Myladys son/Del I/Kapitel 01

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Richelieus vålnad

En nattlig rond  →

I.
RICHELIEUS VÅLNAD.

I ETT RUM I KARDINALPALATSET, VID ETT AV papper och böcker betäckt bord med hörn av förgyllt silver, satt en man, som höll huvudet lutat mot sina båda händer.

Bakom honom var en stor kamin, i vilken brann en brasa, vars glödande kol då och då rasade ned mellan det breda gallrets förgyllda järn. Det svaga skenet från denna eld föll baktill på den tankfulle mannens präktiga dräkt, som framtill belystes av en med brinnande vaxljus försedd kandelaber.

När man såg den långa, röda rocken och de dyrbara spetsarna, den bleka och av grubbel nedtyngda pannan, när man iakttog ensligheten i denna kammare och tystnaden i mottagningsrummet utanför, när man hörde vaktposternas avmätta steg i förstugan, skulle man kunnat tro, att kardinal Richelieus vålnad ännu dvaldes i sitt rum.

Ack, i själva verket var det också blott en vålnad av den store mannen! Frankrike försvagat, kungamakten misskänd, de stora åter vanmäktiga, fienden inträngd över gränsen — allt bevisade, att Richelieu icke längre fanns till.

Men vad som ännu tydligare ådagalade, att den röda rocken ej tillhörde den gamle kardinalen, var denna enslighet, dessa korridorer utan hovmän, dessa av vakter uppfyllda gårdar, detta spefulla sorl, som uppsteg från gatan och inträngde genom fönstren och slutligen detta avlägsna, ständigt förnyade dån av skott, vilka lyckligtvis avlossades utan mål och utan verkan, endast för att övertyga drabanterna, schweizarna, musketörerna och soldaterna, som omgåvo Palais-Royal (ty själva Kardinalpalatset hade bytt om namn) att även folket var väpnat.

Denna Richelieus vålnad var Mazarin.

Men Mazarin var ensam och kände sig svag.

— Utländing! mumlade han. Italienare! Se där deras stora slagord! Med detta ord mördade, hängde och söndersleto de Concini, och om jag lät dem hållas, skulle de mörda och sönderslita mig också, fastän jag aldrig gjort dem något ont utan bara pungslagit dem en smula. De dumsnutarna, de inse inte, att deras verkliga fiende icke alls är denne italienare, som talar franska så illa, utan vida mer de, som ha förmåga att säga dem de angenämaste saker på den renaste parisdialekt.

— Ja, ja, fortfor ministern med sitt sluga leende på de bleka läpparna, ert knot säger mig, att gunstlingars öde är vanskligt; men om ni veta detta, så borde ni också veta, att jag inte är någon vanlig gunstling! Greven av Essex hade en kostlig diamantring, som hans kungliga älskarinna hade givit honom … jag har bara en simpel ring med ett namnchiffer och ett datum, men denna ring har blivit helgad i Palais-Royals kapell, och därför ska de inte kunna krossa mig, som de önska. De märka inte, att med deras evinnerliga rop: Ned med Mazarin! har jag dem att ropa än »Leve herr Beaufort!» än »Leve prinsen!» och »Leve parlamentet!» Nåväl, herr de Beaufort sitter på Vincennes och prinsen ska också komma dit en vacker dag, och parlamentet … nå, vi få väl se, vad vi ska göra med parlamentet; vi ha ju Orléans och Montargis.

Han försjönk åter i sina betraktelser.

Mazarins ställning var verkligen kritisk, och den dag, som nu förgått, hade gjort den ännu svårare. Driven av sin lumpna girighet hade han nedtryckt folket med pålagor, och detta folk, som enligt generaladvokaten Talons yttrande endast ägde själen kvar, emedan den ej kunde säljas på auktion, hade för länge sedan börjat knota.

Därtill kom, att Mazarin hade varit nog oförsiktig att reta ämbetsmännen emot sig. Han hade sålt tolv statssekreterarefullmakter; men då dessa ämbetsmän betalade sina befattningar ganska dyrt och tillkomsten av de tolv nya kollegerna förringade platsernas värde, hade de äldre kommit tillsammans, svurit att ej fördraga denna tillökning utan motstå hovets förföljelser och lovat varandra, att i händelse någon av dem genom detta trots förlorade sin plats, skulle de andra sammanskjuta den summa, han betalat därför.

