den danande naturen ämnad till fortskridande utveckling och aldrig hvilande förädling: i likhet med Försynen för han henne med de obetydligaste medel till detta mål lika säkert som med känslans och tankekraftens djupsinnigaste och oemotståndligaste väckelser och maktspråk."

För Tegnér utgöt sig också fru Martina om Goethes död: ett mera poetiskt, ett skönare slut kunde fantasien näppeligen ha diktat.

Och liksom Brinkman var hon förtörnad öfver tidningen Heimdalls alltför reserverade artikel om Goethe: det vore blott dumheter och "djäkneexercitier", som desse herrar skrefvo (J. E. Rydqvist med Beskow m. fl. som medarbetare).

Den nya franska litteraturen, som i Heimdall fick täta och vanligen berömmande omdömen, behagade icke så mycket fru Martina. Romantiken passade icke för fransmännen. Lamartines lyrik fann hon uppbäras af en hänförande känslighet, men för det episka passar han icke, såsom hans långrandiga Jocelyn visar; för öfrigt fick man hålla honom räkning för att han icke nu öfvergick till de unga, "yrande" romantikerna. Till dem hörde framför allt Victor Hugo, hvars ord- och känsloprål samt ansträngda saltomortaler tröttade henne. Alfred de Vigny förstod hon något bättre. "Hvad fransmännen hittills kalla romantiskt liknar den sanna, naturliga andan däraf ungefär som fastlagsriset liknar rosenbusken: ideligen glitter, vaxpapper och bladguld i stället för de kraftiga bladen och yppiga blommorna" (19 januari 1832). Tacka vill jag då Schiller och Goethe!

Sju år senare visar hon i bref till Brinkman (2 januari 1839) samma uppfattning:

"Mer än någonsin förtjänar ni namnet riksläsare, om ni verkligen tout d'un trait nedsväljer all Victor Hugos hårdsmälta romantik. Jag höll på att storkna af hans berömda Notre Dame, och har verkligen ännu ondt af den unga, späda, till den grymmaste olycka fördömda hjältinnan, hvars himmelsfärd i galgen jag aldrig kan glömma. Ligger någon poetisk förtjänst i dessa afskyvärda, nervskakande bilder? Nej, icke mera än i bödelsyxan, som svänges af skarprättarens hand, och konstnärens bör dock icke vara en sådan. Som skald (versmakare) lyckas Hugo bättre och flera vackra stycken kommer ni utan tvifvel att anmärka, fastän i många saknas det estetiska syftemål och den moraliska fulländning, som skänker hvila och tillfredsställelse åt det uppmärksamma, lyssnande sinnet. Huru illa och ofullkomligt uppfatta ej fransoserna Shakespeares, Goethes och Schillers romantiska skapelser, de så materiellt och klumpigt vilja härma. Ingen sant känslig och konstälskande domare förnöja de med sina gräsligheter, men utöfva däremot ett bedröfligt och fruktansvärdt inflytande på massan af obildade läsare, hvars antal i Frankrike är större kanske än annorstädes."

[ 252-253 ]Den franska litteraturen kunde emellertid nu bjuda på en ypperlig prosa, hos historikerna och äfven stundom romanförfattarne. När friherrinnan Martina vid slutet af 30-talet började läsa George Sand, tilltalades hon icke alltid af innehållet och tendensen, men hon blef förvånad öfver skärpan i tankegången och det medryckande i stilen; hon är, skref hon till Tegnér 1838, "ett af de snillrikaste fruntimmer, som någonsin fattat pennan, hvilken hon för med manlig hand och måhända manliga grundsatser i vissa kinkiga fall". Och en annan gång yttrade hon:

"Hvad George Sand beträffar, så klipper visserligen den snillrika författarinnan bort så många törnen från kärleken och samfundslifvet som sig göra låter; men rätt mycket vinnes väl icke härpå: hvarför minska värdet af kvinnans bästa gåfva — sig själf, i entusiasmens glömska af hvad hon därvid förlorar?"

