Mina Pojkar/Svante trillar i sjön
| ← Olles och Svantes hund. |
|
Olles hämnd. → |
Svante trillar i sjön.
Utan att någon mer än Olle visste om det, brukade Svante då och då gå ner till sitt hål på bryggan, där han kunde ligga på magen och kika på fiskarna. Han hade gjort det så länge, att han nästan började tro, att han hade lof till det.
Men på sista tiden fans där inte så många fiskar att titta på. Antingen hade de små fiskarna blifvit stora, eller också hade de gått längre ut till hafs, och när Svante inte kunde se dem längre, så började han undra, om han inte skulle kunna få se dem, ifall han gick ända ut på bryggan och tittade ned där. Han gjorde så en vacker dag. Och mycket riktigt! Där fans fiskarna.
Svante lade sig på magen ute på bryggan och tittade på fiskarna. Han tordes inte gå efter sitt metspö, ty då kunde någon fråga honom, hvart han skulle gå. Men han låg stilla på magen och höll andan. Så roligt tyckte han, att det var.
Längst uppe i vattenbrynet summo en hel mängd med små fiskar, som kallades »sabikar». De dögo inte till nå’nting, och så brukade de äta opp masken. Litet längre ner såg Svante, hur de silvervita mörtarna blänkte. Och allra längst ner på botten stodo aborrarna stilla och latade sig. En gång kom en stor gädda och slök en mört midt för näsan på Svante. Svante höll på att skrika högt, men han ville inte skrämma gäddan, som stod stilla. Svante trodde, att hon tuggade.
Så kom det en ångbåt ute på fjärden. Det var en stor hvit båt, som gick på Norrland och gjorde de värsta svallvågorna.
»Nu blir det lifvat!» tänkte Svante.
Han plirade upp med det ena ögat för att se, om inte svallvågorna närmade sig. Som ett helt bärg höjde sig vattnet framför honom, och Svante såg, hur fiskarna började guppa på botten. Så smällde vågen upp emot bryggan. Svante blef aldeles våt. Och han kunde ingenting se. Det kom en ny våg, flere vågor. Allesammans plaskade de öfver hans armar och ansikte. Men när de voro borta igen, och Svante kunde se ned på botten, då voro fiskarna liksom bortblåsta.
»De blef rädda», tänkte Svante.
Och han låg och väntade på, att fiskarna skulle komma igen.
Det gjorde de inte. Men i stället fans där en hel mängd andra rara saker att titta på. Där fans tomma ansjovisburkar och spräckta kaffekoppar, en rostig råttfälla, stora bitar järnbleck, gamla spikar och tunnband af järn. Så fans där potatisskal och äggskal, och längst nere på botten såg Svante tydligt skrovet på en liten båt, som hade sjunkit.
Svante vände sig om och tittade uppåt backen. Nej, där fans ingen. Där fans bara Pudel, som stod bakom honom, viftande med svansen och såg intresserad ut.
Svante visste mycket bra, vad det betydde. Ty Pudel hade lärt sig att springa efter saker, som man kastade i vattnet. Det hade gått så till, att det fans på ön en annan hund, som var mycket skicklig i den konsten. Han simmade efter käppar och grenar långt ute i vattnet, bar dem i land och lade dem framför sin herre. En dag kom den främmande hunden och viftade på svansen åt Olle, för att han skulle kasta i något, som han fick simma efter. Pudel var med, och när han såg den andra hunden simma efter träbiten, stod Pudel på stranden och tjöt. Olle kastade i träbiten en gång till, och den främmande hunden skulle just simma efter den. Men då reste Pudel borst, morrade ilsket åt den främmande hunden och sam själf efter träbiten. Han ville förstås vara lika god, han också.
Sedan den dagen sam Pudel efter allt, hvad man kastade i åt honom, bara det kunde flyta. Och nu stod han på bryggan och viftade åt Svante på sin stubbiga svans.
Svante visste mycket väl, hvad det betydde. Men han tordes inte låta Pudel simma. För pappa hade sagt, att Pudel inte fick bada mer än en gång om dagen. Och det hade han redan gjort.
I stället tog Svante sig för att gå fram och tillbaka på bryggan, hack i häl följd af Pudel, som spetsade öronen och undrade, hvad det var frågan om. Det kunde Pudel inte förstå. Men Svante hade i tankarna börjat att leka ångbåt. Bryggan var lång och gick i krok. Svante satte händerna i fickorna och skrek gällt. Då var han kapten, som stod på kommandobryggan och blåste i pipan. Så satte han ut truten, så mycket han orkade, och sade: »Hsch! Hsch! Hsch!»
Då gick båten.
Så visslade han en gång till, och så sade han »Hsch». Då backade båten och lade i land. Och så skulle Svante kasta i land linan. Då var han styrman och skulle ställa sig på landgången och ta’ emot biljätter. Pudel var passagerare, och Svante lekte, att han hade tappat biljetten.
»Får jag be om biljetten?» sade Svante.