Den 7 januari hade sju eller åttahundra handlande i Paris församlat och sammangaddat sig till följd av en ny skatt, som man ville pålägga husägarena, och uppdragit åt tio ibland dem att å deras vägnar tala med hertigen av Orléans, som enligt sin vana traktade efter popularitet. Hertigen av Orléans hade mottagit och åhört dem med största artighet, givit dem förhoppningar om någon jämkning, lovat dem att tala med drottningen och slutligen avskedat dem med furstars vanliga ord: Vi få väl se!

Den 9 januari hade statssekreterarna å sin sida infunnit sig hos kardinalen, och en av dem, som förde ordet, hade talat med så mycken djärvhet och fasthet, att kardinalen blivit helt överraskad därav. Även han hade avskedat dem med samma ord som hertig d'Orléans: Vi få väl se!

För att ’se’ hade man då församlat rådet och skickat efter överintendenten för finanserna, d Emery.

Denne d'Emery var mycket hatad av folket, först och främst emedan han var överintendent för finanserna, och varje sådan ovillkorligen måste vara hatad, och för det andra emedan han — det måste vi medge — verkligen förtjänade att vara det.

På ministerns befallning hade d'Emery skyndat dit, blek och förskrämd, och berättat, att hans son samma dag varit nära att bli mördad på torget utanför Parlamentshuset. Han hade där blivit omringad av en folkhop, som förebrådde honom hans hustrus lyx. Hon hade nämligen en hel våning tapetserad med röd sammet och guldfransar.

Överintendentens son hade varit nära att bli ihjälklämd, då en av hopen föreslagit, att man skulle krama honom, tills han givit ifrån sig allt det guld, han slukat.

Dagen därpå hade förste presidenten Mathieu Molé blivit anfallen. Med det mod och den behärskning, som utmärkte honom, hade han förklarat, att om fridstörarna icke lydde konungens befallningar, skulle han låta uppresa galgar på torgen och hänga de mest uppstudsiga bland dem. Härpå svarade de, att de icke önskade högre än att se galgar uppresas, ty då skulle de hänga de brottsliga domare, som köpte hovgunst genom folkets förtryck.

Icke nog härmed; då drottningen den elfte begav sig till mässan i Notre-Dame, hade hon förföljts av mer än tvåhundra kvinnor, som skreko och begärde rättvisa. De hade dock ingen elak avsikt; de ville blott knäfalla för drottningen och försöka väcka hennes medlidande, men vakten hindrade dem därifrån och drottningen fortsatte, stolt och högdragen, utan att lyssna till deras rop.

Den dag, på vars afton vår berättelse börjar, hade konungen, som då blott var tio år gammal och nyligen haft kopporna, under förevändning att i Notre-Dame hembära Försynen tacksägelser för sin återvunna hälsa, samlat sina drabanter, sina schweizare och sina musketörer och uppställt dem kring Palais-Royal, på kajerna och Pont-Neuf. Sedan han bevistat mässan, hade konungen begivit sig till parlamentet, där han icke blott stadfäst sina förra påbud, utan även utfärdat fem eller sex nya, vilka alla, såsom kardinal de Retz säger, voro mer eller mindre fördärvliga.

Till följd härav hade förste presidenten, vilken, som vi redan sett, de föregående dagarna stått på hovets sida, nu ganska dristigt uppträtt mot ett dylikt sätt att föra kungen till Parlamentshuset för att överrumpla och kränka omröstningsfriheten.

Men de, som ivrigast uppträdde emot de nya skattepåbuden, voro presidenten Blancmesnil och parlamentsrådet Broussel.

Då dessa påbud voro utfärdade, återvände konungen till Palais-Royal. En stor folkhop syntes i hans väg, men då man visste, att han kom från parlamentet, men ej om han varit där för att giva folket rättvisa eller ytterligare förtrycka det, hördes ej ett enda jubelrop på hans väg, inga lyckönskningar till hans återvunna hälsa. Allas ansikten voro tvärtom mulna, några till och med hotfulla.

