Myladys son/Del II/Kapitel 24
| ← Arbetarne |
|
Den maskerade mannen → |
XXIV.
REMEMBER.
EFTER SLUTAD BIKT BEGICK KARL DEN HELIGA nattvarden, varefter han begärde att få se sina barn. Klockan slog tio; som konungen redan sagt, blev det ej något långt dröjsmål
Emellertid väntade folket redan; man visste, att avrättningen var utsatt till klockan tio och samlade sig därför på den öppna platsen utanför palatset och de närgränsande gatorna. Konungen började höra det avlägsna buller, som folkmassorna och havet åstadkomma, då de förra uppröras av lidelser, det senare av stormar.
Konungens barn, prinsessan Charlotte och Henrik, hertig av Glocester, anlände; den förra var en liten blond, vacker flicka med tårfyllda ögon, den senare en gosse om åtta eller nio år, vars torra ögon och trotsigt uppdragna läpp förrådde gryende stolthet. Han hade gråtit hela natten, men i alla dessa människors närvaro ville han ej gråta.
Karl kände sitt hjärta smälta vid åsynen av de båda barnen, vilka han ej sett på två år, och som han nu återsåg först i sin sista stund. En tår trängde sig fram i hans öga, men han vände sig bort för att avtorka den, ty han ville synas stark inför dem, åt vilka han skulle testamentera ett så tungt arv av lidande och olyckor.
Han talade först till den unga flickan; han drog henne intill sig och uppmanade henne till gudsfruktan, undergivenhet och dotterlig kärlek. Därefter tog han den lille hertigen av Glocester och satte honom på sitt knä för att på samma gång kunna trycka honom till sitt hjärta och kyssa honom.
— Min son, sade han, när du kom hit, såg du många människor på gatorna och i detta palats; dessa människor skola nu hugga huvudet av din far… glöm det aldrig. De skola kanske en dag, då de se dig hos sig och ha dig i sitt våld, vilja kora dig till konung med uteslutande av prinsen av Wales eller hertigen av York, dina äldre bröder, av vilka den ene är i Frankrike och den andre jag vet inte var, men du är inte konung, min son, och kan inte bliva det förrän vid deras död. Svär mig därför, att inte låta dem sätta kronan på ditt huvud, förrän du äger laglig rätt att bära den, ty om du gjorde det, hör mina ord, min son, om du gjorde det, så skulle den dag komma, då de toge både din krona och ditt huvud, och den dagen skulle du inte kunna dö lugn och utan samvetskval, som jag nu dör. Svär, min son!
— Sire, jag svär ers majestät… började barnet, i det han lade sin lilla hand i faderns.
— Henrik, avbröt Karl, kalla mig din far.
— Min far, återtog gossen, jag svär, att de hellre skola få döda mig än kora mig till konung.
— Det är bra, min son, svarade Karl. Omfamna mig nu ännu en gång… även du, Charlotte, och glöm mig inte.
— O nej, aldrig, aldrig! utropade de båda barnen, i det de slingrade sina armar om konungens hals.
— Farväl, sade Karl, farväl, mina barn! För bort dem, Juxon… deras tårar skulle eljest beröva mig modet att dö.
Juxon drog de stackars barnen ur faderns armar och lämnade dem åt de personer, som infört dem.
Dörrarna öppnades bakom dem, och alla fingo nu komma in.
Då konungen såg sig ensam mitt ibland mängden av de soldater och nyfikna, som började strömma in i rummet, påminde han sig, att greve de La Fère befann sig helt nära under golvet, där han ej kunnat se eller höra, vad som tilldragit sig.
Han darrade vid tanken på, att Athos skulle laga minsta buller för en signal och förråda sig själv, om han åter började arbeta. Han höll sig därför alldeles orörlig, och de andra följde hans exempel.
Konungen misstog sig ej. Athos var verkligen under golvet, där han lyssnade, förtvivlad över att icke få höra signalen. I sin otålighet började han stundom åter bryta lös stenar, men hejdade sig snart av fruktan att höras.
Denna förfärliga overksamhet varade i två timmar. Dödstystnad härskade i konungens rum.
Slutligen beslöt Athos att utforska orsaken till denna hemska tystnad, som blott stördes av folkets mäktiga sorl. Han öppnade delvis den beklädnad, som dolde hålet i väggen, och steg ned på schavottens övre avsats. Knappt fyra tum över sitt huvud hade han golvet, som låg i jämnhöjd med plattformen och bildade själva schavotten.
Det sorl, som han dittills hört dovt och oredigt, ljöd nu högt och hotande och kom honom att rycka till av förskräckelse. Han gick ända fram till kanten av schavotten, vek undan det svarta tyget framför sig och såg ryttare med ryggen åt den förfärliga ställningen, bortom dessa ryttare ett led av knektar. väpnade med bardisaner, bakom dessa musketörer och ännu längre bort de främsta leden av folket, som böljade och brusade likt en stormig ocean.