Asterisk.svg

Den första svenska romanförfattarinnan fann också i friherrinnan von Schwerin en hängifven, förstående beundrarinna, likasom och kanske än mer i hennes dotter. Om Fredrika Bremer handlar en stor del af brefven på 1830- och 1840-talen. Hon kallades vännerna emellan "den älskvärda Husrådinnan" — benämningen lånad från den ypperliga figuren Beata Hvardagslag i Familjen H*. Denna romans förra del samt några af de mindre skisserna och berättelserna slogo mest an på fru Martina. Hon fann i de två första delarna af Teckningar utur Hvardagslifvet "fina och omdömesgilla, spirituella och naiva iakttagelser, en ledig diktion, men ock här och där longörer och en viss ojämnhet i det hela" (till Brinkman den 26 december 1830). Stundom märkte man emellertid hos mademoiselle Bremer intryck af studier och läsning af främmande romanlitteratur; så t. ex. i Tröstarinnan inflytande af Jean Pauls maner. I Familjen H* "är hon fin, kvick, tydande människohjärtats irringar med det bildade förståndets klara blick och samhällslifvets alldagliga löjligheter och olägenheter med den ädlare känslans öfverseende omdöme" (24 januari 1831). — Redan nu insåg emellertid den skarpsinniga Stella, att fiktionen var det svagaste i Fredrika Bremers arbeten. Men, skrifver hon (20 januari 1832), "en så ljus och stadig tankeförmåga, en frisinnad och mot höjden riktad blick, förenad med det oändliga behaget och lättheten i uppenbarandet af hvad man vanligtvis blott oredigt drömmer och ännu oredigare uttalar, ålägger henne plikten att som sitt köns prydnad äfven blifva hedrad af sitt fädernesland".

På de Nya Teckningarna blef Stella emellertid besviken. Presidentens döttrar mäter sig icke med Familjen H*. Här var mademoiselle Bremer än mera famlande i kompositionen; och så hade det kommit in ett nytt, föga smakligt drag af "sentimentalt nonsens". Hennes allvarliga riktning måste man ju respektera; men det inflytande, som nu på henne utöfvades af rektor Böcklin i Kristianstad — "med hvilken Fredrika knutit en förtrolig kunskapsförbindelse" — tycktes i skönlitterärt afseende vara föga välgörande. I all synnerhet beklagade Martina von Schwerin, att Nina icke kunde fritagas från en viss "sjuklig sentimentalitet och prunkande och predikande religiositet". "Jag finner i detta arbete en [ 254-255 ]sanningslöshet i karaktärernas och känslornas utveckling, som hämmar allt stigande, varaktigt intresse" (18 februari 1836).

I Grannarne såg emellertid Martina von Schwerin en 'Fredrikas pånyttfödelse', åtminstone i dess första del. Planen i denna roman "är vackert tänkt och utan afvikelse utförd, hvad som ingalunda var fallet med Nina". Men när författarinnan med sina Morgon-väkter (1842) blandade sig i dagens religiösa strider, (om "Strauss och evangelierna"), blef detta af både friherrinnan Martina och Brinkman djupt beklagadt.

Emellertid gjorde Martina von Schwerin ändtligen 1840 Fredrika Bremers personliga bekantskap: "hon motsvarar fullkomligt min förväntan, och jag andas med henne bättre än jag på länge gjort", yttrade den förra till Brinkman. När Sofia von Knorring anonymt uppträdde med Kusinerna, trodde många att romanen hade Fredrika Bremer till författare; men friherrinnan von Schwerin ville snarare tro att den flutit ur en manlig penna. Sofia von Knorring kunde ju alls icke mäta sig med Fredrika, och hennes roman Torparen och hans omgifning fann ingalunda nåd för friherrinnan von Schwerins ögon. Men hon menade, att fru v. K. prydde vår litteratur, åtminstone med vissa af sina alster. Den 8 december 1836 skref hon till Brinkman:

"Hvad som synes mig särdeles utmärka Axel och Kusinerna, bredvid Fredrikas ideellare skapelser, är en större del erfarenhet af känslor, karaktärer och ting som gifver en mera lefvande hållning, en jämnare fart åt det hela. Man känner sig alltid inom sanningens område, och författarinnans onekliga konstfärdighet gör att man trifves där, om man ock stundom skulle hafva ett och annat att anmärka mot den kvinnliga finkänsligheten i tanke och skrift, som på ett tjusande sätt utmärker och återfinnes hos vår älskvärda Husrådinna. Men snart skulle jag falla i jämförelsens svaghetssynd, som jag nyligen ogillat, ifall jag sönderplockar dessa bägge rosor i vår vitterhets torftiga lustgård: den röda och den hvita; de trifvas så väl bredvid hvarandra i naturen och historien, och tiden har ju längesedan försonat deras politiska tvist!"