Fastän konungen återkommit, förblevo trupperna uppställda; man befarade upplopp, då folket fått höra resultatet av parlamentssessionen. Och knappast hade ryktet om de ytterligare ökade skattebördorna spritt sig, förrän folkskockningar vidtogo och höga rop hördes: ’Ned med Mazarin! Leve Broussel! Leve Blancmesnil!’ Man försökte skingra skarorna, men de tillväxte i stället, och ropen fördubblades i styrka.

Order utdelades just till de kungliga gardena att icke blott hålla stånd utan även utsända patruller på gatorna Saint-Denis och Saint-Martin, där folkhoparna tycktes vara talrikast och oroligast, då man i Palais-Royal anmälde borgmästaren.

Han blev genast insläppt. Han kom för att tillkännagiva, att om man icke genast upphörde med dessa fientliga åtgärder, skulle hela Paris inom två timmar stå under vapen.

Man överlade just om vad som vore att göra, då Comminges, löjtnant vid drabanterna, inträdde med sönderrivna kläder och blodigt ansikte. När drottningen fick se honom, uppgav hon ett utrop av bestörtning och frågade honom, vad som stod på.

Såsom borgmästaren nyss förutsagt, hade folket förbittrats vid åsynen av drabanterna. De uppbragta skarorna hade besatt klocktornen och börjat klämta. Comminges hade likväl hållit stånd och arresterat en man, som tycktes vara en av de förnämsta uppviglarna, samt befallt att han såsom en varnagel skulle hängas vid La Croix du Trahoir. Soldaterna hade släpat bort karlen, för att verkställa ordern, men då de kommit till hallarna, hade de anfallits med stenkastning och spjutstötar. Upprorsmakaren hade begagnat sig av tillfället för att undkomma, uppnått Tiquetonne-gatan och störtat in i ett hus, vars port soldaterna genast slagit in.

Denna våldsamhet var emellertid gagnlös, ty man kunde ej återfinna flyktingen. Comminges hade lämnat en vaktpost på gatan och med den övriga truppen återvänt till Palais- Royal för att inför drottningen redogöra för vad som hänt. Hela vägen hade han förföljts av rop och hotelser, flera av soldaterna hade sårats av lansar och hillebarder och han själv träffats av en sten över ena ögat.

Comminges berättelse bekräftade sålunda borgmästarens uppgift. Då man ej kunde hålla stånd mot ett allvarsamt uppror, lät kardinalen utsprida bland folket, att trupperna endast för ceremoniens skull blivit uppställda på kajerna och Pont-Neuf och att de skulle draga sig tillbaka.

Vid fyratiden på eftermiddagen sammandrogos de också till Palais-Royal. Man placerade emellertid en postering vid Barrière des Sergents, en annan vid Quinze-Vingts, en tredje vid Butte Saint-Roch. Man uppfyllde gårdar och bottenvåningar med schweizare och musketörer och höll sig beredd.

Så stodo sakerna, då vi införde läsarna i Mazarins rum, som förr varit Richelieus. Vi ha redan erfarit i vilken sinnesstämning kardinalen lyssnade till folkets knot, som inträngde genom fönstren i hans rum tillika med ekot av bösskotten.

Plötsligt upplyfte han huvudet med rynkade ögonbryn såsom en man, vilken fattat ett beslut, riktade blicken på en stor pendyl, som just slog sex, tog upp en liten silverpipa, som låg på bordet, och blåste två gånger däri.

En hemlig tapetdörr öppnades utan buller, en svartklädd man närmade sig tyst och stannade bakom länstolen.

— Bernouin, sade kardinalen utan att vända sig om, vilka musketörer äro på vakt i palatset?

— Svarta musketörerna, monseigneur.

— Vilket kompani?

— Trévilles kompani.

— Är någon officer av kompaniet där ute i förmaket?

— Ja, löjtnant d'Artagnan.

— En bra karl, tror jag?

— Ja, monseigneur.

— Giv mig en musketörrock och hjälp mig att kläda mig.

Kammartjänaren gick ut lika tyst som han kommit och återvände strax därefter med den begärda dräkten.

…en svartklädd man närmade sig tyst och stannade bakom länstolen. (Sid. 10.)

Tyst och tankfull började kardinalen taga av sig den högtdsdräkt, han iklätt sig för att övervara parlamentssessionen, och påtaga sig vapenrocken, vilken han till följd av sina forna fälttåg i Italien bar med en viss ledighet. När han var färdigklädd, sade han:

— Gå efter löjtnant d'Artagnan.