— Vad har hänt? frågade Athos sig själv, darrande ännu mer än det tyg, vars veck han kramade. Folkmassor, soldater under vapen, och bland åskådarna, som alla rikta sina blickar på fönstret, ser jag d'Artagnan. Vad väntar han på? Vad ser han? Store Gud! Ha de låtit bödeln undkomma?
Plötsligt hördes dova och sorgesamma trumslag från torget: samtidigt hördes ljudet av tunga och långsamma steg över hans huvud. Det föreföll honom som om en ofantlig procession trampat golven i Whitehall, och snart hörde han hur själva schavottens plankor knarrade. Han kastade ännu en blick åt torget, och åskådarnas ställning sade honom, vad en sista förhoppning i djupet av hans hjärta hindrat honom att gissa.
Det på torget förut rådande sorlet hade nu helt och hållet upphört. Allas blickar riktades mot fönstret på Whitehall. De halvöppna munnarna, de stirrande ögonen och den återhållna andedräkten tycktes tillkännagiva väntan på något förskräckligt skådespel.
Under tyngden av fotsteg sviktade schavottens plankor, så att de nästan vidrörde den olycklige ädlingens huvud. Det var tydligen två led soldater, som nu intogo sin plats.
I samma ögonblick hördes en för Athos välkänd ädel stämma uttala följande ord över hans huvud:
— Herr överste, jag önskar tala till folket.
Athos skälvde i hela kroppen; det var konungen, som talade uppe på schavotten.
Karl, som tröttnat på att vänta längre, hade, sedan han druckit litet vin och förtärt en bit bröd, beslutit att genast gå döden till mötes och givit signal till uppbrott.
Man hade då slagit upp balkongfönstret, som vette åt torget, och folket hade sett en maskerad man träda fram från bakgrunden av det stora rummet. Denne man, som tydligen var skarprättaren, hade närmat sig stupstocken och där nedlagt sin bila.
Detta var orsaken till det första sorlet Athos hört.
Bakom denne man framskred Karl Stuart, visserligen blek, men lugn och med säkra steg, gående mellan två präster, vilka följdes av några högre officerare, som fått i uppdrag att övervara avrättningen och eskorterad av två led med bardisaner beväpnade soldater, vilka ställde upp sig på båda sidor av schavotten.
Åsynen av den maskerade mannen hade framkallat ett långvarigt sorl. Alla voro mycket nyfikna att få veta, vem denne okände bödel var, som infunnit sig i så rätt tid för att det åt folket utlovade rysliga skådespelet skulle kunna äga rum, sedan man trott, att det måste uppskjutas till dagen därpå. Alla slukade honom därför med ögonen, men allt vad man kunde se, var en helt och hållet svartklädd man av medellängd, och som redan tycktes vara till åren, ty ett grått skägg hängde ned under masken, som täckte hans ansikte.
Men vid åsynen av den lugne och värdige konungen tystnade folkmassan åter, så att var och en kunde höra hans uttalade önskan att få säga några ord till folket.
På denna begäran hade den officer, till vilken den ställts, utan tvivel svarat jakande, ty konungen började nu tala med stadig och välljudande röst, som gav genklang ända in i djupet av Athos hjärta.
Han förklarade sitt handlingssätt och gav folket sina råd rörande Englands välgång.
— Ah, sade Athos för sig själv, är det möjligt, att jag hör vad jag hör och ser vad jag ser? Är det möjligt, att Gud till den grad övergivit sin representant här på jorden, att han låter honom dö på ett så beklagansvärt sätt? Och jag som inte fått se honom… jag som inte fått säga honom farväl!
Ett ljud hördes, som om dödsverktyget rörts på stupstocken.
Konungen avbröt sig.
— Rör icke vid bilan! sade han.
Därpå återtog han sitt tal, där han slutat.
Då talet var slut utbredde sig en isande tystnad över grevens huvud. Han lade handen på sin panna, och mellan handen och pannan pärlade svettdroppar, ehuru luften var iskall.
Denna tystnad tillkännagav de sista förberedelserna.
Sedan konungen slutat sitt tal, kastade han en medlidsam blick på folkmassan, tog av sig den orden, han bar, samma kraschan, som drottningen skickat honom, och lämnade den åt prästen, som åtföljt Juxon, det vill säga Aramis. Därefter tog han från sitt bröst ett litet diamantkors. Även detta hade, liksom kraschanen, tillsänts honom av madame Henriette.
— Min herre, sade han, i det han vände sig till prästen, detta kors håller jag i handen ända till sista ögonblicket, när jag är död, skall ni taga det ur min hand.