På tal om Kusinerna yttrade fru Martina en annan gång (12 november 1835): "Sällan äga fruntimmer så mycken sann logik som fordras till att föra ingifvelse, känsla, anmärkningsförmåga och redig tanke till ett så åskådligt och på det hela väl sammanknutet verk som detta lilla arbete synes mig. Uppfostran lika mycket som den af naturen åt kvinnan gifna receptivitetsförmågan är väl egentligen orsaken härtill. Öppen för alla intryck, saknar hon den bildande kraft, som förmår att söndra och blott behålla det för ämnet oumbärliga, och hon hushållar vanligtvis lika litet med idéerna i den abstrakta som med känslorna i praktikens värld. Glädjande är det likväl att se det man börjar tilltro våra fruntimmer en slags bildbarhet, som vittnar om upplysning och framskridande hos bägge könen gemensamt."

Något liknande hade hon yttrat tre år förut, då hon till Brinkman skref om C. F. Dahlgrens Freja; hon tillade då (11 mars 1832): "Ingifvelsen må vara lika för båda könen, men huru sällan lyckas den kvinnliga författaren i att framställa sitt ämne oberoende af den egna känslans subjektiva intryck, af omständigheternas kraf. I dessa förlorar sig [ 256-257 ]vanligtvis hennes snillekraft, och ej blott här, men äfven i det verkliga lifvet förblifva ju omständigheterna de egentliga husgudar, åt hvilka hon alltjämt offrar, stundom till och med sig själf."

Hos öfverlägsna kvinnor gjorde sig vanligen något manligt gällande, såsom fru Martina anmärkt redan om madame de Staël. En annan af Brinkmans beundrade väninnor, Rahel Levin, berlinerromantikernas genius och orakel (se ofvan sid. 24), lärde Stella känna genom de efter hennes död (1833) af mannen, Varnhagen von Ense, utgifna anteckningarna och brefven. Om henne skref hon (26 februari 1835):

"Rikare och fullständigare organisation har väl ingen kvinna ägt — härligare faddergåfvor, hvilkas hyllning af er jag nu bättre än någonsin begriper; skarpare omdöme, renare forskningsbegär, djärfvare tankeflykt, spelande kvickhet, klarare blick och sedligt vinnande hjärta hafva väl aldrig som hos denna Enda förenats och upplösts i lugn och hjältemodig själfständighet. Icke utan högsta deltagande är möjligt att följa detta storartade sinnes oafbrutna framskridande, som väl egentligen ej kan kallas utveckling, då hon så till sägandes föddes i full blomma — någon större teknisk färdighet i uppfattandet och behandlingen af idéerna, tingen och människorna är allt hvad hon säger sig hafva vunnit på lifvet, hvarom hon på förhand visste allt. I originaliteten af hennes framställningssätt ligger någonting ytterst tjusande. — — — Erfarenheten är henne medfödd, därför intet tvunget bemödande, att däraf göra andra delaktiga, ingen oangenäm gnissling af alla de tågverk och hjul som vanligtvis sätta mänskliga bildningar i gång. Lifvande, lätt och smidigt är allt!"

På Rahel kunde dock icke vanliga teorier användas af de ena eller andra egenskapernas förhärskande; hon var "ett sällsynt, inspireradt snillrikt väsende", skref fru Martina till Tegnér, hvilken läste, men icke fullt senterade Varnhagens böcker. Den större upplagan af Rahels bref genomgick fru Martina "med samma förvåning öfver detta sällsamma snille, på en gång djupsinnigt och lekande, känsligt och skarpt, utan att dessa motsatta egenskaper komma hvarandra någonstädes i vägen, så fritt och naturligt talar hon snillets och tankeforskningens ädlaste språk ungefär som vi andra helt hvardagligt begära mat och dricka".