»Voff!» sade Pudel.
»Hvasa? Har du ingen biljett?» sade Svante.
Pudel skälde igen.
»Då får du inte komma i land», skrek Svante.
Han sprang fram emot Pudel och skulle knuffa till Pudel. Men Pudel hoppade undan, Svante snafvade — just på det stora hålet där han brukade ligga och kika på fiskarna — och innan han visste ordet af, låg han pladask i sjön.
Där låg nu Svante och plaskade. Styrman och kapten och hela härligheten. Svante kände, hur han blef våt och hur han sjönk. Men han blef inte just rädd. Ty han var van att doppa hufvudet under vattnet, när han badade, och han trodde, att han skulle komma upp igen. Det gjorde han också. Han fick hufvudet upp öfver vattnet, och han plaskade och slog med händerna alldeles förtvifladt. Men han kände, att han inte kunde hålla sig uppe, utan skulle sjunka igen. Då blef Svante rädd och satte till att skrika, så mycket han orkade. Men i detsamma fick han mun full af vatten, och så sjönk han igen.
Då hade det allt varit slut med lilla Svante, om inte Pudel hade varit. Pudel stod på bryggan och gnällde och jämrade sig. Han sprang i land och stod där och viftade med svansen. För han trodde förstås, att Svante skulle komma opp igen, som han brukade göra, när han badade. Men när Pudel såg, att Svante sjönk andra gången, då förstod Pudel, att inte allting var, som det skulle vara. Så kom han ihåg, att han kunde bära träbitar i land, och så gaf han sig i efter lilla Svante. Och just som Svante kom upp för tredje gången, så hann Pudel fram och nafsade ett duktigt tag i Svantes tröja.
Det var ett svårt arbete för Pudel. Ty Svante var den tyngsta bumling, han någonsin släpat i land. Pudel höll styft tag och drog och knogade. Hålla Svante öfver vattnet, det orkade han inte, utan han drog honom som en annan klump tvärs genom vattnet. Men i land kom han, och på strand lade han Svante och stannade bredvid honom.
Där låg Svante, och det blef som en liten sjö omkring honom. Det rann ur hans våta kläder. Det rann ur näsa, ögon och mun, ur håret och överallt. Svante visste inte rätt, hvar han var hemma, och han trodde först nästan, att han var kvar i sjön.
Men till sist kvicknade han vid, och då förstod han, hur rysligt han hade ställt till. Han hade gått olofvandes ner till bryggan och fallit i sjön. Nu var han genomvåt, och han var tvungen att gå och tala om alltsammans. Våt och snopen, stöflade han i väg uppför backen. Klafs, klafs lät det för hvart steg han tog. Svante blef så bedröfvad, att han tyckte, han aldrig hade varit så ledsen förr, och han trodde, att vägen aldrig skulle ta’ slut. Och han grät så bittert, att han inte en gång kom ihåg att klappa Pudel, som hade dragit upp honom och som hela tiden hoppade omkring honom och skälde af belåtenhet.
Men hem kom han till sist, och det blef ett väsen, som var värre, än Svante någonsin kunde tänka sig. Mamma blef så hvit som ett lärft, när hon fick se honom, och det första Svante fick göra, var att krypa ur kläderna och gå till sängs. Pappa kom in, och han sade, att om han gjorde rätt, skulle han basa Svante, som varit olydig och gått ner till bryggan.
Men den som fick beröm, det var Pudel. Han blef klappad af alla människor. Mamma skickade ut och köpte honom ett stort skrofmål med kött, och när han blef torr, fick han krypa i Svantes säng och lägga sig.
Där satt Svante och lekte med Pudel, och när Olle kom hem och fick se honom, så var Svante glad igen och låg och skrattade.
»Har du varit i sjön?» sade Olle.
»Jaha», svarade Svante.
»Hur bar du dig åt?» frågade Olle.
»Jag trillade i», sade Svante.
»Hur kom du opp då? Du, som inte kan simma!» frågade Olle.
»Pudel drog upp mig», sade Svante.
»Ja, men hvad tänkte du på, när du låg i sjön?» sade mamma, som kom i dörrn.
»Jag tänkte på hur jag skulle komma opp», svarade Svante.
Sedan den dagen var emellertid Svante så stolt öfver Pudel, som om det varit hans förtjänst, att Pudel hade dragit opp honom. Och han sade många gånger till mamma:
»Tänk så bra, att vi har Pudel. För om jag trillar i sjön igen, så drar Pudel opp mig.»
»Du trillar inte dit», sade mamma.
»Ja, men om jag trillar», sade Svante.
»Det är inte sagt, att Pudel dra’r opp dig en gång till», sade mamma.
»Hvarför?» sade Svante.
»Jo, för är du så dum, så tycker nog Pudel, att du gärna kan ligga där.»</a>
Det tyckte Svante vara orättvist emot Pudel. Och han riktigt gick och önskade, att han skulle trilla i för andra gången, bara för att mamma skulle få se, att Pudel drog upp honom igen.