— Ja, sire, svarade en röst, som Athos igenkände för att tillhöra Aramis.
Konungen strök upp sitt hår i nacken med ena handen.
— Är det er i vägen, min herre? sade han åt bödeln. I så fall kunde man binda upp det med ett band.
Karl lät dessa ord åtföljas av en blick, som tycktes vilja genomtränga den okändes mask. Denna ädla och lugna blick tvingade mannen att vända sig bort. Men bakom konungens djupa blick fann han Aramis lågande ögon.
Då konungen ej fick något svar, upprepade han sin fråga.
— Det är tillräckligt, svarade mannen med dov röst, om ni stryker bort håret från halsen.
Konungen strök undan håret med båda händerna och sade, i det han betraktade stupstocken:
— Den där stupstocken är bra låg; finns det ingen högre?
— Det är den vanliga, svarade den maskerade mannen.
— Tror ni, att ni kan hugga av mig huvudet med ett enda hugg frågade konungen.
— Det hoppas jag, svarade skarprättaren.
Dessa ord: Det hoppas jag! uttalades i en så besynnerlig ton, att alla, utom konungen, ryste.
— Gott, återtog Karl, hör nu på, bödel! Jag vill inte, att du överraskar mig. Jag faller på knä, för att bedja, då får du ännu inte hugga till.
— När skall jag göra det då? frågade den maskerade bödeln.
— När jag lagt halsen på stupstocken, utsträcker armarna och säger: Remember! Hugg då raskt till!
Den maskerade böjde lätt på huvudet.
— Nu är stunden inne att skiljas från världen, sade konungen till dem, som omgåvo honom. Mina herrar, jag lämnar er kvar mitt i stormen och går före er till det fädernesland, som ej känner några stormar. Farväl!
Han såg på Aramis och gav honom ett särskilt tecken med huvudet.
— Var nu goda och avlägsna er, fortfor han, och låt mig helt tyst få förrätta min bön. Avlägsna dig, även du, sade han till den maskerade mannen… det blir blott för ett ögonblick. Jag vet ju, att jag tillhör dig, men kom ihåg, att du inte hugger till förrän vid min signal.
Karl föll nu på knä, gjorde korstecknet, närmade sin mun intill plankorna, som om han velat kyssa plattformen och stödde sig med ena handen mot golvet, med den andra mot stupstocken.
— Greve de La Fère, sade han på franska, är ni där, och kan jag tala med er?
Denna röst träffade Athos hjärta och genomträngde det som ett iskallt järn.
— Ja, ers majestät, svarade han darrande.
— Trofaste vän, ädla hjärta, fortfor konungen, jag kunde inte räddas, ty räddning var mig ej medgiven. Nu, om jag än skulle begå en gudlöshet, måste jag säga dig ett par ord; jag har talat till folket, jag har talat till Gud… till dig talar jag sist. Därför att jag velat förfäkta en sak, som jag ansåg helig, har jag mistat mina förfäders tron och förskingrat mina barns arv. En miljon i guld återstår mig likväl ännu… jag grävde ned den i slottskällaren i Newcastle, då jag lämnade denna stad. Du ensam vet nu, var dessa pengar finnas; använd dem till min sons bästa, när du anser tiden därtill vara inne, och säg mig nu farväl, greve de La Fère.
— Farväl, helige martyrkonung! stammade Athos, isad av förfäran.
Nu uppstod ett ögonblicks tystnad, varunder det föreföll Athos, som om konungen stege upp och ändrade ställning.
Med full och välljudande stämma, som kunde höras långt ut på torget, sade konungen:
— Remember!
Knappt hade han uttalat detta ord, förrän ett förfärligt hugg skakade schavottens golv, så att dammet rykte ur klädet och förblindade den olycklige ädlingen. Med en helt mekanisk rörelse upplyfte han därpå hastigt huvudet och ögonen, och en varm droppe föll på hans panna. Athos ryggade tillbaka med en rysning, och i detsamma ökades dropparna till en mörk stråle, som återstudsade från golvet.
Athos, som fallit på knä, förblev några minuter, liggande så, besinningslös och vanmäktig. Av det avtagande sorlet märkte han snart att folkskarorna började avlägsna sig: han förblev dock ännu några ögonblick orörlig, stum och förkrossad. Därefter vände han sig om, gick fram och doppade snibben av sin näsduk i martyrkonungens blod, och under det hopen allt mer och mer avlägsnade sig och skingrades, steg han ned, vek undan beklädnaden, smög sig fram mellan två hästar, in bland folket, vars dräkt han bar, och var den förste, som återkom till värdshuset.
Uppkommen på sitt rum, såg han sig i en spegel, fann på sin panna en stor röd fläck, förde handen till pannan, tog den därifrån, färgad av det kungliga blodet, och svimmade.