Mina Pojkar/Olles hämnd
| ← Svante trillar i sjön. |
|
Svante kommer i tidningen. → |
Olles hämnd.
Fastän Olle var glad, att han bekänt för sin mamma och nu inte längre behövde gå och tänka på, att han skulle be sin pappa skjuta den elaka gubben med revolver, så kunde han ändå inte glömma, att gubben kastat sten på Pudel, och att han sagt, att han tänkte skjuta hunden. Olle resonerade som så, att han hade aldrig menat, hvad han sa’, men det hade gubben gjort, och Pudel behöfde bara springa bort på ett par timmar, så gick Olle och letade efter honom och trodde, att gubben hade gjort honom något illa.
Olle gick med ett ord och hatade Jan Erik — så hette gubben — och en gång, när Olle och Svante voro ensamma uppe på bärget, som låg ovanför byggningen, där de bodde, så började gossarna att tala om gubben.
»Tror du, att han vill skjuta Pudel än?» sade Svante.
Ja, det trodde Olle.
»Tror du, han törs det då för pappa?» sade Svante.
»Om ingen ser det, så», svarade Olle.
I detsamma fingo pojkarna se Jan Erik, som kom ifrån skogen och gick nedåt sjön. Han slingrade till höger och vänster, och så stötte han emot ett trä. Då stannade han och försökte stå stadigt. Så spottade han och började träta på trä’t.
Svante skrattade till. Men Olle tystade på honom.
»Tyst, så får vi se, hvad han gör», sade Olle.
Jan Erik gick vidare, och pojkarna smögo sig efter honom. Hela tiden pratade han för sig själf, och de kunde höra, att han svor. Bäst det var, gick han på ett klädstreck, så att han fick det om halsen. Då stannade han igen och trätte ändå värre än förut. Men han tog inte bort strecket från halsen, utan han stod stilla, som om han varit hängd, började fumla i fickorna och tog fram en knif. Så skar han af strecket, så att alla de våta kläderna föllo på backen, och så gick han vidare igen.
Olle nöp Svante i armen, för att han inte skulle skratta igen, och så gingo pojkarna efter, tysta som råttor, för att inte Jan Erik skulle se dem.
Det såg ut, som om gubben blivit glad, när han skurit af klädstrecket. Ty då började han sjunga. Ingen kunde höra, hvad det var. Men sjöng gjorde han. Så stannade han och talade, om att han hade narrat någon, som ville göra honom illa, och så sjöng han igen. Som han började sjunga, gick han vidare utför backen, och nere vid stranden stannade han.
På en afsides plats, dit ingen mer än Jan Erik brukade gå, låg en liten brygga. Vid den bryggan låg en båt, som var Jan Eriks. Och alldeles bredvid båten var en buske.
Pojkarna hade många gånger sett, att när gubbben gick så där ostadigt på benen, så brukade han sätta sig där nere i båten. Det gjorde han nu också, och medan han vände ryggen mot land, smögo sig båda pojkarna bakom busken för att lura på Pudels fiende.
Gubben såg inte pojkarna, och när han kom ner i båten, så tog han en butelj ur fickan och drack en stor klunk. När han det hade gjort, såg han ännu gladare ut, än hvad han gjort, när han skar af klädstrecket. Han stoppade ner buteljen, fäktade med armarna och började prata.
Han talade, som om han hade fullt med folk omkring sig. En kallade han för kapten och en annan för styrman. Somliga gav han fula öknamn, och somliga sade han, att han tyckte om. Han var ute på långresa, sade han, och det var vackert väder. Båten gick för fulla segel, och han skulle visa, hvem som var kapten.
»Jag tror bestämt, han leker ångbåt», sade Svante.
»Hvad du är dum», sade Olle. »Han är ju full.»
»Jaså», sade Svante.
Men medan gubben satt där och pratade, måtte han ha blivit sömnig. Ty bäst det var, slutade han att prata. Och till sist somnade han.
Då smögo sig båda pojkarna fram, och de hade genast klart för sig, att de skulle spela gubben ett spratt.
»Ska vi ta loss båten och skjuta den ifrån land?» sade Svante och fnittrade.
»Nej», sade Olle. »Hvad tror du, han bryr sig om det?»
»Om vi skulle plaska vatten på honom», sade Svante.
»Nej», sade Olle. »Då kan vi få smörj.»
I detsamma fick Olle en ljus idé. Han talade om den för Svante, och det bar genast i väg med båda pojkarna uppför backen. De gingo så tysta och illmariga, och de tittade sig om, för att ingen skulle få se dem.
Nu var det så, att pappa och mamma hade gått ut och plockat svamp, och flickorna hade passat på och gjort sig litet ledigt. Därför kunde Olle och Svante göra hvad de ville, och det gjorde de också. De började att plocka fram, allt hvad de skulle ha, och det var mycket saker.
