Mina Pojkar/Ett litet inledningskapitel
| ← Tillegnan. |
|
Huru Olle och Svante fingo komma ut i skärgården. → |
Ett litet inledningskapitel.
Hela denna bok är en bok om sommaren, och det enda man behöfver komma ihåg, det är, att Olle var nio år och Svante var sju. Det är en gång så illa stäldt här i världen, att somliga gossar äro små och somliga stora. Somliga äro två år äldre och somliga två år yngre. Vore det inte så olyckligt, skulle många gossar vara snällare, än vad de egentligen äro; men nu kan den saken inte hjälpas. Ty det händer så sällan, att bröder födas lika gamla. Händer det någon gång, så kallas de tvillingar. Då äro de alldeles lika gamla, men blifva för det mesta så lika hvarandra, att inte ens mamma och pappa kunna skilja dem åt, utan att de få binda ett band om armen på den ena för att känna pojkarna åtskiljs. Så lika äro de. Och inte kan det vara roligt att hela lifvet få gå med ett band om armen, för att folk skall veta hvad man heter. Det kan då hvem som hälst tänka sig. Därför tror jag, att Olle och Svante egentligen tyckte bäst om, att vara store bror och lille bror, hur förargligt det än ibland kunde vara, och om de också hade önskat att vara tvillingar, så var det i alla fall alldeles för sent att tala om sådant. Olle var som sagdt nio år och Svante sju. Ingen människa kunde göra något vid den saken. Inte ens pappa och mamma. Och det hvarken pappa eller mamma kan, det kan ingen. Det vet alla gossar, både de som äro snälla, och de, som äro odygdiga.
Nu var det så märkvärdigt med Olle och Svante, att de gossarna bodde i Stockholm om vintern. Men de voro inte instängda för det. Hela hösten, vintern och våren hade de tumlat om på gårdarna och i Humlegården. Ibland hade de till och med varit ända ut på Djurgården. De hade sett snön komma och snön gå. De hade fått skidor af en snäll farbror, som på juldagen var i Stockholm och hälsade på. Och där fans stora drifvor och utmärkta backar i Humlegården. De plumsade i drifvorna och åkte i backarna. Olle gjorde en liten snöplog på gården och spände Svante för. Ty Olle var store bror och hade gått i slöjdskola, och Svante fick lof att göra, allt hvad store bror ville, därför att han var lille bror. Med den gjorde de vägar i snön och fingo beröm af en gammal fru, som inte tyckte om att väta ner sig om fötterna. Och de hade så roligt, att de önskade, att det alltid skulle vara vinter.
»Det kan aldrig vara så roligt om sommaren», sade Olle. »Jag önskar, att det aldrig blefve sommar.»
»Det önskar jag med», sade Svante. Han tyckte alltid som store bror, ty annars sade store bror, att han var dum.
Men pappa, som för det mesta satt inne och skref på dumma och tråkiga böcker, som små barn inte fingo läsa, han skrattade bara åt dem och frågade:
»Hvarför vill ni inte, att det ska’ bli sommar?»
»Jo, för då får vi inte åka skidor», sade Olle.
»Nej, då får vi inte åka skidor», sade Svante.
»Hvad du är dum», sade Olle. »Inte kan du åka skidor.»
»Jo, jag åkte i dag i en backe med gupp», sade Svante.
»Du?» sade Olle och satte upp läppen för att visa sig duktig.
Och så grälade de en stund, om Svante hade åkt i ett gupp eller inte. Men båda två voro ense om, att någon sommar ville de inte veta af. Ty ingenting kunde vara så roligt, som när det var vinter och snön låg kvar, så att man kunde åka skidor i backarna.
Men hur det var, så började snön att smälta, och när snön smälter, kan man inte åka skidor. Ty då klibbar snön fast under skidorna och ligger som riktiga klumpar under foten. I backarna började då, än här och än där, bara fläckar att titta fram, och de bara fläckarna blefvo till sist stora, vida ängar och fält. På gatorna hade det inte funnits snö på länge, och några slädar syntes inte i hela sta’n. Nu var det i stället snön, som låg kvar i små fläckar. Och då var det så besynnerligt, att en vacker dag hade både Olle och Svante aldeles glömt bort, att de inte brydde sig om annat än att åka skidor.
Och pojkarna voro ofta ute med pappa och mamma, som brukade gå utom tullarna.
Det kom fram gula och gråa ulliga hufvuden på videbuskar och sälgträd, och de kallades för kattungar. Blåa sippor sköto fram ur marken, och snart fans det också hvita. I stället för smutsiga vägar och våt mark blef det torra vägar och torr sand. Vinterrockarna hängdes undan, och det blef så lätt och muntert att springa omkring i tunnare kläder, allra hälst när man fick springa i bara mössan.
»Det är så bussigt att skubba i skogen», sade Svante, som var liten och knubbig. Han var glad, för att han slapp skidorna. Ty dem hade han aldrig riktigt kunnat styra, fastän han låtsades så. Men skubba det kunde han.
Nu är det emellertid så, att om man också kan gå utanför tullarna, så är ändå staden alltid staden. Och därför blef det stor glädje på gossarna, när pappa en dag talade om för dem, att de skulle få flytta till skärgården.
Ty det vet hvar och en, att ingenting är så roligt som att leka vid sjön, springa i båtar, hoppa på bryggor, klättra i bärg och meta abborrar.
Allt det skulle de få vara med om, sade pappa. Men då skulle de också hela sommaren vara snälla och lydiga.
När pappa sade detta, blefvo både Olle och Svante allvarsamma.
»Vill ni inte vara snälla och lydiga?» sade mamma.
»Jo-o», det ville de, förstås.
Men de sågo ändå snopna ut, som om någonting hade fattats.
»Hvad är det, ni vill då?»
Intet svar.
»Ja, ni begriper väl, att ni inte får vara ensamma vid strand, inte gå ensamma och meta, inte i några båtar och inte på några bryggor. Hör ni det?»
»Ja, hvad blir det då för roligt?» sade Olle.
»Då stannar vi kvar, där vi är», sade pappa, som alltid skulle hålla med mamma.
Då tego pojkarna och förargade sig öfver, att de stora alltid skulle få rätt. Men när de blefve ensamma, sade Svante till Olle:
»Tror du, att vi aldrig få hållas nere vid strand?»
Olle svarade inte.
»Får vi aldrig gå i några båtar?» sade Svante med högre röst.
Olle svarade inte ändå.
»Får vi aldrig vara ensamma och meta?»
»Äh, hvad du är dum!» sade Olle.
Och då teg Svante, därför att han tyckte, han var så dum.
Men när han inte frågade längre, då tyckte Olle, att han ändå skulle svara, och därför sade han:
»Kan du inte begripa, att pappa säger så, bara för att han ska’ hålla med mamma?»
Det gick Svante länge och funderade på. Och till sist frågade han:
»Hvarför ska’ pappa alltid hålla med mamma?»
»För att de är gifta, vet jag», svarade Olle.
Men Svante gick länge och undrade öfver, hvarför de, som äro gifta, alltid skola hålla med hvarandra. Och han tänkte, att om han blef gift och fick barn, skulle de få springa i båtar och på bryggor, klättra i bärg och meta fisk, bäst de ville. Ty han visste, hur roligt det var. Och han tänkte minsann inte glömma det, när han blef stor.