Mimmis Porträtt

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 161 ]

MIMMIS PORTRÄTT.

.

Vill någon måla af mitt konterfej?
Det vore roligt nog att äga.
Med ögon blå, liksom Förgät-mig-ej,
Tör hjertat ha’ ett ord att säga.
Se! skälmen tittar fram ur kindens grop,
Att göra narr af eder allihop,
Som tro på sorgernas saga.

Nej, Glädjens Ljusalf är min unga vän
Den enda hvarför’ hjertat brinner;
Och vill han fly, han kommer nog igen,
Förr’n tåren bort jag torka hinner.
Lik soln, som klar ur molnen synes gå,
Ett kärleksbref med svarta kanter på,
Så ser jag ut, när jag gråter.

Glöm skuggen ej på ögonens gardin,
Likt lockarna kastaniebruna.
Magistern sagt, att läpparnas rubin
Är lik ett äple af Iduna.
Jag ej förstår mig stort uppå hans vers;
Han skrifver mycket både härs och tvärs,
Och sig vid Tantalus liknar.

Poeter äro konstigt folk, min sann!
De drömma vår, när himlen snögar;
I gamla folianter hvad han fann,
Likt brutna svärd i ättehögar,

[ 162 ]

Han vill min lilla hjerna anförtro; —
Men hvarför’ skall det lumpna skräpet bo
Inom ett lusthus och spöka?

I en roman jag ens ej tittat har,
Mitt hjerta är den bästa boken.
Om tiden något äfventyr mig spar,
Hvad jag lär skratta åt den token,
Söm ville böja knä för mig en gång!
Då straxt på dörren med ett hurtigt språng
Jag flög, som fågeln ur buren.

Nå, är din målning färdig? Mitt porträtt
Så troget som min spegel härmar?
Om själens täcka tittelblads-vignett
Till skriftens innehåll sig närmar;
Så läse hvem, som vill, i denna skrift!
Åt ingen christen själ, förr’n jag blir gift,
Originalet jag gifver.