Asterisk.svg

Bland nyare svenska romanförfattare kom C. J. L. Almqvist också snart att läsas på Sireköpinge, där fröken Martina — trots all sin moraliska stränghet — hos honom igenkände det originella snillet. Också modern erkände honom vara genialisk; men han hör, skref hon, till "de sönderfallna snillena"; i hans fantasier funnos drag af obestridligt värde, om likväl icke alltid af "författarsans och hvardagsförnuft". "Det går an" fann hon vara till tendensen afskyvärd. Hjältinnan, Sara Widebeck, vore ett kvinnligt oting, prosaisk och själfvisk. "Och till denna gyttjeartade råhet skulle kvinnan sänka sitt sköna, rena, försonande kall? Hon skulle därigenom känna sig friare, bättre, dygdigare? Omöjligt!" (21 mars 1840). — För öfrigt fann fru Martina hos Almqvist den nya skolans "moraliska mysticism", hvilken icke [ 258-259 ]behagade henne. Bäst är han kanske, menade hon, i sina skildringar ur folklifvet.

En stor stilist var också Crusenstolpe, särskildt utmärkt i det ironiska. Men han blef alltmera en verklig "landsplåga", moraliskt förlorad med sina förgiftade pilar. "Hvarför skall snillet nedfalla i ett så orent kärl?"

Då var det en ren, både estetisk och moralisk njutning att läsa Geijer. Det var högtidsstunder, när man fick genomgå Svea rikes häfder, hvarom Stella skref (6 april 1826): "I afseende på öfverblickar, historiska undersökningar och stilens precision synes den mig vara en af dem, som komma att evigt hedra vår litteraturs närvarande period... Då vi i Sverige ha sådana författare som Tegnér, Geijer, ni, Leopold och Franzén, ja Atterbom och Wallin, behöfva vi icke beklaga oss öfver någon intellektuell fattigdom". På 30-talet lästes Svenska folkets historia "med djup och växande vördnad för Geijers snille"; i dess tredje del, som innehåller Gustaf II Adolfs historia, fann hon (8 januari 1837), "alla hans erkända förtjänster så till säga förklarade genom ämnets höga intresse och den väldiga, men på en gång hänförande tankekraft, hvarmed han vetat att under begränsade former framställa det lika stort, lika sant, lika fulländadt som hade man i själfva verkligheten genomlefvat denna våra häfders oförgätliga hjältedikt".

Den 5 oktober 1834 skref hon:

"Jag måste nu tala med eder ett par ord om Geijers Minnen — en bok, som gjort mig ett outsägligt nöje. Sedan Goethe tror jag mig ej hafva läst något som så uppfriskat mitt inre lif, som så uppdagat snillets individuella synkrets och tvingar hvar och en, som ej är blindfödd, närma sig den samma, att öppna ögonen, skåda in i själens djup och se. — Icke nog kan man beundra enkelheten af de medel hvarmed han tillvägabringar denna verkan på läsarens sinne. Jag hänföres häraf, och känner jag mig lika stolt, som vore jag en Uppsalastudent, att äga Geijer till landsman och till lärare. Lästes svenskan öfverallt, framträdde han visserligen såsom en af tidehvarfvets märkbaraste män. Men icke böra vi klaga öfver vetenskaplig råhet och snillearmod. Jag bortskänker hela det närvarande danska vitterhetsföljet för Geijer, Tegnér och er."

Geijers Litteraturblad, som stötte så många konservativa i landet, möttes med hänförelse på Sireköpinge. Möjligheten af en sådan månadsskrift visar i sanning en hög ståndpunkt hos nationen, skrifver fru Martina. En liten kontrovers hade visserligen familjen Schwerin, såsom grefve Lagerbrings närstående fränder, med Litteraturbladets författare, hvilken i en artikel (i decembernumret 1838) angrep Lagerbring som Gustaf IV Adolfs rådgifvare. Efter en skriftväxling mellan baron von Schwerin och Geijer slutade det hela fredligt i en något urskuldande förklaring af denne (aprilnumret 1839). Martina von Schwerin gladde sig öfver Geijers ädla sinnelag; men alla dessa subjektiva utlåtanden af den store historikern, som fyllde Litteraturbladets senaste nummer, menade ju Stella icke vara påkallade eller nödvändiga. "Mången skön, hög och djupsinnig tanke finner jag däri, och önskar blott att han ej i längden alltför mycket framställer sitt jag för att beskugga dem." —