Först var det några kuddar och dynor, som de togo ur barnkammaren. Så var det pappas gamla fiskrock, ett par byxor och ett par trasiga skor. Så var det en handduk och en stor slokhatt. Och allra sist var det ett stort leksaksgevär med bajonett.
Det skulle de nu göra en gubbe af, och det var minsann inte lätt. Men de knäppte rocken om en stor kudde, och där rocken slutade, satte de fast byxorna. Benen på dem stoppades med kuddar, och nederst bundo de fast benen med snören. På samma sätt stoppade de armarna fulla med dynor och filtar, och där kudden stack upp över rockkragen gjorde de ett hufvud. De snodde en handduk runt omkring och ritade med kol både ögon, näsa och mun. Så gingo de ut i skogen, som växte alldeles bredvid, och där togo de gråa och svarta lafvar, som gjordes till skägg. Stora mustascher skulle han ha’, och långt helskägg. Det fick han också. Och när de till sist satt slokhatter på hans hufvud, så såg gubben så ryslig ut, som man någonsin kunde önska sig.
Pojkarna hade förstås liksom litet bråttom. För de voro ej angelägna, att någon skulle få se dem och komma och hindra dem. Men det kom ingen, och nu gällde det att få gubben ned till sjön.
Olle och Svante hjälptes åt att bära ut honom, och där satte de honom på en fyrhjulig vagn. Svante drog. Olle höll i gubben, och så bar Olle geväret i handen.
Rysligt rädda voro de förstås, att Jan Erik skulle hinna vakna, innan de kommo ner. Men det gjorde han då inte, utan när de kommo dragande utför backen, sof han, så att man kunde höra honom snarka på långa håll.
»Nu ska’ han allt få, för att han ville skjuta Pudel», tyckte Olle.
»Tror du, han blir rädd?» sade Svante.
Det hoppades Olle.
Men nu fick man gå försiktigt till väga. Båda pojkarna hjälptes åt att släpa ut gubben på bryggan — inte den riktiga gubben, förstås, utan sin gubbe — och där satte de honom och stälde en sten bakom, så att han skulle kunna sitta rak. De satte honom alldeles midt emot den riktiga gubben, som låg och sof, och så gillrade de upp geväret under armen på dockgubben, så att det skulle se ut, som om han siktade på den riktiga gubben.
Och när det altihop var gjordt, kröpo de bakom busken igen och väntade.
De fingo vänta länge. Ty gubben i båten snarkade lika hårt som förut. Och då beslöto pojkarna, att han skulle väckas.
Och så togo de två stora stenar och kastade i sjön bredvid båten, så att vattnet plaskade midt i ansiktet på gubben, som låg och sof.
Han flög upp, och han såg ut, som om han just tänkte säga något vackert. Men i detsamma fick han syn på den andra gubben, som satt på bryggan och sigtade midt i ansiktet på honom med en bössa. Hade han då inte druckit så mycket, så hade han nog inte blifvit så rädd. Men nu gaf han sig inte tid att tänka på nå’nting. Han blev så rädd, så han sprang opp. Och när han sprang opp, tog han öfverbalansen, och innan pojkarna hunno sansa sig, så for gubben på hufvu’t i sjön med benen i vädret.
Pojkarna blevo så rädda, så de tordes inte se på hvarandra. De trodde, förstås, att Jan Erik aldrig skulle komma opp igen. Men det gjorde han, och när han det gjorde, måtte han bestämdt ha varit nykter. För han sprang inte längre, utan han stannade, där han var, och bara tittade på gubben, som satt på bryggan och såg grym ut.
Så svor han ett tag och gick fram och tog i honom. Och när han då märkte, hvad det var, så gaf den riktige gubben den andre en spark, så att han flög långt ut i sjön. Se’n svor han på, att han skulle få veta, hvem som spelat honom detta spratt, och den skulle han slå af både armar och ben. Och se’n gick han sin väg.
Nu fingo, förstås, pojkarna bråttom med att plocka opp alla sakerna ur sjön, och när de kommo hem, fingo de hvar sin risbastu, för att de blött ner mammas och pappas kuddar och skrämt en gammal gubbe i sjön.
Men Olle tyckte, att nu hade Jan Erik fått, för att han slog Pudel halt och ville skjuta honom. Och när han kom ihåg, hur gubben sett ut — när han vaknade, fick se dockgubben, trillade i sjön och larfvade våt hemåt — då tyckte han, att han hade haft valuta för sin risbastu. Det tyckte Svante också. Men han gick allt och var liksom litet rädd för Jan Erik. För han trodde, pappa kunde tala om, hvem som satt dit dockgubben.