Denna gång gick kammartjänaren ut genom stora dörren, men lika tyst och stum som förut. Man kunde ha tagit honom för en skugga.

Då kardinalen blev ensam, såg han sig med en viss tillfredsställelse i en spegel. Han var ännu ung, knappt fyrtiosex år, han var välväxt, knappt under medellängd, hade frisk hy, eldig blick, stor, men välformad näsa, bred och majestätisk panna, kastanjebrunt, något krusigt hår samt skägg, mörkare än håret och alltid väl vårdat.

Han satte på sig axelgehänget, och höll just på att draga på ett par silkesvantar, då dörren öppnades.

— Löjtnant d'Artagnan, anmälde kammartjänaren.

En officer inträdde.

Det var en man om trettionio eller fyrtio år, tämligen liten, men välväxt, mager, med livfulla ögon, mörkt skägg och håret något gråsprängt, som det ofta kan vara, då man funnit livet antingen för angenämt eller för hårt, och i synnerhet då man är mycket mörklagd.

D'Artagnan tog några steg fram i kammaren, som han igenkände, emedan han varit där en gång i kardinal de Richelieus tid, och då han icke såg någon annan i detta rum än en musketör av hans eget kompani, kastade han en blick på denne och igenkände genast kardinalen.

Han stannade i en vördnadsfull, men värdig ställning, såsom det anstår en man av stånd, vilken ofta varit i sällskap med förnäma och högättade herrar.

Kardinalen riktade på den inträdande en mera skarp än djup blick och betraktade honom uppmärksamt. Därpå sade han:

— Ni är löjtnant d'Artagnan?

— Ja, monseigneur, svarade officeren.

Kardinalen mönstrade ännu ett ögonblick detta kloka huvud och detta uttrycksfulla ansikte, vars ovanliga rörlighet lugnats av åren och erfarenheten, men d'Artagnan bestod denna granskning såsom en man, den där tillförene varit ett mål för långt mera genomträngande blickar.

— Herr löjtnant, sade kardinalen, ni skall följa mig, eller rättare sagt, jag skall följa er.

— Jag står till er tjänst, monseigneur, svarade d'Artagnan.

— Jag önskar själv visitera posterna, som omgiva Palais-Royal. Tror ni, att man utsätter sig för någon fara?

— Någon fara, monseigneur? Hur så?

— Det påstås, att folket är upproriskt.

— Den kungliga musketörsuniformen är mycket respekterad, monseigneur, och i alla händelser åtar jag mig att med tre till jaga hundra av dessa tölpar på flykten.

— Ni såg likväl vad som hände Comminges.

— Herr de Comminges är vid drabanterna, inte vid musketörerna, svarade d'Artagnan.

— Det vill säga, att musketörerna äro bättre soldater än drabanterna? återtog Mazarin småleende.

— Var och en hyser förkärlek för sin uniform, monseigneur.

— Utom jag, genmälde Mazarin alltjämt småleende, ty ni ser att jag avlagt min och i stället tagit på mig er.

— Besitta, vilken blygsamhet, monseigneur, svarade d'Artagnan. För min del får jag säga, att om jag hade ers eminens uniform, skulle jag vara nöjd med den.

— Ja, men den vore kanske inte så säker, då man ämnar sig ut i kväll. Bernouin, min hatt!

Kammartjänaren kom in med en uniformshatt med breda brätten. Kardinalen satte den helt kavaljersmässigt på huvudet och sade, vänd till d'Artagnan:

— Ni har väl sadlade hästar i stallet?

— Ja, monseigneur.

— Gott, låt oss då bege oss av.

— Hur många man önskar ni, monseigneur?

— Ni sade, att ni åtoge er att med fyra man jaga hundra tölpar på flykten … som vi kanhända stöta på tvåhundra, så tag åtta.

— Som ers eminens behagar.

— Den här vägen. Lys oss, Bernouin.

Kammartjänaren tog ett ljus, kardinalen tog en liten nyckel från sitt skrivbord, och sedan han öppnat dörren till en lönntrappa, befunno de sig strax därefter på gården till Palais-Royal.